bloggar

Köttvetenskap

av Jonas

Många äro de trätoämnen som splittrar besserwissrarna inom nötköttstekning. Ska man salta innan eller efter eller under stekning? Smör eller olja? Vända ofta eller sällan?

Den här utmärkta sidan utreder de känsliga frågorna på ett föredömligt vetenskapligt sätt. Vill du inte läsa hela artikeln är slutsatserna dessa:

Salta antingen direkt innan stekning, eller minst 40 minuter innan. Allt däremellan blir sämre. Saltet inleder nämligen med att dra ut vätskan ur köttet, för att sedan långsamt långsamt bryta ner muskelfibrerna på ytan. Efter 40 minuter har vätskan, med saltet, åter absorberats i köttet. Bäst blev det tydligen med en biff som saltats och sedan fått vila i kylen över natten.

Så stekningen. Glöm alla myter, och vänd ofta. Som de flesta vet steker man på hög temperatur, och då duger inte smör som bränns snabbt. Att lite tillsatt olja skulle motverka det är också en myt, så använd bara olja. Vill du ha smörsmaken också, tillsätt smöret vid slutet.

Har du en tjock biff, och vet inte om den är klar? Peta eller skär i den och kolla. Puritanerna kommer att förakta dig, men faktum är att vätskeförlusten är försumbar jämfört med vad biffen ändå förlorar i stekpannan.

Min egen erfarenhet och det sunda förnuftet säger dessutom att om du bryr dig tillräckligt för att följa råden ovan, då ska du också köpa bra kött. Min senaste entrecote-seans kostade 450 kr kilot. Det var en religiös upplevelse, och värt varenda krona. Det du hittar för 179 kr kilot på hemköp kan du steka hur du vill.

Eller tja, du får steka vad du vill, hur du vill. Detta var bara en bra länk för stekare som gillar gott kött. Stek away!

Svinets år

av Jonas

I dagarna har Nordens storstäders krögarelit sjudit av förhoppningar. Guide Michelin har varit på besök och delat ut sina nya och gamla stjärnor. Vissa har blivit besvikna och vissa har fått en glad överraskning. Stockholm verkar ha vunnit över Köpenhamn.

Men knappt har männen och kvinnorna i de vita dubbelknäppta uniformerna andats ut förrän nästa prövning kommer. Hela Stockholm tassar på tå inför lördagen den 19 mars, då en samlad Gödsvinspatrull för första gången på ett år ger sig ut för att dela ut sina stjärnor.

Ödmjukt inser vi att den “traditionella” pressen skrivit mer om Michelin än om Gödsvinet på senare tid, men låter oss inte nedslås av detta. De stora mediedrakarnas tid är ändå snart förbi, och då står vi som var allra först ute i bloggosfären där, redo att ta över stafettpinnen. “Bloggen” är nästa stora grej, samhället har bara inte fattat det än.

Det kan tyckas onödigt att Stockholms krögarskrå gemensamt går upp i limningen för den här helgens begivenhet, då Gödsvinet bara besöker en restaurang, och betyget redan är givet på förhand. Det var på Djuret idén till Gödsvinet en gång kläcktes, och det är där vi samlas igen för att ösa superlativ över tillvaron.

För exakt ett år sedan publicerades det första inlägget på Gödsvinet. Det var det första i en serie vinrecensioner med socialrealistisk klang. Efter det har en försvarlig mängd öl avhandlats, och ett antal restauranger fått sin dom. Vissa inlägg har rönt stor uppmärksamhet, som när Gödsvinet konfronterade Edward Blom, eller när vi sågade malmöfestivalen längs med fotknölarna. Ett glatt och ledsamt minne är när Gödsvinet tog politisk ställning efter valet i höstas. Många som var förtvivlade efter valet verkade trygga i att deras fasta punkt i tillvaron tagit tydlig ställning. Recensioner med anknytning till verklighetens folk har också lästs och uppskattats av många, särskilt när man varit lite trött på ett evigt tjat om närodlat och ekologiska matkassar i bloggosfären.

Det gemensamma för alla våra inlägg är att de alla berört någon. I de flesta fall åtminstone författaren själv.

När detta inlägget publiceras har vi precis slagit oss ner under värmelamporna, vid ett detaljerat styckningsschema, för att beställa in vår måltid bestående av fler delar av grisen än du trodde fanns.

