Äta, dricka och överleva 2020

Först av allt: Gödsvinet ägnar sig inte åt hamstring. Det spelar ingen roll vad du kan ha hört. Att tanklöst hamstra viktiga varor för sig själv i en tid av kris är ett utslag för den sortens empatilösa själviskhet som är allas vårt största hot när den trygga vardagen får vika sig för en osynlig fara. Gödsvinet leder – som alltid – genom föredöme.

Det ska dock sägas att våra, eller åtminstone mina, konsumtionsvanor redan i sitt normalläge avviker något från de genomsnittliga. En av mina största utgiftsposter är idag och sedan många år böcker. När den viktigaste samhällsinsatsen sådana som jag förväntas prestera är att hålla sig inomhus och inte andas på åldringar, är böcker ett av våra viktigaste redskap i kampen.

På den fronten står jag dock väl rustad. I god tid inför den rådande pandemin beställde jag ett exemplar av världens längsta trilogi, Alfred Döblins ”November 1918: Eine deutsche Revolution”, i fyra delar. Den har fler sidor och tyska ord än vad någon kunnat räkna till och samtidigt behålla viljan att leva. Vi ska ta oss igenom det här.

Nu inser jag att hamstringen av just böcker inte är den mest utspridda i spåren av covid-19. Istället är det livsmedel och, kanske mest uppseendeväckande, toalettpapper som folk bär hem från butikerna. Vad använder folk detta toalettpapper till? Jag har förstås en aning men det måste ligga någon djupare mening och något högre värde i dessa rullar.

Toalettpapper och dess hyllor i butikerna blev krisens första frontlinje, platsen där den blev verklig för den breda allmänheten, platsen där så många insåg och tog ställning för vad som kommer främst i livet: Toalettpapper.

Det har förstås hamstrats en hel del annat också, som ris, pasta, konserver och en lång rad andra saker mindre viktiga än toalettpapper. Gödsvinet ägnar sig dock inte åt hamstring.

Det har förstås förekommit att mina högst normala och ansvarsfulla inköp, på gott husmodersvis, kommit att ges vissa marginaler. Två paket pasta eller ris istället för ett, den sortens upplägg. Detta är inte detsamma som hamstring.

Visst, efter ett tags pandemi har man lyckats ackumulera ett visst överskott, det står säkert 2-3 [7-8] kilo ris på den övre hyllan i städförrådet men det är på intet sätt ett lager eller en ”gömma”.  De ordinarie 3-4 burkarna Heinz Baked Beans har blivit några [16] burkar fler och de får ledigt plats under sängen. Den sortens upplägg, ingen hamstring alls.

Det är dock lätt att föreställa sig några av de psykologiska mekanismerna bakom hamstringen. Jag var själv i butiken idag [igen] och såg hur folk handlade. Den mest grundläggande principen bakom fenomenet måste vara att om man köper mycket av något så måste man köpa mycket av något annat.

Jag köpte exempelvis själv 2 [5] kilo djupfryst kyckling. Vad har man för nytta av den om man inte har en [2] flaska matolja och lite [12-13 kilo] ris? Det är så folk tänker.

När jag gick från Ica Globen med mina båda [4] tunga kassar med fullständigt normalt inköpta varor och en [2] 8-pack toalettrullar instoppad under vänsterarmen slog mig en annan tanke.

Tänk om alla i Forsmark får corona-influensa eller vabbar med friskt barn, vem ska då koka el i kärnkraftverket? Mer centralt, vad ska jag med mina 2-3 [15] kilo ris till utan el i spisen?

Jag har förstås mitt jämtländska spritkök i campingutförande. Det borde fungera. Om man har tillräckligt med rödsprit hemma. Vad är tillräckligt med rödsprit för en pandemi? Har de rödsprit på Ica Globen [ja]? Hur mycket rödsprit får plats i hallgarderoben [rätt mycket]? Det är så folk tänker.

Jag vet vad du tänker: ”Det viktigaste att ha hemma är väl vin?”. Du har förstås inte fel och jag har tänkt samma sak även om jag så klart inte fått för mig tanken att hamstra vin på något sätt. Gödsvinet ägnar sig inte åt hamstring.

