Konstiga människor

Hur känner man igen en konstig människa? Ett av det enklaste sätten är att se vad han eller hon äter. Om det är något konstigt, ja då har man med största sannolikhet med en konstig människa att göra.

Jag vill åtminstone minnas att det var ungefär så här jag resonerade för sådär 20 år sedan. Detta var förstås en tid då min uppfattning var baserad på erfarenheter gjorda långt ut på den blekinska landsbygden. Det är inte en rik paljett att måla med.

Det hindrar dock inte att det finns många som resonerar på detta sätt som är i min ålder idag och som kanske bor i en del av landet där det inte är ok att skjuta odrägliga 15-åriga mopedister med hagelbössa.

Få saker berättade så tydligt som mat var man hörde hemma och var man inte hörde hemma när man var barn. Man såg förstås ibland vad andra människor åt och hur och ofta räckte detta för att förstå att de var konstiga.

Vilka var de konstiga? Det vet du väl själv? Konstiga människor, sådana som lägger ost på potatisgratängen, som spelar musik istället för att låta TV:n stå på och som äter en liten rätt på en liten tallrik innan maten. Du vet, KONSTIGA människor.

Varje gång man varit någonstans där det serverades något man inte var van vid så drogs det upp en linje och man behövde inte tveka om på vilken sida man ville befinna sig. Kött från lamm (!), kyckling i gryta (inte grillad) och tårtor som smakade syrligt istället för sött, sådana sjuka avvikelser definierade var man hörde hemma.

Den ena familjens normalitet är förstås nästa familjs konstighet även när det gäller mat. Det fanns dock konstigheter som förenade familjer istället för att skilja dem åt. Det fanns så konstiga vanor och så konstiga människor att alla andra i byn hamnade på samma sida.

En helt klart konstig typ från min gudsförgätna by var mannen som kallades 33-åringen och som själv skulle komma att kalla sig för Victor Gunnarsson. Han var det första spåret i utredningen av Palmemordet och ingen i byn kallade honom någonsin för något annat än Pump-Åke. Han var född och uppvuxen vid bensinstationen.

Efter mordet inträffade en hausse i historier om hur konstig Pump-Åke var. Eftersom ingen egentligen visste särskilt mycket om honom så baserades flera av historierna på vad han handlade för mat i den lokala Ica-butiken.

Någon hade sett honom handla djupfryst apelsinjuice vilket förmodligen aldrig inträffat tidigare i den delen av Sverige. Åtminstone antydde reaktionerna att så var fallet. Någon hade sett honom köpa godis i lösvikt men bara av en sort. Vad är det för en sjuk jävel som gör en sådan sak?

Pump-Åke var inte den enda som förenade resten av byn med sin konstiga avvikelse, det fanns fler byfånar, men hans fall blev förstås långt mer extremt eftersom han dessutom var misstänkt för att ha mördat statsministern.  

När jag flyttade från byn var konstig mat en del av upplevelsen. Ännu då, nästan 20 år gammal, kunde jag fascineras av möjligheterna på en helt vanlig stormarknad. All denna konstiga mat. Äh, vad fan, jag kan fortfarande fascineras av konstig mat idag.  

Det är nog inte rikigt lika lätt att bli byfåne nu som det var för 20 år sedan. Då ansågs pasta subversivt i vissa familjer, jag kände till flera. Om jag någonsin flyttade tillbaka, och detta är ett högst hypotetiskt antagande, så är det inte säkert att jag skulla kvala in som byfåne.

Jag är dock helt säker på att jag skulle försöka.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.