Författare: Johan

Family Mart Collection Grape

av Johan

I en riktad insats för en hälsosammare vardag och för att motverka elak ryktesspridning om att jag bara recenserar alkoholhaltiga drycker ger jag er nu Family Mart Collection Grape. Hoppas ni är nöjda.

Jag är på det stora hela nöjd men en avgörande faktor för det är att paketen på bilden kostade blott 150 yen, låt säga 13 kronor. Det finns också all anledning att tillskriva japansk druvsaft vissa förväntningar givet vad jag vet om druvor som säljs i Japan.

Likt all frukt som säljs i Japan kommer den i perfekt utförande till färg och form. Inte sällan utsmyckad i en smakfull kollektion av säsongens emballage. Druvor jag såg i butiken igår såldes visserligen i vad som såg ut som en cirka 3 dl stor plastburk för pizzasallad men de var helt symmetriska och mognade till perfektion. En sådan burk kostar motsvarande 90 kronor vilket säger allt du behöver veta om hur mycket druvor Family Mart Collection Grape innehåller. Det ska också sägas att de druvorna är värda ungefär så mycket. 

En annan anledning till att jag inte tvekade att köpa druvsaften på bilden var att jag sedan en tid enbart konsumerar saker som ingår i Family Mart Collection, från smältost till tvättmedel. Detta betyder inte nödvändigtvis att jag har gått med i en kult utan kan ha att göra med att jag bor alldeles intill en Family Mart men inte så mycket annat.

Hur smakar då Family Mart Collection Grape? Family Mart Collection Grape smakar inte 90 kronor druvor. Family Mart Collection Grape smakar ungefär 2 kronor druvor och det är avrundat uppåt.

Family Mart Collection Grape smakar däremot inte dåligt på något sätt. Den smakar alkoholfritt. Den smakar som ett missat tillfälle.

2,5 fruktos av 5 möjliga

Suntory Umeshu

av Johan

För alla oss som aldrig behöver tveka inför om eller varför vi dricker kan det vara underhållande att fundera kring vad vi dricker. Ingenstans är den dryckesleken lika utmanande och potentiellt förödande som i Japan.

Nu är det Japan jag befinner mig i och leken kan börja. Jag vet inte exakt vad som finns i tetra-förpackningen på bilden men jag vet att jag har druckit det flera gånger tidigare. Det samma kan å andra sidan sägas om rätt mycket annat jag inte skulle kunna identifiera utan intensiv elektrochockterapi.

Det är en ganska söt fruktdryck som serveras bäst lätt isad till någon man inte behöver prata med på ett tag. Det är Suntory som står för blandningen men det är nästan omöjligt att hitta någon information om hur den gått till. Denna dryck är uppenbarligen inget som Suntory skyltar med och då skyltar man ändå ogenerat med Suntory Kaku Highball, en dryck som är licensbelagd i EU och flera amerikanska delstater som börjar på I.

Detta är en dryck smaksatt med aprikos eller något avsett att smaka aprikos. Jag listade ut det genom att härleda dess påtagliga doft av bittermandel till vätecyanid och frukter som kan fås att avge sådan. Det kan ha varit en lyckoträff.

Googles bildregister och dryckens förpackning är dock helt överens om att frukten i fråga är en Prunus mume, ett kinesiskt plommon eller en japansk aprikos, en ume. Det här är alltså vad Suntory vill kalla en umeshu. Det är i sken av det inte konstigt att de inte skyltar med produkten då umeshu vanligtvis säljs i glasflaska till priser som skulle ge dig en pall med det här.

Så illa är det förstås inte Suntory tetra-umeshu, kan jämföras fördelaktigt med att inte ha något att dricka alls. Det är en fruktdryck för dig som har tröttnat på att blanda med proviva. Kanske ett stort glas Godmorgon Ume att börja dagen med?

Jag skulle dricka det här igen och det kommer jag helt säkert att göra eftersom det är en liter i förpackningen och jag har en månad kvar i landet.

