Arkiv för: Okategoriserad

Hop Federation Pilsner (1219)

Ölen på bilden är en Hop Federation Pilsner. Det är en öl från Nya Zeeland och ett tydligt bakslag för min intention att handla närproducerat. Sett ur ett annat perspektiv behöver det förstås inte vara det. Genom att jag dricker öl producerad på andra sidan jordklotet och sedan skriver om det så behöver du ju inte dricka den. På så sätt skapar vi gemensamt en mycket större positiv klimatpåverkan än om jag bara slutat själv. Jag dricker, du läser och tillsammans tar vi ansvar för den här planeten.

Det är inte heller första gången som Gödsvinet erbjuder den här tjänsten, exempelvis har vi skrivit om det Nyzeeländska bryggeriet Epic ett antal gånger och vi bidrog med en rad våldsamt druckna recensioner av Marlborough-viner redan i januari 2011.

Hop Federation Pilsner säljs i aluminiumburk på systembolaget vilket inte bara minskar vikten och klimateffekten av transporten över världshaven, burken visar sig också vara ett lysande redskap för att med ett brus sprida en fantastisk humledoft i rummet.

Humlen är mer än halva berättelsen om smaken, rätt mycket mer. Hop Federation Pilsner är en rejält besk öl och det måste vara en av de beskaste pilsnerna på södra halvklotet. Detta är inte vad man vanligtvis menar med en pilsner, pilsnerfilmer handlar om något annat.

Jag dricker en av dessa öl för att du ska slippa och jag får både glädje och stolthet av uppgiften. Jag tänker dock inte dricka två i rad, du får klara dig så här. Det är en god öl men en åt gången får räcka.

21,90 på systembolaget, nummer 1219 i katalogen

Tre öl i modern stil av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Vårflodens veteöl (33016)

Sverige står i lågor och utanför mitt fönster har områdets gröna lunga av träd förvandlats till något som mest liknar en lunga från omslaget till ett cigarettpaket. Det är hett i Johanneshov och andra platser där människor dväljas i plågor. Klimatförändring är roligt tills någon tvingas se min solbadande granne i höghuset intill.

Personligen har jag beslutat mig för att göra något åt saken, mitt klimatfotavtryck måste minska med minst en europeisk storlek. Ett första steg är förstås att börja handla mer närproducerat och det är i den andan jag finner mig sittande med en Vårflodens veteöl från Gamla Enskede bryggeri.

Gamla Enskede bryggeri ligger sådär 2-3 kilometer av slakthusområde och blandad villabebyggelse söderut från där jag skriver detta. Vårflodsparken som gett ölen dess namn ligger ytterligare några hundra meter av samma sak bort. Miljömedvetenhet har inte varit så här enkelt för mig sedan jag bodde inom synhåll av Spaten-fabrikens skorstenar i München.

Insatsen underlättas vidare av att Vårflodens veteöl är mycket lätt att dricka. Det är en rätt platt men uppfriskande fruktig veteöl för människor som egentligen hellre dricker en ale. Jag dricker inte hellre en ale men när en veteöl är så här humlestark finns det egentligen inte längre någon anledning att kategorisera. Vårflodens veteöl är för all del också delvis gjord på kornmalt jämte vetemalten. Vi behöver inte fördjupa oss i detta.

Det är en het eftermiddag i en lång rad av heta eftermiddagar denna sommar men jag tror att jag har hittat en lösning på problemet som jag kan leva med.

28,50 kronor på systembolaget, nummer 33016 i katalogen

Fyra Sockenplan av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Arctic beer (1397)

Det råder ett ojämlikt förhållande mellan Sverige och dess nordiska grannar där ojämlikheten består i att människor i Norge, Finland och Danmark erkänner Sveriges existens utan att människor i Sverige erkänner deras. Någon som bor i Norge skulle exempelvis kunna intressera sig för svensk musik eller film medan det omvända inte sker i samma utsträckning. Svenskar är med andra ord ointresserade, okunniga och arroganta i förhållande till saker från andra nordiska länder.

Ett exempel i sig tillräckligt för att belägga detta är att Gödsvinet aldrig recenserat något från Norge. Det får vara slut med det nu.

