Arkiv för: Okategoriserad

Clausthaler

Om man dricker alkoholfri öl är det inte lika lätt att vara en ölsnobb som om man dricker vanlig öl. Urvalet är ofta begränsat, och man får vara glad för det lilla, låt vara att man oftast i varje fall inte får sneda blickar. Likväl finns det öl man tvekar inför. Öl som ser så förbaskat tråkiga ut att man är beredd att kolla en affär till, eller smågnabba med bartendern. För mig är det mest utpräglade av dessa öl Clausthaler. Det var det första alkoholfria öl jag hörde talas om, alltid som ett skämt, om någon som plockat på sig en flaska i misshugg, och sedan konfunderat druckit av något som smakat påfallande vattnigt. Clausthaler har inte imagen med sig heller. Varje detalj i etiketten, kombinerat med den ljusgröna flaskan, skriker vattnig wife beater-öl av värsta sort i mina öron, låt vara att jag ibland misstagit mig.

Men nu när svinet är mitt i en odyssé av alkoholfri öl, måste man ju ta tag i anfadern. Det tar emot, men man försöker ju tänka positivt. Bland alkoholfria öl är Clausthaler säkert helt ok, en tråkig men gedigen lager, det finns en plats för dem med. Men Clausthaler är en stor industriöl, och de stora industriölens smak är inne i en aldrig stillnande evolution, en slags den dåliga smakens Brownska rörelse, där ena kvartalet sötman ökar lite, nästa brödigheten, därefter den dävna humligheten, för att jaga de där sista marknadsandelarna bland de som verkligen inte vill ha något annorlunda när de dricker öl. Clausthaler har hängt med länge här, och utan alkoholen att luta sig på har den trillat bort från ölens gamla vanliga jämviktsläge, ut i evolutionens bisarra tassemarker, där saker får sex fingrar eller kluven överläpp.

Clausthaler smakar helt enkelt väldigt märkligt. Precis när man får första klunken i munnen tycker man det är ganska friskt, precis som det står på flaskan, men sen faller smaken sönder i en märklig dissonans mellan en vagt söt brödig maltighet, och en påfallande märklig syrlig ton. Det står bortom varje tvivel att det är en ytterst svår väg att komponera en alkofri öls smaker helt på klassiskt maner, för det finns ju ingen alkohol att luta sig mot, men Clausthaler har tagit steget från välfiltrerad tråkpilsner till någon slags funky fulöl, man får vibbar av tomma ölburkar i parken en varm dag. Den är gjord med malt, vatten, jäsningskolsyra och humleextrakt, och nånstans bortom den normala bryggningen har det blivit en syrlig smak av… ja va tusan smakar det? Syrligheten är påfallande och konfunderande, och man märker inte av humlen förrän man andas ut, med distinkta vibbar av sexpacks-andedräkt. Som all platt öl hoppas vi att den ska göra bättre ifrån sig till maten, men efter att ha druckit ytterligare några klunkar till stadig svensk husmanskost (spaghetti med välstekta frysköttbullar, det kändes lämpligt), inser man att inte heller här finns det någon räddning. Att hälla ut öl är alkoholmissbruk men dessbättre är det ju i princip ingen alkohol (max 0,49%) i en Clausthaler, så jag tar de modstulna stegen ut till köket, bort till vasken.

En besvikelse av fem möjliga. Finns i mer illa sorterade livsmedelsbutiker, billigt, men ändå dyrt med tanke på vad man får.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Fuji Sencha, Chaikhana

Som av en händelse, men inte av en slump, hade vi vägarna förbi Chaikhana. Till en av deras räkmackor tog vi in lite te. Hittills har vi inte blivit besvikna på deras te, och den här lilla kannan Fuji Sencha, ett grönt japanskt te, var inget undantag. Det är ett delikat, algigt te, lent, med en mjuk fin mouthfeel, med hintar av sparris, och subliminala signaler om dill. Det doftar japanskt sjögräs, strand o tång, och man får nån slags vag aning av buljong, på typiskt japanskt maner. Efterbeskan är mild, men påtaglig, med någon slags obestämbar ton av grönsaker. Trots dessa avmätta toner är det ett te som passar utmärkt till mat, och som på intet sätt övermannades av det skaldjursbemängda berg av friska trevliga gröna ting som vi åt det till, likväl som det passade utmärkt i ensamt majestät både före och efter maten. På det hela taget alltså ett utmärkt trevligt te.