Vi utlovar ytterligare ett år av kritisk granskning, sarkastisk reflektion och många, långa onödiga inlägg. Vi hoppas att ni tre-fyra närmast sörjande som läser detta fortsätter vara med oss under nästa år.

Det handlar om att äta, dricka och överleva.

Svin i jultid

av Johan

Allt är inte som det en gång varit här på Gödsvinet. Svinen är spridda för vinden och inläggen har kommit mer sällan än någonsin. Det är nio dagar sedan jag själv gjorde ett. Detta är en förändring från det normala och förändringar är alltid till det sämre.

Naturligtvis är det julens fel. Julen och de som firar den. Låt mig inte gå in på julen, låt mig bara säga att den är över.

Den trogna, om än imaginära, läsaren har noterat att Gödsvinet nu listar länkar till bloggar som vi uppskattar. Eftersom vi aldrig framgångsrikt planerat något, någonsin, så har vi ingen direkt plan för vilka bloggar som hamnar i samlingen. Där finns ett antal mycket seriösa ölbloggar som Ofiltrerat och Ölrådet, bloggar som i detalj beskriver smaken av ständigt nya ölsorter. Även om jag själv inte hänger upp mig på smaken när jag recenserar en ölupplevelse så kan jag respektera deras arbete.

Bland de länkade bloggarna återfinns gamla hjältar som epikuréen, lebemannen och skägget Edward Blom. Blom fick svinkontakt med Jonas under Bok och Biblioteksmässan och han har betraktats som en vän i anden sedan dess. Samma sak gäller den ännu bredare bloggen av Fredrik Strage på Dagens Nyheters bilaga På Stan. Även han närmades av Jonas under Bok och Biblioteksmässan men jag känner honom endast från långa läsestunder med tidningen Pop på Karlskrona stadsbibliotek under 1990-talets mitt. Även om han skriver om musik som jag endast kan stampa fram poserande intresse för, vid väl valda tillfällen, så går det inte att sluta läsa det han skriver och har skrivit så länge. Mikrofonkåt är en av de bästa reportageböckerna på det svenska språket och till dess lagrar räknas främst att den nästan kunde få en läsare att ta svensk hip hop på allvar. Om Fredrik Strage hade skrivit om country så skulle jag förmodligen ha lämnat meddelanden skrivna med blod i hans trappuppgång. Kanske är det bäst så här.

Sedan har vi förstås Mejeriprodukt.se; spenvarm läsning om det vita giftet som engagerar genom skribenternas uppriktiga och oförklarliga intresse för ämnet.

Så sent som idag fann jag att någon lagt till en länk till den bindgalna fettdoktorn som från sin mottagning i Norrland berättar om hur smör kan förebygga cancer. Jag antar att hon av lyteskomiska skäl också har en plats i listan.

Nio dagar har kommit och gått men nu är de över. Det finns många nya viner att berätta om, många nya recept att misslyckas med och en hel massa arbete att försumma till förmån för ölrecensioner ingen bett om. Med julens alla fasor bakom oss kan Gödsvinet återgå till vardagen.

Margaret Thatcher och mjukglassen

av Johan
En bägare med chokladströssel?

Ibland misstänker jag att det är mitt syfte i livet att lära mig allt om en handfull person bara utifall alla andra skulle glömma bort något. När jag hittar någon som intresserar mig så läser jag allt om och av personen i fråga. Under tiden får alla andra intressen stå åt sidan. Personer som jag läst allt om och av är Hunter S Thomson, Charles Bukowski, Kurt Vonnegut, Philp Roth, Kinky Friedman, Klaus Kinski, Werner Herzog och fler countryartister än vad någon orkar läsa om. Det finns förstås andra men dessa är pelarna i mitt kulturella kanon.

Jag vet att jag inte är ensam om att läsa på detta sätt. Det kallas att vara en nörd och vi är ett stort och färgglatt sällskap med globala förgreningar. I själva verket är ovan nämnda personer också nördar i detta avseende. Hunter S Thompson lärde sig allt Nelson Ahlgren och F. Scott Fitzgerald skrivit utantill genom att skriva av deras böcker på maskin. I Kinky Friedmans böcker finns det en karaktär som heter Ratso som kan allt om “Elvis, Jesus och Bob Dylan”. Ratso är en verklig person som heter Larry Sloman och när jag tänker på det så har jag läst allt som han har skrivit också. Låt mig dock inte börja, jag kommer aldrig att sluta.