Vägen till erkännande av det västliga grannlandets existens går förstås via en öl och en recension av densamma. Nu ska det redan inledningsvis sägas att jag är ett rätt olyckligt val av någon att upprätta goda relationer med Norge, den enda norska stad jag har varit i är Trondheim vilket ger dåliga förutsättningar att säga något positivt om landet. Det finns dock de som menar att förutsättningarna skulle bli ännu sämre om jag också besökt Oslo. Om Oslo nu alls finns. Det här började fel.

Artic beer tillverkas av Macks i Trömsö och de kallar sig världens nordligaste industriella bryggeri med reservationen för att det finns ett annat industriellt bryggeri som ligger längre norrut, på Svalbard. Världens näst nordligaste industriella bryggeri låter onekligen inte lika bra, precis som i den där sketchen av Monty Python där det menas att Michelangelo inte fick måla Nattvarden eftersom han ville kalla ”The Last Supper” för ”The Penultimate Supper”, för att kringgå artistiska begränsningar som bara tolv lärjungar, en Kristus och inga kängurur.

Vad för slags öl tillverkar man i Tromsö, långt norr om polcirkeln? Som jag redan utrett ganska mångordigt vet jag som svensk alltså mycket lite om vad man gör och inte gör i Tromsö. En historia om dryckenskap i Tromsö kom till mig från en person som påstod att han kommer från staden, vilket antyder men inte bevisar att Tromsö faktiskt finns även om jag inte varit där.

Enligt historien var Tromsö förr ett av få ställen man kan beställa en öl om man arbetar med att fiska eller på annat sätt livnär sig ute till havs i den delen av världen. De som intog stadens barer var därför en brokig skara män med pengar på fickan och få civiliserade idéer om hur de spenderas. Den del av historien som jag kommer ihåg förtäljer att det kunde behövas tårgas för att tömma sådana barer vid stängningsdags. Vilken sorts öl passar med tårgas?

Artic beer är en lätt och svalt citrussmakande ”öl av internationell typ” som helt säkert kan sväljas i riklig mängd under de där långa, heta eftermiddagarna vid ishavets strand. Enligt burken är den ”refreshingly Norwegian” men vad det betyder är förstås helt omöjligt att veta som svensk.

Det är ingen dålig öl och den duger hur som helst som livstecken från ett okänt land. Där det finns öl finns det liv.

13,90 kronor på systembolaget, nummer 1397 i katalogen

Tre bröderna Dal av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Japan – inte för allergiker

En effekt av att inte ha skrivit här på länge är att min mobiltelefon är nästan full med nästan helt meningslösa anteckningar. Jag skriver dem för senare konsumtion men medan Gödsvinet slumrat har de samlats på hög. En del är rätt gamla nu och de är alla mer eller mindre obegripliga. Många av dem är skrivna i barer.

Ett sådant exempel är en rätt lång miljöbeskrivning från en osannolik liten bar i Osaka. Den heter Area 51 och ligger helt öppen i en av många underjordiska gångar kring Senri-Chuos tunnelbanestation. Jag är inte säker på att jag skulle hitta dit igen och då har jag ändå hittat dit ett par gånger med något års mellanrum.

Barstolarna står direkt i gångtunneln så det är lätt att stanna till och ta en fullständigt omotiverad öl på vägen hem eller vägen bort. Jag har sökt mina motiv sittandes på en av de stolarna men inte kommit fram till något bättre än att det inte finns någon anledning att låta bli. Sittandes på en av de stolarna har jag skrivit följande anteckning till mig själv:

”Den åldrande bartendern i collegetröja dricker och kedjeröker. Var är den unga morfinberoende kvinnan? Familjeföretag? På TV ett program om morötter. Jag är rätt säker på att mannen bakom baren precis urinerade i vasken”.

