De Molen Bommen & Granaten (89261)

de-molen-bommen-&-granatenSå fick avd. f.d. Syd (numera Bromma) och Vällingby slutligen tummen loss och besökte Brewdog Sthlm. I korthet kan det sammanfattas som en Brewdog Edinburgh, med lite fler randiga tröjor på klientelet, och aningen mer utsvängt ölurval.

Efter många långa år med högst begränsade valmöjligheter ölmässigt kan man inför en sådan kornukopia lätt svepas med, och f.d. avd. Syd inköpte snabbt ett par öl med ett stort flin och ganska lite eftertanke. På så vis stod man där med en Bommen & Granaten från De Molen i näven. De Molen som man inte tidigare blivit besviken på. Pålitliga De Molen. Sådana omdömen fälldes i snabb takt, tills det ögonblick infann sig då drycken avsmakades. Minerna skiftade fort, avd. Bromma sammanfattade det som ”en totalt obalanserad knäckbomb utan förlåtande drag”, avd. Vällingby kallade det, med nollställt ansikte, ”en ytterst intressant öl, katrinplommonpuré”. För sötman var ganska påträngande, ungefär som att i varje munfull uppleva ett koncentrat av en hel påse Werthers original, en halv bikupa honung, ett smärre fält sockerrör, eller en traktorlast sockerbetor. Med detta menar vi alltså att sötman var ganska intensiv. Knäckigheten gjorde dock sitt bästa för att överrösta den, och de annars kanske rätt påträngande 15 volymprocenten alkohol ville såklart gärna synas och höras med.

Kanske drack vi den här ölen fel. Kanske bör den intagas av fantaster av extremt söt likör, likör som får baileys att ge upp och gå hem, i ytterst små mängder. Kanske bör ohemula mängder is tillsättas. Som öl, i större glas, passar den definitivt inte. Det blev faktiskt lite kvar i botten, som vi lämnade, när vi på ostadiga fötter sökte oss bort, i jakt på mer lättdruckna öl, typ trippel-IPA eller imperial porter.

En diabetes av fem möjliga. Nr 89261 i systembolagets beställningssortiment.

 

Duvel (1654)

duvelFrån att nära nog ha kramats ihjäl gled belgisk öl in i en lång och till synes oåterkallelig eklips när IPA och imperial porter seglade upp på himlavalvet, men f.d. Gödsvinet syd har ändå en liten plats i sitt hjärta för dessa alkoholstinna brygder. Duvel är en av de mer minnesvärda, även om det kanske behövdes en liten påminnelse för att man skulle komma ihåg exakt varför. Samtidigt naturlig och djupt onaturlig på tungan, sträv, rivig, vinös, stånkande stark på 8.5%, är det en missförstådd, djärvt sprakande cider till öl, ett tragiskt öde, född i en familj där ingen förstår hur man skulle kunna vara något annat än en traditionell pilsner. Frisk syra skiftar efter hand till något dunkelt, dovt, mörkt, längst nere i frukthögen i en illa skött trädgård, jästigt, pyrande, en tjock, nästan stickande arom, perfid, pervers, mikrobiellt bultande, dånande, förmultnande, jäsande, lurande, bara aningen av ett mörker bakom en skinande solig fasad, medans man smackar på en till synes ändlös bittert äppelkartig eftersmak. Hade man varit på kaluven, hade ljuset varit dåligt, förståndet och greppet glidande lite längs tillvarons kanter, hade man kunnat tänka på en wit, en Hoegaarden, men Duvel har en tyngd, ett gravitas, ett pondus, ett djup, alla saker som den lika lättsamma som lättglömda Hoegaarden saknar.

Tre och trekvarts onämnbara, osägbara ting av fem. Nr 1654 på bolaget.

