Rökig öl. Det är den näst svåraste öltypen att lyckas med. Svårast är den underkategori där man försökt uppnå rökigheten genom lagring på whiskeyfat. Jag satt här och var sugen på något och kunde inte bestämma mig för bourbon eller öl, och när Malakias från Strömsholms brygghus blickade ner på mig från kylskåpshyllan med ett löfte om att kunna kombinera de två konstarterna var valet lätt. Även om jag vet att det är en svår öltyp. Vad fan, jag är ju också en svår öltyp.
Malakias är lagrad på fat från Islay och lägger således rabarber på de rökigaste av rökiga fat man kan få för pengar. Att dricka oamerikansk whiskey är att vara emot frihet, men tvingas jag så väljer jag whiskey från Islay. Men jag är tveksam till om den bör korsas med öl.
Doften av rökig whiskey är påtaglig. Smaken är sur, rökig och utspädd. Ingen tyngd, bara våt rök. Lite som en unken gammal blöt handduk som torkat halvvägs i en skogsbrand. Som en brasa som slocknade i regnet igår. Det kan inte vara meningen att det ska smaka såhär, jag måste ha fått ett måndagsexemplar. Den här kan jag faktiskt inte ens avsluta, den kommer att få möta sin skapare i vasken.
Att testa rök-öl känns som rysk roulette med fem kulor för smaklökarna, typresultatet är tja, gräsligt, även om det finns lysande undantag.
Till skillnad från dig så fullkomligt ÄLSKAR jag denna öl. Som Islay drickare ger detta mig ett underbart komplement till whiskeyn. Har nu köpt de sista backarna som finns att tillgå på bolaget och hoppas innerligen att denna öl dyker upp även 2012!
Det var ju konstigt. Som jag, i luddiga ordalag, skrev så gillar ju även jag whiskey från Islay.
Men det gläder mig att många (jag har tittat runt lite på internet) finner glädje i denna. Då kan vi konstatera att antingen jag eller min flaska är ett måndagsexemplar, och jag behöver inte ha dåligt samvete över en skongslös sågning av någon seriös bryggares ädla hantverk.