Fyra heliga berg av fem möjliga. 60 kr för en liten kanna, Chaikhana, Gamla stan.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Formosa Jade Oolong

Teh Kuan Yins oolong har länge varit ett givet te framåt eftermiddagen, men som påsen hittat till oss på omvägar och det verkar aningen av ett omak att införskaffa en ny, har det under en tid pågått ett sökande efter en efterträdare. När man står i en tebutik (säg, till exempel, Tehuset Java på Odengatan) och väljer oolong, får man ofta frågan om det ska dra mer åt det gröna eller svarta, och ber man om något lite mitt emellan får man tydligen till exempel Formosa Jade Oolong. När man doftar på det torra teet får man definitivt intrycket att det drar mer åt det gröna, det luktar gräsigt och lite plåtigt, men man blir överraskad av det när man brygger det, för så blir ingalunda slutresultatet. Nej, det här är ett te med en söt karamellig arom, med någon lite udda hint av halm och gräs. Smaken är rund och trevlig, med en antydan av russin o druvor, och på något sätt smakar det… sött gräsigt? Mitt vokabulär prövas av det här stillsamt udda teet, det smakar egentligen varken svart eller grönt, och på något sätt jag inte kan sätta fingret på, skiljer det sig från min standard-oolong från Teh Kuan. Jag blir inte riktigt klok på det, jag blir inte riktigt nöjd med det, även om det känns som ett trevligt eftermiddagste, lent och runt. Man rullar runt de små gunpowder-rullpluttarna i burken och skrynklar pannan, sörplar, men blir inte visare.

Tre och tre åttondels grimascher av fem möjliga. Tehuset Java på Odengatan, 169 kr/hg.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Biergarten, Berlin

Det har varit en mycket tysk tid i mitt liv. Bayersk öl och sockar i sandaler. Bratwurst och klingande lieder. Mann, Strauss, Hilbig och Kutscher.

Nu avviker detta mönster förstås inte så särskilt mycket från mitt ordinarie, det mesta jag konsumerar i form av öl, vin, mat, musik och litteratur har en tysk prägel. Nu under sommaren har jag dock skruvat upp det teutoniska till elva och alltsamman kom till sitt lyckliga klimax under en förmånligt förlängd helg i Berlin tidigare denna månad.

Berlin, jag åker dit varje år och om jag inte gör det så beror det på att jag nyss varit där. Säg mig en del av Berlin och jag ska säga dig när jag var där och vad jag druckit till frukost.

En del av Berlin jag länge undvek vad de som kallas Biergarten. Det kändes helt enkelt fel, Biergarten är för mig södra Tyskland och södra Tyskland börjar någonstans strax norr om Freising. Berlins motsvarighet till Biergarten har sedan 1990-talet för mig varit en ljummen burköl i en lekpark i Wedding.

Långsamt har jag dock tinats upp till tanken på att dricka öl under kastanjeträd även i Tysklands ärrade huvudstad. En Biergarten måste för att få kallas en biergarten vara en trädgård där man kan få köpa öl men där man på intet sätt måste det. En Biergarten är inte en uteservering, det är en park med rättigheter.

Alla egentliga Biergarten ligger i München och i München är en Biergarten en naturlig samlingspunkt för all form av mänsklig interaktion. Nästan. Man sätter sig vid ett bord och om man också vill köpa en öl så gör man det. De flesta gör det. Det är dock inget tvång, det är fortfarande en park, inga servitörer och ingen som tittar snett på dig när du sänker din fjärde maß.

I München är det inte ovanligt att se stora familjer fira barnkalas i en Biergarten. Tråg på en säckkärra med andra tråg av mat och kakor och vadhelst som behövs för att fira en femte födelsedag.

Ölen kommer från en tunna som under goda omständigheter aldrig upphör läcka ljuvt bayersk öl i maßkrug efter maßkrug. Vid Augustiner Keller Biergarten nära Hackerbrücke går man in i en inhägnad för att plocka upp en färsk maß från en rad av färska maß. På väg ut från inhägnaden betalar man i en utomhusversion av en snabbköpskassa.

Någon sådan park finns det inte i Berlin och länge trodde jag att det betydde att det inte finns någon Biergarten i Berlin. Kanske tror jag det än.

Pratergarten fick mig att ifrågasätta min tro. Det finns öl där och om man vill så ser det ut lite som en trädgård. Min sorts trädgård. Det finns en lucka i en vägg för öl och det finns en lucka i en vägg för korv. Viktigast av allt, det finns kastanjer. Pratergarten till och med ligger vid Kanstanienalle.

