Take a tall thin water tumbler and fill it with finely cracked ice. Lace this broken debris with 4 good purple dashes of Angostura, add the juice and crushed peel of 1 green lime, and fill glass almost full with Holland gin. . . . No sugar, no fancying. It’s strong, it’s bitter – but so is English ale strong and bitter, in many cases. We don’t add sugar to ale, and we don’t need sugar in a Death in the Gulf Stream – or at least not more than 1 tsp. It’s tartness and its bitterness are its chief charm. It is reviving and refreshing; cools the blood and inspires renewed interest in food, companions and life.

Det var lite för länge sedan Gödsvinet skrev om ren sprit. För några veckor sedan grävde jag ner mig i TV-serien Brideshead Revisited från 1981 och föll ner i en behaglig form av dekadens under period. Hade alla alltid ett glas cognac i handen förr? Det verkade vara en mycket bra idé. Anthony Blanche undviker Bullingdon Boys och beställer Brandy Alexander, “two for you and two for me”. Klädkontot växte, Chelsea Boots från Crocket & Jones införskaffades, kristallkarafferna fylldes. I samband med denna nya positiva anda så ökade, som alltid under dessa perioder, intresset för två personer: Bergman, och Hemingway. Egentligen hade jag tänkt skriva om Green Isaac’s Special som den gode Thomas Hudson får sig till livs i Islands in the Stream. Främst eftersom avsnittet är så fint när den gode Eddy, som tillreder drinken, beskrivs av en irriterad Hudson som en “back island whore” i sin mercurochrome-kräm som skyddar så fint mot solen. Eddy tröstar med en Green Isaac’s Special och Hudson är glad. Gröne Isak består av gin, kokosnötsvatten, lime, is och Angostura. Tyvärr är den lika fruktansvärt äcklig som den låter. Kanske använde jag fel kokosnötsvatten, kanske fungerar den bara i tropisk värme. Lyckligtvis har Hemingway en hel arsenal högst kompetenta drycker på sitt samvete, där “Hemingway Daiquiri” (En frozen Floridita med färsk grapefruktjuice) bara är en. Hemingwayklassikern ovan stötte jag på för några år sedan och jag återkommer till den då och då. Bols Genèver fungerar bra som Holland Gin, men pröva med fördel Sloe Gin till den här (vilket för all del är något helt annat). Jag tvingade bartendern på 1900 (inte Kåken) att göra drinken exakt enligt det här receptet, på Sloe Gin – med mycket gott resultat!

Hur man än gör så har man en ganska ful, rostig, bitter, stark, isande kall dryck som förnyar intresset för mat, vänner och livet.