Alla inlägg av

Ett öde värre än döden

Jag vet inte hur mycket du kommer ihåg. Minns du fiskaffären på Borgmästargatan? Den jag skrev om? Jag har mer att berätta om och det är inte roligt.

Fiskaffären på Borgmästargatan var aldrig en bra affär, vilket jag och och butikens revisor kan komma överens om. Trots det hade det inte behövt bli så här illa. Om vi bara hade sett signalerna.

Jag jobbar fortfarande ett kvarter från butiken och jag går fortfarande förbi den ibland. Den har i mitt försvar alltid sett död ut och jag trodde att det var det tillståndet den befann sig i. Någon skändade liket.

I brist på nya självdestruktiva fiskhandlare har någon hyrt ut golvytan till Sveriges Television och dess dåliga omdöme. Lokalen har använts för att spela in en web-anpassad serie om en juicebar.

Inget av något värde har någonsin skett i en juicebar. Ingen gillar en juicebar. En juicebar är en lokal fylld av tomma vitaminer och för hög musik. En juicebar tillför inget till ditt näringssystem och den lever rövare med din själ. Ingen gillar en juicebar.

Ingen slår upp ett spontant samtal i en juicebar. Inget är spontant i en juicebar. Allt är skapat i en mixer. Det finns inga fiber.

Juicebaren är fylld av innehållslöshet. Inget intressant eller verkligt kommer någonsin att ske i en juicebar och du behöver inte bevittna det på SVT.

Jag vill att du ska veta att någon ville något annat med lokalen på Borgmästargatan. Det fanns i en tid som nu känns avlägsen män som ville se fisk såld till folket på Södermalm. Den tiden är förbi nu och spåren är raderade.

Du behöver inte gilla det men du behöver veta att det har blivit värre. En butik i Sofia har utsatts för ett öde värre än döden.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

S:t Eriks winter session IPA (11362)

st-eriks-winter-session-ipaVi har varit här förr, jag och en flaska S:t Eriks. Det är sällan en lycklig sammankomst och minst en av oss skriver som regel en syrlig recension utifrån händelsen. Vi måste sluta ses så här. 

S:t Eriks winter session IPA är plågad av vanärande familjedrag, det är en precis lika tvivelaktig öl som alla andra i släktet S:t Eriks. Smaken är tunn och stickande parfymerad precis som i fallet med andra öl i S:t Eriks konstiga flaska som jag önskat att jag inte druckit. Det finns ingen som helst anledning att dricka den här ölen.

”Säg något snällt”? Ok, det smakar inte som en julöl

19:90 på Systembolaget, nummer 11362 i katalogen

1 päronsplitt av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Electric Nurse winter brown ale (11540)

electric-nurse-winter-brown-aleDu vet vad jag tycker om julöl. Du vet eftersom jag berättade det med stor utförlighet för tre år sedan. Likväl är det just en sådan som nu står på skrivbordet framför mig. Åtminstone tror jag det, de första munnarna leder mig att tvivla.

Det kan vara svagdricka. Electric Nurse Winter Brown Ale innehåller naturligtvis alkohol men det gör svagdricka också när jag är färdig med den. En torr maltigt brödighet, spår av torkad frukt och tvivel, allt som finns i en svagdricka finns där.

Nu är dock Electric Nurse Winter Brown Ale ändå godare än din genomsnittliga svagdricka även om det kan vara ett av de minst förpliktigande omdömena 2016.

Om jag fick välja mellan att inte dricka någon öl alls och att dricka en Electric Nurse Winter Brown Ale så skulle jag välja att dricka en Electric Nurse Winter Brown Ale. Om jag fick välja mellan att inte dricka en andra öl alls och att dricka en andra Electric Nurse Winter Brown Ale så skulle jag välja att dricka en andra Electric Nurse Winter Brown Ale. Om jag fick välja mellan att inte dricka en tredje öl alls och att dricka en tredje Electric Nurse Winter Brown Ale så skulle jag välja att dricka en tredje Electric Nurse Winter Brown Ale. Om jag fick välja mellan att inte dricka en elfte öl alls och att dricka en elfte Electric Nurse Winter Brown Ale så skulle jag förmodligen fråga mig vem fan som skapar de här valsituationerna och deras orimliga regler. Sedan skulle jag dricka en elfte Electric Nurse Winter Brown Ale.

24:90 kronor på Systembolaget, nummer 11540 i katalogen

Tre Electric Nurse Winter Brown Ale av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Bögölen

mullerstrasseVerkligheten är en udda plats och en som jag helst undviker. Ändå har det fallit på Gödsvinets lott att skriva om verklighetens öl, den där ölen i vardagen som annars inte får någon uppmärksamhet. Du har läst här om flygplatsölen, konsertölen, travölen och många andra fullständigt verkliga ölar. Idag är det dags igen, du står i begrepp att lära känna bögölen.

