Slapp-te

Är du te-sugen sent på eftermiddagen, men har redan hällt i dig fem koppar starkt svart te sen lunch? Är du tesugen i värmen men har ingen is? Orkar du inte koka vatten, eller har inga rena tekoppar? Lugn, Gödsvinets slapp-te är här för dig! Ta helt enkelt en kniptång av ditt favorit-te, sätt det i ett glas kallt vatten från kranen, och vänta tills du blir för törstig eller tills du kommer ihåg teet igen – den högst variabla och på inget sätt uppmätta bryggtiden är en del av charmen. Du blir läskad, du får i dig det ljuvaste tein, och det smakar milt och gott av, ja, vilken tesort du nu valt. Kanske inte om du valt lapsang. Vi valde vår gamla slitvarg, Ceylon Dimbula, och allt eftersom glaset fortgår blir det lite mörkare, lite beskare, och det är charmen, det trevliga, för man lämnar ju kvar te-tången i glaset. Annars är det inte slapp-te. Tar det slut? Fyll på mer vatten. Karaktären ändras långsamt, slurk för slurk. Det är den långsamma och lata världens variant på kinesisk te-ceremoni. Får man lust, kan man agitera teet en liten aning genom att röra med tången. Fast det är lika gott att bara låta naturen ha sin gång. Och det är enklare än att göra is-te över natten i kylen, eller genom att addera en ohemul mängd iskuber till en kopp te bryggd med en mindre mängd hett vatten än vanligt. Framförallt, dock, blir smaken helt annorlunda. Det lockas ut något annat ur teet. Tiden får utvisa vilka tesorter utöver svart Ceylon som lämpar sig för slapp-te.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Sigtuna Non Alco Pale Ale (1975)

Det var med viss tvekan ett tag innan jag testade Sigtuna Brygghus alkoholfria pale ale, det ska erkännas. Helt orättvist triggade bryggerinamnet och etiketten min sensor för skalbolag (skalbryggerier?) i tjänst hos industriella storbryggerier, och det är ju något lite oärligt och trist över sådan öl, hur den än må smaka. Det tar emot att ge Spendrups pengar för att de låtsas vara ett mikrobryggeri och hittar på skojiga bryggerinamn, d:o namn på öl, etiketter, osv. Min bullshit-mätare tjongar till direkt och jag blir vrång och motvillig. Kanske är det orättvist, kanske inte. Kanske har de rätt, de som säger att det är konstigt att Moby kom undan med att sälja i princip varenda låt på sitt album Play till reklam, medan folk klagar omedelbart om någon gitarr-svingande indiepopare skulle göra detsamma. Eller så säger det mer om Moby, jag ska låta det vara osagt, eller i varje fall göra ett halvhjärtat försök.

Sigtuna brygghus verkar dock, såvitt jag kan se, ännu ha undvikt trälskap under bryggerijättarna, och jag får säga att deras alkofria pale ale är ruskigt trevlig. Bland alkoholhaltig öl kan man kanske tycka att den bleka alen är gjord, klar, tagen om hand och väl utbyggd, men för oss alkoholfria är det en annan femma. Visst finns det trevligt humlig alkoholfri öl, men det finns definitivt plats för fler. Nu är Sigtuna NAPA på inget sätt en humlebomb, men den är helt klart både krutigare och bredare i beskan än din vanliga alkoholfria öl. Den drar inte riktigt iväg åt de tropiska frukternas land, håller sig hitom den plåtiga beskan – men det är behagfullt. En välbalanserad pale ale är ett måste, en ypperlig hållpunkt att återvända till, en grundbult i ölutbudet. Så nu när jag hittat en, kommer jag hålla hårt i den.