685 Yen, finns helt säkert inte på systembolaget

2 stenfrukter av 5 möjliga

Blossa 19 Aloha (71822)

av Johan

Jag tror att Rainer Maria Rilke sa det bäst: ”Gå in i dig själv. Utforska den grund som manar dig att skriva; undersök om dess rötter sträcker sig in i den djupaste delen av ditt hjärta, erkänn för dig själv huruvida du var tvungen att dö om du förbjöds att skriva. Detta framför allt: Fråga dig själv i nattens tystaste timme: Måste jag skriva?”

Jag måste skriva. Jag måste skriva om Blossas årgångsglögg. Det är den tiden på året och det är mitt ok att bära, idag, imorgon och sedan tio år.

Nu skrev ju förstås inte Rainer Maria Rilke så väldigt mycket om Glögg. Det är Sonetterna till glöggen, Kornetten Christoph Rilkes visa om kärlek och glögg och förstås Brev om Cézanne och glögg. Samt en del mindre verk. Inte mycket alls.

Framför allt behövde han inte skriva om Blossa 19 Aloha. Han hade det lätt på många sätt som jag just nu inte har. Han var den berömdaste tyska poeten som någonsin besökt Flädie, jag är den som just står i begrepp att provsmaka en tionde årgångsglögg från Blossa.

Egentligen dricker man inte Blossa årgångsglögg, man mer liksom blundar och väntar på att det ska vara över. Den här kommer inte att vara över på ett tag.

Det är en smak som dröjer sig kvar och när solen har gått upp nästa morgon och du tror att den har gått dyker den upp hos dig i sovrummet. Blossa 19 är här för att stanna om än mest för att den inte är färdig med dig än och förresten har den ingenstans att gå.

Blossa 19 har en smak av jul om du med en smak av jul menar att den är konstgjord och att den aldrig vill ta slut.

Om man ska jämföra med tidigare årgångsglögg så påminner Blossa 19 en del om Blossa 17 Old Dehli på så sätt att man önskar man aldrig druckit den. I den meningen påminner egentligen alla årgångsglögg om varandra. De har en imponerande känsla för kontinuitet på Altia.  

Jag vet att jag har överkonsumerat fruktgodisliknelserna i mina recensioner av Blossas årgångsglöggar och jag önskar att jag hade sparat några till Blossa 19. Piggelin. Det får bli Piggelin. Artificiell melonsmak. Jag tror det finns en solskyddsolja som luktar så här.

Blossa 19 Aloha tar oss med till Hawaii om man med tar oss med menar får oss att aldrig vilja se en skjorta med palmer igen. Jag var förresten redan där. Den här glöggen gör ingenting för mig.

Varför gör jag det här? För att ingen annan gör det. Jag har exempelvis redan konstaterat att Rainer Maria Rilke aldrig drack Blossas årgångsglögg. I själva verket dricker nästan ingen Blossas årgångsglögg längre. Lita på en som sett saker och bli en av dem.

119 kronor på Systembolaget, nummer 71822 i katalogen

1 ananas av 5 möjliga

Biergarten, Berlin

av Johan

Det har varit en mycket tysk tid i mitt liv. Bayersk öl och sockar i sandaler. Bratwurst och klingande lieder. Mann, Strauss, Hilbig och Kutscher.

Nu avviker detta mönster förstås inte så särskilt mycket från mitt ordinarie, det mesta jag konsumerar i form av öl, vin, mat, musik och litteratur har en tysk prägel. Nu under sommaren har jag dock skruvat upp det teutoniska till elva och alltsamman kom till sitt lyckliga klimax under en förmånligt förlängd helg i Berlin tidigare denna månad.

Berlin, jag åker dit varje år och om jag inte gör det så beror det på att jag nyss varit där. Säg mig en del av Berlin och jag ska säga dig när jag var där och vad jag druckit till frukost.