Om Gödsvinet skulle ägna sig åt hamstring så skulle jag nog kunna räkna ut ganska snart att hamstring av vin är svårgenomförbart. Att bunkra en månadskonsumtion vin är ungefär lika realistiskt som att bunkra en månadskonsumtion av bensin i en tvåa i Johanneshov, om du kör en pickup. Man skulle få skjuta undan köksbordet och helt enkelt börja stapla lådor och boxar direkt på golvet. Eller kanske på en lastpall. Kanske kasta en presenning över. Det skulle gå.

Det är märkliga tider vi lever i och en hel del av dem har också hunnit passera sedan vi började skriva här på Gödsvinet. Idag är det i själva verket precis 10 år sedan det första inlägget skrevs. Det är tio år att minnas och tio år att fira. Allt firande är dock inställt med hänsyn till smittspridningsriken.

Vi ses på andra sidan

Weihenstephaner Vitus (89824)

Jag fann mig tidigt denna morgon sittandes med tankar om München. I tankarna utforskade jag den vidsträckta Englischer Garten, från doftande leråkrar till det kinesiska tornet och tillbaka ner till de täta buskage som skänkt skydd och glädje åt homosexuella män i århundranden. Jag tänkte på slottet Nymphenburg och mina gamla kvarter nära Schellingstraße, nya och gamla Pinakothek och sex industriella bryggerier innanför innerstadsgränsen.

Det var stora och vackra tankar men de hade på det stora hela väldigt lite att göra med det arbete jag sagt mig jag stanna hemma för att utföra. Likväl gick de inte att ignorera så jag fann mig strax på strövtåg mot systembolaget vid Gullmarsplan.

Om du någonsin har varit på systembolaget vid Gullmarsplan så vet du att det har endast ett par saker gemensamt med München och de står på hyllan för veteöl längst ner i den bortersta hörnan. Detta visade sig dock vara en dag bland dagar i Johanneshov, då en mer sällsynt form av Weihenstephaner där framträtt på en svart hylla för tillfälliga varor.

Weihenstephaner Vitus är en weizenbock och jag förstod omedelbart att det var den som jag letat efter, det var den som kallat. Weizenbock är en bayersk uppfinning som inte så mycket är en uppfinning som en kombination av två av de mest bayerska saker som finns, bock och veteöl.

Bocken kommer om våren och förenas av veteölen med höstens Märzen. Om det alls är möjligt att vara ortodox med en hybrid som denna så skulle jag säga att det är mer av en bocköl gjord av vete än en veteöl gjord av vad för slags svart magi man nu gör bocköl av. Därför dricker jag den nu och känner att det är rätt.

Weihenstephaner Vitus är på många sätt rätt. Den porlar skummande som en veteöl och om du tvekar på att ölen du precis druckit är en bocköl så behöver du bara försöka stava till Weihenstephaner. Den har den bayerska veteölens alla finaste, fylligaste sötma av frukt och bröd och den har i samma utsträckning bockens bittra bett. Det är faktiskt en fantastiskt lyckad kombination och en som är ovanlig nästan var som helst utanför Bayern. Det var detta jag tänkte på hela tiden.

Jag vet vad du tänker. Weihenstephaner kommer inte alls från München. Weihenstephaner kommer från Freising. Jag vet, jag har varit där. Freising är inom räckvidd för Münchens S-bahn och även om dess läge utanför stadsgränsen gör att den inte får serveras vid oktoberfestivalen så vill jag kalla den för en München-öl. Bland mina bevismaterial finns det faktum att den stora internationella flygplats som ligger i Freising heter Münchens och inte Freisings flygplats.    

Weihenstephaner Vitus är en fin öl från en plats jag vill tro är München eller tillräckligt nära.

Friskt som Isarvatten!

28:90 kronor på systembolaget, nummer 89824 i katalogen

4 Sendlinger Tor av 5 möjliga  

Minoh bryggeri

Det börjar bli dags att sammanfatta 2019 och vilket bättre sätt finns det att göra det på än att skriva om ännu ett japanskt mikrobryggeri. Jag tänker förstås på Minoh bryggeri i Minoh i den norra delen av Osaka, du har redan läst om det här.