Fyra nav av fem möjliga. 18:90 kr, 0,5% alkohol, nr 1975 på Systemet. Finns även hos välsorterade livsmedelshandlare.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Sir William

Sir Williams är en intensiv personlighet, till den milda grad att jag under t-banefärden hem började undra om något gått sönder i ryggsäcken, hela vagnen luktade, och den som åkt t-bana vet att det krävs en del för att tränga igenom ”lokalfärgen” om man säger som så. Hela min lägenhet är numera inpyrd och jag funderade ett slag om man skulle vakuumförpacka teet, eller förvara det utomhus, i en stängd burk under vatten som man gör med vissa obehagliga kemiska föreningar, eller vad man skulle ta sig till. Sedermera hamnade påsen på jobbet, och det får väl sägas vara ett tecken på deras stora saktmodighet och flegmatism att ingen hittills sagt något.

Sir Williams är Sibyllans egen kuckelimuck-blandning från anno dazumal, namngiven efter grundarens bror, och ska ha varit mycket populär under andra världskriget, när svensken led kaffebristens kval. Om ingredienserna är de lekfullt hemlighetsfulla, och antyder mest att te ingår, men vi har en misstanke om att lapsang och bergamott är bland ingredienserna. Båda dessa är ju intensiva personligheter och du dricker Sir Williams med din näsa, natt som dag, så länge du är i samma hus. Låt vara att de i själva brygden faktiskt samsas fint, och om nu herrn från Bergamo har övertaget är det ingalunda en walkover: det blir en riktigt trivsam liten dialog med herr Lapsang. I övrigt är det aningen rundare brygd än ditt vanliga Ceylon-te: diverse bäriga eller blommiga toner försöker tränga sig fram till bordet, och om inte herrar B & L hade hållt stadigt i sina fåtöljer hade de nog kunnat göra en del väsen av sig. Trots, eller kanske tack vare, detta, blir det en riktigt trevlig helhet av det hela, det blir något utöver delarna, det är som ett bland-te för gubbar som inte gillar teet blommigt, och inget fel i det. Låt vara att man hade behövt förvara det i en förseglad stålbehållare på botten av Marianergraven för att inte ha det som ofrivillig inneboende – min egen näsa verkar ha acklimatiserat sig, så jag kommer fortsätta dricka Sir Williams ett bra tag till.

Fyra gentlemän av fem möjliga. 69 kr/hg, Sibyllans Kaffe och Te, Östermalm.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Att dricka alkoholfritt

Som drickare av alkoholfri öl känns det ofta som man får vara nöjd med det lilla. Att det ens finns en enda sorts alkoholfri stout på systemet känns som ett smärre mirakel; att hoppas på en ordentlig sour, än mindre lambic, är nog för mycket. Nya butiker och handlare undersöks noga och alla varianter testas, även de som ser ut som typisk standardlager (och som ofta visar sig smaka precis så). Bättre ölhandlare kan ibland ha saker man alls inte hittar på systemet, och som gammal monopolkramare är det som att man blir lika förvånad varje gång. Något som kanske inte är förvånande, men desto tristare, är den attityd man ibland råkar ut för. När jag härförleden hittade Juodas alkoholfria stout hos en specialist på icke-stark öl, muttrade handlaren något surt när jag gladde mig åt det ökade utbudet alkoholfri öl, och härom dagen på Wirströms i Gamla sstan fick bartendern något mörkt i blicken när jag frågade efter en alkoholfri öl. Det krävdes en del dividerande innan han kunde göra sig omaket att kolla vilka alkoholfria öl de faktiskt hade, och fiskade fram en Brooklyn Special Effects istället för den Budvar han först halat fram. Det var som att de alkoholfria ölen inte riktigt existerade för honom, att de inte borde finnas, och att vi som drack dem helst borde skärpa oss och dricka alkoholstinn, ”riktig” öl – eller kanske lika gärna inte dyka upp. Det ska sägas att det på inget sätt är sura miner överallt eller ens ofta – förra gången på samma pub var bartendern bara alltför glad att rekommendera mig den första öl jag drack på många år, även den alkoholfri. Men det ligger nog något där, ibland bakom ett överslätande leende, ibland bakom en sur grimas eller en mörk blick, en irritation över den som inte dricker, som inte tar del i fyllans gemenskap. I en artikel i Slate som jag läste härom dagen pratades det om hur välkomnande den amerikanska cannabis-kulturen kunde vara, och det är förstås trevligt. Jag tvivlar inte på att öldrickare kan frammana något liknande. Det finns dock en annan sida, och det är irritationen mot de som ställer sig bredvid. Här känns det som en alkoholfri öl nästan är mer provokativ än att bara be om ett glas vatten, på något sätt verkar det skära mer i öldrickarens själ. Ja, i vissa av dem, i varje fall – de verkar helt ärligt vara i minoritet. På det hela taget har jag blivit glatt överraskad över hur sällan jag råkat ut för sura miner. Nu hoppas jag bara på lite bättre sortiment när man är på lokal, och gärna personal som är beredd att faktiskt berätta om det, istället för att bara knalla iväg och ta första bästa, och försöka stoppa den i näven på en. Men skam den som ger sig. Jag tror vi är på god väg – de senaste årens allt bredare utbud alkoholfri öl är ett tecken så gott som något.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Mariage Freres French Breakfast Tea