Jag har genom mina många resor, betydande alkoholkonsumtion och sviktande omdöme besökt fler bögbarer än kanske någon nu levande människa i Vällingby. Från San Francisco via Berlin till Tokyo och alla andra platser har jag druckit en öl som kännetecknas av en fullständigt homosexuell inraming: Bögölen

Det börjande i Berlin eftersom jag aldrig skulle kunna tänka mig någon annan början än en som är placerad i Berlin. Det var en regnig kväll i november året jag fyllde 17 år och jag tror förresten redan att jag har skrivit om den.

På den vägen var det och vilken väg det har varit.

Bögölen är en öl som dricks lite för hastigt i social oro. Oron kommer ifrån att man aldrig riktigt vet vilken sorts bögbar man befinner sig i, även om det ofta finns ledtrådar. En bögbar kan vara allt från en vanligt bar med en regnbågsvimpel vid porten till en sylta med en transsylvanisk tortyrkammare i källaren. Bögölen dricks lite för hastigt medan man letar efter de där ledtrådarna.

Bögölen är som regel ingen stor öl eftersom ingen som går till lokalen där den serveras egentligen bryr sig om öl. Jag bryr mig om öl och jag är bekymrad över bögölens tendens att vara en avslagen lager av tvivelaktig kvalitet.

Världens bästa bögöl serveras i München. Det är bara naturligt. En afton i augusti drack jag ett 15-tal Tegernseer på ett ställe någonstans i Glockenbachviertel. Det var en allt igenom vacker upplevelse.

Världens vanligaste bögöl är förmodligen Beck’s och det beror bara delvis på att 87% av världens bögbarer ligger i Tyskland. Eller det är förstås en rätt stor del av förklaringen.

Bögölen har tyvärr fallit vanrykte då den dragit till sig oönskad uppmärksamhet från Sveriges fascistiska parti. Jimmie Åkesson sågs nyligen inmundiga den på lokal nära slussen och nära ett spektakulärt fall av lynchning. Kanske tog han ett uns inspiration från brodern i den bruna rörelsen Jörg Haider, en österrikisk politiker som förmodligen druckit fler bögöl än resten av världens politiska representanter tillsammans. Fortfarande inte fler än mig men ändå rätt många.   

Det började i Berlin och Berlin är en plats att återvända till. Ska du bara dricka en bögöl i år ska du göra det på Motzstrasse. Vilket år som helst, alla dagar i veckan. Kvarteren kring Nollendorfplatz har gett trötta små löften åt bögölsdrickare i snart hundra år och det finns inga tecken på snar föråldring. Släpp det du gör och bege dig dit.

Behöver man vara bög för att uppskatta bögölen? Självklart inte. Nyckeln till en lycklig bögöl för de hetrobegränsade består egentligen bara i att inte gå fel på vägen till toaletten. Om du ser ett illa upplyst rum lite vid sidan av de andra så ska du veta att ljuset lämnats ute av barmhärtighetsskäl. Det är bäst så och du behöver inte veta mer än så.

Bögölen är en bra öl och liksom Berlin är den något som man återvånder till. Den är ett fint stycke av verkligheten och verklighetens öl är och förblir vår angelägenhet.

Posted in Verklighetens öl | 3 Kommentarer

Blossa 16 Kråkbär (80000)

blossa-16-krakbarGödsvinets längsta tradition näst efter alkoholism är de årliga recensionerna av Blossas årgångsglögg. Nu är det dags igen, för sjunde gången, och det finns inget du kan göra åt det.

Årets årgångsglögg kommer med en smak av kråkbär. Hur smakar kråkbär? Jag vet inte och den här flaskan med Blossa 16 Kråkbär är ingen god vägledning. Den smakar, såvitt jag kan urskilja, glögg.

Kanske är det dit blossas årgångsglögg har fört oss, efter en lång rad våldsamma girar kors och tvärs över alla åtta filer av smak. För eller senare var de tvungna att blanda en glögg som smakar glögg och inget annat.

Jag tänker inte klaga, gud vet att det här inte har varit någon enkel resa de senaste sju åren. Raden av recensioner erbjuder skrämmande läsning.

Blossa 16 Kråkbär går att dricka men det finns på det stora hela ingen direkt anledning att göra det. Ingen kommer till skada av den och den klumpfotade flaskan har tusen nyttiga hushållsfunktioner.

Köp en om du vill, eller låt bli. Jag är bara glad att ännu en recension är över.

109 kronor på Systembolaget, nummer 80000 i katalogen

2 ljungväxter av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Suntory craft select wheat ale

suntory-wheat-ale

Suntory är på det stora hela inte ett särskilt bra bryggeri. Jag inser det nu. Egentligen har jag alltid vetat. 

