Det har varit ett gravt underskott av betong på Gödsvinet på senare tid, denna modernitetens kanske främsta vitamin, så för att ge vår läsekrets denna omistliga del av den mentala kostcirkeln kommer här en liten samlarbild från den ack så skrovligt sköna Immanuelskyrkan som pryder Kungstensgatan i Vasastan. Med sin kontrast mellan ljuvligt grå råbetong och murrigt brunt tegel med bara en aning av rött är den en lisa för själen, balsam för ögonen, man kan nästan känna betongens rugosa yta mot fingrarna, ja, man blir glömsk av trafik och fotgängare som med strollers och kantiga attache-väskor rusar trottoaren lång. Det är poesi från 1974, och vi hoppas få tillfälle till ett noggrannare studie även av innanmätet, om möjlighet gives.
betong
Parkering, fotobilaga
Som ett komplement till det i övrigt mycket klarsynta och skärskådande inlägg vår kollega från Vällingby författat om betongparkeringen och dess själ, följer här en foto-odyssé för de som vill ha lite mer handfasta exempel på hur ett tvättäkta betongparkeringshus kan te sig. Detta ska inte tas som någon form av kritik; det vore ju inte ett inlägg från avd. Vällingby om inte fotomaterialet vore en aning suspekt, slumpmässigt, och helst med lätt slagsida, och vi vill ju inte ta ifrån vårt medsvin från väster detta sitt kanske mest utmärkande drag. Med detta sagt, till bilderna, och låt oss njuta av hur man i framstegsoptimismens Sverige parkerade som allra mest progressivt. Kanske kan vi nästan ana hur modernt och framtida det kändes att parkera i en gigantisk betongkoloss som landat som en 5000-tons meteorit rakt ner i en tidigare gammaldags och försoffad stadskärna och under sig friskt och hurtigt krossat en massa lika trista som lastgamla hus.
Mitt i Stockholm ligger den, Parkaden, den sista av ett halvdussin modernitetens utposter som ännu undkommit rivning. I dess källarplan ligger som synes Bok-skotten, med skyltar som även de andas en forntida (om än kanske inte lika storslagen) epok.
Parkaden smälter in lika lättsamt som trivsamt i sin omgivning, och drar stor nytta av betongen som naturmaterial, en levande och lekfull yta som läner omgivningen stor charm.
Dess mest framträdande (på gränsen till enda) personlighetsdrag är den finurligt utformade betongfasaden. På en gång informativ och sirlig, både utsmyckar den och leder vilsna motorister till rätt våningsplan.
Till insidan av Parkaden skänker denna snillrika perforering ett behagligt ljus, och ger en nästan orientalisk känsla.
Arabesken är inte långt borta, och man kan verkligen njuta av betongen såhär på nära håll, tung och skrovlig som den är.
Hans Asplund var utöver Parkaden även ansvarig för NK-utbyggnaden tvärs över gatan, och det lilla spiraltorn som elegant bär upp den roterande NK-klockan.
Vår vandring tog oss vidare genom Stockholm, och vi suckade djupt över det halvdussin förlorade legendarer, betongparkeringshus som fallit offer för rivningsdemonen. Vi fattade nytt mod när vi kom till P-huset väderkvarnen, som lika elegant som stilfullt kombinerar parkering och bostadshus. Det är nästan så man inte kan se var det ena slutar och det andra börjar.
Vår slutpunkt fick bli parkeringshusets antites, den så kallade p-spiralen, förlåt, p-snurran, ett inverterat parkeringshus, nästan uteslutande under jord, med en förvisso praktisk men själlös anordning för att frakta bilar upp och ner på insidan med hiss. Låt oss hoppas att detta inte är framtiden för all parkering, osynliggjord och undanskuffad till ett hörn.
Parkering för själen
Som du vet har vi här på Gödsvinet med åren kommit att täcka en del rätt esoteriska ämnen, ämnen så som bruna kubkyrkor, begravningsplatser och Stockholms topp tre kolumbarium. Det är därför inte ämnat att förvåna när jag säger att vi har spenderat en helg med att detaljstudera några av huvudstadens vackraste parkeringshus.
