Tagg-arkiv för: Berlin

Biergarten, Berlin

Det har varit en mycket tysk tid i mitt liv. Bayersk öl och sockar i sandaler. Bratwurst och klingande lieder. Mann, Strauss, Hilbig och Kutscher.

Nu avviker detta mönster förstås inte så särskilt mycket från mitt ordinarie, det mesta jag konsumerar i form av öl, vin, mat, musik och litteratur har en tysk prägel. Nu under sommaren har jag dock skruvat upp det teutoniska till elva och alltsamman kom till sitt lyckliga klimax under en förmånligt förlängd helg i Berlin tidigare denna månad.

Berlin, jag åker dit varje år och om jag inte gör det så beror det på att jag nyss varit där. Säg mig en del av Berlin och jag ska säga dig när jag var där och vad jag druckit till frukost.

En del av Berlin jag länge undvek vad de som kallas Biergarten. Det kändes helt enkelt fel, Biergarten är för mig södra Tyskland och södra Tyskland börjar någonstans strax norr om Freising. Berlins motsvarighet till Biergarten har sedan 1990-talet för mig varit en ljummen burköl i en lekpark i Wedding.

Långsamt har jag dock tinats upp till tanken på att dricka öl under kastanjeträd även i Tysklands ärrade huvudstad. En Biergarten måste för att få kallas en biergarten vara en trädgård där man kan få köpa öl men där man på intet sätt måste det. En Biergarten är inte en uteservering, det är en park med rättigheter.

Alla egentliga Biergarten ligger i München och i München är en Biergarten en naturlig samlingspunkt för all form av mänsklig interaktion. Nästan. Man sätter sig vid ett bord och om man också vill köpa en öl så gör man det. De flesta gör det. Det är dock inget tvång, det är fortfarande en park, inga servitörer och ingen som tittar snett på dig när du sänker din fjärde maß.

I München är det inte ovanligt att se stora familjer fira barnkalas i en Biergarten. Tråg på en säckkärra med andra tråg av mat och kakor och vadhelst som behövs för att fira en femte födelsedag.

Ölen kommer från en tunna som under goda omständigheter aldrig upphör läcka ljuvt bayersk öl i maßkrug efter maßkrug. Vid Augustiner Keller Biergarten nära Hackerbrücke går man in i en inhägnad för att plocka upp en färsk maß från en rad av färska maß. På väg ut från inhägnaden betalar man i en utomhusversion av en snabbköpskassa.

Någon sådan park finns det inte i Berlin och länge trodde jag att det betydde att det inte finns någon Biergarten i Berlin. Kanske tror jag det än.

Pratergarten fick mig att ifrågasätta min tro. Det finns öl där och om man vill så ser det ut lite som en trädgård. Min sorts trädgård. Det finns en lucka i en vägg för öl och det finns en lucka i en vägg för korv. Viktigast av allt, det finns kastanjer. Pratergarten till och med ligger vid Kanstanienalle.

Det är en fin plats i en fin del av staden och jag vill tro att det är en Biergarten. Om man tar U2 från Eberswalder Strasse till Stadtmitte, byter genom ett maskhål till U6 och far till Platz der Luftbrücke så är man på plats för ett svar om Berlin verkligen har Biergartens. Där, vid Hitlers favoritflyglats Tempelhof ligger en Biergarten till namnet. Den är ok på ett sätt som Hitler aldrig var.

Inte långt därifrån, i Viktoriapark, ligger Golgatha Biergarten, i Viktoriapark. Bakom grillen jobbar en ung svensk man som behöver snus omgående. Det är en trevlig plats men min rättlärdhet förbjuder mig att kalla det en Biergarten. Jag fick hålla ett långt tal på fruktansvärd tyska för att få min Augustiner i ett maßkrug.