Häromsistens råkade jag ha vägarna förbi Café Saturnus, ett trevligt litet hak i fransk stil som ligger ett stenkast från Humlegården. Tebehovet var påfallande och det fick bli en kopp French Breakfast från Mariage Freres. Jag har kanske inte fallit pladask för dem hittills, men skam den som ger sig, antar jag. Det var en mild, rund, söt kopp te, som smakade av karamell och vinbärspaj, av malt och en hint kanel. Ingen ska säga att det inte finns en plats för runda och snälla teer, men här blir det kanske lite väl avrundat, lite för mycket bakverk och pajer, aningen åt det smöriga, ja, uddlöst och lite jolmigt. Jag letade ett slag efter ett snällare ord, men gav upp. Helt ärligt dricker jag hellre Lipton Yellow Label, även om det otvetydigt är ett te av lägre kvalitet. Ostbaguetten var det dock inget fel på.

2,5 mjaha-mjahä av 5 möjliga. 119 inkl ostbaguette, Cafe Saturnus.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Juodas Nealkoholinis

Vid första anblicken är Juodas alkoholfria på burk förvillande lik Murphy’s stout, och det är kanske inte en slump, för smaken är inte helt olik; de kan båda tas för den lite knäckigare, porter-aktigare brorsan till Guinness. Juodas har ju dock till skillnad från Murphy’s Irish ingen widget, så man får inte till det där underbart krämiga skummet, och det är stor synd – i övrigt är det en mycket habil stout. Nattsvart, besk, med en distinkt mörk maltighet, hittar vi dock nyanser av kakao och kaffe som vi inte precis kommer ihåg från dess irländske kusin, även om sötman och Carnegie-halten är i stort sett detsamma. Enligt uppgift från litauiska bryggarna Svyturys tas alkoholen bort via dialys efter bryggning, annars är bryggprocessen densamma som för den icke alkoholfria varianten av samma öl, och det är alltså inte fråga om någon öl som specifikt komponerats för att vara alkoholfri. Trots detta blir det en riktigt balanserad stout, och det är den hittills bästa vi hittat, i hård konkurrens med Big Drops variant. Vi kan bara hålla tummarna att den kommer dyka upp i systembolagets sortiment, så den blir lite lättare att få tag på – vår burk upphittades av en slump, när vi ramlade förbi en välsorterad handlare.