Det är en fin plats i en fin del av staden och jag vill tro att det är en Biergarten. Om man tar U2 från Eberswalder Strasse till Stadtmitte, byter genom ett maskhål till U6 och far till Platz der Luftbrücke så är man på plats för ett svar om Berlin verkligen har Biergartens. Där, vid Hitlers favoritflyglats Tempelhof ligger en Biergarten till namnet. Den är ok på ett sätt som Hitler aldrig var.

Inte långt därifrån, i Viktoriapark, ligger Golgatha Biergarten, i Viktoriapark. Bakom grillen jobbar en ung svensk man som behöver snus omgående. Det är en trevlig plats men min rättlärdhet förbjuder mig att kalla det en Biergarten. Jag fick hålla ett långt tal på fruktansvärd tyska för att få min Augustiner i ett maßkrug.

När jag för någon vecka sedan var i Berlin tog jag U3 till Krumme Lanke. Det är en plats precis så krum som namnet utlovar. Därifrån promenerade jag till Mexikoplatz varifrån jag tog S-bahn till Wannsee och ett förintelseminnesmärke. Föga visste jag att jag i Wannsee också skulle komma att finna mitt bästa bevis så här långt på att det finns Biergarten i Berlin.

Alldeles nära stationen ligger Loretta am Wannsee och endast motvilligt accepterar jag att stället inte är döpt efter Loretta Lynn. Det ser ut som en Biergarten och i allt väsentligt fungerar det också som en Biergarten. Jag vill tro att det är en Biergarten.

Där finns öl och där finns korv. Det finns kastanjer eller något som tillräckligt liknar det efter två krus.

Jag lärde mig mycket där, vid Loretta am Wannsee. Exempelvis gick det upp för mig att berlinare faktiskt äter currywurst på fullt allvar. Jag har alltid trott att det är något man lurar på turister. Själv åt jag weisswurst och funderade på om stämningen är mer avkopplad i München eller om ölen bara är större.

Det finns Biergarten i Berlin eller något som fungerar nästan lika bra. Jag var nyss där och jag är snart på väg tillbaka.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Easy Rider Bulldog (1973)

Det tar emot att skriva om Spendrups. Kanske tar det emot lite extra när man fallit för ett av deras chimär-mikro-bryggerier, och i oförstånd plockat på sig en öl med tanken att den ser lite småtråkig men åtminstone inte industribryggd ut. Image är ett helvete och det värsta är när fina små subkulturer blir uppsugna i storbolagens maskineri. Ja, vem lurar man egentligen, jag kikade på flaskan till en av mina (alkoholfria) favoritöl, Brooklyn Special Effects, och det framkom att den var licensbryggd i Falkenberg av Carlsberg. Falcon Special Effects, någon? Jag vet inte om Brooklyn Breweries längre brygger all sin öl med vatten från Hudsonfloden men nu kommer jag ju garanterat aldrig få ta del av dess helt unika smakpalett av fina patinerade gamla föroreningar, polyklorerade kolväten och andra genuina smaksättare. Inte för att jag för en sekund tror att jag skulle kunna skilja på Falcon Special Effects och dess anfader från Brooklyn i ett blindtest, men det här är ju fel. Det är ju inte rätt öl. Varje gång du låter Carlsberg brygga åt dig, kommer Moby hem till dig och spelar tills du förstår vad du gjort. Amerikansk öl är inte amerikansk om den kommer från svenska västkustens kanske mest överskattade stad.

Så hur smakar den sataniska ölen som maskerar sig som något slags mikrobryggd öl från Sveriges största ö? Ja, jo, det är en ofiltrerad pale ale, den smakar ofiltrerad antikrist med lite hintar av tropiska demoner och en sådär lagom demogorgonisk beska. Som vanligt, för en halvanonym inferno pentagram ale, med andra ord. Fullt drickbart, funkar till en välstekt belzebub-burgare.

Tre onda ting av fem möjliga. Sprider ondskap på Systembolaget under nr 1973, för 15:90.

 

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Nystekt Strömming

Jag har gått förbi den några gånger, den lilla vagnen i Gamla stan som lockar (eller inte) med nystekt strömming. Till slut kom dagen då jag stannade till. Vagnen, och kanske framförallt skylten, ser ut som den kommer från nån slags forntida epok när arbetargubbar avslutade ett hårt pass i Gamla stans vikingahjälms-fabriker med en strömmingsmacka och kanske en kall öl till, på gamla gubbars vis, högst troligen med gubbkepsen stadigt på huvudet.