Det här är en wheat ale, eller det är åtminstone vad de vill att du ska tro. Jag för min del har en annan teori. Det här är vad som kom ut ur rören när de spolade tankarna som hållit Suntory’s IPA. Varför wheat ale? Det är förmodligen en sorts öl som den breda allmänheten i Japan ändå inte känner till. 

Ölen, om det verkligen är en sådan, skummar diskmedelslikt. Färgen är sjukligt gul och smaken är avståndstagande. Det här är inte bra. Inte bra alls. 

Jag åker hem till Sverige och Vällingby senare i veckan. Min plan var att innan dess ha druckit en riktigt bra japansk öl. Det kommer inte att bli så. Suntory craft select wheat ale hjälper onekligen ingen på väg mot det målet. 

Kanske var målet för högt satt, jag borde satsa på något enklare. Innan veckan är över ska jag ha druckit det perfekta japanska vinet. 

1 magica av 5 möjliga

Finns inte på systembolaget

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Suntory craft select I.P.A

suntory-ipa

Det här är en japansk IPA som inte är gjord av Kirin. Det här en japansk IPA som är gjord av Suntory. Skillnaden är ungefär som man kunde förvänta sig. 

Skillnaden mot Grand Kirin 2016 Calypso IPA är inte stor men den finns där ändå, någonstans mellan den tredje och den fjärde klunken. Suntory’s säsongsöl talar med nasalare humletoner och de reglementsenliga 6.5% alkohol ger vikt åt vad den försöker säga dig. 

Budskapet når dock inte ända fram. Suntory craft select IPA är när allt kommer omkring mest en IPA i rätt av att vara just besk. Längre än så har det kemiska laboratoriet på fabriken i Yamazaki kommit. 

Den här ölen är lite som en tidig Saab, en bil framställd av flygingenjörer som bara har sett en bil på bild. En IPA är en öl som är lite beskare än en lager, det är allt de visste på Suntory och det var allt de behövde. Resultatet blev förstås därefter. 

1 industriavfall av 5 möjliga

Finns inte på systembolaget

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Grand Kirin 2016 Calypso IPA

grand-kirin-calypso

Jag vet att jag sa att Kirin släppt två hipsterförsök till öl och jag vet att jag bara har skrivit om ett av dem. Jag vet. Det finns ingen anledning att skriva in, låt vår post och godsmottagning i Malmö vara ifred och för guds skull sluta att cirkulera oroligt runt Solursparken i Vällingby. Jag vet. 

Den är här nu, recensionen. Av det andra hipsterförsöket? Från Kirin? 

Grand Kirin 2016 Calypso IPA är en i stort sett onödig öl. Den har när allt kommer omkring ungefär samma värde som ett nytt försök av Spendrups att göra en mikroöl i makroformat. Grand Kirin 2016 Calypso IPA är ett försök att göra en mikroöl i makroformat.

Fast i Japan. Det gör förstås skillnad. Här finns det inget annat och det är omständigheter under vilka även Spendrups hade framstått som en bra idé. Ska jag vara tacksam?

Nej, eller jag kan uppskatta gesten, men nej. Detta är en IPA som stannar i medvetandet marginellt längre än öl ur Kirins övriga sortiment. Calypson är helt och hållet frånvarande, öde ligger dansgolvet.  

Jag vet att jag riskerar förnyandet av mitt visum men Japan förtjänar en IPA som inte görs av Kirin. 

Två felsteg av fem möjliga

Ingenstans i närheten av ett systembolag

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Det japanska köket

det-japanska-koket

Det tog mig dagar att behärska det japanska köket och då inkluderar jag inte ens tiden det tog att hitta en matbutik i min öde del av norra Osaka. Mat tar tid i Japan men jag börjar tro att det är värt det.

Ja, jag är tillbaka i det Osaka som jag lämnade under förvirrande former för lite mindre än ett år sedan. Ingångsvärdena är desamma men den korrigeringen att jag tilldelats en större lägenhet med ännu mer svårbegriplig hushållselektronik än förra årets. Lägenheten har också en urinoar på toaletten, det har inget med ämnet för detta inlägg att göra men jag gillar att säga det.

Åtminstone hoppas jag att det är en urinoar. Min förmåga att gissa användningsområde för andra installationer i lägenheten har stundtals sviktat så det finns anledning till oro.

Jag kunde exempelvis länge inte förstå varför det skulle finnas en knapp på en kontrollpanel i köket som hällde upp ett bad i en helt annan del av boningen. Samma panel styr låset på ytterdörren och varmvattenberedaren, som har en helt egen gasuppkoppling, komplett med en egen gasräkning och en egen liten man i blåställ som kommer för att inkassera den när du har druckit lite för mycket whiskey i solen på innergården eller vid annat olämpligt tillfälle.