Boon kriek (89976)

boon-kriekDet finns kriek som mest av allt påminner om Bob blandsaft, det finns kriek vars syrlighet är en effektiv synergi av surkörsbär och gueze, men de mer behagliga mellantingen kan stundtals lysa med sin frånvaro. Då är det trevligt när besökare från Vällingby spatserar förbi, oförhappandes med just ett sådant trevligt mellanting. Så hav förtröstan – Boon kriek (från belgiska bryggarna Brouwerij Boon) är här för dig som vill ha ett intimt samkväm med körsbäret, och utforska dess varje nyans, sitta och suga varje droppe smak ur den, med kärnan på tungan. För öl i ordets mer alldagliga bemärkelse är det ju inte precis tal om. Men lite som ett mer vuxet alternativ till den Freeze alkoläsk man som glin drack som en liten paus, en liten uppfriskare, mellan första och andra halvdussinet rumpvarm Åbro orginal direkt från flaskan, på nån syntklubb vars alkoholtillstånd kanske inte tålt närmare granskning, ja, lite på det viset kan man ta sig en Boon kriek. Eller så kanske man kan slänga sig med den som aperitif, eller som välkyld smuttdryck soliga dagar. Se bara till att ha några öl redo, ifall lusten faller på.

Tre och tre fjärdedels episkt körsbärsäventyr av fem möjliga. Nr 89976 på monopolet.

Achel Extra Bruin

achel-extra-bruinFrån trappistbryggarna Brouwerij der Sint-Benedictusabdij de Achelse Kluis, som av förståeliga skäl oftast kallas Achel, kommer en överladdad sviskontorped vid namn Extra Bruin. Denna blytunga fruktkompott, som närmast ger associationer till högoktanig barley wine, är inte något för den som jagar beska, nej, det är en besinningslös orgie i malt, katrinplommon och kanderad frukt, med en smula hö och källare lite sådär på kanten. Med sant belgisk magi är detta inte bara drickbart utan rentav njutbart, det är alls ingen kakafoni, utan en sluten, mörk, alkoholstinn helhet, lite som man föreställer sig ett Trappist-kloster.

Tre och en halv evighet inne i ett alkoholdränkt romrussin av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, vilket däremot Achels Brun (utan Extra) gör, och likaledes deras Blonde, för den som känner sig hågad att beställa ett helt kolli om 24.

Kwak (1664)

kwakKwak är kanske lika känd för sitt tokroliga glas som sin smak. Sen är den förvisso en aning anonym (man skulle kanske kunna säga att den påminner om en leffe), om än inte dålig. Den klockar in på myndiga 8.4%, och är maltigt rund, god och fin, men med lite motspjärn, en beska i red beer-stil, och det porlar ordentligt på tungan, fräser, sprätter och bubblar. Den har en viss jästighet, men det är behagfullt i sorten. Således lyckas den distrahera från procenthalten, och håller sig upprätt trots att den är så lastad med både alkohol & sötma att regalskeppet Vasa verkar stabilt i jämförelse.

Tre svajande glas av fem möjliga. Nr 1664 på systembolaget.

Rochefort 10 (1627)

rochefort-10Gödsvinet syd har tidigare i förbifarten druckit Rochefort utan att så noga kika på vilken av deras öl det varit, och varit nöjda därvid. Redan vid uppkorkningen är det dock glasklart att nr 10 inte tidigare avsmakats, och att det kanske hade varit bäst att fortsätta så. Det luktar lurigt, vagt kemiskt, brödigt, som om ett experiment i bryggning spårat ur på ett sätt man kanske annars mest förknippar med galna vetenskapsmän i 80-talsfilmer med mer självlysande grönt gunk än budget. Dvs, galet och fel på det där närmast konstruktiva, intressanta sättet som ytterst sällan inträffar i verkligheten, där felaktig bryggning snarare leder till nåt som luktar som ett veckogammalt väl begagnat plåster. Nej, det är inte en obehaglig doft, men likväl oväntad, och illavarslande.

Första slurken bekräftar denna känsla av Frankensteins öl: det är ganska sött, med en snabbt framspringande fruktig, märklig smak, som drar åt vingummin, små flaskor med bjärt färgade essenser, estrar i kemilabbet, och den är brödig på ett onaturligt sätt, med klistriga drag av honung och lönnsirap. Sjutusan stark är den också, 11.3%, och det blir för mycket, det håller inte ihop. Så i slutändan sitter man där med en lätt obehaglig kittlande känsla på tungspetsen och undrar var allt gick så fel. Liksom Frankensteins monster är det liksom inte så att bitarna för sig är helt fel, men det enda man ser är sömmarna, och helheten. Och det är inte vackert.

Två puckelryggiga belgare av fem möjliga. Nr 1627 på systembolaget.