Men vi lever i ett nytt tidevarv. Gubbkeps markerar nu oftare en hipster, och snarare än arbetargubbar, är kön till nystekt strömming fylld med fransktalande barnfamiljer, antagligen lockade av denna till synes väldigt svenska företeelse. Strömmingen kan fås på flera sätt: på knäckemacka, med mos, i hamburgerbröd, i rulle, eller på rågbröd (det kallas ”på skånskt vis”). Likaledes finns det inte mindre än tio toppings, med pedagogisk meny med bilder, både på svenska och engelska. Kort sagt känns det ungefär lika genuint som valfri turistfälla på Playa de las Américas.

Men hur är strömmingen, då? Ja, jo. Egentligen är jag nog inget utpräglat fan av strömming men likväl kan man ju ibland bli sugen. Jag tog en knäckis, dvs strömming på knäckebröd med pressgurka och inlagd rödlök. Det var faktiskt inte så dumt – men tyvärr aningen för flottigt. Och ska inte stekt strömming vara en välsaltad rätt? Det fanns ett saltkar och jag hade nog rest mig och saltat lite extra, om inte belgiska backpackers hade stått redo att knipa min hårt förvärvade sittplats vid ett av de trivsamt välanvända träborden. Likväl vete tusan om det inte kan bli en mosplatta nån gång när jag är i Gamla stan, nu när man vet att ska salta lite extra måste man ju nästan pröva. Sen får man leva med känslan av att ta del av turistfällor på fullt allvar. Så länge man håller den hornförsedda vikingahjälmen borta från hyllan därhemma får det väl gå, på nåt sätt.

Tre och en halv hjälm av fyra möjliga. 40 kr, Gamla stan, Stockholm.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Gemi’s Teapot Bag

Efter en donation från en anonym välgörare (vi kan kalla honom Ante) sitter nu avd. Bromma och återupplever en fin gammal tradition, nämligen den att mjuka upp en lite trött eller håglös lördag med att brygga en hel kanna te och konsumera den allt som eftermiddagen går. Det är en fin vana och jag läste först om den som bakfylle-botemedel i den ärevördiga serietidningen Tank Girl, och har sedan dess praktiserat den med något oregelbundna mellanrum. Numera dricker jag ju inget starkare än alkoholfri öl, men likväl kan de där långsamma lördagarna smyga sig på, och då är det inte fel med en stor panna hett te.

Hur är då Gemi’s tepåse? Jo den är bastant och tung, och får vanliga tepåsar att se ut som rena flugviktare i jämförelse. Enligt någon slags tanke om ett gram te per deciliter, byggde vi en panna med 1.2 liter, men det är antagligen i underkant, teet är mörkt som tusan och man hade ju kunnat låta påsen ligga i någon minut till, vi högg den strax innan fyraminuters-strecket. Nåväl – hellre det än att det blir för tunt. Det är ett fylligt och robust te med klar English breakfast-karaktär, men man märker ändå att det är en Ceylon, frisk och klar. Det är väldigt mycket ett typiskt  standard-te vad vanligt svart te anbelangar, det frammanar bilden av hotellfrukostar såväl som limpmackor kalla höstkvällar. Det är ändå lite trevligare och rundare än säg t.ex. Liptons gula, utan att vara något överdrivet komplicerat te. På det hela taget passar det utmärkt till en eftermiddag med ett par böcker och kanske lite youtube, ett te att dricka en hel del av, ett te man inte tröttnar på, ett te som funkar några koppar i streck. Det är helt enkelt ett utmärkt session-te.

Tre och två tredjedels kannor av fem möjliga. Finns på hotell och restauranger – kanske har du redan druckit den?

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Vad är kvalitet?

Arkivbild från en typisk sammankomst, från Avd Brommas synvinkel.

Om man skulle välja ett land från vilket man skulle få en slumpvald öl att dricka, vilket land skulle man välja? Detta tunga ämne dryftades under en nylig sammankomst för Gödsvinets Bromma- och Johanneshovsavdelningar.

Frågan är ju vad man vill ha ut av det. Avd Johanneshov framhöll Tyskland, avd Bromma istället Belgien. Båda har väl sina USPar. Resultatet från Tyskland är nog mer pålitligt (om man inte råkar ut för nån slags för-blandad Radler eller så). Resultatet från Belgien framstår däremot för mig som det mer intressanta, förvisso med en stor risk för någon aningen alkoholstark och/eller söt öl, och kanske mängder av tillsatta körsbär e.d. mindre renlärigt ölskapande (åtminstone ur tysk synvinkel).

