Det hade slutat snöa och blivit kallt när jag anlände. Vägen är från Vällingby var lång men det var en resa värd att göra. Efter en höst med mitt första operabesök och mitt första besök på en balettföreställning var det bara naturligt att den skulle leda till Berwaldhallen.

Nästan omedelbart innanför portarna möttes vi av personal och en hjälpsam skötare vallade mig upp för trappan till andra våningen och fram till den lite improviserade baren. Det var bestämt att jag direkt efter ankomsten skulle behandlas med 500 ml Mariestads export för att mildra kulturomställningen och förhindra bortstötning. Det var ett experiment och ingen visste hur det skulle gå. Skulle jag komma att klara ännu en utflykt i finkulturen utan att dra på mig några varaktiga men? Redan ett par centimeter ner i flaskan lättade stämningen och de oroade minerna ersattes med lättade leenden. Jag svarade på behandlingen, ölen hade fungerat för mig en gång till.

Efter att ha återvänt till de levande piggnade jag snabbt till och jag blev till och med nyfiken på hur kvällens konsertprogram såg ut. Det visade sig innehålla Esa-Pekka Salonens pianokonsert och Jean Sibelius andra symfoni. Jag tittade långt efter raden med fyllda vinglas på bardisken.

Om Berwaldhallen varit en likkista, och tro mig, den liknelsen har gjorts, så var våra platser för kvällen någonstans vid den bortgångnes högeraxel, ovanför orkestern. Jag kunde klicka ner på de väldiga golvpukorna och endast en god uppfostran och en brist på växel hindrade mig från att släppa en femkrona på den största av dem.

Pianokonserten var inte så dålig. De spelade lite högt ibland och sedan lite lågt. Däremellan spelade de lite halvhögt. Vet du vilket stycke jag menar? Killen som spelade på den vackra flygeln var mycket ung, jag gissar att han spelade för bensinpengar till moppen. Kanske samlade han in pengar till någon klassresa. Jag skulle ha kastat till honom lite småmynt men som du vet så…

Jean Sibelius var en helt annan sak. Den börjar lite mjukt men med puls, liksom lite la, la, la, la, la, na,na, naaaa. Du förstår. Allegretto. Det skall vara känt idag och för all framtid att jag föredrar Sibelius andra symfoni framför Salonens pianokonsert. Nu var det sagt.

Esa-Pekka Salonen var förstås också dirigent denna afton men det var bara en ren tillfällighet att det var just hans pianokonsert som råkade hamna i programmet. Sådant händer ibland.

Efter de båda styckena var konserten över och det var förstås mer än tid för en öl. Arrangörerna, till vilka jag räknar Sveriges Radios P2 och Sodexo, hade förutseende nog insett vilka sorts behov som uppstår under en konsert som den vi precis avlyssnat. För just sådana behov driver de i samarbete “Klubb Berwald”, en loungebetonad avtändning till tonerna av populärmusik i anslutning till den tidigare beskrivna baren.

“Klubb Berwald” siktar på målgruppen 25-45, vilket gör den till den klassiska musikens motsvarighet till Fritidsresors Bamseklubb. Till min förvåning omgavs vi där faktiskt också av människor i detta ålderspann. Vilken golvpuka de krupit fram från under vet jag inte men där var de. Kanske var de statister från radioteatern. Ett fruktansvärt otacksamt yrke för övrigt.

Vi drack lite vin och sedan hände det. Det brukar vara så. Jag ska inte påstå att jag inte vet hur det gick till men det är bäst att jag inte säger något. För alla inblandade.

Det var dock otvivelaktigt så att vi plötsligt befann oss på insidan av de låsta dörrar som skiljer besökare från musiker. Vi vandrade genom gråa korridorer, passerade Esa-Pekkas loge och fortsatte till orkesterbaren. Eftersom vi ändå var där så köpte vi ett par öl. Sedan slog vi oss ner i en soffa för att betrakta de som ansvarat för vår musikaliska underhållning.

Orkesterbaren såg ut ungefär som ett genomsnittligt fikarum vilket jag antar att den också är under dagtid. Det slående med besöket i denna avlägsna delen av Berwaldbunkern var dock inte mikrovågsugnarna eller den anspråkslösa bardisken utan vad folk gjorde där.

Den hårt arbetande personalen pustade ut efter ett väl genomfört jobb och de gjorde det genom att dricka öl direkt ur flaskan, äta kokt varmkorv och lyssna på Toto. Plötsligt insåg jag att det inte alls var en främmande miljö jag befann mig i. Bunkerölen hälsade mig välkommen och det var som att komma hem.