Dupont Saison (1689)

dupont-saisonEn saison ska ju vara en lite frisk öl att dricka på sommaren, och vad gäller friskheten kan jag inte ge belgarna på Dupont hemläxa, det är friskt på gränsen till vattnigt. Smaken påminner inte om mycket annat i ölväg, snarast nog om geuze. Hur stavar man geuze förresten? Jag har sett det stavat på två olika sätt på samma flaska, närmare bestämt en från Oude Beersel. Hur det nu är med den saken, påminner Duponts saison verkligen inte om italienska bryggarna Baladins försök i samma genre.

Nu kan det kanske för den uppmärksamme läsaren verka som att jag försöker låta bli att säga för mycket om hur det smakar, och där kan jag bara ge vederbörande rätt. Dupont saison smakar synnerligen utspädd geuze, och har en eftersmak som för tankarna till alkoholfri öl, dvs extremt vattnig, trots att den klockar in på 6.5 % alkohol. Likheterna i smak ter sig förstås inte osannolika, då båda ölsorterna tar sin början i lambic, men där varje klunk geuze – låt oss stava det geuze – är som en explosion av intryck, sitter man med dennna saison och smackar med tungan runt ett rätt stort intet. Det doftar lite källaraktigt, äppligt, knepigt spontanbryggt, men smaken är helt enkelt inget att skriva hem om.

Två sommarmoln av fem möjliga.Vi dricker gärna läskande öl, men nån slags eftersmak får den allt ha. Finns i systembolagets beställningssortiment, nr 1689.

St Bernardus Prior 8 (89246)

prior-8St. Bernardus Prior 8 är en ganska belgisk öl, fast inte sådär utpräglat, vilket sannolikt förklarar varför den hittas här vid foten av de italienska alperna, där karaktärsstark öl inte alltid står så högt i kurs. Det är dock en schysst belgisk dubbel, mörk och maltig, om återhållet så, mellansöt – mindre så, och med ett visst riv när det kom med en aning bottensats i andra glaset – ett tydligt tecken på att den faktiskt är refermenterad på flaskan. Mjae, mjäe. Tror hellre jag tar en röd Chimay eller en Rochefort 6, om det ska va dubbel.

Två och en halv dekadent munk av fem. Finns i systemets beställningssortiment, nr 89246.

 

 

 

Judas

judasAv en eller annan anledning kunde Gödsvinet syd inte låta bli att låta denna flaska slinka ner i korgen, bredvid salami, pancetta, och ett otal andra delikata italienska varianter på gris och ko, och ett par andra öl. Men vi ska inte uppehålla oss vid anledningar. Vilken anledning som helst är en god anledning till öl, även om det förvisso finns öl man kan säga mer om, och öl man kan säga mindre om. Judas, från belgiska bryggarna Alken-Maes, kan sammanfattas som en något mer sötsliskig Leffe blonde, ungefär. Tyvärr är det inte en förändring till det bättre, men visst slinker den ner, och dess modiga 9.5% alkohol sticker inte ut alltför mycket.

Två och en halv förrädiskt stark öl av fem. Finns inte på systembolaget.

Affligem Dubbel

Likt deras tripel eller blond är Affligems dubbel inte en öl som överraskar eller bryter ny mark, dess styrka ligger knappast i innovation eller nytänkande. Men det är en trevlig belgisk dubbel av klassiskt snitt, och tankarna går helt klart åt Westmalles dubbel, eller kanske röd eller blå Chimay.

Den skummar friskt, och har en vinös arom, dovt roströd till färgen, klar, utan bottensats. Smaken är besk, rivigt rå, med toner av stall, aningen knäckig maltighet, karga jästiga toner, torrt fruktig med aningar av äppelkart, lätt syrlig. På 6.8% är det ingen tung dubbel, men alkoholen lyckas ändå bära upp de andra smakerna. För vi ska inte sticka under stol med att belgisk öl behöver sin alkohol. En alkoholfri dubbel vill jag inte ens försöka föreställa mig – det hade antagligen fått svagdricka att framstå som rena himmelriket i jämförelse.

Fyra stalldrägar av fem möjliga. Allt sammantaget, en fin öl för den som gillar belgisk dubbel.