En del av Berlin jag länge undvek vad de som kallas Biergarten. Det kändes helt enkelt fel, Biergarten är för mig södra Tyskland och södra Tyskland börjar någonstans strax norr om Freising. Berlins motsvarighet till Biergarten har sedan 1990-talet för mig varit en ljummen burköl i en lekpark i Wedding.

Långsamt har jag dock tinats upp till tanken på att dricka öl under kastanjeträd även i Tysklands ärrade huvudstad. En Biergarten måste för att få kallas en biergarten vara en trädgård där man kan få köpa öl men där man på intet sätt måste det. En Biergarten är inte en uteservering, det är en park med rättigheter.

Alla egentliga Biergarten ligger i München och i München är en Biergarten en naturlig samlingspunkt för all form av mänsklig interaktion. Nästan. Man sätter sig vid ett bord och om man också vill köpa en öl så gör man det. De flesta gör det. Det är dock inget tvång, det är fortfarande en park, inga servitörer och ingen som tittar snett på dig när du sänker din fjärde maß.

I München är det inte ovanligt att se stora familjer fira barnkalas i en Biergarten. Tråg på en säckkärra med andra tråg av mat och kakor och vadhelst som behövs för att fira en femte födelsedag.

Ölen kommer från en tunna som under goda omständigheter aldrig upphör läcka ljuvt bayersk öl i maßkrug efter maßkrug. Vid Augustiner Keller Biergarten nära Hackerbrücke går man in i en inhägnad för att plocka upp en färsk maß från en rad av färska maß. På väg ut från inhägnaden betalar man i en utomhusversion av en snabbköpskassa.

Någon sådan park finns det inte i Berlin och länge trodde jag att det betydde att det inte finns någon Biergarten i Berlin. Kanske tror jag det än.

Pratergarten fick mig att ifrågasätta min tro. Det finns öl där och om man vill så ser det ut lite som en trädgård. Min sorts trädgård. Det finns en lucka i en vägg för öl och det finns en lucka i en vägg för korv. Viktigast av allt, det finns kastanjer. Pratergarten till och med ligger vid Kanstanienalle.

Det är en fin plats i en fin del av staden och jag vill tro att det är en Biergarten. Om man tar U2 från Eberswalder Strasse till Stadtmitte, byter genom ett maskhål till U6 och far till Platz der Luftbrücke så är man på plats för ett svar om Berlin verkligen har Biergartens. Där, vid Hitlers favoritflyglats Tempelhof ligger en Biergarten till namnet. Den är ok på ett sätt som Hitler aldrig var.

Inte långt därifrån, i Viktoriapark, ligger Golgatha Biergarten, i Viktoriapark. Bakom grillen jobbar en ung svensk man som behöver snus omgående. Det är en trevlig plats men min rättlärdhet förbjuder mig att kalla det en Biergarten. Jag fick hålla ett långt tal på fruktansvärd tyska för att få min Augustiner i ett maßkrug.

När jag för någon vecka sedan var i Berlin tog jag U3 till Krumme Lanke. Det är en plats precis så krum som namnet utlovar. Därifrån promenerade jag till Mexikoplatz varifrån jag tog S-bahn till Wannsee och ett förintelseminnesmärke. Föga visste jag att jag i Wannsee också skulle komma att finna mitt bästa bevis så här långt på att det finns Biergarten i Berlin.

Alldeles nära stationen ligger Loretta am Wannsee och endast motvilligt accepterar jag att stället inte är döpt efter Loretta Lynn. Det ser ut som en Biergarten och i allt väsentligt fungerar det också som en Biergarten. Jag vill tro att det är en Biergarten.

Där finns öl och där finns korv. Det finns kastanjer eller något som tillräckligt liknar det efter två krus.

Jag lärde mig mycket där, vid Loretta am Wannsee. Exempelvis gick det upp för mig att berlinare faktiskt äter currywurst på fullt allvar. Jag har alltid trott att det är något man lurar på turister. Själv åt jag weisswurst och funderade på om stämningen är mer avkopplad i München eller om ölen bara är större.