Minoh bryggeri är ett förträffligt litet bryggeri till vars många positiva egenskaper kan läggas att det ligger inom ledigt slagavstånd från den lägenhet i Suita som jag bebodde för fjärde gången på lika många år i oktober och november.

Det korta avståndet har dock inte hjälpt mig särskilt mycket i min långt drivna ambition att bekanta mig med deras fullständiga sortiment. Jag har aldrig lyckats besöka deras bryggeri eller den tillhörande baren och lagerhandeln. Detta beror förstås inte på att jag inte har försökt. Det beror på att jag aldrig lyckats hitta dit.

Det är inte ett fullt så pinsamt misslyckande som man först kan tro, det kan vara nästan omöjligt att hitta saker man letar efter i Japan. Exempelvis har jag fortfarande inte återfunnit den mobiltelefon jag lämnade i baksätet av en taxi en sen kväll av sake 2015.

Problemet med att hitta Minoh bryggeri, min mobiltelefon och det mesta annat i Japan beror inte, som man kan tro, på att alla skyltar är på japanska, även om det inte heller hjälper. Utmaningen med att hitta består i att saker som bryggerier och andra affärsinrättningar generellt sett är väldigt blygt annonserade.

Du kan leta efter exempelvis en bar i timmar även om du vet precis i vilket kvarter den ligger. Om du någonsin finner den så befann den sig nog två trappor upp bakom en anonym dörr du nått genom att våga dig igenom en annan anonym dörr på markplan. Det finns i Stockholm sexklubbar, källarmoskéer och kombinationer av de två med tydligare skyltning än en genomsnittlig bar i Osaka.

I mitt försök att finna Minohs bryggeri tog jag en rad olika pendeltågslinjer genom en serie av byten vid allt mindre stationer. Framme vid den minsta i Osaka och Kansai-området tog jag till fots ett svep genom den låga och täta bebyggelsen nära foten till bergen som begränsar Osaka i norr. Under mitt första varv skällde hundar på mig, under mitt fjärde tre timmar senare orkade de inte bry sig längre.

Så här långt in i denna text om Minoh bryggeri bör jag säga något om själva ölen. Nej förresten, det kan vänta. Jag har mer att berätta om hur det är att hitta saker i Osaka.

Jag fann alltså aldrig bryggeriet men jag fann dess alldeles egna bar nere på stan, nära Yodoyabashi. Baren heter Beer Belly och den är för att vara en japansk bar ganska lätt att hitta, den ligger precis över floden från Osakas konserthus och dess största konstmuseum.

När baren väl var funnen var det alltså äntligen dags att ägna sig åt själva ölen. Nej, det var det förstås inte. Just den lördag i mitten på november då jag letat mig ner till de centrala delarna av staden var Beer Belly uthyrt.

Istället för dussintals tappar med öl från Minoh fann jag dussintals tappar med öl från Taiwan. Det visade sig att Taihu bryggeri från Taipei begått ett ”tap takeover” på Beer Belly. Som sådant var det ganska framgångsrikt, stället var välbesökt redan vid öppning kring lunchtid och allt var väldigt hippt och instagramat.

Framgången bestod förstås inte minst i att Gödsvinet hade en utsänd deltagare från kontoret i Johanneshov. Jag tog kort på allt och såg skeptisk ut.

Taihu gör alldeles umärkt öl men det var ju nu inte den vi skulle prata om. Vi skulle prata om själva ölen från Minoh bryggeri. Om ölen från Minoh finns inte så mycket att säga. Den är bra och smakar precis som all annan mikrobryggeri-öl i hela världen. Den höjer sig dock väsentligt från en väldig massa av denna övriga öl genom att vara nästan helt omöjlig att få tag på i Sverige.

Gamla Enskede Bryggeri Vinter (34102)

Jag är tillbaka från min vistelse i Japan, det är sedan en tid nu. Något gick förlorat när jag kom åter till Johanneshov och de öl som står att finna kring Gullmarsplan. De är öl som bevisligen är tillgängliga i Sverige och således inte de öl som jag vill dricka och sannerligen inte de jag vill skriva om.

