Arkiv för: Verklighetens öl

Boulevardölen

Jag hade inga förväntningar på konserten med Lars Demian och David Tallroth på Boulevardteatern. Ändå blev jag överraskad av att det var alkoholfritt evenemang. Ironin i det går inte förlorad för någon som hört någon av Demians många visor om spriten och de som dricker den. Ett evenemang är dock bara så alkoholfritt som man gör det och med hjälp av sunda värderingar och en betydande målmedvetenhet förhindrades gårdagens konsert att spåra ur i det avseendet.

Klockan var kring fem och jag hade precis klivit av tåget från Norrland när telefonsamtalet kom. En person som vill vara anonym (Olof Karlsson) frågade om mina planer för kvällen tillät en konsert med folkmusikinspirerad trubadurkonst. Mina planer för kvällen hade upp tills dess mest handlat om någon sorts kontrollerad medvetslöshet. Kvällen innan hade jag spenderat på en vän och kollegas disputationsfest i Sundsvall som var så kroppsligt påfrestande att min hjärna helt lagt ner sin verksamhet som en sympatiåtgärd. Jag hade inte ens under pistolhot kunnat formulera en fullständig mening. Ändå tackade jag ja till inbjudan och gick för att se om det var något kvar i fickpluntan.

Boulevardteatern är en av Stockholms trevligaste konsertlokaler. Det är inte den största och det är sannerligen inte den modernaste men intimiteten med scenen och det som sker på den väger upp för alla tillkortakommanden i utsmyckningen. Boulevardteatern är inte utrustad med någon som helst servering vilket gjorde att panik utbröt redan innan föreställningen skulle börja. En person i mitt sällskap reagerade på insikten om torrläggningen genom att galoppera nerför Götgatan till närmaste Seven eleven, där han köpte ett par burkar folköl bara minuter innan insläppet stängdes. Själv var jag inte i stånd till mer än något som mest liknade en plågad skritt mot limfabriken så jag fick helt enkelt härda ut.

Underhållningen på scenen gjorde det lite lättare. Lars Demian och David Tallroth är en mycket gemytlig kombo och även vi som ärligt talat inte lyssnat så mycket på Demian tidigare hade svårt att värja oss från deras inlevelsefulla tolkningar av några av Lars Demians mer eller mindre kända låtar. Konserten var en i en rad av föreställningar på Boulevardteatern under våren och det gick inte att ta fel på att Demian och Tallroth funnit ett koncept och varandra. De är samspelta men uppfriskande tvära i sitt munhuggande på scen och tillsammans gör de en större orkesters arbete. En anledning till det är förstås att framför allt Tallroth spelar på allt från el-banjo till trumpet, xylofon, munspel och en väldigt vacker gitarr. Hans huvudinstrument är dock tuba, vilket i kombination med Demians gitarr, banjo, piano och sång ger en skönt grovhuggen tolkning av Demians låtrepertoar som lånar från både amerikansk och centraleuropeisk folkmusik.

Föreställningarna på Bouldevardteatern är uppdelade i två akter skiljda åt med en paus på ungefär 20 minuter. Denna paus var vår väg ut, vår chans att ställa tillrätta det som inte teatern klarade, vår chans till en öl. Lars Demian själv var inte okänslig för belägenheten som bristen på bar skapat så han tipsade kamratligt om att den klassiska söderresturangen Pelikanen ligger bara ett kvarter bort. Det var dit vi gick och vi tittade inte tillbaka. Alla följde dock inte med. Han som köpt folköl på Seven eleven gick vilse och dök upp först en halvtimme senare, med mer folköl från Seven eleven.

Vi som tog oss dit fann en ny uppskattning för Pelikanen. Serveringen var effektiv, ölen var kall och den första på hela dagen. Det hade gått lite drygt ett halvt dygn sedan jag avslutat en fest med en badrumsmugg med whiskey på ett hotellrum i Sundsvall men det var först där och då, vid bardisken på Pelikanen som livet till sist återvände. Den andra akten var en fest. Demian räknade in publiken som skolbarn och när alla var där gick han och Tallroth loss igen. Det var en strålande föreställning och en bra kväll.

Posted in Verklighetens öl | Lämna en kommentar

Bunkerölen

Stockholms vackraste bunker i vårprakt

Det hade slutat snöa och blivit kallt när jag anlände. Vägen är från Vällingby var lång men det var en resa värd att göra. Efter en höst med mitt första operabesök och mitt första besök på en balettföreställning var det bara naturligt att den skulle leda till Berwaldhallen.

Nästan omedelbart innanför portarna möttes vi av personal och en hjälpsam skötare vallade mig upp för trappan till andra våningen och fram till den lite improviserade baren. Det var bestämt att jag direkt efter ankomsten skulle behandlas med 500 ml Mariestads export för att mildra kulturomställningen och förhindra bortstötning. Det var ett experiment och ingen visste hur det skulle gå. Skulle jag komma att klara ännu en utflykt i finkulturen utan att dra på mig några varaktiga men? Redan ett par centimeter ner i flaskan lättade stämningen och de oroade minerna ersattes med lättade leenden. Jag svarade på behandlingen, ölen hade fungerat för mig en gång till.

Efter att ha återvänt till de levande piggnade jag snabbt till och jag blev till och med nyfiken på hur kvällens konsertprogram såg ut. Det visade sig innehålla Esa-Pekka Salonens pianokonsert och Jean Sibelius andra symfoni. Jag tittade långt efter raden med fyllda vinglas på bardisken.