När jag för någon vecka sedan var i Berlin tog jag U3 till Krumme Lanke. Det är en plats precis så krum som namnet utlovar. Därifrån promenerade jag till Mexikoplatz varifrån jag tog S-bahn till Wannsee och ett förintelseminnesmärke. Föga visste jag att jag i Wannsee också skulle komma att finna mitt bästa bevis så här långt på att det finns Biergarten i Berlin.

Alldeles nära stationen ligger Loretta am Wannsee och endast motvilligt accepterar jag att stället inte är döpt efter Loretta Lynn. Det ser ut som en Biergarten och i allt väsentligt fungerar det också som en Biergarten. Jag vill tro att det är en Biergarten.

Där finns öl och där finns korv. Det finns kastanjer eller något som tillräckligt liknar det efter två krus.

Jag lärde mig mycket där, vid Loretta am Wannsee. Exempelvis gick det upp för mig att berlinare faktiskt äter currywurst på fullt allvar. Jag har alltid trott att det är något man lurar på turister. Själv åt jag weisswurst och funderade på om stämningen är mer avkopplad i München eller om ölen bara är större.

Det finns Biergarten i Berlin eller något som fungerar nästan lika bra. Jag var nyss där och jag är snart på väg tillbaka.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Bögölen

mullerstrasseVerkligheten är en udda plats och en som jag helst undviker. Ändå har det fallit på Gödsvinets lott att skriva om verklighetens öl, den där ölen i vardagen som annars inte får någon uppmärksamhet. Du har läst här om flygplatsölen, konsertölen, travölen och många andra fullständigt verkliga ölar. Idag är det dags igen, du står i begrepp att lära känna bögölen.

Jag har genom mina många resor, betydande alkoholkonsumtion och sviktande omdöme besökt fler bögbarer än kanske någon nu levande människa i Vällingby. Från San Francisco via Berlin till Tokyo och alla andra platser har jag druckit en öl som kännetecknas av en fullständigt homosexuell inraming: Bögölen

Det börjande i Berlin eftersom jag aldrig skulle kunna tänka mig någon annan början än en som är placerad i Berlin. Det var en regnig kväll i november året jag fyllde 17 år och jag tror förresten redan att jag har skrivit om den.

På den vägen var det och vilken väg det har varit.

Bögölen är en öl som dricks lite för hastigt i social oro. Oron kommer ifrån att man aldrig riktigt vet vilken sorts bögbar man befinner sig i, även om det ofta finns ledtrådar. En bögbar kan vara allt från en vanligt bar med en regnbågsvimpel vid porten till en sylta med en transsylvanisk tortyrkammare i källaren. Bögölen dricks lite för hastigt medan man letar efter de där ledtrådarna.

Bögölen är som regel ingen stor öl eftersom ingen som går till lokalen där den serveras egentligen bryr sig om öl. Jag bryr mig om öl och jag är bekymrad över bögölens tendens att vara en avslagen lager av tvivelaktig kvalitet.

Världens bästa bögöl serveras i München. Det är bara naturligt. En afton i augusti drack jag ett 15-tal Tegernseer på ett ställe någonstans i Glockenbachviertel. Det var en allt igenom vacker upplevelse.

Världens vanligaste bögöl är förmodligen Beck’s och det beror bara delvis på att 87% av världens bögbarer ligger i Tyskland. Eller det är förstås en rätt stor del av förklaringen.

Bögölen har tyvärr fallit vanrykte då den dragit till sig oönskad uppmärksamhet från Sveriges fascistiska parti. Jimmie Åkesson sågs nyligen inmundiga den på lokal nära slussen och nära ett spektakulärt fall av lynchning. Kanske tog han ett uns inspiration från brodern i den bruna rörelsen Jörg Haider, en österrikisk politiker som förmodligen druckit fler bögöl än resten av världens politiska representanter tillsammans. Fortfarande inte fler än mig men ändå rätt många.   