Att skriva om öl som endast finns i Japan är det viktigaste vi gjort här på Gödsvinet sedan vår nuvarande Bromma-redaktion skrev om öl som endast finns i Italien, då från sin hemliga forskningsanläggning i de italienska alperna.

Nåväl, det kommer en grå vardag till oss alla och jag tror min precis anlände i en kasse från Systembolaget. För att ändå göra det bästa av en systembolagsk situation har jag valt att skriva om en öl som det åtminstone är svårt att hitta på hyllorna utanför Johanneshov.

Enligt systembolagets katalog finns det sammanlagt 22 flaskor Gamla Enskede Bryggeri Vinter på landets systembolag. 14 av dessa står i butiken vid Globen. Det finns en flaska i Göteborg. Det är ok, jag kan skriva om det här.

Gamla Enskede Bryggeri Vinter är en flaska som få andra på så sätt att jag inte druckit den tidigare. Jag har förstås druckit alla andra öl från detta bryggeri, som ligger ungefär nio minuters cykelfärd ifrån där jag skriver detta.

Är Gamla Enskede Bryggeri Vinter en julöl? Gamla Enskede Bryggeri Vinter är en vinteröl. Den heter så eftersom vi i Sverige inte har ett väldigt stabilt geni till president som har gjort det tillåtet att säga ”god jul” igen. Det är därför man inte ser något som helst omnämnande av jul på stan, på TV, i aldrig tystnande bakgrundsmusik eller i signaturen i e-post från kollegor som antyder det är dags att gå hem för helgen.

Jag kommer knappt ihåg att det finns en helg som heter jul och som nu för tiden firas med början i slutet på oktober.

Gamla Enskede Bryggeri Vinter får mig att minnas. Detta är i stora delar en ganska typisk vinteröl. På vanligt sätt vet vi att det nalkar till vinter genom en smak av grov limpa, torkade apelsinskal och snus.

Detta är, som vinteröl sett, inte alls en dålig öl. Det är i själva verket en ovanligt frisk vinteröl som säkert kan hitta sin plats på vinterbordet.

Dess främsta tillgång är dock namnet och dess subtila potential att reta huvudfotingar som tror att mänsklighetens minst hotade kulturyttring är i fara.   

26:70 kronor på systembolaget, nummer 34102 i katalogen

3 pomerans av 5 möjliga

Mitsuboshi Beer

Oss emellan har det aldrig varit särskilt svårt att hitta japansk öl som inte finns på systembolaget i Sverige. Såtillvida man inte som av en bisarr olyckshändelse råkar snubbla över en av de fyra öl som anges vara japanska i systembolagets katalog så kan man vara rätt säker när man handlar i mataffärer och spritbutiker här i Osaka. Sedan kan man förstås relativt enkelt hitta de japanska öl som beskrivs som ”internationellt märke” i katalogen, de dominerar kylarna i snabbköpen. Det är dock inte av någon av de ölen vi ska prata om idag.

Idag tar vi istället höjd i japanskheten för en recension av en mer exklusiv öl från Nagoya. Mitsuboshi är ett bryggeri så frånvarande i Sverige att de inte ens har en hemsida på engelska. Det är öl som denna som gör det värt att skriva från utlandet.

Jag vet alltså nästan ingenting om ölen och vad jag vet om Nagoya baserar jag på upprepade besök i olika industriområden i stadens södra del, besök som hade olyckligt lite med öl att göra. Jag tänker därför vara lite okonventionell och istället skriva något om ölen i sig.

På bilden ser du fyra öl från Mitsuboshi som tillsammans kostade en liten yensk förmögenhet i en butik för alkohol i Senri-Chuo. På det stora hela ser du en dålig affär. Låt mig förklara.

Mitsuboshi Pilsner har på bilden placerat sig längst ut till höger och bland de fyra är detta den öl jag känner bäst. Det beror på att den smakar nästan identiskt med en Carlsberg export. I själva verket är jag nästan säker på att det här är Carlsberg export. Det är förstås inte en särskilt rolig situation.