Det är inte Shakespeare men en berättelse med oväntade djup. Den unga morfinberoende kvinnan var en som jobbat i baren vid ett tidigare besök. Det som kännetecknade henne var framför allt att hon gjorde allt väldigt, väldigt långsamt. Rogivande på sätt och vis, om man inte är för törstig. Den kedjerökande mannen som kanske eller kanske inte urinerade i vasken är värd ett besök i sig. Om han gjorde dådet var det säkert för att han inte ville lämna sin post. Den japanska arbetsmoralen kan få ovanliga effekter.

De många gångtunnlarna kring denna och andra tunnelbanestationer i Japan huserar ett helt osannolikt antal små restauranger. De är nästan alltid bra eller bra nog. Min japanska kollegas favoritställe för tempura ligger i en av de där gångarna i Senri-Chuo, hon tog med mig dit för räkor friterade med skalet på och andra allergena läckerheter.

Japaner är förresten mästerliga på att placera skaldjur i oväntade sammanhang. En gång bjöd jag mina arbetskamrater på vad som såg ut som japanska havreflarn, ovetande att de innehöll en betydande mängd languster eller langusterskal.

Det var vid Senri-Chuo jag senast led ett allvarligt nederlag mot min ärkenemesis saken. Den dracks högst upp i en skyskrapa med fruktansvärda konsekvenser för mig och min mobiltelefon, som såvitt jag vet fortfarande åker omkring i baksätet av en taxi i norra Osaka.  

Det är en underskattad del av staden som kommit i skymundan sedan världsutställningen 1970. Jag har spenderat mer än en (två) heta söndagseftermiddagar på det gamla utställningsområdet, nu en park och populärt tillhåll för loppmarknader. Det finns en liten kiosk ungefär mitt emellan Bampaku-Kien-Koens monorail-station och den norra utgången vid universitetssjukhuset. De säljer iskalla Asahi från botten på en delvis vattenfylld glassfrys och de känner mig där.

I september åker jag tillbaka till Osaka och det skulle inte förvåna mig om jag snart sitter på en barstol i en underjordisk korridor igen. Area 51 är värt en anteckning.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Döden är inställd

Det har gått ett tag som det gör om man väntar tillräckligt länge. Det måste vara månader sedan det skrevs något här och jag borde veta eftersom det är jag som inte skrivit något. Vad jag har gjort istället behöver vi inte gå in på men alla mår bra igen och jag ångrar inget.

Ibland brukar jag skriva om all korrespondens som inkommer till Gödsvinets post och godsmottagning i Malmö. Det roliga med det – om något – är att det inte är sant och att i själva verket väldigt få bryr sig om att skriva oss.

Nu är det dock så att vi faktiskt har fått ett par e-post som på olika sätt undrar vad fan vi håller på med och varför det inte skrivs något här längre.

Frågan är berättigad, Sveriges viktigaste internetpublikation har legat öde och övergiven som ett spökskepp en i en förutsägbar bok av Joseph Conrad. Någon frågade varför vi åtminstone inte skriver en dödsruna så att skapelsen får somna in under ordnade former.

Jag har en åsikt om dödsrunor över bloggar och jag borde veta även detta, jag har skrivit minst fyra, alla till samma blogg. Det var när bloggande var inne (ett kort tag våren 2005) och jag skrev om en lång rad ämnen som ingen någonsin varit synbart intresserad av. När jag för sista gången högtidligt deklamerade att mina bloggande dagar var över började det kännas löjligt. Jag har sedan dess slutat med att sluta blogga.

Samtidigt förstår jag var vår brevvän menar, man vill ha ett avslut. Det fanns ett par bloggar som jag läste frekvent när det var inne att läsa bloggar (från våren och en bit in på försommaren 2005). En sådan hette Polacksnack och skrevs av en ung polsksvensk man i en icke namngiven söderförort. Den handlade primärt om cannabis och självbefläckelse och den var det roligaste jag läst sedan jag läste Will Cuppy första gången.

En dag var det roliga över, som det roliga ofta är. Polacken tog sina ludna händer från tangentbordet och försvann ut i en illa överreklamerad verklighet. Förmodligen går han omkring där ute fortfarande även om vi aldrig kan veta om det som det inte bloggas om verkligen har hänt.