4,1 svåruttalade öl av 5 möjliga. Typ 20 kr burken, om minnet inte sviker.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Choui Fong

När man nu gör sig vägarna förbi Chaikhana, får man ju se till att dricka lite te. Den här gången fick det bli ett grönt te från Thailand, Choui Fong. Det är lent som sammet och underbart gott, mulligt karamelligt och med en bärig maltighet, som drar lite åt hjortron. Det drar verkligen mer åt mitt favorit-oolong än japanskt Sencha eller andra mer gräsiga gröna teer och det är behagligt. Det är på gränsen till för milt för mig men är ändå skönt syrligt och med en mild men lång eftersmak med trivsam beska. Grönt te har på det hela taget varit en intressantare upplevelse än svart, såhär långt. Jag kan inte föreställa mig en arbetsdag och knappt ens en morgon utan svart te, och jag skriver det här med en kopp Golden Yunnan black framför mig, men spännvidden på de gröna tesorter jag prövat har otvetydigt varit större. Medan icke smaksatt svart te ofta drar åt English breakfast tea, kan grönt dra åt mild maltig oolong, gräsigt grönt, eller rentav fiskigt, algigt Sencha – och då har jag ändå ännu inte testat matcha. Nåja. Detta sagt, hade jag nog i slutändan ändå haft lättare att undvara grönt te än svart, speciellt då en pigg kopp Ceylon-te, även om Choui Fong var en mycket trevlig om än mild bekantskap, som faktiskt passade överraskande bra till en räkmacka.

Tre komma åttiotre blida koppar av fem möjliga. 60 kr för en liten kanna, Chaikhana, Gamla stan.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Big Drop Stout (11966)

Jakten på en schysst alkoholfri stout har börjat, och först ut är Big Drop Stout, från engelska bryggarna Big Drop Brewery. Big Drops syfte, enligt dem själva, är att skapa ett sortiment schyssta alkofria mikrobrygg-öl. På systembolaget finns hittills bara deras stout och deras pale ale, men de gör även en sour, en citra IPA, m.fl. På avd Bromma när vi en from förhoppning om att bolaget snart tar in fler av deras öl, kanske speciellt deras sour – vi har fortfarande inte gett upp hoppet om en trevlig alkofri sådan. Vem vet, det kanske kan finnas något som nästan kan fungera som substitut för en Oud Beersels Oude Geuze Vielle. Man kan hoppas. Kanske får man börja leta i det alkoholfria cider-sortimentet, efter något nästan outhärdligt torrt, rentav asturiskt? Ja, man kan ju hoppas på något annat än den typiskt sliskiga svenska låtsas-cidern, i varje fall.

Nåväl. Åter till vår stout. Big Drop levererar en habil stout, rik och fyllig, och man får en riklig munfull av knäckiga, knapriga toner, av mörkt bröd, kaffe och malt. Det är möjligen aningen sötare än man hade velat, även om beskan är trevlig och distinkt. Det drar lite åt Carnegie, utan att ta steget helt och fullt till att smaka porter. Själv har jag ju länge varit ett stort fan av Guinness, som ju är en något torrare och stramare stout, och framförallt annorlunda kolsyrad, med sitt läckra skum, och någon ersättare till denna kan man inte säga att Big Drop har skapat. Det är såklart en helt annan sak att laborera fram en alkoholfri variant av en öl – det behövs andra sätt att leverera en eftersmak, och det är på inget sätt säkert att en Guinness minus alkoholen skulle vara särskilt smaklig. Likväl hoppas jag att någon försöker, och än hellre lyckas. Tills dess är Big Drop Stout en ypperligt trevlig släkting, och det är ett stort nöje att åter få läppja ett glas nattsvart, besk och underbar stout.

Tre komma nittionio svärtor av fem möjliga. 19:90 kr på systembolaget, nr 11966.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Räkmacka på Chaikhana