Det finns Biergarten i Berlin eller något som fungerar nästan lika bra. Jag var nyss där och jag är snart på väg tillbaka.

Öl-i-solenölen

av Johan

Det är sommar och på sommaren gör människor dumma saker. Något av det dummaste man kan göra med öl – och det är en ganska bred kategori av dumheter – är att dricka den i solen. Det här avsnittet av Gödsvinets serie Verklighetens öl handlar om öl-i-solenölen.

Det här borde vara enkelt: Öl tål inte sol och det gör inte heller den som dricker den. Det är min erfarenhet.

Öl säljs i färgade flaskor för att solen plågar den och öl som säljs i genomskinliga flaskor är antingen inte ens öl till att börja med eller i grunden så dålig att solstrålar inte kan förstöra den mer. En person som dricker öl bör på liknande sätt förvaras bakom färgat glas eller andra skyddande material. En person som dricker öl i genomskinlig flaska bör sättas i skamstock på kyrkbacken nästföljande söndag.

Låt mig berätta hur jag erfarit denna av verklighetens öl. Det är en berättelse om smärta och vanställdhet mer gripande än andra berättelser om smärta och vanställdhet som någon av Leif GW Perssons många självbiografier.

Jag har druckit öl i solen. Som vi redan konstaterat gör människor dumma saker på sommaren. En gång var på en av Vikings båtar och det är egentligen allt man behöver säga. Det var sol i skärgården och en Lapin kulta kostade 40 kronor på soldäck. Dagen efter vaknade jag med en puckel av vätska i pannan som delvis skymde sikten. Det var ändå ingen vacker syn i spegeln och det var öl-i-solenölens fel.

Använd solkräm. Om jag kan erbjuda bara ett tips inför framtiden så skulle solkräm vara det. De långsiktiga fördelarna med solkräm har bevisats av vetenskapsmän medan resten av mina råd inte har någon mer pålitlig grund än plagiat från 1990-talets MTV.

Solkräm låter som en somrig efterrätt på Kronobergshäktet men det är din bästa vän i kampen mot öl-i-solenölen. Jag använder solkräm när jag behöver och jag behöver ganska omgående efter det att solen kommer ett meningsfyllt stycke över horisonten i februari.

Det har hänt att jag försummat behoven på sommaren. På sommaren gör människor dumma saker. Ibland har medmänniskor fört tillbaka mig till förnuftets smala bana. En gång på en festival i Texas pekade en reslig farmare på mig med hela handen på 15 meters avstånd med ett rytande ”YOU!”. Sedan plockade han fram en tub och spritsade en stor hög solkräm i min handflata. Åtminstone tror och hoppas jag att det var solkräm.

En gång gick jag en promenad i Arizonas allra roströdaste öken en solig och mycket het dag i juli. Utan solskydd. På sommaren gör människor dumma saker. En indian gav mig en tub solkräm där i öknen. Jag antar att han sett nog av den röda mannens plågor.

Hudcancer är inget skämt för oss de allra ädlast grisrosa av alla guds människor. Öl-i-solenölen måste vara vad IOGT-NTO menar när de säger att alkohol orsakar cancer.

Solen skiner över Johanneshov idag och jag dricker en öl inomhus. Öl-i-solenölen dricks bäst i skuggan. Kanske går jag ändå ut en stund på balkongen och om jag känner mig äventyrlig kanske jag även lyfter på hibernalhatten åt solen. Konstigare saker har hänt. På sommaren gör människor dumma saker.

Röstånga RajRaj Passion Statement (33697)

av Johan

Rörstånga RajRaj är en gammal bekantskap här på Gödsvinet. Vi känner deras öl som kanske ingen annan internetkälla i Johanneshov och Johanneshovsområdet. Det är därför inte bara en glädje utan också vårt ansvar att här meddela en ny öl från bryggeriet i Svalöv. Ingen kan göra det bättre.

