Frihet är att inte bestämma själv

En mycket tydlig trend i dagens matklimat är att vi som konsumenter vill bestämma mindre och mindre själva. Vi vill gärna låta någon annan göra valet åt oss.

Freedom!
Freedom!

Det finns väldigt många exempel i restaurangvärlden. Många, kanske inspirerade av Gordon Ramsey, minskar och minskar sin meny till bara ett fåtal rätter. Djuret i Stockholm som några av oss besökte för några veckor sedan (och som jag hoppas snart recenseras här) serverar bara ett djur åt gången, olika delar av det i tre-fyra olika huvudrätter. Belle Epoque som jag åt på härom veckan har en vegetarisk, en fiskrätt och en kötträtt. Bloom, som jag åt på för några år sedan, var helt klart före sin tid och hade inte ens en meny. Man satte sig, de serverade och sen fick man betala.

Vin till maten ska vi inte ens prata om, det är bara utdöende dinosaurier som läser (och eventuellt begriper) vinlistan, vi andra ber kyparen/kyperskan berätta vad vi ska ta. Om det till äventyrs finns fler än tre rätter på menyn frågar vi densamme även om vad vi ska välja att äta.

Köttrestaurangerna går ifrån den hittills rådande regeln som gått ut på att ju finare en restaurang är, desto finare del av det aktuella djuret serveras. De finaste serverar oxfilé, något som känns ganska dammigt idag (om än inte på något sätt äckligt). De nya trevarna på området, till exempel Bastard i Malmö, låter istället de finare rätterna innehålla så udda delar av djuret som möjligt. Är det inte vitlökshalstrad tolvfingertarm från en närodlad skogsmus eller syltade rådjursögon till huvudrätten så är det inte längre värt över tvåhundringen.

Det är också populärt med närodlat och säsongsbetonat. Borta är den glädje som spritts tillsammans med den tekniska utvecklingen under hela 1900-talet, som möjliggjort att vi kan äta vad som helst, när som helst. Nu låter man sig begränsas av årstiderna helt frivilligt. Man kan beställa hem veckans grönsaker i en låda som någon annan plockat ihop. Man kan göra det med hela veckans mat för en hel familj för den delen, och då följer till och med recepten med. Man inte bara accepterar att någon annan sätter spelreglerna, man känner sig fri från att begränsas av sig själv.

Själv välkomnar jag detta. Eller rättare sagt, jag har gått på trenden. Jag gillar att flytta det valet från mig till någon annan. Det är behagligt att bara acceptera att man måste äta spetskål till middag, för att man prenumererar på en grönsakslåda för innerstadsmiljöpartister med dåligt samvete.

Den intressanta frågan är vart detta ska leda. Vi har kommit till den här trenden för att folk ville röra sig bort från färdigmat med dåliga råvaror och tillsatser. Samtidigt är den naturliga fortsättningen att vi blint accepterar vad som än serveras, och vi återkommer till någon form av TV-dinner deluxe, som utöver att vara färdigkomponerad och redo att micras, även kommer hem i sjupack varje måndag. Att gå på restaurang blir som att äta på ålderdomshem, man sätter sig vid ett långbord och slevar i sig vad någon dukar fram. I mina öron låter detta som motsatsen till dagens matdiskurs, men onekligen verkar vi vara på väg dit. Eller kan någon se en ljusare framtid?

It’s all about freedom.

2 reaktioner på ”Frihet är att inte bestämma själv

  1. Det känns som om någon springer och höjer ribban för analysen och det känns inte som om det är jag. Intressant spaning, jag tror det finns sociologisk forskning som handlar om detta. Då tittar man dock mest på professionalisering av tidigare privata tjänster, att man betalar någon för att hålla barnkalas, gå och shoppa och så vidare. Så det är inte de färre alternativen i sig, det är att man anlitar ett proffs.

  2. Nja jag tror nog att det finns något eggande i att tvingas äta något man aldrig skulle valt själv. Och på sätt och vis är det ju en naturlig fortsättning på restaurangutvecklingen. Förr i tiden åt man saker ute som man inte kunde laga själv. Nu när vart hushåll förfogar över armador av kokböcker, och det finns ett överflöd av charmiga tv-kockar och glada matlagningsamatörer som gärna skämmer ut sig i tv, då måste krogarna ta det ett steg längre. Det är ju bra såklart.

    Och det där med att höja ribban går jag inte riktigt med på efter dina postdoktorala analyser av rödtjut för medelklassen 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.