Om Berwaldhallen varit en likkista, och tro mig, den liknelsen har gjorts, så var våra platser för kvällen någonstans vid den bortgångnes högeraxel, ovanför orkestern. Jag kunde klicka ner på de väldiga golvpukorna och endast en god uppfostran och en brist på växel hindrade mig från att släppa en femkrona på den största av dem.

Pianokonserten var inte så dålig. De spelade lite högt ibland och sedan lite lågt. Däremellan spelade de lite halvhögt. Vet du vilket stycke jag menar? Killen som spelade på den vackra flygeln var mycket ung, jag gissar att han spelade för bensinpengar till moppen. Kanske samlade han in pengar till någon klassresa. Jag skulle ha kastat till honom lite småmynt men som du vet så…

Jean Sibelius var en helt annan sak. Den börjar lite mjukt men med puls, liksom lite la, la, la, la, la, na,na, naaaa. Du förstår. Allegretto. Det skall vara känt idag och för all framtid att jag föredrar Sibelius andra symfoni framför Salonens pianokonsert. Nu var det sagt.

Esa-Pekka Salonen var förstås också dirigent denna afton men det var bara en ren tillfällighet att det var just hans pianokonsert som råkade hamna i programmet. Sådant händer ibland.

Efter de båda styckena var konserten över och det var förstås mer än tid för en öl. Arrangörerna, till vilka jag räknar Sveriges Radios P2 och Sodexo, hade förutseende nog insett vilka sorts behov som uppstår under en konsert som den vi precis avlyssnat. För just sådana behov driver de i samarbete ”Klubb Berwald”, en loungebetonad avtändning till tonerna av populärmusik i anslutning till den tidigare beskrivna baren.

”Klubb Berwald” siktar på målgruppen 25-45, vilket gör den till den klassiska musikens motsvarighet till Fritidsresors Bamseklubb. Till min förvåning omgavs vi där faktiskt också av människor i detta ålderspann. Vilken golvpuka de krupit fram från under vet jag inte men där var de. Kanske var de statister från radioteatern. Ett fruktansvärt otacksamt yrke för övrigt.

Vi drack lite vin och sedan hände det. Det brukar vara så. Jag ska inte påstå att jag inte vet hur det gick till men det är bäst att jag inte säger något. För alla inblandade.

Det var dock otvivelaktigt så att vi plötsligt befann oss på insidan av de låsta dörrar som skiljer besökare från musiker. Vi vandrade genom gråa korridorer, passerade Esa-Pekkas loge och fortsatte till orkesterbaren. Eftersom vi ändå var där så köpte vi ett par öl. Sedan slog vi oss ner i en soffa för att betrakta de som ansvarat för vår musikaliska underhållning.

Orkesterbaren såg ut ungefär som ett genomsnittligt fikarum vilket jag antar att den också är under dagtid. Det slående med besöket i denna avlägsna delen av Berwaldbunkern var dock inte mikrovågsugnarna eller den anspråkslösa bardisken utan vad folk gjorde där.

Den hårt arbetande personalen pustade ut efter ett väl genomfört jobb och de gjorde det genom att dricka öl direkt ur flaskan, äta kokt varmkorv och lyssna på Toto. Plötsligt insåg jag att det inte alls var en främmande miljö jag befann mig i. Bunkerölen hälsade mig välkommen och det var som att komma hem.

Posted in Verklighetens öl | 3 Kommentarer

Balettölen

Det var inte länge sedan jag besökte den kungliga operan för första gången. Nu springer jag där som barn i huset. Detta är berättelsen om hur ett kort återseende på eftermiddagen blev en sen kväll på operan.

Berättelsen börjar i Abrahamsberg eller kanske i Östersund. Allt handlar om perspektiv och jag har inga. Det var hur som helst i Östersund jag lärde känna E och Å och det var i Abrahamsberg vi återsågs igår eftermiddag. Tanken var att jag skulle dricka vin, se på när de åt och sedan åka hem till Vällingby igen. Detta låter som ett udda sätt att fördriva en fredagseftermiddag men det finns en fullständigt naturlig förklaring och den har något att göra  med att jag hade ätit ett helt kotteri av exotiska fiskar på Folkunga Sushi och att E och Å senare skulle röra sig mot stan för att se någon fransk balett.

Redan efter den första flaskan vin kom planerna att korrigeras i marginalerna. Jag åt upp all deras mat och ringde till Operan för att boka en biljett. Därmed var vi tre som äntrade gröna linjen, destination finkultur. Finns det en resa så måste man göra den.

Vi mellanlandade hos vänliga och förstående människor alldeles i närheten av min tidigare bostad på Norrmalm. De såg till att vi fick champagne nog att klara den sista biten ner för Regeringsgatan mot Gustav Adolfs Torg och Operan.

Vi hade platser på översta läktaren, uppskattningsvis 40 meter rakt ovanför scenen. Där, bland de andra fyllona på apberget, gjorde vi oss redo för att uppleva Manon, det klassiska kärleksdramat baserat på Prévosts roman. Det är den odödliga historien om en ung man i alldeles för trånga byxor som åtrår en cynisk golddigger i folkdräkt. Föreställningen inleds med att en förstärkt grupp av män i för trånga byxor gör en koordinerad presentation av blandade indianhopp. I den mörka lokalens stillhet kunde jag bara förnimma orkesterns smäktande toner och E och Å som då och då förtjust utbytte ordet ”rumpa”. Sådan är den fina kulturen strax under taknocken på den kungliga operan en kväll i november 2010.

