Ett öde värre än Waynes

Mannen på den gröna skylten har tänkt rätt. Fontänen t.v. i bild.

Det var dags att gå på café, och jag har av någon anledning knappt gjort det på Norrmalm. Stegen gick utan planering men jag hade siktet inställt på något annat än en kedja, speciellt inte Waynes. Man vill ju söka det lite mer egna och lokala, säger man sig, kedjor är så otrivsamma. Ja, ska jag vara helt ärlig vet jag inte riktigt vad jag tänkte på när vi stegade in på Café 60, förstrött noterande att kaffebröd och liknande låg trivsamt fritt att plocka på sig på väg till kassan, praktiskt framlagt i sina kartonger, som en liten hinderbana fram tills man skulle beställa. Helt utan att notera mindre kommentarer från min kafékumpan om det hygieniskt tveksamma i denna hantering beställdes te från en radda burkar som av döma av det bärnstensfärgade skiktet på glaset hängt med ett tag.

Med varsin bulle på fat klev vi upp för en pittoreskt brant trappa till en övervåning som vi snart noterade var ganska välbefolkad, om inte fysiskt så definitivt i atmosfär. Det är fint att jobba hårt och det var en varm dag men vi kände oss nödgade att vända nedåt för trappan vars vinkel brandinspektionen möjligen hade haft några spetsiga kommentarer om. Nere såväl som uppe var det väl möblerat så att inte onödig golvplats slösades bort, med väl insuttna läderfåtöljer som var betydligt stadigare än de ganska svajiga dito på ovanvåningen. Mitt i lokalen stod en liten torrlagd fontän, som en artistisk centerpiece, och bildade en stilig kontrapunkt till de vita fyrkanter som satt i en smal bård längst upp på den mörkbruna fondväggen. Pizzavalvet ut till entrén flankerades av två ståtliga svarta spjut i någon okänd metall. Varför endast det ena begåvats med ett ljus är jag fortfarande inte säker på.

Efter att man fått loss skorna från tuggummin och andra substanser kunde man slå sig ner i den praktiskt filtförsedda soffan och efter en kort argumentation med servitören fick vi vad som antagligen var någon annans te-beställning, då vi på nåt sätt inte hade fått någon nummerlapp, vilket servitören verkade hålla för aningen märkligare än glass-strutar regnandes sidlänges för Sveavägen utanför. Teet kom i charmigt kantstötta muggar och med det började nån slags gissningslek om vad vi egentligen fått och om någon fått det de borde, och det var inte helt glasklart vad som var svart te eller svart te med en smak av björnbär, men vi lät det inte störa oss när vi med friskt mod gav oss på våra bullar. Dessa visade sig ha ett gult innanmäte i en oroväckande skarp nyans, men hade en relativt neutral smak med fokus på socker. Exakt vilken sorts svart te som egentligen hamnat i min kopp var svårt att utreda, det var otvetydigt svart och inte smaksatt, men var nog inte tillräckligt starkt i karaktären för att riktigt noteras över platsintrycken. Det faktum att de föregående gästerna lämnat halvfulla muggar och halvätna bakverk framstod med tiden som mer och mer begripligt. Det sparsamma klientelet verkade huvudsakligen bestå av tonåringar med ett överskott av fritid samt folk som gått in av misstag.

Det var med lättnad vi klev ut i Sveavägens väldoftande luft igen och när vi gick förbi ett Waynes en bit längre ner längs Sveavägen kunde vi inte låta bli att slås av hur förbaskat trevligt, hygieniskt och gemytligt det såg ut. Hur deras te smakar vet jag fortfarande inte, men jag har en misstanke om att en jämförelse på denna punkt inte heller den kommer utfalla till fördel för Café 60.

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad och taggad , , , . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Trackbacks är avstängda.

4 Responses to Ett öde värre än Waynes

  1. Johan säger:

    Det bästa med Waynes är att det aldrig är något folk där, om än för att det är en fruktansvärd plats. Det finns ett jättestort Waynes på Ringvägen där man få sitta ensam och om man exempelvis vill ha någonstans att jobba när någon renoverar ens bostad eller arbetsplats så kan man till och med stå ut med att dricka deras kaffe när man sitter där.

  2. zonk säger:

    Vi kan här notera att det finns två typer av människor: de som har besökt Café 60, och de som fortfarande lever ett liv i salig okunskap.

  3. Ante säger:

    Fick en läskig de’ja’vue-känsla, när jag läste ditt briljant skrivna inlägg. Kom sen på att, jo visst, det måste varit exakt där jag varit, för uppemot fem år sedan med två kompisar. Förfärligt, och jag svor till mig själv art aldrig besöka detta kafe igen, minns jag. Minns exakt känslan av ohygeniskt med alla mängder av s.k. bakverk framlagda helt öppet. Stökigt, kass personal, ingen bra kvalitet på varorna….
    Hade helt glömt att det hette Cafe 60. Sveavägen, inte sant? Gick dit efter (eller före) att ha sett en bio på Grand tror jag.
    Tack för påminnelsen! Eller också: taskigt av dig att låta mig återuppleva ett trauma! 😉
    Fem år har gått och syltan finns kvar. Obegripligt. Om det nu är samma ställe, men det måste det vara. För många fjortisar på stan med för mycket fritid och för mycket fickpengar?
    .

  4. zonk säger:

    Tack för de fina orden! Det är onekligen något mystiskt över hur stället går runt, möjligen är det på Sveavägen tillräckligt genomflöde av folk för att det ständigt ska finnas någon som ska hitta in dit oförhappandes?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.