Jag vet inte hur det började – det gör jag nästan aldrig – men jag tror det var rätt länge sedan. Staden när jag växte upp var Karlskrona och som stad sett var den inte mycket att tala om. För någon som inte hade något att jämföra med var det dock en plats präglad av yttersta urbanitet och allra mest urbana var parkeringshusen. Det var där man klev ur bilen och det var där staden började. Dunkelt belyst betong och doften av illa förbränd bensin var precis sådär farlig som man vill att en stad ska vara om det är någon mening med den alls.
Indiepopmusikern Martin Abrahamsson beskrev något liknande från sin uppväxt i Östersund. Det finns ett stycke av en gata som heter Thoméegränd i den staden som han uppfattade som särskilt urban. Det är det stycke som sträcker sig från Kyrkgatan till Prästgatan, ett stycke som domineras av rampen upp till Domus parkeringshus. Enligt en intervju med honom brukade han gå upp och ner för den där gatstumpen och låtsas att han var i en storstad. Jag bodde förresten i flera år bara ett kvarter från den gatan och även om jag mest minns den påtagliga doften av urin så förstår jag vad han menar. Parkeringshus skänker modernitet.
Parkeringshusen likt Domus-varuhusen signalerade när de kom just modernitet, som bärare av budskapet om ett nytt, bättre samhälle där alla hade råd med en bil och där man körde dem överallt. Parkeringshus andas framsteg och framtidstro.
Det är därför bara naturligt att man byggde jättemånga av dem när man med hjälp av grävskopor och väldigt mycket betong radikalt omvandlade Stockholms innerstad under 1950, 60 och 70-talen. Parkeringshusen blev under denna tid för Norrmalm vad ambassaderna och saluhallarna är för Östermalm och vad ölhallarna är för Södermalm. Inte alla av Norrmalms parkeringshus är kvar men bland de som är det finns något att hämta även för oss som inte har bil. Parkering för själen.
Juvelen i kronan är förstås Parkaden på Regeringsgatan. Med sina sju våningar av ornamenterade betongelement tronar Hans Asplunds mästerverk över omgivningen som ett vittnesmål från en tid då man fortfarande trodde på betongens förlösande kraft.
Det är en fröjd och inte så lite farligt att gå omkring bland ramper och däck med ögat i en kamera. Det var i själva verket så vällustigt att en securitasvakt kom och bad oss att sluta med det. Innan dess hann vi beundra inte bara parkeringshuset i sig utan utsikten mot delar av Stockholm många av oss vanligtvis väljer att inte direkt stirra på. Utsikten från det översta parkeringsdäcket är i sig värd ett besök.
Hänryckningens tid är inne i Sverige och det är svårt att inte dras med då man från parkadens översta våning skådar tre svenska flaggor sträckta för vinden framför hötorgshus 3.
Om parkeringshusen i Karlskrona och Östersund är städernas urbana hjärta så är ett parkeringshus som Parkaden i Stockholm snarare en rofylld idyll skild från stöket nere på gatan. Det är upp i parkeringshuset man söker sig för att komma undan.
Jämte Karlskrona och Östersund har jag också bott på Norrmalm, bara ett stenkast från Parkaden. Olika städer har olika prioriteringar och det är så jag förklarar varför det tog så länge innan jag besökte det lokala parkeringshuset.
Funiculära höjder
Texten ovan skjutdörren av metall löd “Bergbana” och det var ett förtydligande som behövdes göras. Utan det hade man förmodligen kunnat missta anordningen för en något överdimensionerad rullstolshiss. Men nu stod det “Bergbana” så vi visste att vi var framme vid vår resas mål. Det var en lördagseftermiddag i Skärholmen sommaren 2014 och detta var det bästa vi kunde komma på.
Att turista i Stockholm är svårare om man också bor där. Visst, logistiken underlättas och man slipper svara på frågor om huruvida man har rört något i minibaren eller inte. Det svåra består istället att hitta något att se som inte innebär att man måste komma i kontakt med verkliga turister.
Så här långt i vår gärning har vi på Gödsvinet trots allt klarat den uppgiften relativt väl genom en serie av utflykter till kyrkogårdar, bruna kubkyrkor och några av huvudstadens trevligaste kolumbarium. Lagom till den verkliga semestersäsongen tvingades vi dock inse att vi därmed kanske redan sett och upplevt alla av de lågintensiva turistattraktioner som vi gjort till vår nisch.
