Golden Kenya

Jag ska villigt erkänna att Kenya inte ens fanns på min karta över teproducenter, kanske är de inte lika namnkunniga som en del av de gamla rävarna. Faktum är dock att Kenya producerar en hel del te – bara Kina och Indien producerar mer. Det mesta blir det CTC av (crush, tear, curl = typiskt tepåse-te), men en del skördas och bereds som helblads-te. En av dessa varianter har hittat till Sibyllans i Stockholm, och det var där vi gjorde dess bekantskap.

De torra löven har bara en hint av rökighet, medan de våta drar lite vagt åt läder, kokta grönsaker och malt. Teet har en rund, maltig doft, nästan lite brödig, och smaken är helt klart åt breakfast-hållet, fast aningen tunnare och beskare, utan den rondör som brukar utmärka sådant te. Nej det här var inget speciellt kul te – även om det inte var något fel på det, är det inte något man kommer ihåg. Likväl är det på inget sätt dåligt, koppen tog slut ganska fort och det känns definitivt te i munnen och i kroppen.

Tre knappa telöv av fem möjliga. 69 kr/hg på Sibyllans.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Burgers & Beer, Odengatan

Det här med burgarhak med hemsvängda burgare, dressing, osv är ju gammal hatt numera, men för oss som varit ute ur matchen ett par år är det fortfarande nytt, om än kanske inte hett – vårt hjärta bankar nog hårdare för korven, såväl i kiosk som på restaurang. Ändå är det inte dumt med en burgare och även om det kan kännas aningen dekadent till lunch, så har det sina fördelar: med en ballast av malt kött, pommes, och ketchup står man sig även under en längre expedition längs stadens gator.

Burgers & Beer levererar vad det står på lådan, och de gör ett juste jobb, om än inget underverk. Burgaren är saftig och det är precis lagom krisp från sallad och grönt för att distrahera de semi-rationella bitarna av hjärnan från flottchocken som reptilhjärnan sitter och väntar på. Dressingen är trevlig, men vi tycker smaken är lite oortodox – är det en hint av dragon vi känner där bland mayo & tomat? Pommesen är dessvärre lite trötta, aningen åt det mjuka hållet inuti, även om de är rykande heta när vi får dem. De funkar med en rejäl dos ketchup men är ingalunda höjdpunkten.

För den som dricker sådant, verkar det finnas en riktigt hyfsad öllista – om inte i paritet med ett seriöst ölhak, så ändå med några axplock från Omnipollo, Dugges, mfl som vi noterar inte dyker upp på hemsidan. Vi ser även ett par av de där ölen med klatschiga namn som anspelar på båtar, tropikerna, solen etc, öl man inte hört talas om, men som man liksom nästan kan smaka, med en vibb av light-IPA och tropisk juice. Kanske är det bara vatten, sol och djungel som skickar fel signaler, men det känns som man varit där förut. Nåja, det är inte längre ett av mina problem – jag lämnar det åt er öldrickare att grunna över hur man bäst beställer öl från en lista med mer eller mindre okända storheter.

Tre och en halv burgare av fem möjliga. 115 kr för burgare, pommes, och ett glas vatten (luncherbjudande). Nästa gång ska milkshaken provas!

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Sibyllans Kaffe- och tehandel

Vissa saker kommer man helt enkelt för sent till. Sibyllans kaffe- och tehandel på Östermalm må ha hängt med i över 100 år men det är tydligen sig inte likt sedan det bytte ägare för några år sen, om vi ska tro ögonvittnesuppgifter, och jag ser ingen anledning till varför vi inte skulle göra det. Jag hävdar dock fortfarande att det är åtminstone någon form av randiga snören som försluter påsarna med löste man köper. Personalen är, om inte charmigt vresig, åtminstone inte främmande för att ge en kund som inte lyssnar på råd en liten bitsk blick, och jag förväntar mig inget annat på Östermalm. Tydligen ligger bakom butiken ett ståtligt te-rum, och det finns även ett sidorum i framdelen vars syfte huvudsakligen tycktes vara att visa de klart färgade burkar som är till salu, samt bygga pyramider av olika varor.

Detta sagt, säljer de ett trevligt utbud teer, om än något ostrukturerat på hemsidan, med smaksatta varianter inblandade bland resten. Deras Ceylon Dimbula har blivit en riktig långkörare hemma hos oss, och vi fick såklart med oss lite Sir William, husets kanske mest kända blandning – även om den nu kanske bara är en skugga av sitt fornstora jag, om vi får tro rapporterna. Deras kaffeutbud har ju andra ordat om, det enda jag kunde notera var att de nyligen slutat saluföra Yirgacheffe, min gamla etiopiska favoritböna. På det hela taget får jag dock säga att Sibyllans Kaffe- och tehandel är utmärkt väl värd ett besök, och en dag kanske vi får vägarna förbi deras te-rum, det återstår att se.