Det finns ytterligare en pelare som jag inte nämnt och det är den enda kvinnan i sällskapet. Jag började läsa om Margaret Thatcher medan hon fortfarande var premiärminister och jag stod i begrepp att ta steget upp till högstadiet. Även om jag inte läst så förskräckligt mycket om henne under de senaste 10 åren så händer det ändå att man stöter på hennes välkända historia. Tidigare idag gjorde jag det i form av ett drama från BBC med titeln “The long walk to Finchley“. Det är en ganska prydlig produktion som underhåller utan att direkt höja pulsen på någon utom möjligen Edward Heaths efterlevande.

Det främsta nöjet för någon som redan kan historien är förstås att roas av alla små referenser som de finurliga manusförfattarna kryddat föreställningen med. Ett exempel är när Margarets make Dennis reser iväg på en av sina många affärsresor till Afrika. När han säger adjö till familjen frågar deras son Mark “can I go to Africa, I promise to be good?”. Skämtet består förstås i att Mark Thatcher många år senare åkte till Afrika för att avsätta Ekvatorialguinea ledare, en rätt obehaglig typ som sägs äta sina fiender, med hjälp av sydafrikanska legosoldater. Kuppen misslyckades och Ekvatorialguinea försökte få Thatcher utlämnad från Sydafrika, där han arresterats. Han kom undan med en villkorlig dom och bor nu i Spanien.

En mycket omtalad episod i Margaret Thatchers liv var när hon uppfann mjukglassen. Om hon nu gjorde det. Det är sant att hon arbetade i brittisk livsmedelsindustri med att finna sätt att dryga ut glass med luft. Vilken hennes roll var är inte känt men hon var precis färdig med sin kemistexamen, detta var under de första åren på 1950-talet, så hon var förmodligen inte projektledare. Oavsett vilket så finns det dock de tråkiga människor som påpekar att Dairy Queen har serverat mjukglass i USA sedan 1930-talet.

Arbetet med mjukglassen beskrivs också i “The long walk to Finchely”. I ett underbart ögonblick av torr engelsk humor utbrister Thatcher att hon inte vill hålla på med att piska gas i vegetabiliskt fett för att få det att efterlikna mejeriprodukter. Hon säger att “när jag blir parlamentsledamot så kommer jag göra så att det finns tillräckligt med riktig mjölk åt Englands barn”. Skämtet i detta fall är förstås att hon under sin tid som skolminister i nämnde Heaths regering i början på 1970-talet avskaffade subventionerna för mjölk i de offentlig skolbespisningarna. Detta var en mycket impopulär åtgärd som sparade ganska lite pengar och som gav Margaret öknamnet “Thatcher the snatcher”.

Jag håller med Thatcher i den frågan, mjölk är ett gift och om de engelska barnen slapp det tack vare de uteblivna subventionerna så ska de bara vara lyckliga för det. Min morfar brukade säga “jag har inte druckit mjölk sedan jag fick gylf i byxorna” så han var på vår sida också. Nu finns det dock de som gillar mejeriprodukter och vi får försöka lära oss att leva med dem. Några sådana är författarna till bloggen “Mejeriprodukt.se” och jag kommer trots mitt motstånd mot mjölken att följa deras väg mot en slutgiltig klassificering av världens mejeriprodukter. Något säger mig att de är nördar också. Mejerinördar.

Dagen jag började blogga igen

av Johan

Dagen jag började blogga igen var den första november 2009, för exakt ett år sedan. Gödsvinet fyllde sex månader för bara några veckor sedan. Konstigt nog kom jag just idag ihåg att jag faktiskt hade en annan blogg ett kort tag innan dess.

Det lite ovanliga med denna bloggen var att den inte hade några läsare. Det hade jag sett till genom att blockera tillgång till den för alla utom mig själv. På så sätt hade jag åtgärdat det problem med mina tidigare bloggar som gjort att jag fått sluta med dem mer än två år tidigare. Problemet med att folk började läsa dem.

Bloggar är inte till för att läsas, de är till för att skrivas. Därför kändes det inte som någon stor förlust att skriva på en låst blogg. Möjligtvis var det lite väl klent med kommentarer.

Hur som helst kom jag ihåg denna spökblogg tidigare idag och på den fann jag åtminstone ett inlägg som jag kunde leva med. Det var det första inlägget på två år och det handlade mest om Malmö och, faktiskt, en del om livsmedel. Här är det, mest för min egen skull. Denna gången också.

