Barkbröd är nästa ekobaktrend enligt Göteborgsposten. Det ekologiska består i att man genom en extremt arbetskrävande process avlägsnar ett millimetertjockt ytskikt från en hel furustock för att få råvaran till det cellulosamjöl som kan utgöra en obetydlig del i en brödlimpa. Nu vill jag inte verka negativ. Det viktigaste i en ekobaktrend är ju att den är dum, bakåtsträvande och exklusiv. Därmed måste det sägas att barkbrödet är en fullträff.
Du känner till reglerna. En mattrend börjar som “äkta”, “genuin” och påstått “hälsosam/ekologisk”. Det krävs en kritisk massa på ett par personer, med fördel bosatta på Södermalm i Stockholm, för att saken ska ta fart men sedan blir trenden bara mindre värd för varje person som ansluter sig. Rätt snart står folk från Ystad till Kiruna med surdeg upp till armbågarna utan att någon egentligen förstår hur det gick till. Då är trenden redan död och de som bryr sig om sådant har redan börjat med en ny, som barkbröd. Detta går att uttrycka i en enkel ekvation och den förklarar allt.
Nu är förstås barkbröd lite dummare än vanligt men också lite mer harmlöst. Egentligen har jag svårt att se medelålders hipstermän i för små byxor smyga omkring i Tantolunden med såg och yxa, på jakt efter material till nästa bakprojekt. Fast den dag som Urban Deli börjar sälja specialimporterat barkmjöl från lika delar japansk dvärggran och nordamerikansk douglas med samma kilopris som kokain så kan förstås vad som helst hända.
Bark är ju redan från början en förorening i brödet som man godtog som ett sätt att dryga ut mjölet under svåra år i svunna tider. Samma sak är dock sant för allt som gör bröd mörkt och fiberrikt. Under förindustriell tid och på förindustriella platser lämnade bönder sin spannmål till en mjölnare som mot en mindre provision malde det till mjöl åt dem. Denna transaktion krävde en viss nivå av tillit och det fanns alltid en misstanke om att mjölnare drygade ut mjölet med annat än spannmål för att själv lägga beslag på mellanskillnaden.
Speciellt problematisk verkar mjölsituationen ha varit i England. Där var det inte helt ovanligt med omfattande och mycket våldsamma upplopp kring kvarnen då någon hittat något som inte var helt vitt i mjölet. Ifall det faktiskt hände att mjölnare, som det påstods, hällde ekollon och halm i kvarnen är svårt att fastställa idag. I vreden och misstron mot den lokala mjölnaren hände det dock även att bönderna gemensamt fantiserade ihop rykten om torkad dynga, ben, självdöda djur och andra hemskheter så fort det dök upp hela korn och gryn i mjölet. Detta var, med andra ord, långt innan fullkornsbrödet.
Vi kan vara ganska säker på att dessa, mer osannolika, komponenter aldrig förekommit i bröd i någon historiskt relevant omfattning. För säkerhets skull föreslår jag dock att du inte nämner varken dynga eller självdöda djur för folk som bakar surdeg. Man vet aldrig vilka nya baktrender som kan dras igång.
I det halvkakkiga BBC-programmet “turn back time” så berättar en bagare vars familj bakat sedan 1800-talet om de hemskheter som förekom i bröd förr i tiden. Sågspån, benmjöl och annat mög kunde hitta ner i limpan och lika illa var det hos den hederliga “grocern”. Att då mjölnaren skulle vara helt ärlig är jag skeptisk till (speciellt som spannmål redan under början på 1900-talet mest importerades från nya världen).
Hvad usel smak, hvad mager spis / At sig med lagrens barkbröd föda.
Tänk på att även tandkött är kött.
Det ger upphov till så många frågor.
Vad gör de med resten av trädet? Slängs det så låter det inte vidare eko. Kan man börja tala om ett leaf to root-koncept inom bakning?
Och om ett träd faller i skogen utan att någon bakar bröd av det, hörs det då? Och om ingen bloggar om brödbaket, har trädet ens fallit?
Jag tror att Räv-Stina som bakar EKO-barkbröd använder andrasorteringen av det exklusiva sågspånet till en annan verksamhet i bröd- och barkkoncernen. Hon blandar det med gelatin och mängder av klorin samt lut, för att göra sitt eget papper. På så vis behöver hon aldrig köpa in kuvert och kopieringspapper till sin primära verksamhet.
Lew: Kanske är jag naiv när det gäller mjölnare
Robin: Så förnuftigt
Jonas: Jag föreställer mig att varje limpa ger upphov till ett nytt kalhygge. Jag skall meditera på dina frågor.
Med tanke på att människan är ett av få däggdjur som inte kan tillgodogöra sig cellulosafibrer känns barkbröd sällsynt korkat. Man kan ju lika gärna gå ut i trädgården och repa lite gräs och tugga på det.
När och vem skall skriva inlägget om råmjölk?
Ola: Jag vet inte men möjligvis är just den där tunna hinnan mellan barken och virket något som faktiskt går att äta
Martin: http://www.mejeriprodukt.se
Så måste det naturligtvis vara. Jag hade alltid trott att iblandningen av bark(hinnan) endast hade som syfte att dryga ut mjölet och inte tjänade som en näringskälla i sig, men enligt Wikipedia är det tydligen en källa till C-vitamin och ökar faktiskt på kaloriintaget.
Det var länge sen jag läste något så “spot-on” när det gäller hipster-gängets framfart. Barkbrödet är ungefär lika dumt som när de hippa cheap monday-gänget startade surdegspizzeria som… inte smakade så gott. Men trendigt som fan är det och kön ringlar lång utanför. Kanske ser vi surdegspizza i Kiruna inom en snar framtid.