Det började i Berlin och Berlin är en plats att återvända till. Ska du bara dricka en bögöl i år ska du göra det på Motzstrasse. Vilket år som helst, alla dagar i veckan. Kvarteren kring Nollendorfplatz har gett trötta små löften åt bögölsdrickare i snart hundra år och det finns inga tecken på snar föråldring. Släpp det du gör och bege dig dit.

Behöver man vara bög för att uppskatta bögölen? Självklart inte. Nyckeln till en lycklig bögöl för de hetrobegränsade består egentligen bara i att inte gå fel på vägen till toaletten. Om du ser ett illa upplyst rum lite vid sidan av de andra så ska du veta att ljuset lämnats ute av barmhärtighetsskäl. Det är bäst så och du behöver inte veta mer än så.

Bögölen är en bra öl och liksom Berlin är den något som man återvånder till. Den är ett fint stycke av verkligheten och verklighetens öl är och förblir vår angelägenhet.

Posted in Verklighetens öl | 3 Kommentarer

Berlin från den tid som flytt

jugendherberge 2

För mindre än en vecka sedan fann jag mig gående nerför Kurfürstendamm i Berlin. Det kom trots allt inte som en överraskning eftersom jag klivit av tunnelbanan vid Wittenbergplatz med precis den avsikten. Det var dock så långt som mina avsikter räckte. 

Vänster på Joachimstaler straße, ner mot Bundesalle och allt djupare in i det gamla Västberlin. Någonstans i höjd med konsthögskolans fakultet för musik började jag känna igen mig. Detta var gator som jag en gång vandrat på med raskare steg och betraktat med mer nyfiken blick.

För drygt arton år sedan bodde jag på Bundesalle med en grupp blekingska gymnasielever som likt mig läste tyska men som i många fall till skillnad från mig gjorde det framgångsrikt. Mina bristfälliga kunskaper till trots var det en mycket lärorik resa.

Man kan utan vidare säga att min tilltro till den tyska ölen grundlades där och då, på Bundesalle i Berlin.     

shell

Vi bodde på ett Jugendherberge som valts av en tyskalärare vilket egentligen säger allt man behöver veta om dess smakfullhet. Vi var hur som helst en grupp tonåringar från Blekinge så vi visste ändå inget om smak. 

Idag finns vandrarhemmet inte kvar, jag antar att det stängdes ner mot hot om vite från det lokala skönhetsrådet. I huset finns nu bara lägenheter och baren du ser på bilden ovan. 

Tvärs över gatan låg en bensinstation och det var där den väntade i en stor, öppen kyl. Den tyska ölen, inom räckhåll för långt ifrån tjugoåriga svenska gymnasister.

Ett långt tag efter den resan handlade min bästa historia om hur jag framgångsrikt smugglade in enorma mängder öl från bensinstationen under näsan på vandrarhemspersonal och tyskalärare.

Det var en oskyldigare tid.

Förra fredagen var jag tillbaka vid den där bensinstationen. Jag stod en stund utanför och försökte komma ihåg något, sedan gick jag in och köpte en öl. Hur skulle jag ha kunnat låta bli?

Jag öppnade den med ett karateslag mot ett elskåp ute på gatan och smakade försiktigt.

I samma ögonblick som munnen av Becks lageröl mötte min gom skälvde jag, vaken för den extraordinära sak som skedde inom mig. En utsökt njutning hade invaderat mig, isolerat mig, utan att jag hade någon medvetenhet om dess orsak. Den hade omedelbart gjort livets svårigheter oviktiga för mig, dess katastrofer harmlösa och dess korthet imaginär, på samma sätt som kärlek gör, genom att fylla mig med dyrbar essens, eller rättare, denna essens var inte endast inom mig, den var jag.

Fast så var det egentligen inte. Prousts franska känslor har ingen plats en blåsig kväll på Bundesalle i Berlin. Swanns väg är inte min och en ljus öl från Bremen är i slutänden inte en Madeleinekaka.

glorias

Det är ett bryskt uppvaknande att inse att man står utanför en shellmack i en nedgången och förbisedd del av Berlin och halsar en öl. Vad hände med han som gömde flaskorna i en ryggsäck för sina lärare? 