Mörkret har sänkt sig över Malmö och jag är egentligen på väg någonstans. Stående i hallen av min bisarrt överdimensionerade lägenhet inser jag dock att det är något jag måste göra först. Nu står det en grundligt isad Jameson på en liten korkplatta bredvid tangentbordet och jag skriver det första blogginläget på två år.

Vad som inte har hänt sedan dess är tillräckligt för att fylla en bok. Jag slutade skriva i bloggform på grund av förvissningen om att det var bloggandet som hindrade mig från att ta över världen. Detta skulle visa sig vara en överdrift

Istället har jag tagit min doktorsexamen och tagit farväl från Norrland i en seperation som måste sägas vara bäst för båda parter. När jag nu sitter bakom samma gamla skrivbord på samma ergonomiskt tveksamma sätt kan jag konstatera att mycket lite egentligen förändrats. Utanför fönstret finns inte längre den fortifierade parkeringsplatsen bakom det gamla ungkarlshotellet i Östersund. Istället blickar jag ut över ett parkeringshus tillhörande en tysk livsmedelskedja.

Södra innerstaden i Malmö liknar inga andra platser i Sverige men påminner däremot rätt mycket om porrdistriktet intill centralstationen i Frankfurt am Main. Det är ingen plats att komponera vykort men vi som bor här är tillfreds. Utbudet av exotisk snabbmat är oöverskådligt men man måste fotvandra i 30 minuter för att finna svenska livsmedel. Svenska livsmedel är dock inte på långa vägar så vandringsvärda som Eskil Erlandsson vill få oss att tro så jag håller till godo med någon av de fyra, snart fem, polska livsmedelsbutiker som finns inom en kilometers radie från mitt ståtliga funkishus. Min uppfattning om vilka färger köttprodukter kan ha har vidgats betydligt under de sex månader jag bott här.

Brottslighet är en faktor att ta hänsyn till i dessa kvarter. Sedan jag flyttade in har en man mördats i huset intill, poliser har sprungit på hustaken, helikoptrar har cirkulerat och banker har sprängts i luften. Bara förra veckan stacks biträdet i en jourbutik ner och under sommaren kunde man ställa klockan efter handskakningslangaren av narkotika som huserade nedanför min balkong. Ifall någon räcker dig handen här så är det bäst att du har en femhundring i din egen.

Jameson forsar genom uttorkade fåror i min hjärna och långsamt återvänder livet till mitt inre Serengeti. Gröna skott är på väg upp och jag ser fram emot att se dem blomma. Jag är tillbaka och denna gång tänker jag stanna till slutet. Det här kommer att bli bra

Träd som fallit i skogen

av Johan

Jag inledde min akademiska bana med att läsa teologi. Efter två terminer var jag redo att gå vidare och jag var precis lika mycket ateist som när jag började. Jag hade dock fått lära mig en hel del om peyote och dessutom grunderna i hur man spår i spräckta sköldpaddskal. Dessutom minns jag en gästföreläsning av en man i skägg som under en tid bott tillsammans med zen-munkar i ett kloster i Japan.

Han berättade en del om den zenbuddistiska meditationen. Denna är till skillnad från andra sorters meditation tydligen assisterad av diverse hjälpmedel. Ett hjälpmedel är att tänka intensivt på en fråga utan svar. Exempel på sådana är “hur låter det när man applåderar med en hand?” och “om ett träd faller i skogen utan att någon hör det, gör det då ett ljud?”. Ett annat hjälpmedel var tydligen att få ett snabbt rapp i nacken med en bambustav då man minst anade det. På så sätt skulle man helt enkelt kickstarta nirvana.

När jag tidigare ikväll satte mig på gröna linjen mot Hässelby Strand kom jag att tänka på en av dessa frågor utan svar. Låter ett träd som faller i skogen om ingen är där för att höra? I mitt utförande löd dock frågan “om det händer något utan att någon bloggar om det, har det då verkligen hänt?”.

I själva verket tänker jag på detta ofta. Nästan varje dag på tunnelbanan händer det något som, om det verkligen hänt, skulle vara anmärkningsvärt. Det vill säga om någon bloggat om det. Ibland kan jag sitta och tänka “herregud, fångar någon detta?”. Det vore ju tråkigt om det inte skett, nu när någon ändå gjort sig besväret att göra det. Det är så man tänker efter att ha bloggat ett tag.