Något behövs verkligen sägas om Röstånga RajRaj Passion Statement, det är inte en öl som andra. Det är en Berliner Weisse som bryggeriet kallar för Florida Weisse med vilket jag förmodar de menar att det bryggts av exilkubaner.

Florida är också USAs ledande producent av citrusfrukt för juiceproduktion, något som vi skrivit om redan för länge sedan i en sedelärande berättelse om apelsiner, countrymusik och HBTQ-rättigheter.

En betydande del av Floridas fruktproduktion verkar ha exporterats till Svalöv och inget av den verkar ha undgått att hamna i bryggfaten hos RajRaj. Jag kan på rak arm inte komma ihåg att jag druckit en fruktigare öl.

Nu smakar den väl inte i första hand citrus utan, som den kvicktänkte redan härlett från namnet, passionsfrukt. En väldig massa passionsfrukt som enligt den genretypiskt skrytsamma flasketiketten också är ”riktigt frukt” och inget annat.

Att det är riktig frukt och inte något sockrat extrakt gör också att ölen blir riktigt syrlig i jämförelse men nästan vilken annan öl du druckit de senaste 24 timmarna. Frukt och syra gifter sig dock lyckligt i denna vackert gulgrumliga dryck men jag sippar entusiastiskt med insikten att mitt ph-värde nog inte kommer att fixa två sådana här flaskor i rad.

För att tillåta mig en utvikning, en tillfredställelse jag sällan undanhåller mig själv, så undrar jag hur ett riktigt litet bryggeri som RajRaj tänker kring etiketten. Etiketten på Passion Statement följer estetik så typisk för små bryggerier att den kommit att närmast utgöra en egen skola i etikettkonsten. Finns det konferenser där man träffas och kommer överens om dessa saker?  Har det något med systembolagets regler mot attraktiv paketering att göra?

Etiketten föreställer män i skägg och mustasch vilket är olyckligt eftersom män i mustasch har gjort mer för att diskreditera hantverksöl som denna än kanske någon annan grupp i samhället. Inget kan få mig att välja en spendrups lika effektivt som en man i mustasch som presenterar en ny sorts öl.

Det är dock ingen lätt uppgift att sätta en etikett på en flaska Passion Statement. Det är inte ofta man får tillfälle att säga det men den här ölen skiljer sig faktiskt från det mesta och då gillar jag ändå det mesta. Den är säkert nyttig också.

39:20 kronor på systembolaget, nummer 33697 i katalogen

5 citroner av 5 möjliga

Röstånga RajRaj Stationen Pale Ale (31808)

av Johan

En gång för länge sedan jag deklarerade jag att chanserna för att uppmärksammas av Gödsvinet ökar markant om man någon gång haft något att göra med den Blekingska nationen i Lund. Något nedslående har ändå ingen som haft något med den Blekingska nationen i Lund att göra gjort något värt att uppmärksamma. På nio och ett halvt år.

Det är därför med stor glädje vi idag kan uppmärksamma en öl och ett bryggeri som har en delvis koppling till åtminstone en eller ett par personer som har en forntida relation till den Blekingska nationen i Lund. Det är inte mycket till koppling men vid det här laget tar vi vad vi kan få.

Bryggeriet som gör ölet heter Röstånga RajRaj, där Röstånga är en tätort i Svalövs kommun och RajRaj är något man inte kan säga om man kommer från en tätort i Svalövs kommun.

Det är ett fint litet bryggeri som gör fina små öl att sälja på systembolagen i Svalöv och Perstorp. Det är så långt distributionen i monopolet nått men jag jobbar på att expandera den till systembolaget vid Gullmarsplan, en låda i taget.

Det var dit jag gick för att hämta min beställning idag och det var en marsch under stor förväntan. Om du såg någon bära stora mängder öl från den skånska landsbygden längs med Nynäsvägen idag så var det alltså förväntan och inte bara dödslängtan du skådade i blicken.