Fyra randiga snören av fem möjliga. Sibyllegatan, Östermalm, precis där man kommer upp från T-banan, om man går åt rätt håll.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Ett öde värre än Waynes

Mannen på den gröna skylten har tänkt rätt. Fontänen t.v. i bild.

Det var dags att gå på café, och jag har av någon anledning knappt gjort det på Norrmalm. Stegen gick utan planering men jag hade siktet inställt på något annat än en kedja, speciellt inte Waynes. Man vill ju söka det lite mer egna och lokala, säger man sig, kedjor är så otrivsamma. Ja, ska jag vara helt ärlig vet jag inte riktigt vad jag tänkte på när vi stegade in på Café 60, förstrött noterande att kaffebröd och liknande låg trivsamt fritt att plocka på sig på väg till kassan, praktiskt framlagt i sina kartonger, som en liten hinderbana fram tills man skulle beställa. Helt utan att notera mindre kommentarer från min kafékumpan om det hygieniskt tveksamma i denna hantering beställdes te från en radda burkar som av döma av det bärnstensfärgade skiktet på glaset hängt med ett tag.

Med varsin bulle på fat klev vi upp för en pittoreskt brant trappa till en övervåning som vi snart noterade var ganska välbefolkad, om inte fysiskt så definitivt i atmosfär. Det är fint att jobba hårt och det var en varm dag men vi kände oss nödgade att vända nedåt för trappan vars vinkel brandinspektionen möjligen hade haft några spetsiga kommentarer om. Nere såväl som uppe var det väl möblerat så att inte onödig golvplats slösades bort, med väl insuttna läderfåtöljer som var betydligt stadigare än de ganska svajiga dito på ovanvåningen. Mitt i lokalen stod en liten torrlagd fontän, som en artistisk centerpiece, och bildade en stilig kontrapunkt till de vita fyrkanter som satt i en smal bård längst upp på den mörkbruna fondväggen. Pizzavalvet ut till entrén flankerades av två ståtliga svarta spjut i någon okänd metall. Varför endast det ena begåvats med ett ljus är jag fortfarande inte säker på.

Efter att man fått loss skorna från tuggummin och andra substanser kunde man slå sig ner i den praktiskt filtförsedda soffan och efter en kort argumentation med servitören fick vi vad som antagligen var någon annans te-beställning, då vi på nåt sätt inte hade fått någon nummerlapp, vilket servitören verkade hålla för aningen märkligare än glass-strutar regnandes sidlänges för Sveavägen utanför. Teet kom i charmigt kantstötta muggar och med det började nån slags gissningslek om vad vi egentligen fått och om någon fått det de borde, och det var inte helt glasklart vad som var svart te eller svart te med en smak av björnbär, men vi lät det inte störa oss när vi med friskt mod gav oss på våra bullar. Dessa visade sig ha ett gult innanmäte i en oroväckande skarp nyans, men hade en relativt neutral smak med fokus på socker. Exakt vilken sorts svart te som egentligen hamnat i min kopp var svårt att utreda, det var otvetydigt svart och inte smaksatt, men var nog inte tillräckligt starkt i karaktären för att riktigt noteras över platsintrycken. Det faktum att de föregående gästerna lämnat halvfulla muggar och halvätna bakverk framstod med tiden som mer och mer begripligt. Det sparsamma klientelet verkade huvudsakligen bestå av tonåringar med ett överskott av fritid samt folk som gått in av misstag.

Det var med lättnad vi klev ut i Sveavägens väldoftande luft igen och när vi gick förbi ett Waynes en bit längre ner längs Sveavägen kunde vi inte låta bli att slås av hur förbaskat trevligt, hygieniskt och gemytligt det såg ut. Hur deras te smakar vet jag fortfarande inte, men jag har en misstanke om att en jämförelse på denna punkt inte heller den kommer utfalla till fördel för Café 60.

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Sirocco Purple Breeze

Först ut i försändelsen från vår hemlige beundrare (vi kan som sagt kalla honom Robin) är Purple Breeze Darjeeling från schweiziska tehandlarna Sirocco. Det här är lyx-påste, och man märker det på flera sätt. Främst har vi telöv i påsen, hela eller i varje fall brutna, dvs långt ifrån det CTC (crush, tear, curl) som fyller en vanlig påse från, säg, Lipton. CTC-te ger snabbt en mörk och kraftig kopp te, men det är lätt att blanda ut med enklare tesorter, för allt ser ut som samma te-pulver. Hela och även brutna telöv, å andra sidan, ser ofta mycket distinkta ut, så det blir svårare för den mindre nogräknade teproducenten att fuska. Ett finkrossat telöv kommer givetvis heller inte oxidera på samma sätt som ett helt, ämnen frisätts som annars hade varit kvar i cellerna, osv. Men åter till Siroccos påse, och ja, man märker även på just påsen att det här är en dyrare vara, det är pyramider av en fin väv av nedbrytbar bioplast istället för de vanliga papperspåsarna. Denna lyxpåse är sedan väl innesluten i ett fodral av plastad folie som borde göra ett bra jobb i att låta teet behålla sin arom.

