Senare års matlagningstrender har gått mot att det är väldigt fint att göra allt själv. Blogg-Martin ser till att vi gör eget surdegsbröd. Folk som tidigare levde på pasta med ketchup kan nu sitta och diskutera sin jäsande surdeg som om de fått barn. Grytor ska vi koka själva tills köttet är upplöst i molekyler, och grisen ska man tillaga i ugn på 38 grader i fyra veckor innan den är klar. Kan vi, så ska vi ha odlat rotfrukterna själva.
Är man riktigt lat odlar man inte sitt kaffe själv, utan köper bönorna som man sedan rostar och maler bara minuterna innan man gör en 8 millimeter djup espresso till sig själv.
Naturligtvis är detta inte en hållbar trend, trots att ett av ledorden i detta är hållbarhet. Vanliga hushåll kan inte klara sig utan konserveringsmedel, och vår jord håller inte för att alla ska odla sina morötter själv på en gård där korna betar fritt med havsutsikt och ekologisk latteservering. Inte heller är det hållbart att brämhults juicepress importerar hela frukter istället för transportoptimerade koncentrat som alla andra. Men vad är då nästa steg?
Jag, och Gödsvinets avdelning för framtidsstudier, tror att övergången kommer genom att allt hemgjort och varsamt behandlat kommer färdigförpackat. Alltså med väldigt liten skillnad från förut. Vi tvingas lita på att någon annan ser till att vår mat är politiskt korrekt. Tanken slog mig när jag gjorde mig en trendriktig espresso för någon minut sedan. Jag kan välja vilka kaffebönor, vilken styrka och alla tänkbara nörderier, men utan att anstränga mig själv. Min nespresso och dess färdigförpackade ampuller kan allt det där åt mig. Det är hemmagjort utan att jag gjort något hemma.
Folk som vill vara närodlade och säsongsbetonade har för det mesta insett ganska snabbt att det inte ens är teoretiskt möjligt för en heltidsarbetande familj, så de har lagt ut det på entreprenad. Hem kommer matkassar fulla med närodlade matvaror och gott samvete. Än så länge packas dessa av miljömedvetna universitetsutbildade ungdomar med rastaflätor. Den mjuka övergången till att hela Europas närodlade påsar packas fyra veckor i förväg av slovakiska lagerarbetare på ekologikonglomeratets lagerhögkvarter utanför Bratislava kommer knappt att märkas.
Buljongtärningar har man reagerat hårt mot, men steget till att koka sina egna märgpipor och lårbenshalsar till buljongen där hemma är för stort. Knorr snappade upp detta snabbt och lanserade en färdigförpackad koncentrerad “hemgjord” buljong. På samma sätt snappade bagerijättarna upp surdegstrenden, och införlivade den i deras överoptimerade bageriprocesser som kan jäsa limpor på fem minuter.
Vi är snart alltså i stort sett tillbaka där vi var från början. Närodlattrenden dör inte ut, men får i framtiden skötas av storföretagen som själva avgör definitionen på ordet “nära” (och för den delen “odlat”). Det enda vi har uppnått är ett omarbetat produktsortiment hos tillverkarna, och det kanske inte är så dumt i och för sig. Jag och min gode vän Nespresso ser framtiden an med tillförsikt.
Bra spaning!
Men jag undrar om inte du och din vän Nespresso skulle läsa detta inlägg.. http://sagogrynet.wordpress.com/2010/08/23/darfor-bojkottar-jag-nestle/
<3
Det är väl “närodlat” på samma sätt som “hemlagat” egentligen är kioskodlat. Så, precis som du är inne på, så är det odlat nära något annat än konsumenten.
På samma sätt som att något som innehåller något som innehåller något som är genmodifierat inte innehåller något som är genmodifierat.
Jag vet plågsamt väl att man borde bojkotta Nestlé Lin. Men tyvärr har jag inte hittat ett enda livsmedelsföretag (eller annat stort företag för den delen) som beter sig enligt grundläggande medmänsklighet och moral, så jag skulle svultit om jag höll på det.
Visserligen är allt sånt corporate social responsibility-tal enbart tomma ord och fraser, men det innebär ju inte att det inte finns grader i helvetet …
Tack för en bra spaning och analys. Nu när Gödsvinets avdelning för framtidsstudier har uppmärksammat oss på livsmedelföretagens brist på moral och deras sätt att kidnappa begrepp och trender, nu senast “närodlat”, så tycker jag det vore intressant att höra vad Gödsvinets avdelning för livsmedelsförpackningar har att säga om dessa företags moral och uppfinningsrikedom när det gäller att lura oss konsumenter på innehållet.
Att få ut innehållet ur en förpackning brukar ju gå bra i början men det är på slutet som problemen många gånger uppstår. Det kan t.ex vara sista skvätten ur mjölk- eller juiceförpackningen som aldrig tycks gå att få ur, utan att klippa sönder förpackningen. Samma sak är det med senap- och ketchupflaskor. I mitt senaste försök att tömma en senapsflaska på avsett sätt ( d.v.s. hålla den upp och ner,skaka och sedan krama till ett pruttljud hörs och man får senapsstänk över hela tallriken, korven eller skjortan) så kunde jag, efter att ha klippt sönder flaskan, konstatera att hela 10% av senapen var kvar i flaskan! Alltså 49 gram av från början 490 gram senap!
Jag tycker att det på hyllkanten tillsammans med kilopriset på innehållet också borde införas ett kilopris på det som går att få ut. Vad tycker Gödsvinet?
Efter den grundliga analysen om senapstillverkarens allmäna uselhet vet jag inte vad Gödsvinet skulle kunna bidra med, annat än en viss medial glans.
Men då jag råkar veta att du har ett förflutet inom förpackningsindustrin så föreslår jag att du inte nöjer dig här. Plocka fram filofaxen och börja ring runt till dina kontakter i branschen. Där finns säkert svaret.
Gunnar: vägde du förpackningen när den var ny? Den kanske innehåller 539 gram senap?
Kalle: Tyvärr kontrollvägde jag inte innehållet innan jag påbörjade förbrukningen. Menar du att tillverkaren bara skulle ha tagit betalt för 490 gram men fyllt flaskan med 539 gram? Efter Gödsvinets avslöjande spaning har jag svårt att tro det. Men i min godtrogenhet så litade jag blint på fabrikantens uppgifter på förpackningen. Detta skulle jag naturligtvis inte ha gjort, speciellt nu när Gödsvinet har uppmärksammat oss alla på livsmedelstillverkarnas “allmäna uselhet”.
Om nu flaskan hade innehållit 539 gram så fanns det ju 49 gram kvar, d.v.s. 9,1 %, som inte gick att få ut utan specialverktyg. Förvisso en förbättring men fortfarande oacceptabelt. Frågorna kvarstår alltså: Vad är det jag betalar för? Vilket kilopris är det som bör anges på hyllkanten i butiken? Det du kan klämma ut på avsett sätt, eller det som du måste använda specialverktyg för?
Felmarginalen uppåt brukar vara större än felmarginalen neråt på livsmedel. Iofs blir felmarginalen mindre när det är maskiner som portionerar ut innehållet, men 10% uppåt är ingen omöjlighet om än inte så troligt.