Efter 45 minuter gavs vi en 25 minuter lång paus. Vi visste mycket väl vad det betydde. 25 minuter att bege sig till baren i källaren, 25 minuter att få sig en balettöl. Vi sprang, naturligtvis sprang vi. Det fanns ingen tid att ödsla på värdighet, inte då och inte någonsin.

Nu bör det sägas att vår angelägenhet avvek något från den allmänt uppvisade på operan den kvällen. I själva verket avvek vi även i andra avseenden. Åtminstone jag, som ju inte alls haft för avsikt att gå på balett en kväll som denna. I själva verket var jag mer klädd för en rodeo eller en konsert med Drive-by-truckers. Detta är dock ett mindre hinder än vad man först tror och förresten hade vi inte tid för att stanna upp och kontemplera klädkoder. Vi hade bråttom, bråttom till balettölen.

Jag var den enda som drack öl. E och Å fortsatte att dricka champagne och de fortsatte att prata om rumpor. Rumpor, rumpor, rumpor, där har ni min kväll i ett nötskal.

25 minuter går fort när man har roligt och jag antar att 25 minuter går fort när man pratar om rumpor. Hur som helst blev vi efter en bara en liten stund uppvaktade av en vaktmästare i någon sorts avlagd amiralsuniform. Han yttrade ett par ord som samtliga verkade sakna konsonanter. Ingen av oss förstod något alls. Finns det ett speciellt operaspråk som bara adelsmän och medlemmar i Wagnersällskapet förstår? Vi förstod som sagt inget men vi svarade ändå vänligt i ett röstläge vanligtvis reserverat för utvecklingstörda och kungligheter.

Budskapet hade gått fram: Vi hade väldigt lite tid och väldigt många trappor till våra platser och den andra akten. Vi ökade på takten redan i den första trappan och fortsatte sedan att öka hela vägen upp. När vi närmade oss vårt plan hade vi nått olympisk hastighet. Jag kastade mig upp för fyra trappsteg i taget, vi passerade män i kostym och vi passerade tanter i lila och hela tiden ökade vi för att hinna. Jag har inte skyndat till en föreställning på sådant sätt sedan jag bryskt trängde mig förbi en rullstolsbunden man på en Willie Nelson konsert i en liten stad i Klippiga Bergen någon gång för uppskattningsvis 60-70 år sedan. När vi andfådda men rakryggat gick in genom porten till läktaren ringde den andra signalen.

Den andra akten var ungefär som den första. Män i trånga byxor skuttade och kvinnor i någon sorts franska, heltäckande burkor skuttade tillbaka. Nästan samtlig kommunikation skedde medels skuttning. Tänk bara om resten av världen hade varit mer som klassisk balett. En riksdagsdebatt hade varit obetalbar.

Den andra pausen innebar en andra balettöl. Vid kring denna tid började vin, champagne och öl bli en relevant aspekt av allmäntillståndet. Jag skäms inte för att säga att vi var något mer högljudda än resten av operan. Trots att vårt tal även fortsättningsvis mest handlade om rumpor. Till vår förtjusning fick vi sällskap av sagofiguren Tant Gredelin ett par bord bort och den större delen av ballettöl II ägnades åt att beundra och kommentera denna aristokratiska kvinnas förehavanden. Varken fascinationen eller uppskattningen var ömsesidig

Balettölen är en illa kyld dryck som kommer ur en flaska från ett danskt bryggeri. Den har en elegant smak av bröd, humle och rumpa.

Vi var sena igen och vi sprang igen. Denna gången trodde jag verkligen att någon skulle komma till skada.

Luften var kylig och en förening av kväve och syre när vi åter stod ute på Gustav Adolfs Torg. Det var för tidigt att åka hem och för sent att göra något åt rösten som skriade av törst från någonstans i vildmarken bakom hypotalamus. Åter igen sökte vi asyl på Norrmalm och åter igen gavs vi champagne och annat som själen begär efter ett par timmars balett på rikets första scen.

På väg hem på tunnelbanan spydde en punkare på mina skor.

Posted in Verklighetens öl | 3 Kommentarer

Operaölen

Operaölen är egentligen som vilken öl som helst, låt inte den ädla inramningen lura dig. Kanske träder du över lite vackrare marmor än vanligt på din väg till baren, kanske trängs du kring bordet med några fler medlemmar i Wagner-sällskapet än vad du är van vid och kanske är du i själva verket den enda som dricker öl. Det spelar ingen roll, operaölen leder dig hem.

Jag går inte på operaföreställningar varje vecka. I själva verket går jag inte på operaföreställningar ens varannan vecka. För att vara fullständigt uppriktig så har det tagit mig 33 år att ta mig till min första. Det var igår kväll.

Under oklara omständigheter blev jag delägare i en biljett till operans uppsättning av Richard Strauss ”Elektra”. Som kontrast så var fram till igår den senaste föreställningen som jag varit på Bob Hunds konsert på Gröna Lund. Innan dess: Willie Nelson på Cirkus.

”Elektra” är en opera som baserar sig på Sofokles tragiska drama om den grekiska kungen Agamemnon. Det är en historia om hämnd, passion och sju enkla lektioner i hur man löser familjetvister med en yxa. Den stora Will Cuppy berättar i ett helt annat sammanhang att den atenska statsmannen Perikles uppskattade Sofokles tragedier mycket eftersom ”han inte heller förstod skämt”. Mina förväntningar var höga.