Nyligen hade jag vägarna förbi Chaikhana i Gamla stan. Det blir lätt så även om man egentligen inte har ärende annat än till Hötorget. Väl där kände jag hur det kurrade lite i magen och en snabb blick på menyn visade att de hade en räkmacka. Resten är, som man säger, historia. Räkmackan brukar ju sägas vara en hyllning till överdådet, och först tyckte vi kanske att det var något snålt tilltaget med räkorna. Med en tugga i munnen var dock invändningen som bortblåst: handskalade små bestar i prima form, i trevlig samklang med deras gamla parhästar: ägg, majonnäs, och så lite avokado, med en dillkvist på toppen. Det finns de som fnyser åt sådant, men för mig är dillen kronan på verket, och delikat, dessutom. Tomat och gurka kändes för en gångs skull också som trevliga additioner istället för att reduceras till beståndsdelar i en typisk svensk gammal standardsallad, som så ofta händer. Jag vet inte hur det går till, kanske är det något med proportioner, kanske ska salladen stå framme en viss tid i rumstemperatur, eller så ska grönsakerna bara vara sådär ett par dagar efter riktigt gott skick. Ja, jo. Det känns ofint att diskutera sådana gastronomiska olyckor som svensk tråksallad i det här sammanhanget; därtill är Chaikhanas räkmacka alldeles för delikat. Den försvann blott alltför fort, som de bästa festerna slutade den medans den fortfarande var på topp, medans mättnaden var rimlig och suget fortfarande kvar. Brödet under förtjänar förresten sin egen kommentar: jag är osäker på om det rostats och bretts med gott smör, eller om det smörstekts väldigt hastigt och lätt, så sprött och delikat var det. Det här förtjänar en eloge – ofta är ju räkmackan annars gjord långt i förväg, och brödet alltför ofta ganska tråkigt, blekt eller rentav soggigt, och här braverar Chaikhana verkligen.

Allt i allo, en mycket trevlig räkmacka. Det ska ju finnas andra platser med fina räkmackor i huvudstaden, och i skrivande stund känns det som en självklarhet att söka upp dem. Ändå känner jag ett gott förtroende att Chaikhana kommer hålla sig kvar i toppskiktet, om inte i volym så definitivt i kvalitet.

Fyra och en halv glad liten havsbest av fem möjliga. 145 kr, Chaikhana, Gamla stan.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Brewdog Raspberry Blitz (1980)

Visst har man druckit ett par gueze och ett par kriek, men de här nya mikrobrygg-surölen hände liksom under ett par år när man inte drack så mycket annat än vatten. Så trots skepsis mot frukt och bär i ölen, blir man liksom sugen på att testa. Brewdog brygger ju mestadels respektabel öl, intalar man sig också. Man ska ju testa på saker här i livet, även saker i burkar som ser ut som billig cider. Man ska ju inte döma boken efter omslaget men allt som oftast brukar ju förläggaren försöka förmedla något med typsnitt, bilder, och vad annat som kan tänkas pryda våra tryckta verk, och nog gör väl de flesta bryggarna likadant? Egentligen borde ju öl trippel-blind-testas, där vare sig den som serverar eller den som dricker har en aning om vad som hamnat i vilket glas, och noter i efterhand måste jämföras med ett dechiffreringssystem för att sätta intrycken i kontext. Men som så ofta är verkligheten ganska slarvig, och allt som oftast står man där och inser att man väljer flaskor och burkar lika mycket efter etikett eller tryck som bryggeri eller öltyp.

Det kan tyckas att den här recensionen tar en lång omväg till den punkten där vi diskuterar smaken på drycken, och det är kanske ingen slump. I korthet kan man säga att Brewdogs Raspberry Blitz smakar osötade hallon. Ska man brodera ut detta kan man försöka omtala någon slags vag bakgrunds-smak av något som med god fantasi skulle kunna kallas öligt, men det är onekligen att låta associationerna flöda fritt, att utbrodera vad som egentligen är en ganska perifer och subtil detalj. Nu är väl detta förvisso par for the course och vardagsmat i recensioner, men kanske blir det just i den här hallon-bombens fall aningen uppenbart att det inte finns särskilt mycket annat att skriva. Det är en frisk och osötad dryck med tydlig smak av hallon, och man kan kanske skönja en antydan av att drycken bryggts och inte bara pressats och hällts på flaska, med skarpa smaklökar. Det är inte dåligt men man måste nog vara ganska begiven på just hallon för att inte ganska fort bli sugen på något annat att dricka, t.ex. en öl.

Två och ett halvt hallon av fem möjliga. 14:90 kr, nr 1980 på systembolaget. 0,5% alkohol.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.