När jag nu med spasmiskt skakande och tre centimeter för långa armar öppnar den första flaskan kan jag konstatera att förväntningar kan besannas och att den herkuliska insatsen med kollina var värd att genomföra.

Ölet sprider en ganska påtagligt blommig doft när man häller upp det men smaken är långt mer sträv och stramt värdig. Det är en djup, maltig smak med inslag av saker du ändå inte skulle tro på. Den har en fruktig rondör och en kolsyresprudlande friskhet man inte alltid finner hos en pale ale.

Det här är en riktigt bra pale ale och om du i likhet med nästan alla jag kan komma att tänka på inte bor i Svalöv eller Perstorp så är den förvånansvärt enkel att beställa till Gullmarsplans systembolag eller ett systembolag nära dig. Men helst till Gullmarsplans systembolag.

30:40 kronor på systembolaget, nummer 31808 i katalogen

5 byalag av 5 möjliga

Zeughauskeller

av Johan

Gödsvinets satsning ”Verklighetens korv” är så här långt ett misslyckande. Nästan ingen av de paraderade korvarna har varit verkliga i en vardaglig mening. Istället är det sällansköp av restaurangkorv som har dokumenterats och även om det varit vår verklighet under en tid så är det som bekant inte din.

Ingen uppskattar dock ett misslyckande som Gödsvinets lokala redaktioner och vi kommer därför att fortsätta på den inslagna vägen. Det här inlägget kommer att handla om en av den minst verkliga korvarna du kommer att läsa om idag. Vi kan kalla den schweizerkorven.

Vi kan kalla den schweizerkorven eftersom du finner den vid Zeughausplatz i Zürich. Jag passerade igenom denna del av det gamla Zürich i helgen och ett påbud hemifrån förpliktigade mig att pröva på korven på Zeughauskeller.

Zeughaus är ett Haus för vapen, kulor och krut men i Zürich har dess källare kommit att få ett fredligare och långt mer meningsfullt användningsområde. Hos Zeughauskeller serverar man korv och man gör det med visst allvar.

Menyn av korv är rätt lång och jag insåg snart att jag gjort ett misstag då jag försökt överbrygga den i sin helhet genom att köpa en provsmakningstallrik. Det var visserligen en vacker Wurstparade på spett men det var mycket av lite och lite av allting. När du går till Zeughauskeller uppmanar jag dig att istället välja en av deras klassiska korvrätter.

Det är kalvkorv, fläskkorv, paprikakorv, ramslökskorv och husets korv, allt uppträtt direkt från den aldrig falnande grillen. Till detta beställde jag en rösti och husets bärnstensfärgade öl, löksåsen ingick.

Det är en lunch för mästare och jag var mästerligt belåten när jag stegade ner för Bahnhofstrasse efter intaget mål. Bakom mig lämnade jag 29,50 franc för korv vilket var en investering som fördunklades något av det faktum att man kunde ha fått en hel haxe för 31 franc.

Likväl finns det inget att ångra och det finns inget att tveka inför nästa gång du råkar befinna dig i Zürich. Zeughauskeller är en oundviklig destination för dig som önskar din korv overklig.

Löwenbräu

av Johan

Korvfesten tar aldrig slut här på Gödsvinet. För ett tag sedan tog den oss till en bayersk restaurang som tillhandahåller tyskhet i kubik, till skillnad från en del andra ”bierhaus” i Stockholm som jag skulle kunna nämna om jag inte varit så diskret till naturen (S:ta Clara).

Restaurang Löwenbräu vid Fridhemsplan håller den blåvitrutiga fanan högt och inte bara i oktober. Jag vet vad du tänker: ”Ligger inte Löwenbräukeller på Dachauer Straße 89 i München?”. Det har du förstås alldeles rätt i men eftersom det inte direkt har med saken att göra misstänker jag att du bara försökte arbeta in den informationen i en fråga för att verka märkvärdig.

