Dessa dagar i början av februari 2013 markerar treårsdagen av min flytt till Stockholm. Även det naturligtvis finns ett betydande allmänintresse för denna händelse så får du helt enkelt hålla till godo med beskrivningen jag gav vid ettårsdagen. Nu, två år senare, har jag viktigare saker att tänka på. 

För treårsdagen innebär för varje inflyttad stockholmare en kritisk brytpunkt. Perioden mellan den tredje och fjärde årsdagen är perioden då den inflyttade blir som allra mest stockholmsk och det är inte alltid ett snyggt tillstånd. 

Det är efter tre år som den inflyttade känner sig inte bara tillräckligt säker i sin identitet som ny stockholmare utan också berättigad till respekt från de som kommit senare och de som stannat kvar någon annanstans. Efter tre år av trevande och påtvingad ödmjukhet vänder den inflyttade kraften av all sin insamlade världsvanhet mot de som ännu inte uppnått den. Det är skördetid i identitetsodlingen. 

Jag förmodar att det är ungefär samma princip som vid en del internatskolor, de nya eleverna går igenom prövningar i ett par för att sedan få den animalistiska glädjen att utsätta sina efterträdare för den. 

Pennalismen mot de ännu nyare stockholmarna kan ta sig många olika former men vanliga uttryck är att håna dem för att de uttalar namnen på tunnelbanestationer fel och för att de inte förstått att bara turister och dagspendlare från Västerås handlar i butikerna på Drottninggatan. 

Efter fyra år inleds sedan vägen mot insikten att det kan finnas andra saker att bygga sin personlighet på än vilka kommungränser man råkar vara bosatt inom. 

Folk som är födda i Stockholm – jag har hört att de finns – har förstås inte alls dessa problem. Folk födda i Stockholm är några av de minst stockholmska människor som finns.

Så vad har jag att frukta nu på den absoluta randen till min treårsdag? Eftersom jag trots allt var över trettio år gammal när jag flyttade till Stockholm så kanske jag undgår denna förvandling? Kanske är man vid min ålder immun? 

Jag vågar ärligt talat inte hoppas på det. Det är därför jag från och med imorgon kommer att bära omkring på en 75 cm lång tretumsplanka i en liten påse på ryggen. På så sätt kan jag genom egen försorg tillhandahålla det nödvändiga tillhygget för eventualiteten att jag skulle börja referera till totalt obskyra stockholmsgator i dagligt tal.