Den som kliver in genom operans stora entré, håller till vänster och fortsätter ner för en trappa kan svårligen undvika att hamna på Gustav III:s kafé. Jag kunde det inte och det kunde inte heller den övriga delägaren i kvällens biljetter. Är man det minsta lik mig så går det inte heller att undvika att beställa en öl. En operaöl.

Kungliga Operans nuvarande operahus uppfördes 1898 och många av dem vi mötte på Gustav III:s kafé har vaktat en plats att sitta där sedan dess. Medelåldern var faktiskt lika hög där som vid Willie Nelsons konsert på Cirkus. Kanske var den till och med lika hög som den för Willie Nelson, hans band och hans råddare, fast det är mycket osäkert. Nämnde jag att inramningen för operaölen var ”ädel”? I sådana fall måste jag undermedvetet tänkt på Ädelreformen.

Operaölen var en flaska tuborg från en back som lokalvårdarna gömt för efterfesten i kostymförrådet. Nej, det var den kanske inte men baren gav först inte sken av att alls innehålla någon öl så jag vet helt enkelt var barpersonen fann den. Oavsett ursprung var det en fin öl med en lätt smak av bröd, citrus och mustaschlim.

Innan föreställningen tog vi en promenad i Guldfoajén. Det är en foajé täckt med guld. Åter igen gjorde sig tidigare föreställningar jag sett sig påminda. Speciellt mindes jag en konsert i Forth Worth där jag stod upp till fotknölarna i våt koskit i drygt 12 timmar.

Visserligen låter Elektra som namnet på en dålig Sydamerikansk hårdrocksgrupp men egentligen syftar namnet på Agamemnons dotter. Agamemnon själv är redan mördad i badet när föreställningen börjar. Det berättade en praktikant på bred teatersvenska redan medan vi avslutade operaölen nere i källaren. Jag kunde inte låta bli att känna som om vi missat något.

Vi satt längst fram vid relingen mot det breda orkesterdiket och jag försökte länge förgäves följa musikerna, artisterna på scen och textremsan uppe vid taket samtidigt som jag gav sken av förstå varje ord av den sjungna tyskan. I själva verket skulle jag inte hålla det för omöjligt att jag missade en stavelse eller två. Man måste vara redo att erkänna sådant.

”Elektra” är en föreställning med huvudsakligen kvinnliga artister och av anledningar svåra att sätta sig in i hade kostymören valt att klä hela den kvinnliga ensemblen i stilrena 1950-talsklänningar, smycken och frisyrer. Den onda modern Klytaimestra hade till och med förärats en riktig ballongfrisyr a’ la Patsy i ”Absolutely Fabulous”. Den enda som undgått temat bland kvinnorna var Elektra själv som på traditionellt sätt var klädd likt någon som precis rymt från ett brinnande bål. Den manliga hjälten, Elektras bror Orestes, var klädd som en statist från ”Sånger från andra våningen”. När man såg dem alla tillsammans förstod man att det var en familj med en historia.

Enligt vad jag fick höra är detta en opera som man går till främst för musiken och i mindre utsträckning för skådespeleriet. Ölen nämns vanligtvis inte ens i sammanhanget. Ändå är librettot fullt av formuleringar som är riktiga fynd även för dem som hellre läser sina tragedier i lugn och ro istället för att ha dem sjungna på tyska för sig av runda kvinnor som tagna direkt från ”The Stepford Wives”. Jag önska att jag kunde komma ihåg några.

En negativ egenskap med operaölen är att den inte får drickas i salongen under föreställningen. Jag antar att de förbjöd det sedan någon försökt pricka prinsessan Lilian med ett tomglas. Vad hade Richard Strauss sagt om att dricka öl under hans föreställning? Ingen vet men jag har en aning. Han var född i München.

Posted in Verklighetens öl | 2 Kommentarer

Youtubeölen

Det finns en öl som jag verkligen inte är stolt över. Det är en öl som inte fyller något som helst högre syfte utom som endast dricks för fullständigt meninglös tillfredsställelse. Jag talar om youtubeölen. Ett av mina mest skamliga nöjen är att hälla upp en öl och planlöst navigera mellan olika filmklipp på youtube. Liksom med alla öl som inte fyller något syfte så riskerar denna öl att konsumeras bortom kontroll. Innan man riktigt förstått vad som har hänt så har man druckit fem och sett alla 16 delarna i en dokumentär om Edward Heath. När jag vet att jag behöver en total omstart av all hjärnaktivitet låter jag det dock ske.

Youtube är en skattkammare med miljoner av underbart spännande filmklipp. Trots detta finns det ett antal klipp som jag återkommer till. Likt för flyttfåglarnas migrationer eller den mystiska ålens livslånga resa finner jag mig instinktivt tillbaka till ett antal platser. Naturligtvis avser jag att dela med mig av dem tillsammans med ett par korta introduktioner. Klippen är dock för många för att avhandlas här och nu. Jag har anledning att återkomma och kanske får jag därmed också en giltig anledning att ägna mig åt youtubeölen. Här är fem oundvikliga filmklipp.