Mitsuboshi satsar ensidigt på öl av typiskt europeiskt snitt och ”Vienna” låter onekligen europeiskt även om jag aldrig hört en öl kallas det förut. Detta är i själva verket en Newcastle Brown Ale vilket närmast får en att längta tillbaka till när man drack en Mitsuboshi Pilsner med smak av Carlsberg.

Längst till vänster ser du Mitsuboshis Weisse som smakar fruktsoda och näst längst till höger tronar deras Pale ale som inte smakar något överhuvudtaget.

Mitsuboshi Beer är en exklusiv öl av europeiskt snitt för folk som inte gillar öl eller Europa. Detta verkar vara en köpstark grupp konsumenter här i Japan men jag tillhör den inte längre.

2 Daido av 5 möjliga

Når upp till 2 enbart på grund av sin högkvalitativa frånvaro i Sverige.

Ginga Kogen Beer

Många har under senaste tiden hört av sig till Gödsvinet med anledningen av de japanska öl som recenserats här de senaste veckorna. Det verkar finnas en oro i läsekretsen för att ölen som beskrivs här är allt för tillgänglig. Visserligen är det uteslutande öl som inte finns att köpa i Sverige men det är också relativt väletablerade och spridda öl som man faktiskt kan springa på lite överallt i världen. Exempelvis är Sapporo, som recenserats här, relativt vanlig i USA.

För att undvika igenkänning och för att garantera att ingen har någon som helst praktiskt utbyte av att läsa Gödsvinets ölrecensioner har jag valt att gå vidare till de lite smalare och helt hopplöst otillgängliga ölen från några av Japans mindre bryggerier.

Det är i denna nya och positiva anda som vi nu riktar blicken mot de flaskorna med Ginga-Kogen Beer på bilden.

Ginga-Kogen är ett litet bryggeri i Iwate-prefekturen i nordöstligaste Honshu som levererat öl helt omöjlig att få tag på i Sverige sedan 1996. Enligt bryggeriets engelska hemsida, som lite trist är full av begriplig information, startades bryggeriet för att stimulera ekonomin i denna annars ekonomiskt svala del av landet.

Inspirationen till bryggeriets smakfullt återhållna utbud av veteöl kommer genomgående från Tyskland och särskilt Bayern. På hemsidan nämner man till och med att källvattnet och klimatet är detsamma som i Bayern, vilket kan vara första gången någonsin ett företag skrutit med att ha samma väder som München i marknadsföringssyfte.

Särskilt hålls Augustiner (eller ”Augustina” enligt Ginga-Kogens hemsida) fram som en förebild men man konstaterar, om jag förstår rätt, att ölen de kom att producera i Iwate blev rätt annorlunda från förebilden, källvattnet och klimatet till trots.

Detta får man ge dem rätt i. Alla deras öl är veteöl men som sådana skiljer de sig i flera avseenden från något som skulle kunna serveras på Augustiner-Keller Biergarten på Arnulfstraße i München.

Den första skillnaden ligger i utseendet, Ginga-Kogens Silver och Star Bottle skummar båda lätt och högst tillfälligt och saknar helt den krämiga skumkrona som man kan förvänta sig av exempelvis en Franziskaner eller en Weihenstephaner. Konsistensen är generellt sett lite vattnigare än i en bayersk veteöl och kanske även lite vattnigare än öl i allmänhet.

Nu ska vi dock inte sjunka till sådan ytlighet att vi fastnar för utseendet. Åtminstone inte mer än länge nog att konstatera hur sjukt snygga flaskorna är. Jag säger som texten på hemsidan: ” Blue bottle with modern design brings out table coordinates”. Vad det nu betyder.

Smaken, som inte skiljer sig alls mellan de två flaskorna, placerar sig stilrent i den fruktigare delen av veteölsspektrumet och ingen behöver tvivla på att ölen verkligen innehåller mer än 50% vetemalt. Än bättre, smaken ligger verkligen ganska nära den hos en bayersk veteöl, låt säga en Paulaner. Det får faktiskt anses vara en bedrift och en lovvärd sådan.