Det är ungefär samma fenomen som för personer som köpt sin första digitala kamera. “Vad bra”, kanske de tänker, “nu kan jag ta bilder på allt”. Sedan gör de det. De tar bilder på allt, hela tiden, tills de en dag känner sig fullständigt desorienterade ifall något händer som de inte kan ta en bild av. Har det verkligen hänt om det inte ligger en bild uppe på facebook inom en timme?

Ett sådant tankesätt kan komplicera ens vardag. Särskilt tråkigt blir det när man håller i en vinflaska. Detta skedde så sent som i fredags. Jag hade besök här i örnnästet för att dricka ett par glas (fyra flaskor) vin och en liten drink (en flaska gin). När jag stod där i hallen med en flaska gewurtztraminer i handen kunde jag knappt föreställa mig att dricka den utan att först fotografera flaskan och skriva en huvudsakligen kontrafaktisk recension av den. Kan man säga att innehållet i flaskan verkligen finns om inget skrivs om det?

Allt jag äter och allt jag dricker förvandlas till aska i min mun och obegripliga mängder text kort därefter. Just nu är jag i färd med att hälla i mig strax över en liter ekologisk gunpowder från Sibyllans kaffe och tehandel på Sibyllegatan och medan jag skriver detta så inser jag att precis bloggat om det också.

Allt pekar uppåt

av Johan
Verklighetens Vällingby

Det går bra för Gödsvinet. Antalet besökare har ökat med 100 procent per vecka under de två senaste veckorna. Ifall expansionen fortsätter i denna takt kommer vi att ha sådär 2,6 miljarder läsare lagom till ettårsjubileet. Det är denna sortens ambition vi måste leva med. Mänskligheten förtjänar det.

Den senaste tidens uppgång i besöksstatistiken har förstås mycket att göra med Jonas exklusiva direktrapportering från Bok och Biblioteksmässan i Göteborg. Under ett par dagars intensivt konfererande har han spridit Gödsvinets evangelium, inte ett gratistilltugg förblev oätet och inte en droppe bjudsprit förblev odrucken.

Samtidigt någonstans i Vällingby lever andra av Gödsvinets bloggare i en helt annan verklighet. Medan Jonas stal ostron från Babben Larsson i Göteborg så fick jag uppleva årets uppsättning av “Vällingbydagarna“. En av höjdpunkterna var när jag någon gång kring lunchtid stod bakfull och frusen framför en scen mitt på Vällingby torg där två av de minst kända antikexperterna från “Antikrundan” undersökte västerortsbornas krimskrams med illa återhållet äckel.

Jo det var höjdpunkten. Man fick åtminstone viss förståelse för hur hårt klippt TV-programmet är. Att döma av vad jag såg så är 99,9 procent av allt som folk släpar dit saker som överhuvud taget inte går att ange ett värde på eftersom det saknas. Lågpunkten var förmodligen när jag besökte bakluckeloppisen i Åregaraget. Jag vill helst inte prata om det men man kan säga att det inte var vad jag väntat mig.

Eftersom man uppenbarligen inte har det sortiment som jag hoppats på i bakluckorna här i huvudstaden så avslutade jag besöket på Vällingby-dagarna med att gå inom systembolaget. Senare samma eftermiddag, vid ungefär samma tid som Jonas drog sitt tredje glas gratischampagne, kunde jag glädjas åt att få tugga på ett par mögliga ostar och dricka hård sprit och surt vin med en olyckskamrat i den dunkla inramningen av mitt hyresrättskök. Det är verkligen skillnad på folk och folk i det här landet.

Är det någon som tycker detta låter bekant? Kanske någon kommer ihåg våra olika aktiviteter under april månad? Jonas kunde då recensera en lång rad drycker och etablissemang under sin överdådiga turné genom de mer välbeställda delarna av New York och New England i USA. Vid samma tid satt jag i utkyld skrubb till andrahandslägenhet, inklämd mellan nordens mesta prostitutionsstråk och Stockholms allra mest storskaliga biograf för medelålders män i regnrock. Under dessa omständigheter kunde jag för Gödsvinets räkning provsmaka olika sorters konserveringsmedel och skriva recensioner av jackvegas-ställen som Sköndals krog och Söderkällaren. Så ser det ut i borgarnas nya Sverige.

Så visst växer Gödsvinet men tillväxten har utan tvekan skett på bekostnad av allt större sociala klyftor mellan bloggens medlemmar. Hur länge ska det hålla?