Stephen Colbert hos Bill O’Reilly på Foxnews

Bill O’Reillys program är en väldigt svår miljö att vara rolig i. Det är en väldigt kontrollerad miljö där alla försök att överglänsa O’Reilly stoppas av honom eller av programmets format. Colbert kom dit extremt förberedd och han lyckas bryta programledarens dominans vilket är väldigt ovanligt. Ett smart väggspel med O’Reillys frågor tillåter honom att stänka in förödande onliners, som när han säger till den bufflige programledaren: ”The people who critisize you for what you say do not give you nearly enough credit for how LOUD you say it”.

Ray Charles ”Ring of fire” på Johnny Cashs TV-show

Den mycket vita och mycket prydliga publiken från Tennessee hade nog inte förväntat sig detta då de lyckats få biljetter till inspelningen av den pånyttfött kristne John R. Cashs TV-program. Kanske ville de ha fina religiösa sånger eller sånger om hur alkohol och skilsmässor förstör Amerika. Detta vet vi inte men vi vet att de fick en Ray Charles som var så tänd att han höll på att gå upp i lågor. Hans sexuellt suggestiva version av fru Carter-Cashs ”Ring of fire” är fullständigt besinningslös. Publiken kanske inte fick vad de förväntade sig men de fick vad de behövde och att döma av reaktionerna så gillade de det mycket.

Paul Simon och Willie Nelson ”Homeward bound”

Alla sorters galor med samlingar av väldigt kända personer är förstås ovärdiga men det bryr sig inte youtubeölen om. Detta är en inspelning från Willie Nelsons 70-årsfest där Paul Simon var bara en av många legendariska musiker som uppträdde. Denna version av Simon and Garfunkels ”Homeward bound” är väl genomförd på flera olika sätt. Nelson är egentligen omöjlig att sjunga duett med eftersom han uppfinner en ny takt till varje gång han sjunger en låt. I detta fall så för Simon genom hela dansen och till och med Nelsons frisinniga gitarrspel passar in i det traditionella framförandet. Dessutom märks det att Willie Nelson är ordentligt insjungen, han låter knappt alls under den första halvtimmen av sina konserter. Paul Simon har förstås vunnit New York-publikens stöd bara genom att visa sig på scen. En rolig detalj är att den tre äpplen höga Nelson ser lång ut jämte Simon.

Peter Seeger American War Songs Medley

I denna historiska genomgång av militära kampsånger från nästan alla USA:s krig tar Pete Seeger på sig sin far musikvetarens hemmastickade kofta. Liksom fadern har Pete Seeger alltid varit intresserad av att finna och sprida musik från andra tider och andra länder och i detta korta TV-inslag får han en möjlighet att göra det. Jag kunde ha valt en lång rad andra Pete Seeger klipp men jag väljer trots allt detta på grund av undervisningsvärdet.

Jacques Brel ”Ne me quitte pas”

Detta har jag egentligen ganska svårt att förklara. Varför jag återkommer den till belgiska estradören Brel tillhör ett av youtubeölens verkliga mysterier. Det är naturligtvis en väldigt fin sång och inlevelsen i framförandet är unikt, även om han faktiskt inte gråter i just denna versionen. Jag kanske kan återskapa varför jag fann den men inte varför jag återvänder.

Så här arbetar youtubeölen för mig. Youtubeölens vägar äro outgrundliga men tydligen långt ifrån oförutsägbara. Detta är dock bara en kort inblick i min youtubeöl. Var och en måste skaffa en egen.

Posted in Verklighetens öl | Lämna en kommentar

Fjällölen

Öl finns överallt omkring oss och en del gillar att ha det så. De flesta ölen i våra liv kommer villigt till oss. Det finns dock särskilt skygga undantag. Öl som kräver både arbete och planering för att fångas. Fjällölen är en sådan öl.

Fjällölen är en öl du bär med dig, ofta länge och i stark lutning. När man bedömer vikten av fjällölen så måste man väga den mot andra saker man kan behöva för att överleva i vildmarken. Det är en svår ekvation. En fjällvandrare kan hamna i valet mellan ett tillräckligt stort kokkärl och ett som egentligen är för litet men som väger några gram mindre. Inte sällan väljer fjällvandraren det senare. Att i den situationen förhandla in en back öl i packningen kräver en långt driven entusiast.

Jag förhandlar oftast med mig själv och i den förhandlingen är vågskålarna viktade till förmån för fjällölen redan från början. Jag lämnar inte Storulvåns parkeringsplats utan fyra halvlitersburkar.

Hur smakar fjällölen? Efter en dags vandring smakar fjällölen som om man borde ha lämnat tältet hemma och tagit med fyra burkar till istället. Eller helt enkelt åkt till någon plats med ett systembolag.

Alla fjällöl behöver förresten inte bäras. Det finns ju fjällöl man dricker i en kreativt prissatt fjällstuga med en illa dold doft av spya och fuktskadat omklädningsrum. Sådana omständigheter kräver förstås helt andra kvantiteter. Problemet brukar därför inte vara frågan om hur mycket man orkar bära utan frågan om hur mycket som får plats i bilen.

Vid ett tillfälle för några år sedan var jag med kollegor från min dåvarande arbetsplats på besök i just en sådan fjällanläggning. Min stortyska sedan och jag själv ansvarade för en del av transporterna från Östersund till Oviksfjällen på andra sidan Storsjön och med i bilen reste tre kollegor. På det stora hela tog alla trängseln bland skidor och väskor med gott mod, även efter att jag förklarat att bagageluckan redan var full innan jag hämtade upp dem. Förmodligen hade de andra saker att tänka på medan min ålderstigna Mercedes forcerade snö, is och berg i hög hastighet utan dubbdäck. Stämningen förändrades dock märkbart när jag väl framme öppnade bagageluckan och först av allt plockade upp en låda innehållande 20 flaskor med Grolsch.