Det kommer inte att bli någon dödsruna över Gödsvinet eftersom det inte finns något slut. Döden är inställd. Jag vill ha någonstans att skriva helt innehållslösa saker som detta inlägg. Det kommer kanske inte att ske särskilt ofta men ofta nog för att inte vara aldrig.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Bocq Gauloise christmas (11462)

Gauloise jul 2Julen sänker sig som en vörtdoftande gummifilt över Johanneshov och oss som bor här. Det är den tiden på året igen då jag dricker en öl som smakar av brödkryddor och syltade apelsinskal och sedan skriver om det. Det är bara något vi gör.

Gud vet att det inte är något nöje och riskerna är betydande. Den Bocq Gauloise Christmas som står framför mig på skrivbordet kan på julöls vis dölja djup av äckel ännu outforskade. Senast jag köpte en Gauloise var ur en automat på Hans-Sachs-Straße i München och det är det sista jag minns ifrån den kvällen.

Denna Gauloise är bättre. Inte lika rökig.

Mild och ljumt alkoholsöt rinner Bocq Gaulaoise Christmas i små strilar genom tomteskägg och ner i svalget. Detta är en god öl som alls inte smakar alla de saker den anklagats för på Systembolagets hemsida. Ok, farinsocker. Farinsocker köper jag.

Det här kan man dricka. Jag gör det just nu vilket torde klargöra den saken. Som vanligt bör den inte kombineras med julmat men det är ju sedan gammalt. Världens bästa öl kommer från Belgien.

24:70 kronor på systembolaget, nummer 11462 i katalogen

3 knäck av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Laugar Punkarra

Laugar-PunkarraLiksom Gödsvinet Gamla Enskede så har nu Gödsvinet Bromma varit åstad på grund av byggbuller, närmare bestämt skulle tre-fyra decimeter betonggolv bilas bort i källarlokalen inunder G. Brommas krypin. Exakt vad som kan betraktas som rimliga levnadsbetingelser har ju onekligen skiftat en del i Sverige och numera verkar takhöjd under 2.70 inte anses mänskligt eller godtagbart för någon, liksom ett badrum ju helst ska rymma en mindre bil utöver ett halvdussin deluxe-stora torkskåp, torktumlare, tvättmaskiner etc för att det ska kallas rimlig levnadsstandard. Hursomhelst. Gödsvinet fann för gott att lämna detta behjärtansvärda arbete för framtida boendes fromma långt bakom sig, och spendera några dagar på sydligare breddgrad, närmare bestämt i Madrid. Nu är det ju ett slag sen Gödsvinet Bromma senast svingade en bägare, men en medresenär tog tillfället i akt och botaniserade i en lokal ölspecialists kyl, och kom hem med inget mindre än den vagt skånsk-klingande Laugar Punkarra. Enligt vad internet kan förtälja är det, precis som försäljaren sade, en Session IPA, session då i sammanhanget alltså kodord för att det ska gå att dricka ett flertal på raken utan att det ska bli övermäktigt för gom eller lever. På 4% faller den också helt klart i session-styrkeområdet, där det inte borde bli nån brist på eftersmak, men samtidigt inte så sulorna sväller efter första klunken. I brist på noggrannare utfrågning eller noteringar, får vi gå på recensentens omdöme, ”schysst”, som får betraktas som ganska gott, givet att recensenten ifråga ofta är ganska petig med vad som kan betraktas som bättre mat eller dryck. Recensenten ifråga får betraktas som ett fan av rak, schysst IPA, om inte humlebomber, och hade väl snarast greppat efter en Oppigårds på systembolaget. Ja. Lite sådär på omvägar får vi nog alltså säga att Punkarra är helt ok, rentav riktigt hyfsad, och att man kan göra sämre än att hälla upp ett glas med dess ofiltrerat halmgula droppar. Den som lyster därtill får nog dessvärre bege sig till sydligare breddgrader, ety Systembolaget ej tillhandahåller den här i den bistra nord. Möjligen kan den som känner sig vågad försöka få med sig en Naparbier (nr 11770) från samme bryggare, men om den kan vi inte förtälja.