Fast nu skulle det här handla om det japanska köket. På bilden ser du mitt bidrag till det. Det är resultatet från ett rätt genomsnittligt besök i butiken som visade sig ligga ett par stationer bort med monorailen.

Överst i det högra hörnet finner du kött i jättesmå förpackningar. Köttet är kött och utmärker sig inte i något annat avseende än att det säljs i jättesmå förpackningar. Innan jag kom till Japan hade jag aldrig köpt köttfärs för att den såg gullig ut. 

De äpplen som ligger intryckta intill köttet i jättesmå förpackningar är på det stora hela rätt otypiska för det här landet. Ett typiskt äpple i det här landet är av en exakt standardiserad storlek, perfekt i form och färg och utklädd i en käck liten nätbyxa i cellofan. 

Bröden till vänster är – som grupper till vänster ofta är – splittrade. Överst finner du nationens stolthet i form av jättetjocka skivor av vitt bröd med konsistensen av perfekt kashmirull. Strax under vilar de subversivt utländska stycken grovt bröd av tysk sort som säljs om tre skivor styck i glansiga presentpåsar med guldknäppen. De finner man i en ”fransk” brödbutik i trakten som i övrigt nästan uteslutande säljer bakverk av munk och wienerbrödskaraktär.

Äggen är som ägg är mest men de har mycket gulare gula. När ett ägg har en gulare än vanligt gula i Sverige så kan det betyda att hönan fått glida omkring som hönor gör och äta saker som hönor äter. Den förklaringen utesluter jag här, förmodligen utsätts japanska hönor för någon sorts yrkesrelaterad social press som gör att de producerar fem sådana gulor om dagen utan någon som helst föda.

På mitt japanska köksbord finns också lite skinka i jättesmå förpackningar, färdigkokad udon, gröna bönor och bisarr smältost som aldrig varit i närheten av en leende kossa.

De små falafelformade delikatesserna i plast tillhör den kanske viktigaste sektorn i den japanska kostcirkeln: Den oförklarliga färdigmaten. Det går nästan inte en dag utan att jag hittar en ny form av besynnerlig färdigmat, oftast under mina ölrundor på Lawson och Family Mart.

Det kan vara vad som helst och vad som helst är mer vad som helst i Japan än någon annanstans i världen. Bullarna på bilden visade innehålla fiskmassa och precis en grön böna vardera. Vid ett tidigare tillfälle köpte jag ett helt paket panerad och friterad kycklingbrosk. Man vet aldrig vad man får men i flera fall har det inte varit vedervärdigt.

Så är då det japanska köket. Nu när jag lärt känna det är jag glad över bekantskapen. Jag tror dock att jag är redo att gå vidare.    

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Brewdog bar, Hong Kong

brewdog-hong-kong

Jag var egentligen på jakt efter något annat, som man ofta är på Hollywood road i Hong Kong. Mina prioriteringar fick en ny prioritering när jag såg en skylt med ett budskap från hembygden. Brewdog har kommit till Hong Kong och det har Gödsvinet också. 

Baren på Sankt Eriksgatan är lika bekant som Brewdogs samlade sortiment är för oss, även om vi bara skrivit om baren i Edinburgh. Vi har till och med recenserat deras Tactical Nuclear Penguin, efter ett generöst bidrag från en läsare. 

Det var därför med stor tillförsikt som jag klev in från den ångande gatan, fylld av holländskt mod, redo för skotska hjältedåd.

Personalen var lika patologiskt trevlig som i alla andra Brewdog barer i världen och det berodde bara delvis på att det inte fanns så många andra gäster att konkurrera om uppmärksamheten med.

Baren öppnade för sju månader sedan och de anställda har drillats skoningslöst i ölkunskap och brittisk pubmentalitet sedan dess. En tunn, lång yngling i spretigt hakskägg rekommenderade mig en ale och jag var inte i en position att säga emot.

Det var en Dead Pony Club, kanske den bästa folkölen i världen. Inget dåligt val med 32 grader i luften och 45 grader i slagsida. Likväl förtjänar en nybörjare en andra chans att göra något riktigt bra. Han föreslog en uppföljning med en Ace of Hops Citra och det var bra. Riktigt bra.  

Personalens fortbildning fortgick framför mina ögon. Medan jag satt vid baren öppnade någon en medhavd Mikkeller Nelson Sauvin för förkovran och kompetensutveckling. Jag bjöds med i studiecirkeln och jag tror att vi alla lärde oss mycket av det.  

Brewdog bar i Hong Kong är ett lysande alternativ om man någonsin behöver en sval plats att lyssna på britpop på och det vill jag tro att vi alla behöver ibland. För min egen del var jag entydigt positiv då jag fortsatte på min väg in i SoHo, entusiastiskt nynnande på ”The Drugs Don’t Work”. 

Brewdog dog har kommit till Hong Kong och Gödsvinet kommer tillbaka. 

brewdog-hong-kong-2

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.