Nu inser jag dock att jag framställt fjällölen som något man häller i sig i stora mängder. I själva verket är ju fjällölen den öl som kommer i begränsade mängder och som därför stiger i värde. Även, eller inte minst, när man måste stå till svars för att ha låst in ett flertal kollegor i ett gammalt tyskt fordon för att transportera öl med bil. De många gånger jag varit på vandring i fjällen utan att övernatta har jag bara druckit en eller två folköl. Folköl är förresten väldigt passande, för vad är väl de svenska fjällen om inte just folkölet bland världens bergskedjor?

Posted in Verklighetens öl | Lämna en kommentar

Golfölen

Jag har aldrig spelat golf. Endast en gång har jag besökt en golfbana. Det var när min förra arbetsgivare förlade sin julfest till Lunds Akademiska Golfklubb. Ändå kan jag inte låta bli att känna ett helt nytt intresse för spelet då jag läser Dagens Nyheters internetupplaga idag.

Där kan man läsa om hur den svenska golfaren Carl Pettersson trodde sig ha missat kvalgränsen till Canadian Open i fredags. Hans spontana och såvitt jag förstått spelet helt naturliga reaktion var att förlita sig på golfölen. Petterson berättar för DN:

Jag är inte en vanlig svensk som har smal midja och äter en banan efter nio hål… Jag tog en öl efter rundan, och plötsligt hade jag druckit sju. Min caddie fick köra hem mig. Jag var inte i dåligt skick på något sätt, men jag ville inte köra, sade han på presskonferensen efter segern.

Fenomenet ”caddie” framstår i sken av detta som smått genialt. Jag lär mig mer om golf hela tiden. Nu visade det sig förstås att Pettersson hade kvalat och efter sin utförliga golfölsterapi gick han morgonen efter in i tävlingen där han var ytterst nära att sätta en 59-runda vilket jag förstått syftar på antal slag och inte antal öl. 59-rundor är vad golflegender är gjorda av. Carl Pettersson vann Canadian Open och den miljon US dollar som ingick i äran.

Historien i DN blir bara bättre när man får höra att han haft ett dåligt 2009 efter ett utmärkt 2008. Anledningen lär ha varit att han gått ner 14 kilo och börjat styrketräna. Med hjälp av golfölen och alla de rätter som dessa drycker kräva hittade han dock till baka till ”spelet” och vem kan annat än att gratulera honom.

Posted in Verklighetens öl | Lämna en kommentar

Hotellölen

Hotel Park i Ljubljana

Vad fan gjorde jag i Kalmar? Det enkla svaret var att jag hade en jobbintervju dagen efter. En intervju för ett jobb i Kalmar. Den större frågan kvarstod dock. Vad fan gjorde jag i Kalmar?

Hotellet var utsökt men jag var i ett tillstånd då den enda förlåtande egenskapen jag fann var att man kunde dränka sig direkt från det egna hotellrummets bryggplats. Jag checkade in sent efter en lång resa. Kvinnan i receptionen beklagade att köket stängt. Jag försäkrade att köket ändå inte skulle kunna göra något för mig. Trots det erbjöd hon sig att fixa fram en smörgås. Igen tackade jag och igen sa jag att jag inte behövde något. Hon tittade på mig och sa att hon nog skulle kunna fixa fram en öl också. Jag drack den på rummet och den var sval som en septembermorgon.

Hotellölen är ingen vacker öl men den är på rätt sida när kampen mot ledan rasar. Hotell är inte heller några vackra platser och jag bor aldrig på ett för nöjes skull. För mig är hotellrummet platsen där man långsamt förbränner tiden som kvarstår efter en dags plikter, möten och förströelse innan en helt ny sådan dag tar vid igen.

Man kan arbeta och man kan sova säger du men ingen kan egentligen förväntas kunna överleva utan öl i en rökskadad bunker med gröna heltäckningsmattor, utsikt mot parkeringen och 16 ungerska TV-kanaler. Det är helt enkelt inte mänskligt. Jag beskriver Hotell Flamenco i Budapest, lättbetongspalatset beläget i anslutning till det som förut var det ungerska kommunistpartiets partiskola. Det hette förstås inte Hotell Flamenco på den tiden, det helt lösryckta spanska temat valdes vid kommunismens fall utan att någon som helst insats gjordes för att göra hotellet spanskare. Inte ett jävla olé. Det ungerska kommunistpartiets partiskola är idag en handelshögskola.

Jag beskriver Hotell Flamenco men det skulle egentligen kunna vara vilket hotell som helst, var som helst. Min rutin är alltid densamma. Efter incheckningen går jag ut och köper fyra äpplen och två burkar öl.

Hotellölen smakar sällan så bra som den där gången på det fina hotellet  i Kalmar. Varma burköl från kvartersbutiken har ofta en brödig, rustik smak som sällan finner uppskattning utanför inramningen av en byggarbetarlunch. Jag har aldrig druckit någon som jag inte gillat.

