Det har varit en lång och hård sommar i Vällingby. Flera uppdrag som skändligen försummats under årets första halva har äntligen fått den uppmärksamhet som den ekonomiska ersättningen antyder att jag borde ha gett dem redan från början.
Jag har alltså ägnat sommaren åt att skriva en rapport om kooperativt företagande, två bokkapitel om jämlikhet och ett expertutlåtande åt en neokonservativ tankesmedja i Washington DC som förmodligen skulle sammankalla till akut förbön om de kände till mina politiska åsikter. Den goda nyheten är att jag funnit tillfälle att varva skrivövningarna med en del kontemplativt och uppbyggligt öldrickande. Den dåliga nyheten är att semestern är slut på måndag.
Nu ska jag dock inte ägna värdefullt utrymme här åt att beklaga mig – det är det man har Facebook till – utan istället komma till kärnan i dagens berättelse.
Dagens uppgift var att sammaställa ett avsnitt om svensk lantbrukskooperation, en uppgift som jag länge skjutit på eftersom det är ett ämne så tråkigt att det kan sänka pulsen till skadliga nivåer till och med för en härdad yrkesman som mig.
Uppgiften gav mig dock möjlighet att åter sadla upp en ur ett helt kavalleriregemente av käpphästar som jag kommit att nära genom åren. Det är en av de stora kusarna i flocken, den om det vita giftet vi kallar mjölk. Jag har skrivit om mjölkens förkastlighet åtminstone en gång tidigare och nu är det alltså dags igen.
Boken på bilden är Martin Millars “Milk, Sulphate and Alby starvation” som på svenska kommit att döpas till “Mjölkkomplotten”. Jag köpte den på ett antikvariat i Lund i slutet på 1990-talet eftersom jag trodde att det var en bok baserad på samma insikter som jag redan gjort. Insikten att mjölk och mjölkdrickande är ett resultat av ekonomiska intressen och inte traditioner eller kultur.
I boken har antimjölkprofeten Alby kommit att bli föremål för en hänsynslös yrkesmördare sänd av det lika hänsynslösa Mjölkmarknadsrådet. Det är förstås fiktion men vi vet alla att det kan hända.
Anledningen till att jag kom att tänka på Alby och boken idag var att jag skrev om lantbrukskooperationens kontroll över den svenska mjölkproduktionen.
På grund av det svenska jordbrukets karaktär kunde nästan hela den svenska produktionen av mjölk centraliseras genom kooperativ organisering. Redan mot slutet av 1930-talet var kontrollen över 95 procent av all mjölkproduktion samlad i en och samma rörelse.
Koncentration av resurser är också koncentration av makt och genom sin dominanta ställning kunde den lantbrukskooperativa rörelsen och dess mejerier skaffa sig politisk makt och inflytande över opinionen.
Svenskarna hade innan 1930 knappt druckit någon mjölk alls, speciellt inte om man inte själv ägde en ko, något som allt färre människor kom att göra vid denna tid. Det var sveriges mjölkproducenter som med sina ändlösa resurser som uppfann det moderna mjölkdrickandet och de gjorde det genom att sprida information om att mjölkdrickande för vuxna inte bara var ofarligt utan dessutom nyttigt.
Denna information kunde i den korporativa svenska modellen leta sig in i socialstyrelsens hälsoråd och den svenska skolan utan att ifrågasättas. Svenska barn utsattes för en exempellös propaganda i skolorna där de fick veta att mjölk var nyttigt och att drycken var något som associerades med hälsosamma aktiviteter som till exempel av Arla sponsrade idrottstävlingar.
Nu vet vi förstås att mjölk orsakar och förvärrar en lång rad hälsoproblem från dödliga neurologiska sjukdomar till dålig andedräkt och acne. Spridningen av den informationen är dock inte kopplad till några ekonomiska intressen och således sker den med rätt klent resultat.
Det är därför Gödsvinets ansvar som ledande hälso och livsstilsblogg att fortsätta sprida sanningen. Sanningen kommer alltid att ha sina motståndare och vi vet inte vad de kan komma att göra om de blir desperata nog. I likhet med Alby i “Mjölkkomplotten” bör jag nog försöka se vad som rör sig i skuggarna innan de sluter sig över oss för gott. Det här är en kamp som måste vinnas.
Mjölk är gott. Slut på meddelandet.
Kanske kan du finna en allierad inom kaffebranschen? Utvecklingen har ju sakta men säkert gått från en svart kopp kaffe till varm mjölk med kaffesmak. Detta kan ju inte vara Zoegas (Nestle) avsikt.
