I början av året var jag i Barcelona. Jag har redan skrivit om ett par kuinariska upplevelser där, och jag har inte ens nämnt hur jag blev pålurad en turistpaella för en halv förmögenhet.

Mitt i en promenad till något turistmål en dag blev jag hungrig. Inte konstigt, det blir jag ofta vid lunchtid. Tyvärr befann jag mig på ett ställe där det mest fanns KFC, och jag har sedan länge svurit en ohelig ed om att aldrig äta där igen. Istället slank jag in på ett skabbigt litet lunchställe. Det var ärligt talat riktigt sunkigt, inte alls så där pittoreskt som det ska vara när man hittar ett genuint hak att skryta om där hemma.

De serverade bläckfisk till förrätt. Jag hyser ett ambivalent förhållande till bläckfisk, som man kan sammanfatta med att jag skulle vilja tycka att det är godare än vad jag egentligen tycker att det är. Men med en dåres envishet beställde jag den. Bläckfisken kom serverad skivad på grillspett, med gröna paprikor. Köttet var saftigt, fast och väldigt mört. I konsistens påminde det mer om en köttig pilgrimsmussla. Inget slemmigt, inget segt. Oljan som använts vid grillningen, tillsammans med salt och den grillade ytan gjorde den slemmige molusken till en fantastiskt delikat aptitretare. Bitterheten och sötman från den grillade paprikan var pricken över i’et.

Den undre bilden visar en av huvudrätterna, vilket ger en ledtråd till den sparsmakade lunchmiljön.

Vad jag vill säga med detta är att om du blivit rädd för sega bläckfiskar på en sushirestaurang eller en turistfälla på Kreta, ge inte upp!

Bläckfisk, åtta armar av åtta möjliga. Den bläckfisken jag åt av har dock max sju kvar.