fisk

Rebell i Malmö

av Jonas
Rebell utan anledning

Nya restauranger är hett villebråd för Gödsvinets skjutjärnsjournalister. Rebell öppnade för några månader sedan och har varit det nya svart i Malmö ett litet tag nu. Igår var Gödsvinet där för en provomgång.

Ända sedan jag såg deras meny har jag velat prova deras fish n’ chips, med pilgrimsmussla och kalvbräss. Men fin i kanten som jag är satt jag länge och begrundade menyn. Förrätterna var rustika, och ganska lockande, men av någon anledning hoppade vi över dem.

Efter en stark drink med lingon (vargtass?) och långt dividerande beställde jag min fish n’ chips. Det var väldigt gott, men aningen mycket friterat. Det borde å andra sidan inte kommit som en överraskning, men för det priset hade jag kanske velat ha något bara en aning elegantare. I övrigt en mycket kompetent fisk och chips, självklart med hemmagjorda pommes och dito remoulad.

Ölsortimentet var väldigt kort, men å andra sidan mycket trevligt. Finns flying dogs classic pale ale (eller “doggie style” som den också heter) på menyn så behövs inte mycket annat. Där fanns vin också, men jag tänker inte fälla något omdöme om sortimentet. Kan man inte så ska man inte, som ordspråket lyder.

Som om jag var en ovan restaurangbesökare beställde jag chokladmousse till efterrätt. Inget gott kan komma ut av det. Den smakade utmärkt, och serverades med morot, saltade nötter och kolasås. Inget för den som bantar, eller för den som har något som helst förnuft. Gott var det.

I övrigt kändes stället inte så rutinerat. Personalen var inte så vana, lokalen höll samma ljudvolym som ett feltankat jasplan och toaletten låg så nära ett sittande sällskap att man fick ursäkta sig när man öppnade dörren. Dessutom verkade de lite stressade och ville ha oss därifrån.

Nåja, bra men inte himlastormande blir mitt omdöme. Det är kul med nytt och jag hoppas att de vågar ta ut svängarna ännu mer. De är på rätt väg. Tre körtlar av fem möjliga.

Delikatessen

av Jonas

Inklämt mellan två av Malmös charmigare lågvattenmärken, nämligen Sir Toby’s och ett obegripligt gult hus, ligger en liten delikatessdisk med identitetsproblem. Är det en affär, restaurang eller delikatessdisk?

Filmen som tagit sin titel från delikatessdisken i fråga

I skyltfönstret anar man en lurig ordvits när de anger adressen www.delikat-essen.com. Försöker de smälta in mellan etablissemangen? På Sir Toby’s kan man beställa en varm sten som man sedan steker sin egen mat på vid bordet, så att stekoset ligger som tårgas över hela lokalen. På andra sidan ligger ett postkontor vars enda funktion är att skicka paket, som samtidigt är något de uttråkade damerna bakom kassan uppgivet vägrar hjälpa en göra.

Nej detta är en katt bland hermelinerna. Det är en utmärkt lunchrestaurang. Lunchen kan visserligen vara ojämn, men oftast är den riktigt bra. En varmrätt och en matig sallad brukar man få välja på. Inget vegetariskt på menyn, men de är inte knussliga på den punkten och ordnar vad man behöver. Ofta ingår någon form av paj i salladen, och om det gör det råder jag dig att välja den. Till exempel deras skaldjurspaj är fantastisk. Man får också gott bröd till maten. 95 kronor tror jag lunchen kostar, och det är ju strax förbi smärtgränsen. Men det är gott.

Utöver lunchen är Delikatessen en pretentiös delikatessdisk. Detta är den dyra typen av delikatessdisk, så gå inte hit om du vill ha billigt smörgåspålägg. Däremot kan jag varmt rekommendera att gå hit om du vill ha en riktigt god köttbit på kvällen och det nyligen var löning. Deras hängmörade entrecôte för 450 kr kilot är en himmelsk upplevelse och definitivt värd att prova. I övrigt finns ost, fisk och skaldjur, men dit har jag inte kommit än.

Delikatessen, fyra välförtjänta lönebesked av fem möjliga.

Snedsteg och fisksoppa

av Johan

Det är lika bra att jag erkänner, jag har gjort ett mindre avsteg från den nya hälsosamma och moraliskt högstående livstil som jag annonserade i ett inlägg igår. Självspäkningen avbröts för en lätt måltid bestående av tre sorters sill, gravad lax med hovmästarsås, färska räkor, saltgurka, bröd, ost, kokt potatis, ett halvdussin snapsar och några flaskor vin.