Nå, om teet självt. Det rör sig som sagt om en Darjeeling, och vi får väl säga att den känns ganska typisk för sorten: en lite lättare och friskare variant av breakfast-te, i korthet, cirka. Doften är rik, närapå blommig, med en ton av blåbär. Smaken är maltig, rak, len, lite söt på slutet och med en trevlig liten beska. Det är ett mycket behagligt te som inte står bättre löste efter, och vi kan absolut se det praktiska i att ha det på påse. De solida påsarna borde ge god hållbarhet och man kan enkelt ha ett flertal trevliga sorter hemma. Allt i allo, ett högkvalitativt te i ett praktiskt format.

Fyra lyxpyramider av fem möjliga, 17,20 schweizerfranc ex. frakt för 20 påsar á 2.5 gram, Sirocco.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Att dofta på löven

Kanske är det en udda vana, men jag har börjat lukta på telöven, före men framförallt efter bryggning. Alla de dofter man hittar i sitt te, hittar man från de våta löven i koncentrat. Svaga aromer som är svåra att riktigt identifiera från teet blir lättare att placera i en rejäl dos, och det blir på köpet lättare att skilja på närliggande tesorter. Man hittar doften av historiskt museum i sina pu-erh-löv, från Tian mu tips ångar dragon, äppelkart från min oolong, kanel och grönmögelost från Keemun Hao Ya, och Sir John Blend sprider en elegant arom av… ja, öh, olagliga rökverk.

Det är ju vid det här laget en vedertagen sanning att smaken påverkas av lukten, men det är nog också så att bådadera påverkas av vad man får höra om dem. Säger någon att din grönmögelost luktar som buskarna bakom en pub med underdimensionerade toalettfaciliteter, så tenderar hjärnan att hitta just denna nyans. Det verkar också fullt möjligt att göra detta genom själv-suggestion: så fort jag hittade den udda tonen av grönmögelost i doften från Keemun Hao Ya, så kunde jag inte glömma bort den. När man står där och funderar på vad teet egentligen doftar och försöker sätta ord på dem, blir det alltså en mycket användbar genväg att dofta på löven, låt vara sen att man kanske känner sig aningen excentrisk när man gör det i sällskap. Jag har hittills inte riktigt vågat ta steget att fråga efter telöven på café, men det borde väl bara vara en tidsfråga innan Gödsvinet startar denna nya te-finsmakar-trend genom att göra det på lokal.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Keemun Hao Ya

Är det terroiren eller är det Assamplantorna? Det återstår att säga, men det finns klara drag av breakfast-te i de flesta svarta teer som hittills passerat vår kopp, och det alla dessa breakfast-aktiga teer har gemensamt är att de inte är från Kina. Nu är vi inte på långa vägar klara med att testa oss igenom världens svarta teer, men hittills är det nog bara Keemun Hao Ya som stuckit ut rejält. Keemun kommer från Qimen-trakten i Kina, och egentligen hade nog de båda orden stavats likadant om inte folk i olika tider haft olika idéer om hur man ska skriva kinesiska ord med vårt latinska alfabet.

Det finns ett flertal varianter av Keemun, och Hao Ya är nog bara näst mest känd, Mao Feng smäller högre, men enligt hökarn på Tea Centre var senaste skörden undermålig. Då Hao Ya sades vara väldigt spruttig i smaken jämfört med Keemun Congou var valet enkelt, avd Bromma är inte en avdelning som säger nej till fräs i smaken.

Keemun Hao Ya doftar kryddigt, åt kanel-hållet, med kanske en hint av kakao och en schucker underton av grönmögelost. De våta löven luktar funkigt, av kål och obestämbara vegetabiliska galenskaper. Smaken är initialt lätt syrlig, men blommar ut i en intensiv räcka toner, även här kanel, lite ingefära och grönmögel, vilket blir en trevlig helhet, lite som gorgonzola på pepparkakan, om inte lika uttalat i de olika nyanserna. Det är ett spännande te och jag har druckit det ett flertal gånger utan att riktigt bli klok på det. Det är inget go to-te först på morgonen eller sist på eftermiddagen, men det har en självklar plats som det fundersamma teet man tar lite senare på förmiddagen eller lite sådär mitt på eftermiddagen. Som ett abstrakt ljudlandskap av Skinny Puppy finns det alltid fler lager att hitta och skrynkla pannan lite fundersamt åt.