Jag vill att du riktar blicken speciellt mot flaskan till vänster. Denna ”Star bottle” är till skillnad från ”Silver bottle” till höger inte alls möjlig att köpa utanför Japan. Det är den nivån vi måste sikta mot här på Gödsvinet.   

4 glesbygdsstöd av 5 möjliga

Sorachi 1984

Sorachi 1984 är en öl med en historia. 1984 hände något historiskt mycket viktigt i Sorachi på Hokkaido, den nordligaste av Japans stora öar och ursprunget för det mesta av landets maltkorn.

Lyckligtvis kommer vi aldrig få veta exakt vad det var som hände eftersom hela bakgrundshistorien som rullats ut i bryggerijätten Sapporos reklamkampanj är på japanska. Det hade inte känts äkta om det var något man kunde läsa i klartext.

Vad det än var hade det förmodligen inte så mycket med bryggeriet att göra. Det mest historiska som hände Sapporo 1984 var att deras amerikanska gren etablerades då och jag har svårt att se det som något värt att fira. Tack och lov finns det ingen svensk gren av företaget än och vi kan fortsätta skriva om dess öl trygga i förvissningen att ingen kan köpa den i Sverige.

Sorachi 1984 är på sitt egna, blygsamma sätt historisk. Det är Sapporos första nya icke säsongsbegränsade öl på 11 år. För att se hur det har något med året 1984 att göra krävs en välmeriterad astrolog och Gödsvinets konto för astrologi är tömt sedan vi försökte tyda vad som hänt med våra tre förlorade medlemmar.

Det är också en ovanlig öl på butikshyllorna här i norra Osaka givet att det är en ale. Det är också en ovanlig öl för att vara en ale. Det kan mycket väl också vara en ovanlig ale för att vara en öl.

Sorachi 1984 har en rätt påtagligt humlig bitterhet och en frisk men syrlig smak av inlagda grönsaker. Pizzasallad eller vinägrett. Det här kan också vara den första kimichi-ölen någonsin. Något mycket speciellt måste ha hänt 1984.

Det som ger den mycket säregna smaken är en humle karakteristiskt för trakten kring Sapporo på Hokkaido. Den heter ”Sorachi ace” efter platsen där den växer sedan 35 år tillbaka.

3,5 kottar av 5 möjliga

Finns inte utanför den japansktalande världen

Sapporo Kuro Label

Snabbköpssortimentet av öl i japan är med eftertryck orienterat mot den ljusa lagern, inte olikt snabbköpssortimenten i andra delar av världen. Det är dock i Japan särskilt uppseendeväckande varje gång man hittar något som inte är en ljus lager. Sapporo Kuro Label är en sådan öl. Det är en mörk lager.

Jag valde att testa Sapporo Kuro Label tillsammans med en stor tallrik tempura köpt till kraftigt nedsatt pris på grund av kort utgångsdatum. Man kan helt säkert dricka Sapporo Kuro Label på annat sätt men jag är osäker på hur.

Sapporo Kuro Label smakar av maltig choklad, kaffe och torkad frukt som så många andra mörka lager men den gör det lite mindre än vad men vanligtvis finner i genren. Smaken är helt enkelt ganska återhållen.

Det är förstås en vanlig egenskap hos populära japanska öl men framför allt är det en vanlig egenskap hos populära öl runt om i världen. Sapporo är en storsäljande öl och den smakar också som en sådan. Att just denna öl tillhör den mindre storsäljade mörka lagern verkar inte påverka detta.

Sammantaget är det inget fel på denna mörka öl. I själva verket är den rätt trevlig. Det allra bästa är dock att den inte är tillgänglig på systembolaget eller någon annanstans i Sverige.

3 Kohyo av 5 möjliga

Suntory Kaku Highball

Whisky och soda är det bästa du kan dricka om du råkar bära kisstofflor, knästrumpor, manchesterbyxor och stickad väst. I övriga fall skulle jag rekommendera något annat.