Restaurang Löwenbräu ligger vid Fridhemsplan 29 men har sedan sitt grundande 1910 även hunnit med att vara placerad i de nu demolerade Klara-kvarteren. Utifrån allt jag har hört om gamla Klara så är Kungsholmen och Fridhemsplan en fullständigt naturlig fortsättning.

Jag och den västliga lokalredaktionen i Bromma tog oss dit en väldigt regnig valdag i slutet på maj. När menyn erbjuder korvfrossa så behöver man inte leta längre ens om även resten av listan på rätter är en parad av teutonisk frestelse.

Korvfrossa på Löwenbräu levererar på ett sätt som räkfrossa sällan gör. Till att börja med blir det mindre skal och färre urkramade skivor av citron. Frossan på bilden inkluderar fler sorters korv än vad jag kan nämna vilket är en besvikelse efter att ha gått igenom alla Stockholms restauranger som serverar korv.

Den tjocka vita är en Thüringer. Bakom berget av surkål ruvar en blyg Nürnberger. Den långa smala korven kan man kalla för Coburger om man vill och den lite kortare får helt enkelt heta Bratwurst. När jag tänker på det så är det en Bockwurst som sticker fram bakom potatisen. Så har vi nämnt alla fem ändå. Egentligen borde jag sluta skriva nu när jag ligger på plus.

Likväl fortsätter jag, det finns mer att säga om Löwenbräu, som att de har ett ypperligt öl-sortiment och att de inte ryggar tillbaka inför att servera det i krus stora som ditt huvud.

Jag beställde en maß Paulaner Helles och zonk beställde en Jever fun som han inte kunde sluta prata om. Han hävdar att jag drack två krus men jag betraktar det som ett obekräftat rykte tills han kan belägga det med trovärdiga bevis.

Något bör också sägas om den stämningsfulla atmosfären och det tyska gemyt som bara kan serveras av en fenomenalt erfaren servitris med karpaltunnelsyndrom från att ha burit för många maßkrug.

Allt kommer samman på Löwenbräu vid Fridhemsplan och jag kan inte förstå varför jag inte hittat dit tidigare. Nu när jag har hittat det tvivlar jag på att jag någonsin kommer att äta en korvfrossa någon annanstans.

S:ta Clara Bierhaus

av Johan

Gödsvinet har under de senaste veckorna genomfört en kartläggning av de av Stockholms restauranger som serverar korv. Det har varit en svår tid men vi känner att det var värt det.

Det var för korven vi gick till S:ta Clara Bierhaus i gamla stan. Vi gick nästan dit redan för några år sedan för att besöka deras haxe. Det är fortfarande en ogjord bekantskap och med risk för att gå händelserna i förväg misstänker jag att den gör sig bäst så.

S:ta Clara har en korvtallrik som är tysk endast till namnet. I utbyte mot 189 kronor serveras två korvar, en knödel och lite surkål. Låter det tyskt nog? Inte på länga vägar. Bratwursten är en tvärsvensk lunch-korv och de serverar någon sorts skysås till knödeln(?).

Den allvarligaste bristen på tyskhet finner man dock i öllistan. För att vara ett Bierhaus har S:ta Clara märkvärdigt lite Bier. Endast tre sorter stammar alls från världens enda öl-supermakt, flugviktsölen Holsten, Bitburger och Münchens tråkigaste weissbier Erdinger.

Att den senare ofta är den enda weissbier från München som man finner på restauranger i Sverige är besynnerligt och djupt tragiskt. I väntan på ett svar på varför det är så tänker jag skylla på Spendrups.

I avsaknad av tysk öl har detta Bierhaus istället Carlsberg, Falcon och abnormiteter som Corona.

S:ta Clara Bierhaus är en tysk restaurang på samma sätt som din genomsnittliga förortspizzeria är en italiensk restaurang.

Varken korven eller ölen ger alltså någon egentlig anledning att besöka S:ta Clara. Om du däremot vill dricka en Guiness och lyssna på ett cover-band i en svenskt irländsk pubmiljö så ser jag inget som stoppar dig.