Fyra abstraktioner av fem möjliga. 75 kr för 50 g på The Tea Centre of Stockholm.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Backlog

Bilden visar resultatet av en veckas räder mot Stockholms tehandlare. Huruvida detta tyder på ett hälsosamt förhållande till te låter vi nog helst vara osagt, men det står i varje fall klart att den tidigare planen, där kontorsjobb skulle ge en tydlig och positiv förskjutning mellan antalet tillfällen man har att dricka te, och antalet tillfällen man hinner köpa te, inte verkar ha fungerat.

Hittills har jag haft nån slags ursäkt inför mig själv om att det är bra att dricka ett te både två och tre gånger innan man recenserar det, för att bli bättre bekant med det, men jag börjar se det för det självbedrägeri det är. Mängden orecenserat te bara ökar, och ofta är det mest tre-fyra tesorter jag dricker om dagen.

Just idag har backloggen dessutom ökat, efter ett trevligt paket från en hemlig beundrare (vi kan kalla honom Robin) med ett flertal påsteer från schweiziska Sirocco. Vi får se om dessa sveper fram genom vårt telandskap som den vilda ökenvind de är döpta efter. Med i paketet kom även några påsar franskt Earl Grey från temakarna Mariage Freres. En del te har ju onekligen passerat koppen sen senast vi drack ett bättre påste, så det ska bli intressant att pröva dessa rariteter. Låt vara att det ser än mer avlägset ut att lyckas recensera de där två-tre sista sorternas Pu-erh som står och jäser till sig i teskåpet. Det finns en tid för allt, och Pu-erh blir ju faktiskt bättre med tiden, i varje fall i teorin.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Cambozola

Cambozola är en ostarnas Frankensteins monster, hopsydd av camembert-mögel o gorgonzola-dito år 1980 av tyska ostmakarna Champignon. Därav även namnet – och tur är väl att den inte fick heta Gorgonbert. Eller ja jag vet inte, Gorgonbert är ju ett namn med karaktär om inte annat. Ja, hursomhelst, Cambozola marknadsförs i Sverige av ostbolaget med det något olyckliga namnet Sunco, som annars kanske mest är kända för sina billiga brie-plattor, halvkilos diskusar med rätt intetsägande smak som man sett folk stoppa i sig på alltför mången studentskiva.

Cambozola är ändå en juste ost, krämig som tusan (42%) och rund och fin. Den har ett litet sting åt gorgonzola-hållet, men på det hela taget mer åt det runda, camembertiga. Det är en snäll ost, lättäten, men ändå med lite personlighet. Det är ingen dum ost men jag tror jag kommer greppa efter en brie de meaux eller en gorgonzola istället nästa gång, Cambozola har inte riktigt nåt som utmärker den, som gör den till nåt extra. Samtidigt kan jag inte låta bli att gilla den.

Tre hopsydda monster av fem möjliga. 215 kr/kg på City Gross.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

En ironisk lunch

Härförleden hade jag vägarna förbi Da Peppe Due på lunch, med deras trevliga lamm i färskt minne. Med någon slags missledd känsla för hälsosamt leverne valde jag deras torskrygg med ris. Folk har många gånger sagt mig att torsk är otroligt gott, och när jag uttryckt mitt tvivel, framhållit den goda såsen man har till, så jag tänkte att jag kunde ge det en chans. Nu kan man ju förstås alltid hävda nån variant av ”no true Scotsman”, och säga att jamen för tusan, det var ju inte skreitorsk, och inte var det senapssås heller, men jag blev i varje fall gruvligt besviken. Fisken var ingalunda torr, riset inte dåligt kokt, men kombinationen var, trots försök till sprittiga såser, riktigt urbota tråkig. Flera nyanser av intet, utspätt vatten, och så till detta trötta grönsaker som påminde om den där frysta blandningen småbitar av paprika, majs och ärter, som återfanns i den där lustmordet på risotto som serverades när jag var liten.

Det slog mig även hur djupt ironiskt det var att sitta där och äta just torsk med ris, som jag på grund av diverse ohemula ådragelser med min matsmältning åt flera gånger dagligen under en alltför lång tid. Med ett fritt val, var det detta jag återvände till. Säkerligen hälsosamt, men inte precis en lisa för själen. Hur som. Med lammet i åminnelse låg det nära till hands att avskriva denna tråktorsk med ris som en miss i arbetet, ett måndagsexemplar. Dessvärre var dock min lunchkumpan likaledes synnerligen besviken på sin caesarsallad, och efter ett smakprov kunde jag bara hålla med. Jag kan mycket väl tänka mig att återvända till Da Peppe Due, men då får det allt bli på kvällstid.

Två utspädda vatten av fem möjliga. 119 kr, restaurang Da Peppe Due.

 

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.