Nu bär japanska män i åldrarna 4 till 107 aldrig något annat än mörka skor eller kisstofflor, kostymbyxor och stärkt skjorta med eller utan jacka och slips, men de dricker whisky och soda ändå, helt utan respekt för seder och regler.

Endast de allra gubbigaste bland japanska kvinnor dricker whisky och soda men som de gör det.

Japaner i allmänhet dricker whisky med sodavatten på ett sätt som vi inte riktigt gjort i Sverige sedan Lilla Fridolf gick på biograferna.

Det avgjort vanligaste sättet att dricka whisky och soda i Japan är sedan 2009 i form av en Suntory Kaku Highball. Det är en dryck bestående av Suntory whisky och sodavatten. På burk.

Suntory Kaku Highball är en reaktion på det faktum att unga människor i farten inte blandar sina egna whisky och soda i snabbköpet. Den är en del i en strategi för att få folk att byta tillbaka till whisky från öl och det har på det stora hela varit en ganska framgångsrik strategi.

En del av förklaringen till det kan vara att 35 cl Suntory Kaku Highball kostar blygsamma 184 yen, cirka 16,50 kronor, medan 35 cl öl av erkänt märke kostar kring 225 yen, cirka 20 kronor. Det borde vara en skillnad stor nog för att vinna marknadsdelar bland storkonsumenter.

Suntory Kaku Highball är en blick tillbaka i tiden då de som kunde i Japan, Sverige och Amerika drack whisky och soda till maten. Det är en dryck som smakar som något av John dos Passos.

 Förpackningen är modern och praktisk och även om jag inte sett unga japaner dricka ur en burk som den på bilden så förmodar jag att det händer med tanke på att de finns i varenda Lawson, Seven Eleven och Family Mart i hela landet.

Suntory Kaku Highball finns i två utföranden, med 7% eller 9% alkohol. Valet är inte lika självklart som det låter, den silvriga burken med 7% har ett par stänk av citrus som höjer smaken. Guldburken med 9% är slätare och paradoxalt nog mindre smakrik. Det är mer av en törstsläckare.

Det ska dock sägas att båda versionerna smakar kraftigt vattnad whiskey med bubblor. Det är ingen smakfest och kalla mig gärna slösaktig men jag tvekar inte att betala 3,50 kronor för en öl istället.

Likväl finns det något värdigt i denna anspråkslösa förpackning. Japan kommer för en utlänning som mig i två versioner, den grällt högljudda och den stramt återhållna. Suntory Kaku Highball är en dryck för den senare sidan av Japan.

Suntory Kaku Highball stillsam och värdig, den gör inga åthävor och dess smak tränger sig inte på. Den är stark och tyst drink från en värld av starka och tysta människor som inte finns längre.

3 soda av 5 möjliga

Finns inte på systembolaget. Finns inte alls utanför Japan. Finns på Family Mart.

Pocky

Idag den elfte november är den internationella Pocky Day. Detta enligt den japanska livsmedelsjätten Glico. De borde veta, de äger varumärket Pocky.

Pocky är en klassisk och mycket populär sötsak i Japan och anledningen till att jag ens skriver om den är att det görs en väldigt stor sak här av att den kommer från Osaka. Glicos reklambild från 1920-talet föreställande en springande man har kommit att bli en symbol för Osaka och skylten med bilden i Dotonbori är en av stadens turistattraktioner. Den springande mannen springer för Pocky.

När jag nu åter sitter i den norra utkanten av Osaka kan jag inte undvika att förr eller senare berätta om Pocky.

Det finns ingen anledning att dra ut på detta längre. Det här är Pocky.

Pocky är en chokladöverdragen kexpinne och kan inte beskrivas på något annat sätt. Jag tror du redan har en ganska korrekt uppfattning om hur den smakar. Kexet är som en salt pinne. Men inte salt. Chokladöverdragen.

Pocky smakar och ser ut som något man skulle kunna förvänta sig finna i en glassdessert på en restaurang på Gran Canaria med menyer på svenska. Varför någon skulle köpa en hel förpackning av de här och äta upp dem är för mig en gåta.

Det är förstås en tråkig inställning nu när det är Pocky Day.

Tre olympier av fem möjliga