Under morgonen har jag försökt komma tillbaka i rätt spår genom att springa upp och ner för Johannelundsbacken och tänka kyska tankar om gud, hårt arbete och bandy. En människa kan inte leva på sådana tankar allena och det är därför jag för en stund sedan bestämde mig för att laga en fisksoppa. Naturligtvis kan jag inte med gott samvete göra det utan att berätta om det här. Så här lyder receptet:

2 morötter

1 palsternacka

1 fänkål

1 purjolök

1 gul lök

400g torsk

3-4 dl vitt vin

salt, peppar och tabasco

Egentligen kan man göra hur man vill när man lagar fisksoppa men det blir ju inte mycket till recept så vi säger så här istället: Skala och hacka alla grönsakerna medan du kokar upp 5 dl vatten i en stor gryta. Häll i alla grönsakerna i grytan och slå på vinet. Häll upp ett glas till dig själv och bläddra i en biografi av Bakunin i 15-20 minuter. Skär torsken i stora bitar som du tänker nog kommer att koka sönder. Lägg i torsken och krydda med salt, peppar och en frikostig dos tabasco. Låt allt koka i 10-15 minuter till. Servera med lantbröd och det vin som du eventuellt inte redan druckit upp.

Fiskhandlaren lider igen

av Johan

En av de allra längsta följetongerna här på Gödsvinet rör en fiskhandlare på Borgmästargatan på Södermalm i Stockholm. I en serie av inlägg har vi följt fiskbutikens nedgång och slutgiltiga fall. Likt en eremitkräfta som finner sitt skal har nu en ny fiskhandlare flyttat in i butiken. Jag var där idag och han verkade lycklig. Det är så det börjar.

Det verkar ligga en förbannelse över fiskbutiken. Fiskhandlarna blir aldrig långlivade i den och ändå kommer det nya hela tiden. Det är som om något mycket mörkt inom dem söker avgrunden. Kanske har de byggt fiskbutiken på en gammal indiansk fiskkonservfabrik.

De nya innehavarna kallar sig Starre & Co vilket man kan läsa om på deras föredömligt sparsmakade hemsida. Det mesta såg dock ut ungefär som vanligt. Där fanns massor med fisk. En nyhet var att de också sålde ost och kött, enligt uppgift “riktigt bra grejer”. Jag köpte en i ett urval av färdiglagade rätter. Valet föll på den inkokta laxen med potatissallad, fint strimlad saltgurka och en kall röra som jag med tanke på färgen hoppas innehöll avokado.

Det var en fantastiskt god rätt, laxen var perfekt och den välkomponerade kombinationen av smaker var en symfoni. Det enda problemet jag fann med den var att den kostade 85 kronor. Den såldes i samma små svarta plastlådor som under de förra ägarna men då kostade de 59 kronor utan att vara 26 kronor mindre goda.

Förmodligen är det ett klokt drag att höja priset. Det är Södermalm och på Södermalm vill man betala för mycket för mat. Det passar dessutom den lite exklusiva delikatessprägeln som det övriga utbudet verkar sträva efter. Jag hoppas att det fungerar för dem. Personligen tror jag inte att jag återvänder.

La Plata och sardellerna

av Jonas

Ansjovis är en komplicerad fisk. Det är i vardagligt tal egentligen inte alls en fisk, utan en speciell inläggning av skarpsill. Det finns även en fisk som heter ansjovis, och den brukar serveras inlagd. Då kallar vi svenskar den konsekvent nog för sardell, men i övriga världen är det detta som heter ansjovis. Jag tror att det är så här det hänger ihop. Virrigt är bara förnamnet. Hädanefter pratar jag om fisken ansjovis.

På La Plata i Barcelona kan man äta utmärkt friterad ansjovis. Det är ett litet hak med ett fåtal bord, på en hörna i en gränd nära hamnen i gamla staden. Spanjorerna äter på de allra konstigaste tider, men råkar man av en slump äta samtidigt som de går kön ut på gatan. Eller ja, det är inte någon egentlig kö eftersom man blir serverad även om man inte lyckades tränga sig in i lokalen. Tallrikarna med friterade ansjovisar åker fram och tillbaka, och folk slukar dem på stående fot. Någon har rensat dem på inälvor, men i övrigt är de friterade med huvud, ben, fenor och allt, och det är så man äter dem. Utan tillbehör.

Personalen pratade inte ett ord engelska, men med lite signalering kunde vi få fram att vi ville äta och dricka. De hade tre olika tapas, de redan nämnda ansjovisarna, korv och inlagd ansjovis (sardeller alltså). Han fortsatte duka fram saker tills vi signalerade stopp.