Verklighetens öl

av Johan

Det går en tydlig skiljelinje mellan de som förstår sig på öl och de som inte gör det. Till den första kategorin räknar jag i huvudsak mig själv och till den andra de som återstår. Detta kanske är orättvist? Nej, det är det förstås inte.

Öl är inte enbart en dryck. Öl är en upplevelse och som sådan är den rent subjektiv. Var och en är därmed den enda som förstår sig på öl.

Det finns förstås de som kan beskriva smaken av öl särskilt väl men detta är en helt annan sysselsättning.

Allt för ofta glöms denna enkla sanning bort och den stora berättelsen om ölet blir därför inte berättad. Varje öl har en mening och upplevelsen är beroende av denna mening och i långt mindre utsträckning av vilken humlesort som använts vid bryggningen. Den stora berättelsen om ölet beskriver varför ölen dricks, vilka omständigheter som omger drickandet, vilken betydelse ölen har i dessa omständigheter och vilken effekt den får.

Det är ofta inte alls viktigt att veta vad det är för slags öl som är inblandad även om det förstås kan vara en naturlig del av omständigheterna. En öl kan vara något man gör för att träffa någon som är viktig eller bara  en plötslig ingivelse på järnvägsstationen i Sundsvall. Att det finns en öl i Belgien som smakar mer är inte viktigt för någon av de två upplevelserna.

Jag vill därför föreslå en helt ny sorts bloggande om öl. Det finns ett mycket stort antal bloggar som beskriver ölsmak men ingen seriös blogg handlar egentligen om öldrickande. Jag bortser här förstås från en lång rad av bloggar som återberättar fylleminnen från Kos. Fylleri må grundas i öl men öl grundas inte på fylleri.

Det är alltså dags för mig att ta ett nytt grepp kring ölet här på Gödsvinet. Det finns utrymme för beskrivningar av hur olika sorters öl smakar och sådana beskrivningar kommer även jag att göra även i framtiden. Det är dock hög tid att ägna mer utrymme åt det som är viktigt med ölet. Det är dags att berätta om ölen bortom provsmakningssalongerna. Vi kan kalla dem verklighetens öl.

Bloggar

av Jonas

Tro det eller ej, men det finns fler bloggar än denna på interwebben. Jag upplever att det är något som blev poppis strax efter att Gödsvinet lanserades nu i våras. Bloggtoppen heter en sajt som håller reda på en massa bloggar, inklusive denna. En av de intressantare funktionerna är att den kan rekommendera liknande bloggar.

Bloggar som liknar Gödsvinet är tydligen Pernillas recept (japp, det är Pernilla Wahlgren), en blogg som jag personligen tycker ligger en bra bit från det vi försöker åstadkomma här. Mat och politik däremot lider av samma schizofrena inställning till gastronomi som Gödsvinets skribenter gör och hamnar närmare. Lifezone tillhör de knappa 110% av sveriges matbloggar som driver LCHF-evangeliet på ett sektliknande sätt. Det har gått så långt att en matblogg känns riktigt bra så länge den bara inte handlar om att nedkalla förbannelser och demoner över livsmedelsverket och deras riktlinjer angående lättmjölk och margarin. Ska man läsa sådan tjafs tycker jag man ska gå direkt till den sekteristiska källan och se vad Doktor Fett har att säga. Det är läskigt och roligt.

Nej istället för att följa bloggtoppens tips har jag ett par riktigt bra lästips åt er här:

Middagsklubben. En grupp härligt självdistansierade entusiaster som experimenterar med matlagning, och dokumenterar det hela ytterst bra. Läs till exempel här om när de tillredde en monsterchili med ett grisben som köksredskap. Eller på Granviks blogg om när samma personer köpte guldkött, och i ett köttberusat tillstånd erbjuder sig att inte diska den lånade stekpannan så att “arom och fibrer av guldköttet stannar i pannan”.

Schnille och Schmak. Stavningen är troligen av studentikos art, men ger ändå ett vackert skimmer av att ta ner något högtravande på jorden. Bloggen handlar om öl, och är en bra resurs om man är eller vill vara ölnörd. En annan bra ölblogg är

Ofiltrerat. En mustaschprydd gentleman som ger tips och inspiration. På senare tid har han experimenterat med kombon nördig finöl och grillchips. Mycket intressant.

På tungan är sydsvenskans officiella mat-och-dryckblogg. Den är utmärkt att följa om man vill ha öltips i och kring Malmö. Musikskribenten Håkan Engström har snorkoll på traktens ölhändelser.