Tre och ett halvt schysst av fem.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Edward Bloms Glögg (72167)

Edward Blom glögg litenEdward Bloms glögg är en glögg av kraftigt rödvin, torkad frukt, klassiska kryddor och prima konjak, och då har jag ändå bara läst på etiketten så här långt. Att öppna flaskan skulle vara att gå för långt. Det brukar inte bli så bra.

Likväl är det dit vi är på väg. Det finns en ny flaska med Edwards Bloms namn på och jag dras till den som man dras till undergången. Det brusar på spisen och alkoholröken driver i min riktning, det finns nu ingen återvändo.

Det finns många bra saker att säga om en flaska Edward Bloms glögg. Exempelvis innehåller den inte Edward Bloms Riesling. Den har dock även andra kvaliteter. Det kraftiga rödvinet är kraftigt nog att ge en strävhet sällan känt mellan tunga och gom när det är glögg i muggen. Hur ska man då beskriva smaken? Jag tror jag vet var jag ska börja.

En gång för länge sedan stod jag inför uppgiften att tillaga en gammaldags studentikos måltid vid den Blekingska Nationen i Lund. Trots att jag spenderade många år i Lund och nästan lika många vid nationen så var detta inte någon uppgift som passade mina kvalifikationer. Min främsta merit inom det gammaldags studentikosa är att jag hyrde partytältet till Jan-Öyvind Swahns 75-årsfest i Botaniska trädgården. Det är inte inget men det hjälper dig inte att komponera en stofil meny om tre rätter. Särskilt svårt var det att finna en efterrätt, tills någon kom med de förlösande orden: ”Vi får väl göra någon kaka med sprit i”. Det är så jag tänker att Edward Blom löste problemet med att göra en glögg lika stor som sin (TV-)personlighet.

Edward Bloms glögg smakar vällagrad sprit, alla de gamla fina märkena av hög bouquet. Det är ett val jag kan sympatisera med och till och med applådera, inte minst i sken av att en del producenter gör glögg med smak av gelégodis.

Den smakar också kraftigt av pepparkakskryddor även om jag inte har någon långsökt anekdot om det. Även vad gäller kryddorna har Blom alltså valt sin hårt hållna princip om mycket av allt. Det är en strategi som i sina bästa stunder ger en livsbejakande syndighet men som lika gärna kan leda till infantila excesser, som när man låter barn vara med och laga mat trots att man vet att det kommer att bli en väldig massa kanel i köttfärssåsen. Glögg är dock en utmärkt plattform för excesser, det är svårt att gå till överdrift i något som kombinerar rödvin, socker, kryddor och sprit. Glögg är inte en dryck för de subtila nyanserna.

För att ändå tala subtila nyanser är jag rätt säker på att jag dricker vad som i grunden är ett ytterst uselt rödvin kryddat till oigenkännlighet. Jag gör det dock nöjd i förvissningen att inget gott vin föll offer för pepparkaksmixen. Kanske har vi funnit ett användningsområde för Edward Bloms viner ändå?

På det stora hela är detta en glögg man kan dricka om det är något man gör. För egen del har jag fått nog av glögg för i år.

99 kronor på systembolaget, nummer 72167 i katalogen

3 saturnus av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Blossa 17 Old Dehli (86589)

Blossa 17 litenDe årliga recensionerna av Blossa årgångsglögg är en om inte god så åtminstone väldigt lång tradition här på Gödsvinet. Det är nu åttonde gången jag dricker och skriver om den för att du ska slippa. Detta är inte heller vanligtvis en dag på året som jag ser fram emot men årets glögg skulle visa sig innebära en särskild utmaning.

Blossa 17 Old Delhi är alltså den senaste i en lång rad årgångsglögg vars enda gemensamma nämnare är att de inte direkt smakar som glögg. Detta uppfattas vanligtvis som en betydande fördel eftersom folk i allmänhet inte direkt tycker om glögg. Frågan är förstås vilka andra syften som återstår för en glögg som inte är en glögg. Jag är exempelvis rätt säker på att det här aldrig kommer att slå igenom som sportdryck.

Det är förstås också möjligt att jag är den enda som dricker det här varje år.