Kanske återspeglar det två olika livsåskådningar. Antingen chansar man hejvilt så ofta man kan, eller så håller man sig till det som funkar bra. Det ska sägas att det i en person kanske går att återfinna båda hållningarna, bara i olika sammanhang. Man kan t.ex. vara en risktagare och chansare när det gäller att välja öl utan att för den skull leva farligt i övrigt. Eller gå på kända storheter vad gäller öl men vara beredd att resa natt och dag till udda destinationer med obetydligt varsel. Det är möjligen inte någon lysande beskrivning av avd Bromma resp Johanneshov, men det är kanske ändå en början. Och förresten, var finns de alkoholfria trappistölen och de andra svårartade belgarna? Går det ens?

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Slapp-te

Är du te-sugen sent på eftermiddagen, men har redan hällt i dig fem koppar starkt svart te sen lunch? Är du tesugen i värmen men har ingen is? Orkar du inte koka vatten, eller har inga rena tekoppar? Lugn, Gödsvinets slapp-te är här för dig! Ta helt enkelt en kniptång av ditt favorit-te, sätt det i ett glas kallt vatten från kranen, och vänta tills du blir för törstig eller tills du kommer ihåg teet igen – den högst variabla och på inget sätt uppmätta bryggtiden är en del av charmen. Du blir läskad, du får i dig det ljuvaste tein, och det smakar milt och gott av, ja, vilken tesort du nu valt. Kanske inte om du valt lapsang. Vi valde vår gamla slitvarg, Ceylon Dimbula, och allt eftersom glaset fortgår blir det lite mörkare, lite beskare, och det är charmen, det trevliga, för man lämnar ju kvar te-tången i glaset. Annars är det inte slapp-te. Tar det slut? Fyll på mer vatten. Karaktären ändras långsamt, slurk för slurk. Det är den långsamma och lata världens variant på kinesisk te-ceremoni. Får man lust, kan man agitera teet en liten aning genom att röra med tången. Fast det är lika gott att bara låta naturen ha sin gång. Och det är enklare än att göra is-te över natten i kylen, eller genom att addera en ohemul mängd iskuber till en kopp te bryggd med en mindre mängd hett vatten än vanligt. Framförallt, dock, blir smaken helt annorlunda. Det lockas ut något annat ur teet. Tiden får utvisa vilka tesorter utöver svart Ceylon som lämpar sig för slapp-te.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Sigtuna Non Alco Pale Ale (1975)

Det var med viss tvekan ett tag innan jag testade Sigtuna Brygghus alkoholfria pale ale, det ska erkännas. Helt orättvist triggade bryggerinamnet och etiketten min sensor för skalbolag (skalbryggerier?) i tjänst hos industriella storbryggerier, och det är ju något lite oärligt och trist över sådan öl, hur den än må smaka. Det tar emot att ge Spendrups pengar för att de låtsas vara ett mikrobryggeri och hittar på skojiga bryggerinamn, d:o namn på öl, etiketter, osv. Min bullshit-mätare tjongar till direkt och jag blir vrång och motvillig. Kanske är det orättvist, kanske inte. Kanske har de rätt, de som säger att det är konstigt att Moby kom undan med att sälja i princip varenda låt på sitt album Play till reklam, medan folk klagar omedelbart om någon gitarr-svingande indiepopare skulle göra detsamma. Eller så säger det mer om Moby, jag ska låta det vara osagt, eller i varje fall göra ett halvhjärtat försök.

Sigtuna brygghus verkar dock, såvitt jag kan se, ännu ha undvikt trälskap under bryggerijättarna, och jag får säga att deras alkofria pale ale är ruskigt trevlig. Bland alkoholhaltig öl kan man kanske tycka att den bleka alen är gjord, klar, tagen om hand och väl utbyggd, men för oss alkoholfria är det en annan femma. Visst finns det trevligt humlig alkoholfri öl, men det finns definitivt plats för fler. Nu är Sigtuna NAPA på inget sätt en humlebomb, men den är helt klart både krutigare och bredare i beskan än din vanliga alkoholfria öl. Den drar inte riktigt iväg åt de tropiska frukternas land, håller sig hitom den plåtiga beskan – men det är behagfullt. En välbalanserad pale ale är ett måste, en ypperlig hållpunkt att återvända till, en grundbult i ölutbudet. Så nu när jag hittat en, kommer jag hålla hårt i den.

Fyra nav av fem möjliga. 18:90 kr, 0,5% alkohol, nr 1975 på Systemet. Finns även hos välsorterade livsmedelshandlare.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.