Så slutligen har vi blivit bönhörda – någon har gett sig på vad som kan tyckas vara ett stolleprov, nämligen att skapa en drickbar eller rentav god alkoholfri öl av belgisk ale-typ. Inga mindre än Mariestad har slängt sig in i matchen, och de tar i från tårna, med en bladning av hercules och cascade-humle, samman med pilsner-, munchner-, melanoidin- och karamellmalt. Resultatet blir om inte hellyckat så åtminstone mycket intressant – utan en kraftig alkoholsmak att dansa runt, har man istället gjort ett bygge kring vinösa, syrliga, fruktiga toner. Visst blir det nånstans lite julmust och körsbär, men när man står där med ett friskt skummande glas, med finfina belgiska klumpar som simmar i botten, är det svårt att inte vara entusiastisk, även om det är kul snarare än jättebra. Det kommer bli fler sådana här flaskor, och eventuellt några att spara, utifall detta bara blir ett kortvarigt inhopp på bolaget.

Tre och en halv kul grej av fem möjliga. Nr 19017, 65:80 kr på bolaget.

En bärnstensfärgad lager är månne inte en öltyp som är fullt så luddig i kanterna som en saison, men gudarna ska veta att man kan få lite av varje. Vissa är sliskigt karamellsöta som Newcastle brun öl, andra strama, och sen har vi Wisbys variant på temat. Man anar redan att något är lite udda när näsan närmar sig glaset, det doftar romrussin, rabarber och sirap, och smaken är därefter: mustigt maltig, med toner av körsbär och filmjölk. Ändå är det en hyfsat torr och besk öl, och man skulle nog i nödfall kunna dricka den till mat. Som helhet alltså en trevlig överraskning, trots de kanske något aparta rycken i smaklökarna.

Fyra ryck av fem möjliga. Nr 19022 på bolaget, 15:50 kr.

Från detta skalbryggeri till Galatea spirits kommer en smått dimmig alkofri ale. En lätt arom av citrus lämnar en liten ledtråd till det som komma skall, för smaken är grapefrukt och åter grapefrukt, i långa banor. Det är beskt, det är torrt, det är surt och behaglöst, endimensionellt, med en eftersmak av det där vita i apelsinskalet. Allt i allo är det alltså en rätt förfärlig öl, som man gör gott i att undvika. Det är kanske inte den absolut sämsta alkoholfria öl jag druckit, men ingen ska säga att den inte gör sitt bästa.

En vask av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Hur kan man få det att smaka såhär ljunket? Den är ju kall, kolsyrad, och har 0.5% alkohol att luta sig mot – vilket, som vi sett, är betydligt mer än 0% i de allra flesta fallen. Likväl smakar det syrligt och platt karamelligt, vagt – ja, påfallande vagt – påträngande vagt – bara en känsla, en förnimmelse, någonstans av – ja – är det gamla Falcon Bayersk? Jag trodde jag hade förträngt den helt, på ren viljestyrka pressat den ur mitt medvetande. Jag hoppas att jag misstar mig. Likväl har min tunga inte fått en sådan sötsyrlig omfamning av en öl på ett tag. Förhoppningsvis dröjer det länge till nästa gång.

En och en halv vag antydan av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Sin blekgula lekamen och arom av utspilld lättöl till trots, överraskar Sofiero 0.0% med att vara en hyfsat ölig öl, ja, lite sådär billigare stor stark i stilen, lite brödig, lite söt, utan att försvinna iväg i knepiga petrokemiska bismaker eller någon slags spök-beska som försvinner snabbare än sin egen skugga. Visst undrar jag varför jag plötsligen kom att tänka på äppelkart, visst kunde det smakat lite mer, men på det hela taget är det en godtagbar enkel öl av lagertyp. Det säger något om konkurrensen bland alkoholfri lager, speciellt bland 0.0-procentarna, att detta räcker långt, ja, om jag inte vill hissa eller utmärka Sofiero 0.0%, så behöver jag heller inte varna för den. Jag frågar mig ibland varför jag testar alkofri öl som verkar lite mindre än lovande, och här har vi svaret – endast Staropramens alkoholfria hade jag hållit för en bättre alkofri lager, och Freeze hade jag hållit för ekvivalent.

Tre överraskningar av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Denna dimmiga öl från Värmdö bryggeri går bortom den beskare sällskapslagern rakt in i pale ale, ja, nästan IPA – bara aningen mindre fruktig och söt, mer beskt plåtig. Ändå går den finfint till svensk högtidsmat. Möjligen har den lite av den där konstiga fulplåtigt zinkiga eftersmaken, men inte så det stör övermåttan. Liksom sin broder IPAn är det en traditionellt bryggd öl på 0.5% utan oväntade ingredienser. Tyvärr lyfter den inte till de rarifierade höjder som dess bror håller till på, men likväl är den inte alls dum. Det jag frågar mig är bara vad jag ska ha den till. Till maten går den såklart utmärkt, men det finns möjligen lite mer spännande val där, och den är nog för tuff för sådan mat som verkligen kräver en lättare lager. Som sällskapsdryck tar jag långt hellre dess bror IPAn, en NAPA, en Maisel’s Weisse, eller något annat med lite mer karaktär. Så dess roll är nog som motvikt till rejält salt, fet och/eller rökt svensk husmanskost, och det är kanske en smalare roll än det borde vara.

3.5 dimmor av fem möjliga. Finns hos välsorterade livsmedelshandlare.