Tyvärr ser man en total korrelation mellan länder där vuxna män dricker mycket mjölk, och länder med hög förekomst av prostatacancer. Någon exakt mekanism har inte hittats, men med tanke på hur spritt mönstret är, finns den nog dessvärre. Så vuxna män bör nog bruka mjölk högst sparsamt – det är dock oklart hur mycket man kan dricka utan fara, för lite mjölk i cappuccinon dricker de ju även här i Italien, som inte har förhöjd förekomst av denna trista cancertyp.
Se t.ex.
http://www.svd.se/mat-och-vin/mjolk-mojlig-orsak-till-prostatacancer_6716791.svd
Johansson: Det är sant kaffekulturen har ju gått från att bara förgifta kaffet med mjölk till att i princip ersätta kaffet med mjölk.
Zonk: Exakt och listan över sjukdomar kan göras lång. De har ingen MS i Japan. Vet inte hur det ser ut med resultat från individdata dock.
Lattetrenden är i allra högsta grad orkestrerad av mjölkindustrin. Det förnekar de inte ens själva. Skickligt var det också, inget var ohippare än mjölk innan alla helt plötsligt skulle dricka obscent stora muggar med brun mjölk. Å andra sidan är det lätt att så trender, innan latten var det någon som kommit på att det hippaste man kan göra är att dricka kaffe ur glas.
Det var en bra artikel i Filter om detta för några nummer sedan.
I ett land med så rasande ängsliga invånare som Sverige är det hur lätt som helst att så trender. Det står snart inte på förrän folk kommer att förtära avföring för att det är à la mode.
Vad beträffar mjölkens farlighet, så gissar jag (trots vad det står i SvD-artikeln) att man inte alls finner samma samband med prostatacancer i kulturer och länder där man främst förtär förädlade mjölkprodukter som yoghurt, fil, ost und so weiter? För övrigt intressant att höra att prostatacancer inte är så vanligt i Italien där man dels har mjölk i javan, dels använder ost relativt flitigt.
Italienarna äter mer ost, men inte mycket mer.
wikipedia
Om det rör sig om en tröskeldos kan alltså svenskarnas osunda sörplande av mjölk helt enkelt nå skadliga nivåer i kombination med ett rikligt ostintag.
Vilket i kombination med vår numera stora rädsla för malignt melanom (diagnoslavinen som kom på 90-talet tycks sammanfalla tidsmässigt med 80-talets larmrapporter om hudcancer, varefter vi blev så rädda för solen att dess nyttiga d-vitamineffekter numera nästan uteblir helt) nog skulle kunna ge en hel del av förklaringen.
Dessutom är det säkert så att svenskarna också använder betydligt mer mjölk i kaffet än sydeuropéerna – skulle inte förvåna mig det minsta om andelen latte- och capuccinokonsumtion vida överstiger espresso- och machiatokonsumtionen i Sverige medan det är precis tvärtom i Italien (och Spanien, Portugal u.s.w.).
För att vara högt utbildade fäster ni märkligt stor vikt vid en artikel i SvD. En artikel som inte ens verkar speciellt säker på sin sak, något som dagstidningarna inte brukar vara försiktiga med.
Att Johan argumenterar mot mejeriprodukter med samma vetenskapliga tyngd som kreationister och homeopater har känner jag ju till, och jag vet bättre än att försöka få en nyanserad bild från honom. Men Zonk som är hårt skolad i statistik borde väl veta att a) dagstidningar är konsekvant opålitliga när det gäller vetenskap och b) ett statistiskt samband är inte samma som ett orsakssamband. Kanske är det prostatacancer som orsakar mjölkdrickande?
Nu duckar jag för de virtuella tegelstenarna som snart kommer fara min väg.
“trots vad det står i SvD-artikeln” skrev jag ovan, medan Zonk funderar i termer av en tröskeldos. Det tycker jag inte låter som okritiskt anammande av en tidningsartikel, Jonas.
Hursomhelst, så skulle det inte förvåna mig om just mjölk (jag talar verkligen inte om mejeriprodukter i övrigt) kanske inte är så bra för vuxna. Inte så att man riskerar att falla död ner så fort drycken kommer över ens läppar, men det är redan belagt att det finns tydliga regionala variationer i toleransen. Tror att man kan dra paralleller till vete (snarare än gluten) och kassawa/maniok, två livsmedel som äts flitigt på många håll i världen, men också ger många problem med magen.
Är du verkligen beredd att försaka chansen att vinna Nobelpris, Johan: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=5409178
Äntligen förstår jag varför jag inte fått det tidigare.
Följande fråga inställer sig därmed också helt naturligt. Vilka uppoffringar är du beredda att göra i vetenskapens namn, inte minst med tanke på ett hägrande nobelpris?