De där sista timmarna på dagen går snabbare och den följande dagens powerpoint-presentationer blir bättre tack vare hotellölen. Kan inte ölen intas i hotellbaren? Självklart kan den det men då är det en helt annan öl. Det är en hotellbarsöl. Herregud, låt mig inte börja berätta om hotellbarsölen. Den tar vi någon annan gång.

Jag fick inte det där jobbet i Kalmar och jag är glad för det. De betalade för hotellet. Hotellölen betalade jag själv.

Posted in Verklighetens öl | Lämna en kommentar

Konsertölen

Konsertbilden framför andra

Det finns de som menar att man inte alls ska dricka öl på en konsert. Jag är inte en av dem men jag förstår resonemanget. Om man har betalt dyra pengar för att lyssna på musik så bör man inte på något sätt förvanska ljudupplevelsen med droger. I denna installation i serien ”verklighetens öl” kan vi dock bortse från denna invändning. Detta är berättelsen om konsertölen som en upplevelse i sig.

Ölen ledde mig til musiken. Naturligtvis lyssnade jag på musik redan innan jag drack öl men inte lika mycket och inte på samma sätt. Framför allt lyssnade jag inte på live-musik i samma utsträckning innan konsertölen gjorde entré i min tillvaro.

När jag var nybliven student i Lund hade jag ungefär samma sociala kontaktnät som alla inflyttade studenter. Eftersom jag redan från början jobbade på den Blekingska Nationen kunde jag dock alltid gå dit utan att behöva bekymra mig om att betala i dörren eller om det fanns någon där jag kände. Detta var under det sena 1990-talet då blekingska var en av södra Sveriges livaktigaste musikscener så när jag var där för att dricka öl och prata med människor jag nästan kände gick det inte att undvika att matas med det senaste inom indiepopen.

Att stå i en bar och vänta på att någon man nästan känner dyker upp är ingen rolig sysselsättning. En bekant som varit i exakt samma situation som mig och tusentals andra nya studenter erkände för mig att han inte klarade av det. Han fann modet att ta sig till blekingska men när han var där så räckte det inte till att stå ensam och dricka öl. Därför gick han helt enkelt till baren och köpte två öl som han drack upp på toaletten. Detta är bara en av anledningarna till varför det var nästan omöjligt att finna en ledig toalett på blekingska vid denna tid.

Personligen fann jag en annan lösning. Jag fann konsertölen. Eftersom jag ändå kom in på konserterna gratis så kunde jag dyka upp lagom till att bandet eller i förekommande fall förbandet började spela. Sedan kunde jag låta mig uppslukas av musiken och gömma mig från de sociala konventioner som driver folk till att dricka öl sittandes på ett orent toalettlock. Bandet på scenen fick helt enkelt ta över föreställningen medan jag ägnade mig åt konsertölen.

Konsertölen var nästan alltid en 33cl stor glasflaska från Åbro bryggeri i Vimmerby. Den var alltid lite för varm och vid denna tiden var det dessutom alltid lite för rökigt för att man skulle kunna undvika smaken av gamla fimpar på blekingska. Konsertölen smakade därför alltid mest solvarm spannmål men för mig blev det smaken av musik jag hört utan att ha hört talas om. Trots alla sina brister kom konsertölen att bli min favorit. Jag var på varje konsert och jag såg allt. Nationens bandbokare uppmärksammade mig som nationens trognaste konsertbesökare. Uppmuntrad av detta och att jag kände igen allt fler band så blev musiken långsamt en del av konsertupplevelsen.

Posted in Verklighetens öl | 1 Kommentar

Flygplatsölen

Flygplatsölens amerikanska talesman

Flygplatser är de mest alkoholliberala platserna i Sverige. Särskilt utmärker sig Arlanda men det dricks frisinnat även vid mindre flygplatser runt om i landet. Det spelar ingen roll vad klockan är eller vart man är på väg. Flyplatsölen är där ändå.

En gång åkte jag utomlands med nästan alla anställda på min dåvarande arbetsplats i Norrland. Vi flög från Frösön och mellanlandade på Arlanda för byte till Prag. Det var en oturlig transfer och vi hade flera timmar att slå ihjäl i Stockholm. Vi visste alla vad det betydde. Vi skulle snart ha ett fylleupplopp på vårt samvete. Det var åtminstone vad vi trodde. Vår kloka chef hade dock tänkt ett steg längre. Hon bokade en sal i Arlandas konferenscenter och tillsammans med ett par handfasta medlemmar ur den adminstrativa personalen ledde hon alla egensinniga akademiker som kedjefångar dit. Denna förutseende handling är dock inte det intressanta i sammanhanget. Det intressanta är vad som hände då vi släpptes ut igen och det fortfarande återstod 40 minuter tills planet lyfte mot Tjeckien.

Vi sprang. Det finns inget annat sätt att beskriva det. Vi sprang till en sportbar i terminal 5 och professorer, doktorander och lektorer kunde sedan ses hänga över en bardisk i intensiva och snart rätt irriterade försök att beställa innan avgång. Lugnet sänkte sig något efter den första ölen men jag såg till att hinna med en till och sedan en till innan vi tvingades springa till planet. När jag steg ombord hörde jag orden ”boarding completed”.

Vad är det som gör flygplatsölen så oundviklig? Det finns förstås de som är flygrädda och ibland intalar jag mig att det är därför jag dricker den. Det är förstås inte sant.