För vi på Gödsvinet söker inte någon häftig yrsel av svindlande sinnesintryck när vi letar upplevelser att göra i Stockholm. Istället söker vi de mer personlighetsavvecklande aktiviteterna som om något snarare sänker pulsen än höjer den. Det var så, till sist, som vi kom på idén att besöka några av Stockholms fyra bergbanor.
Det var i sig inte mycket till plan men den fick mig att korsa villahelvetet mellan Vällingby och Bromma medels cykel en alldeles särskilt svettig julidag. Lyckligtvis hade Brommafilialen fyllt upp kylen med karakteristiskt konstig öl lagom till min ankomst så allt slutade lyckligt. Så lyckligt, i själva verket, att det sedan tog oss en dryg timme att promenera vidare från Bromma gymnasium till Alvik, om det säger dig något.
Anledningen till både min cykeltur och vår promenad var att SL i ett utfall av drucket sommardelirum bestämt sig för att plocka ner gröna linjen i sina minsta beståndsdelar för att sedan sätta ihop den igen. Av alla saker som var fel den dagen var dock den döda tunnelbanan en sak av mindre betydelse än det beklämmande faktum att det inte går att hitta en rimlig öl kring Alviks torg efter att ha promenerat en dryg timme.
Väl framme i Liljeholmen var vi nära dagens första bergbana men den var tvungen att vänta. Vid Liljeholmens torg finns det öl och även om den i flera avseenden inte alls var rimlig så fick den en halvtimme av den tid vi så tydligt hade alldeles för mycket av.
För några som lagt ner tid på att hitta sätt att undvika upphetsning i när de besöker sevärdheter så är Nybohovshissen nästan lite för mycket. Det är en tvåhundranågonting meter låg bana som de med hänsyn till den idylliska utemiljön i Nybohov sprängt in i en tunnel. Tvåhundranågonting meter bergtunnel för en hiss, någon på 1960-talet måste ha tyckt det var en bra affär.
Resultatet är dock ganska imponerande och generellt sett ingen man hade förväntat sig att hitta i änden av en livlös korridor från Liljeholmens tunnelbanestation. Färden tog ungefär en och en halv minut och det var ungefär så mycket som jag klarade av. Trots alla sina tilltalande egenskaper och sin charmiga skyddsrumsestetik så saknade hissen något så elementärt som en ölservering. Vi chansade på att det skulle finnas en sådan väl på plats uppe bland molnen i Nybohov.
Nybohov visade sig inte bara ha en källa till delvis kyld spendrups på fat i form av en pizzeria med marint tema, området är också ett kuttersmycke bland huvudstadens betongboplatser. Perfekt kubistiska längor som långsamt smalnade av mot horisonten berättade att Roy Anderson hade kunnat spara in på kulisserna till “Sånger från andra våningen” om han bara tagit hissen upp till där vi satt och drack.
Bergbanan i Skärholmen kom på många sätt som en befrielse. Efter all spänning med den överdimensionerade och underjordiska hissen i Liljeholmen framstod den i Skärholmen som en behagligt våt filt för våra nästan stimulerade sinnen.
25 mycket långsamma meter skiljer de nedre delarna av förorten från de högst marginellt högre delarna i samma förort. Vi gjorde resan och hade kunnat berätta om det om något funnits att återge.
Uppe på höjden, som också kunde nås med hjälp av en i sig rätt beskedlig trappa, blickade vi ut över de något lägre delarna av Skärholmen centrum. Jag började säga att det i alla fall var rätt trevligt där uppe men jag kunde inte fullborda meningen. Det kändes inte rätt.
En intressant detalj – och som du vet använder jag ordet “intressant” rätt frikostigt här – är att den spårburna rullstolslyften i Skärholmen faktiskt är en bergbana och att den atombombsäkra tunnelvagnen i Liljeholmen är en hiss. Om du undrar vad som ligger i de definitionerna så är du mer illa ute än mig och jag tänker inte berätta.
Mariatorget är ett torg man kan dricka en rimlig öl kring och snart satt vi vid det. Såvitt jag vet finns det ingen bergbana i närheten men vi kunde inte längre bekymra oss över det. Det hade varit nog med spänning för en dag.