Stämningen var hög, och ljudvolymen likaså. Var tionde minut hyschade barmannen åt det mest högljudda sällskapet och de lydde. Man fick intrycket av att han hyschat var tionde minut de senaste femtio åren.

Detta är påträngande genuint, och smakar ytterst gott. Ta dig dit om du kan. La Plata, fyra rejält inlagda sillfiskar av fem möjliga.

Karta.

Fiskebaren

av Jonas

I lördags premiäråkte jag citytunneln i Malmö. Jag gjorde det inte enkom för att åka tunnel, utan även för att jag skulle till Köpenhamn och äta på Fiskebaren. Fiskebaren är en av de där trendiga restaurangerna som alltid snabbt ploppar upp när ett område i en storstad snabbt går från skabbigt till hippt. I det här fallet handlar det om det som de hippa köpenhamnarna kallar för Köpenhamns eget Meat packing district. Med det danska språkets osvikliga känsla för oknusslighet heter det Kødbyen, och adressen är Flæsketorvet. Namnen är underbara.

Fiskebaren har verkligen gjort sig mån om att behålla känslan av en sunkig köttpackningslokal. Inredningen är kal med vita klinkers. På toaletten spelas droppljud ur en högtalare så att man ska fatta att det skabbiga är medvetet och designat.

Här serveras mest fisk och skaldjur, men även någon enstaka kötträtt. Jag förväntade mig avskalat och rått, hela brutala fiskar och krabbor med en citronklyfta som enda garnering. Men så var det inte riktigt, alla rätterna var lagade och piffade till oigenkännlighet. Min torsk ackompanjerades av så mycket krimskrams att det var omöjligt att hålla reda på vad det var. Det smakade visserligen bra, men det var en rörig upplevelse. Blomkålsgratäng, jordärtskocka, tryffel, kastanj och ännu mer tryffel är bara några av ingredienserna jag såg.

Efterrätten var lika rörig. Havtorn och råkräm var grunden, men en mängd andra detaljer fyllde ut tallriken med resultatet att man inte visste vad man åt. Fortfarande gott, men dåligt sammanhållet. Efter fördrink och en halvpanna vin var det svårt att hålla ordning på alla små blad, godisar och krämer som yrde runt på fatet.

Långt senare på kvällen kunde vi sätta oss på ett tåg som tog oss direkt till de civiliserade delarna av Malmö. Trots det kaosiga vintervädret gick tåget både dit och hem utan problem, något man lärt sig att inte anta.

Fiskbaren får tre starka köttinpackningar av fem möjliga. Citytunneln får fem.

Kødbyens

Bloom in the park

av Jonas

Härom dagen var jag på finrestaurangen Bloom in the park. Deras elvarättersmeny (!) var beställd, och förkylningen var tillfälligt bortskrämd med en pillercocktail som skulle gjort en mexikansk narkosläkare kallsvettig. Det dukade bordet mötte oss med en ocean av bestick. Kvällen var upplagd för frosseri.

Bloom är en restaurang utan meny. Man får en chans att berätta om man är allergisk mot något, men i övrigt får man äta vad de serverar. Och det de serverar är delikat, lyxigt och inte minst experimentellt. Vissa, inte minst vissa skribenter på just den här bloggen, kan jag tänka mig fnyser åt den här typen av extrema utsvävningar. Men själv tycker jag att det är fantastiskt kul.

Jag ska inte tråka ut er med att berätta om alla elva rätter, jag kommer inte ens ur mitt minne kunna räkna upp dem, men ett par kan jag nämna. Gåslever med glass var till exempel något jag aldrig ätit förut. Dekadent och vulgärt, men smakerna passade verkligen ihop. Pilgrimsmusslan serverades med rök. Japp, precis så konstigt som det låter. Blodkorv återkom i två rätter, och det är inte första gången jag blir serverad blodkorv på finkrog det här året. En välkommen återkomst alltså. Haren serverades ovanpå en annan hare, och tillsammans med en brysselkålpuré. Brysselkål är otroligt gott när det tillretts av någon som kan. Hela trynet på grisen var representerat på en tallrik med både tunga och kind. Hummern var perfekt i all sin enkelhet. Ett gurkostron slank också ner. Alla rätter serverades naturligtvis med utvalda viner.

Hovmästaren (mannen med horn ovan) berättade inte vad vi serverades förrän vi ätit det. Och tur är väl det, för jag misstänker att tjurtestikeln inte slunkit ner med samma smidighet om jag vetat vad den lilla panerade bollen var innan. Den smakade som kyckling.