Alldeles intill bensinstationen låg och ligger fortfarande en liten Kneipe där jag och en ung medbrottsling från hemstaden köpte en öl över disk som variation på flaskorna från Shell. 

Glorias Stübchen är just det och det är svårt att beskriva stället på något annat sätt. En mycket liten lokal med en bardisk, heltäckningsmattor och den sortens dekorationer som brukar bli kvar en en stor brun kartong efter auktioneringen av ett dödsbo från en villa i Smålandsstenar. 

Vi satt ovant vid bardisken med ett par stammisar, bakom den stod någon som skulle ha kunnat vara Gloria själv. I en hörna låg hennes hund och när denna behövde en promenad bad Gloria de två svenska 17-åringarna att hålla koll på baren under tiden. Det var ett allt för bra minne för förstöras med ett återbesök så jag vände tillbaka mot Kurfürstendamm.

die kleine philharmonieBara ett par kvarter i min riktning fann jag en ny sevärdhet från det förgångna. Die Kleine Philharmonie låg plötsligt precis framför mig. Otroligt att jag hade kunnat glömma bort det.  

Vi gick dit då för att det låg nära och för att det fanns plats. Framför allt gick vi dit för att vi inte visste bättre. Vi sökte en bar men fick så mycket mer än vad vi bett om. Det var först när vi satt där i en hörna med vars ett glas som vi insåg att det inte var vad vi menar med en bar på den blekingska landsbygden.

Die Kleine Philharmonie är egentligen ett rätt sympatiskt ställe i en återhållen berlinsk Cabaret-stil, huvudsakligen frekventerad av åldrade homosexuella av den mer intellektuellt bohemiska varianten vilket, det måste sägas, är en typ av bar man i princip inte alls finner i Karlskrona. Jag lärde mig så mycket den kvällen.  

Idag inser jag att det inte alls talar till Karlskronas fördel att sådana ställen inte finns där men då kom alla perspektiv jag hade just därifrån. Där och då lämnade vi för första och i mitt fall även sista gången en halv öl på bordet då vi raskt försvann ut genom dörren igen.  

Det var för skamligt för att återvända in i förra veckan. Därför bara fortsatte jag mot en annan del av Berlin och andra minnen från en tid som flytt. 

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Fyra år idag

Det är den där dagen på året igen och vi uppmärksammar den förstås som vanligt. Det finns egentligen inget att fira men men man måste konstatera faktum. Gödsvinet fyller fyra år idag.

När jag för ett år sedan uppmärksammade treårsdagen gjorde jag det sittande i ett litet hus på ett tak i stadsdelen Maxvorstadt i München. Då frågade jag mig retoriskt var denna fjärde årsdag skulle komma att firas och det är med en outgrundlig belåtenhet som jag konstaterar att det åter sker i Tyskland.

Jag skriver detta i ett ovärdigt prissatt hotellrum i Berlin. De kallar det Mitte men alla vet att det här är Prenzlauer Berg. Om någon frågade varför jag är här så skulle jag nog säga något om min yrkesutövning men det egentliga skälet är nog att det helt enkelt kostade för lite att åka hit. Man har nästan lämnat Tyskland bakom sig men så drar de in en igen.

Hur gör man då för att uppmärksamma en fyraårsdag? Man kanske säger något om det allra första inlägget? Är det dags att påminna om hur vi kom överens om att starta Gödsvinet över en middag på restaurang Djuret en mycket kall och snöig vinterkväll? 2010?

Det är inte alls nödvändigt, alla vet detta redan. När jag tänker på det finns det inte heller någon anledning att alls fira en årsdag. På Gödsvinet är varje dag lika fulländad och varje inlägg är en fest.

Så vi tar det så här. Inget att se här. Bara ett Gödsvin som blivit ett år äldre. 

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.