Mitt personliga rekord i flygplatsöl var under en resa till Ljubljana. Kvällen innan resan hamnade jag på en mycket sen efterfest i Östersund. Jag sov två timmar innan jag gick ner till det tidigaste morgontåget till Stockholm. Jag slocknade innan biljettviseringen. Eftersom jag satt min mobiltelefon på ringning vaknade jag någonstans mellan Uppsala och Arlanda. På Arlanda mötte jag mitt resesällskap. De satt i samma sportbar som den där gången vi reste till Prag. Vi hann med ett par öl även om jag hällde ut den första över bordet. Den snälla servitrisen gav mig en ny gratis. På planet möttes vi av hälsningsfrasen ”boarding completed”. Jag somnade.

Vi mellanlandade i Prag. Under en halvtimme letade vi efter en maträtt som inte var panerad – en i sällskapet var äggallergiker – sedan drack vi öl. Vi satte oss i en minimal kiosk och bar precis vid gaten. Där satt vi i ungefär 20 minuter efter det att vi sett vår sista levande själ. Sedan gick vi ombord. ”Boarding completed”. Jag somnade.

Det finns något mycket målmedvetet i drickandet av flygplatsölen. Historien om resan till Ljubljana är förstås extrem men flygplatsölen är för många ändå en självklarhet även vid mer konventionellt resande. En möjlig förklaring till att någon dricker öl klockan halv sju på morgonen på Arlanda är att den personen inledde dagen i Taipei 16 timmar tidigare. Denna förklaring hjälper dock inte de medelålders skånska affärsmän som inleder morgonen med en stor stark och en gammeldansk på Sturup innan de bordar första Stockholmsplanet.

Inrikesflygplatsölen är kanske den mest intressanta. Sportbaren på Arlandas terminal 4 är en plats som jag återkommer till. Innan jag flyttade till Stockholm passerade jag igenom den ungefär en gång i månaden. Även om det finns många skärmar som visar sport av olika slag så har jag aldrig träffat någon som verkar speciellt idrottsintresserad där. Däremot har jag träffat och pratat med en lång rad människor på affärsresor för företag i de mest skiljda branscher, någon politiker och några hemvändare från utlandssemestrar. Alla dricker flygplatsölen.

Jag är säker på att de allra flesta av de man möter i baren på inrikesterminalen inte skulle ha druckit någon öl den kvällen om det inte varit fråga om just en flygplatsöl. För att inte tala om eventuella kombinationserbjudanden av blasköl och jägermeister.

Är det resan i sig som gör att man känner sig friare att dricka? Man är ute ur fållan, ute på vägen, på drift om än bara för att presentera malmöfilialens delårsrapport för stockholmskontoret? För småbarnsföräldrar och andra personer med trängda privatliv kan det säkert vara en högst reell känsla av frihet för några timmar.

Varför dricker jag flygplatsölen? Den främsta anledning är nog att det ännu inte uppfunnits ett bättre sätt att få tiden att gå väldigt fort. På flygplatser är jag väldigt tidigt på plats och väldigt sent på planet. Jag vill tro att flygplatsölen har något att göra med båda de sakerna.

Ibland är svaret dock så enkelt som att flygplatsölen är fruktansvärt god. Låt mig berätta om den godaste flygplatsölen som jag någonsin har druckit.

Resan började även denna gång i Östersund och jag tror att jag skulle till Glasgow men det kan ha varit Paris eller Frankfurt. På grund av statlig reseersättning, omoralisk irländsk personalpolitik och ett par andra saker var det billigaste sättet att ta sig dit att först köra bil till Skavsta och sedan flyga med Ryan air. Problemet var att Ryan airs flighter går väldigt tidigt på morgonen, då luftrummet är billigt. Planet gick strax innan sju på morgonen vilket gjorde att jag fick köra kring klockan 22:00 på kvällen för att vara säker på att komma i tid till avgång.

Vid halv fem haltade jag in i den tomma terminalbygnaden utanför Nyköping. 68 mil värkte i varenda led och i varenda muskel. Det som smärtade mest var dock att jag redan innan hade vetat hur man mår när man stiger ur bilen på den grusade långtidsparkeringen. Detta var nämligen varken den första eller den sista gången jag reste på detta vis. Det var dock första gången jag beslöt mig för självmedicinering mot vägarnas alla krämpor. Baren öppnade vid sex och jag var där.

Jag köpte en halvliters Carlsberg och balanserade den i två trötta och lätt skakande händer bort till ett litet bord. Jag kände ännu norrlandsvägarnas gungningar när jag satte glaset till läpparna men med första munnen lärde jag mig att rulla med vågorna i perfekt harmoni. Knutar löstes upp i mitt inre och solen gick upp över heden. Först var jag lättad över att vara framme men ett par centimeter ner i glaset blev jag glad över att fortfarande vara på väg.

Finns det inget socialt stigma med att dricka en halvliters Carlsberg på Skavsta flygplats klockan halv sju en vardagsmorgon? Antagligen. Men där fanns väl ändå inga jag kände, inga som jag kände förpliktelser mot? Det är vad jag trodde. På en liten promenad med ölen i en nu helt stadig hand mötte jag min handledare från forskarutbildningen och hans fru. Jag orkade inte förklara att jag varit vaken i 24 timmar och kört bil i sju av dem. Samtidigt insåg jag att en förklaring inte var nödvändig. De stod i utkanten av serveringsområdet och såg lite överaskat på mig när jag gick mot dem. I deras händer såg jag att de höll varsin flygplatsöl.

Posted in Verklighetens öl | 5 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.