Låt mig ta med er på en liten återblick i vår moderna historia.
På femtiotalet pyrde framtidsandan i det svenska folkhemmet. Kriget var slut, nu skapade vi en framtid. Alla möjligheter fanns, inget var omöjligt. Bostäder moderniserades och alla ville ha husgeråd i plast. Konservburkarna blev högsta mode, och man förutspådde en framtid där man knappt behövde laga mat eller för den delen äta den, ett piller skulle räcka. Husmors uppgift (så väldigt framtidsmedvetna var vi inte) skulle minimeras till att gå rund bland färgglada plastbyttor och äta piller och lyssna på ungdomspop. Sympatiskt.
På sextiotalet hade den nya livsglädjen efter kriget stabiliserats något, men en medierevolution var på gång. Man såg fram emot färgtevens intåg i det gråa folkhemmet, och science fiction-filmerna började fokusera mer på vår möjliga framtid än på vilda fantasier om utomjordingar. Aningen dystopiskt, men med visioner. Datorer kunde tala med oss. 1968 gjorde världens ungdom ordentligt slut med historien för att forma sin egen framtid. Här fanns det drömmar.
Sjuttiotalet var ett viktigt decennium för att föra vidare sextiotalets kamp. Man drömde om en bättre och vackrare värld. I framtiden skulle allt vara blommor och bin, och marijuanan skulle vara gratis och ingen behövde jobba. Framtiden såg mycket ljus ut!
Precis när hippieflummandet började bli gammalt kom åttiotalet och tog över stafettpinnen. Framtiden var inte längre mjuk och skäggig, den var hård och fylld av neon, rostfritt stål och plast. Man kunde spela hur knasig musik som helst, och framför allt kunde man se ut hur som helst. Man kunde leva i disco! Äntligen var man befriad från den unkna framtid någon annan drömt fram, man formade sin egen, precis som alla andra generationer gjort.
Nittiotalet. Vi lugnade oss lite. Åttiotalet satte djupare spår än vad någon då insåg, och att ta sig ur det decenniets bojor skulle visa sig svårt. Grungen ville tillbaka till sjuttiotalet, och andra ville till England. Men en sober syn på tillvaron bröt igenom med minimalistisk design, Matrix och en dröm om mobiltelefoner så små att man kunde hålla dem i en hand. Allt var möjligt på internet i framtiden. Man kunde lyssna på musik och se på film och det fanns inga gränser. (Den framtiden har inte mediebolagen sett än.)
Framtiden är snart, framtiden är 2000!
Ridå.
Sedan kom tvåtusentalet som en gigantisk baksmälla på millennieskiftet. Millenniebuggen hade visat sig vara ett skämt. Vi hade inte ens år 2000 att se fram emot längre. Nyårsaftonen vi alla sett fram emot hade visat sig vara som vilken nyårsafton som helst. Vem hade kunnat tro det?
Nittiotalets minimalism kulminerade i det begynnande millenniet, och motreaktionen lät inte vänta på sig. Fan vad trist det blev med raka kanter och gömda byrålådor. Vi vill ha trä, betong och snirkliga mojänger. Gamla mönster, gamla ideal förs nu fram som det nya heta. Via hård och industriell betong blir obehandlade dragiga trägolv och kakelugn det enda rimliga. Mat ska lagas traditionellt, gasspis, gjutjärnspannor, långkok och surdegsbröd. Stenålderskost, rotfrukter och lyckliga grisar. Inte ens musiken klarar sig, covers är mer nyskapande än att skriva egna låtar idag.
Men någonstans tappade vi framtiden. Framtiden har inte varit närvarande på nästan tio år. Vi har alla framtidsattribut mitt framför näsan, iPad, e-deklaration och Gödsvinet, men det enda folk tänker på är dåtiden.
Alla storstäder med självrespekt ska bygga spårvagn. Hur mycket framtid känns det? Sverigedemokraterna med sina trettiotalsvärderingar sitter i riksdagen, de kan bara ha kommit dit för att folk slutat tro på framtiden. Vi har inga galna visioner längre, bara en massa idéer om vad som är rimligt och energieffektivt. Vi har inga drömmar om en mirakulös framtid längre, bara en samling unkna rasister i riksdagen som längtar tillbaka till en verklighet som aldrig funnits.
Och nu sitter jag här och skriver ett inlägg om att det var bättre förr. Det var det inte, det är bättre i framtiden.
Det var bättre förr. Då trodde man på framtiden.
Utmärkt analys och jag håller med! Möjligtvis kanske det är så att den andra halvan av 1900-talet snarare är en del i en cykel? Den senare delen av 1800-talet var på samma sätt, tekniktokighet a la Jules Verne, fri rörlighet över gränser, bättre välstånd, bättre hälsa och världsfred (trodde man) m.m., som sedan övergick i två världskrig, depression, nationalism och auktoritär politik i nästan 50 år. Just de auktoritära styrelseskicken, som dominerade Europa på 1920,30,40-talen, var ju uttalat anti-modernistiska, nazismen och fascismen var en reaktion på det industrialiserade samhällets nya normer och värderingar. Den nu spirande nationalismen och högerextremismen i Sverige och Europa kan mycket väl vara en generell anti-postmodernistisk rörelse, en reaktion på vår tids brist på gemensamma värderingar och förhållningssätt.
Det är en klart intressant och oerhört deprimerande teori.
Flygande bilar da? Tror inte folk pa det langre?
en helt gjuten länk i sammanhanget:
http://www.paleofuture.com/
Någon har tydligen redan spelat in framtiden och gjort den tillgänglig här:
https://www.recordedfuture.com/
Enligt de första uppgifterna som jag fick ta del av från framtiden så kommer Kamerun att förbjuda Twitter någon gång i höst, och Youtube kommer att översvämmas av Bollywood och cricket när alla indier får tillgång till internet 2014.
Så det ser alltså ganska positivt ut framöver.
Det är inte lätt att leva i framtiden, vad skall man då se framemot?
Det har du rätt i. Är det så att vi redan lever i framtiden?
Om inte annat så måste vi nog ändra vår föreställning om vad framtiden skall innehålla.
“Nu” är en extremt kort tid (godtyckligt kort tycker jag till och med känns rimligt), vilket gör att det automatiskt var bättre förr än nu under majoriteten av alla nu (under antagandet att det finns lite svängningar och brus så att det inte alltid går mot bättre, vilket är rimligt).
Det betyder dock inte att det inte kan vara bättre i framtiden (till och med bättre än förr), för den är lång (mycket längre än nu). Problemet kvarstår då i att man aldrig kommer till framtiden för lyckas man så blir det helt plötsligt nutid och innan man hinner fundera har det blivit förr. Återigen har det blivit bättre förr. Kanske ska man drömma om framtida förr.
Aha! “Det var bättre förr” (underförstått “än nu”) kanske är ett listigt axiom. Samma sekund som en framtid eller en nutid råkar bli bra, så har det blivit förr. För att “Det var bättre förr” ska kunna vara falskt krävs att varje givet ögonblick är bättre än det omedelbart föregående. Och det är ju nästan orealistiskt.
Jag tror också att det är så att vi upplever det som att vi lever i framtiden, och därför inte känner att vi behöver spekulera om den. Med internet och iPhone behöver vi inte drömma om flygande bilar.