Detta år har tillverkaren Altia valt ett indiskt tema i ett fullständigt finskt utförande. Vet indierna om vad som görs i deras namn? Att koka ihop en kemisk cocktail i jultappning och sedan skylla på indierna är ett postkolonialt övergrepp. Det får i jämförelse Dr Bombay att framstå som en etnologiskt korrekt gestaltning av Indiskt kulturliv.

Old Delhi låter för de flesta mer som en magsjukdom än som en smaksättning men utifrån vad jag vet om att dricka för mycket glögg så kan det definitivt vara båda. Smaken avser att imitera mango men både doft och smak påminner mer om Haribo Matadormix. Detta är ett återkommande tema bland Blossas årgångsglögg, tidigare år har den varit smaksatt av saker som Ahlgrens bilar och Haribo gelébjörnar.

Denna glögg har inga naturliga tillsatser, ingen mango, ingen spiskummin och inga resistenta magbakterier. Blossa 17 Old Dehli är ett litet modernistiskt mästerverk av kemisk smaksättning som helt och hållet lyckats isolera och förgöra allt som skulle kunna smaksätta glögg på naturlig väg.

Detta är förstås inget nytt för Blossa årgångsglögg men jag vågar påstå att årets utgåva sätter ett nytt toxikologiskt rekord för denna produktserie. Aldrig tidigare har årgångsglöggen smakat så lite glögg. Blossa årgångsglögg har aldrig varit konstigare.

109 kronor på systembolaget, nummer 86589 i katalogen

1 vingummi av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

En sommar i plast

En sommar i plast har blivit höst och är redo att gå vidare. Det var i juni som den nästan men bara nästan transparenta byggplasten slöts om mitt hus i Johanneshov. ”Inga större renoveringar planerade” hade mäklaren sagt två månader tidigare så jag har slut på gissningar varför det stått byggställningar runt min allvarligt belånade bostadsrätt i snart ett halvår.

I början var där ställningar men ingen plast för fönstren. Jag upptäxte det en dag en lätt sfärisk polsk byggarbetare passerade utanför mitt fönster på sjunde våningen. Då kunde jag fortfarande öppna fönstren och jag roade mig ett tag med att locka på byggisarna genom att lägga små bitar saltgurka på fönsterbrädet. Efter några veckor var de nästan som tama. Sedan kom plasten upp och nu ser jag bara lätt sfäriskt skuggor gå förbi. Jag undrar om de minns mig?

Vad gör man en sommar i plast? Man spenderar den någon annanstans men för det krävs resurser och mina var utbytta mot lån. För sådana som mig återstod bara att slå sig ner i fåtöljen med ett glas riesling och stilla blicka mot den nästan men bara nästan transparenta horisonten. Solen går ner i polyeten.

En vecka bröt jag mig ut ur min höghuskokong länge nog för att flyga till Krakow. Det var en vecka att minnas och jag önskar jag gjorde det. Förmodligen satt jag mest och drack Zywieck och blickade stilla mot den helt och hållet polska horisonten. Det passerade säkert en och annan lätt sfärisk polack. Sedan kröp jag tillbaka in i min puppa av plast.

Hösten kom men mycket lite med den. De lätt sfäriska skuggorna fortsätter att passera och tiden med dem. Ibland borrar någon ett hål, gud vet i vad. Då skruvar jag upp musiken och den äldre damen i den överbelånade lägenheten intill tror nu att borrljudet tillhör Jason Isbell.

Värst var när de förintade balkongerna med hydraulisk bilning. Ingen ska behöva höra Jason Isbell så högt.

Det är en beständig tillvaro, inget åldras i plast. Här inne finns ett litet stycke sommar kvar, nästan färsk.

De ska vara färdiga snart och bara för att det kostar mer att betala sådana som dem efter den första december. Ställningarna skall rämna och plastridån falla från mina ögon. Ärligt talat fruktar jag dagen, hur ska man kunna se den verkliga världen efter månader av skuggor? Fråga Platon, han förstod de här sakerna.

Tills vidare bidar jag min tid här inne. Solen går ner tidigare nu men dess ljus är lika suddigt som tidigare om man kan se det. Jag är redo att komma ut.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.