Elva rätter kräver sin entusiast, och trots att varje ny rätt var fantastiskt spännande var fem timmars sittning aningen för långt för att kallas normalt. Men jag rekommenderar ändå alla som har en kväll och några lusentappar över att prova. Detta är något annat än en middag.

Betyg är i sammanhanget meningslöst. För det priset ska det vara en upplevelse. Och det är det också.

Republik nu

av Jonas

Mitt inne i en avskymd del av Göteborg där inget annat ligger, ligger Ölrepubliken. Återigen har jag alltså, till ingens förvåning, besökt en specialiserad ölpub.

Ölrepubliken har en modern och fräsch framtoning. Här finns inga Bishopsliknande ambitioner att framstå som en inrökt engelsk pub fast med rena toaletter. De har ett halvplan till övervåning där man kan äta, dricka och se ner på pöbeln. Ölutbudet är som väntat bra. Varken mer eller mindre.

Maten som serveras är typiskt vanlig pubmat, men den fish’n’chips som jag åt kan vara den bästa jag ätit någonsin. Hamburgarna är också fina, och de har en handfull andra rätter också.

Sammanfattningsvis aningen attitydlöst, men med bra kvalitet. Fyra härligt svängiga ordvitsar av fem möjliga.

En yppig räkmacka

av Jonas

Idag är det räkmackans dag. Det fick jag reda på efter jag hade ätit lunch och jag grämde mig som en svensk landslagsspelare när missen var ett faktum. Räksmörgåsen är ett delikat tecken på civilisation. En vardagslyx för den inbillat gastronomiske medelklassen som tittar på Jamie Oliver och suckar av längtan när han dränker ytterligare någon väldigt genuin råvara i litervis med olivolja. Till denna verklighetsfrånvända grupp av människor hör jag, och jag hade missat årets dedikerade räkmackedag. Svagt.

Nåja, jag är inte sämre än att jag kan komma tillbaka efter ett sådant nederlag. Jag gjorde en räkmacka till middag istället.

Det är onödigt att jag skriver något om historien bakom räkmackorna eller ett recept på hur man tillagar dem. Detta har redan Gödsvinets strategiske partner Edward Blom redan gjort på ett föredömligt sätt. Han beskriver den som “yppig, barock och livsbejakande” och jag kan inte annat än nicka instämmande.

Räkmackan som fenomen, fem danskar av fem möjliga.

Ensam dog fiskhandlaren

av Johan

Många har skrivit in till Gödsvinet och undrat hur det gick med fiskhandlaren jag skrev om i april. Eftersom jag inte har någon praktisk möjlighet att besvara alla frågor i den omfattande brevskörden får jag istället försöka sammanfatta historien om den ekonomiskt utsatta fiskhandlaren här. Han dog.

Egentligen borde jag skriva att hans rörelse dog. Den är inte med oss längre. Berövad på liv har den kastat sitt jordiska skal. Hade fiskaffären varit en papegoja så hade den pressat upp tusenskönor nu. Vad som har hänt med själva fiskhandlaren vet jag mycket lite om. Kanske sover även han med fiskarna.

Det var alltså i april som jag först skrev om livet som fiskhandlare i en tid då ingen köper fisk utom möjligen på restaurang, för att visa sin överlägsna världsvana. Jag gör det själv, JAG TAR FISKEN, varje gång alternativet ges på restaurang. Ingen tar fiskhandlaren.

Den senaste, förlåt, sista gången jag såg fiskhandlaren var när jag som vanligt gick för att köpa min lunch, det var en dag i början på september. En sak som jag observerade den gången var att affären var totalt befriad från fisk vilket, givet att det var en fiskaffär, förvånade mig.

Där fanns dock ett alldeles för stort antal färdiga portioner av olika fiskrätter och jag köpte en. När jag betalade de 59 kronorna mötte jag fiskhandlarens blick och jag önskar den inte hade ingått i köpet. Han såg ut som om den där panerade torskfilén var hans sista inventarie men också som om han uppskattade att göra en affär med mig, för gamla tiders skull. Så värst gamla var ju förstås inte tiderna. De blir sällan det för en fiskhandlare.

Jag var där igen förra veckan men kom inte längre än till en låst port. På dörren satt en lapp: “Stängt på grund av ägarbyte”. Det brukar heta så och det var inte första gången. Fiskaffären på Borgmästargatan har haft en lång rad ägare under kort tid. Fiskhandlare kommer i stim. Frågan är om det går att hitta någon som vågar ta över butiken. Vem vet, kanske är det någon som nappar. Någon som inte är rädd för att torska. Men vem? Ja sej det…