Sallad Jonas, lyxigast av alla sallader

För ett tag sedan bläddrade jag i en gammal kokbok hemma hos min farfar. Jag kommer inte ihåg vad boken hette, men den var väl en 30 år gammal i alla fall. Till min stora glädje fanns där ett recept på Sallad Jonas, lyxigast av alla sallader. På förekommen anledning vill jag påpeka att detta var i Bromma, och alltså lite finare än böckerna man kan hitta i Vällingby.

Jag känner mig visserligen hedrad av att få namnge den lyxigaste salladen av dem alla, men om jag hade designat det här receptet hade jag ändrat på en liten detalj. Om man har två kokta humrar, en näve handskalade räkor och en liten burk rysk kaviar, hur kommer man på idén att hälla i en burk sunkmusslor i vatten?

Jaja, åttiotalet var ett märkligt sekel. Skönt att det är över.

Bok- och dekadensmässan 2010

Att besöka bok- och biblioteksmässan i Göteborg tycks vara oförenligt med renlevnad. Jag har redan berättat om hur jag tvingades dricka ett flertal flaskor porter för att få en intervju med Edward Blom. Förra årets besök slutade med en surrealistisk afton i VIP-loungen, där Bosse Bildoktorn bjöd på en lång whiskeyprovning. Jo det är sant. Hur jag, eller för den delen Bosse, hamnade där begrep jag inte riktigt, men vi hade en otroligt kul kväll efter den lärorika resan genom Skottland han tog oss med på.

Några sådana förhoppningar hade jag inte om årets besök, men när jag träffade Edward Blom och hans otaliga porterflaskor fick jag en varm känsla i hela kroppen, och det kändes genast som att kvällen skulle ta en ny riktning. Fredrik Lindström frågade mig om kaffet smakade bra, när jag sa att det var porter som jag fått av Edward Blom blev han avundsjuk. Han avböjde för övrigt ovänligt och bestämt en intervju.

Kattegatts eget reningsverk

Efter ett tag sprang jag på en god och skrupelfri vän, och vips satt vi i loungen igen. Babben Larsson höll i en utdragen prisutdelning, och vi lät oss väl smaka av välkylt bjudvin. Efter ett tag högg vi in på ostronbuffén, som senare visade sig inte vara gratis ens för de prominenta gästerna i loungen. Det hindrade naturligtvis inte oss, och när Sveriges författarelit lämnat stället satt vi fortfarande och sörplade på västkustens finaste molusker och champagne. Efter fredagens omfattande utredning kan jag nu säga att jag föredrar ostronen med enbart citron. Tabasco ger ett visst sting, men dödar lite för mycket av den unkna tång- och bottenfärgsmaken.

När ostronfrossan tagit slut begav vi oss ner till hamnen. Där bordade vi en gigantisk träbåt och satt och drack medhavd öl ett tag i den väl tilltagna salongen. Det var härligt att vara till sjöss och ha de sju haven vidöppna framför sig. Att vi låg förtöjda bredvid en sänkt skuta i Gullbergskajen gjorde inget. Efter någon timme gick vi i land igen och vinglade iväg inåt stan. Resten av kvällen satt vi och testade oss igenom utbudet på Ölrepubliken, som  är ett utmärkt ölhak med en riktigt trevlig burgartallrik som komplement till de jästa dryckerna.

Hur kommer det sig att just bokmässan är ett sådant epicentrum för skörlevnad? Jag vet inte. Men nästa år kommer jag vara där igen.

Att fiska i grumliga vatten

Det är surströmmingstider igen och jag vet att många har sett fram emot det. Själv väljer jag att blicka tillbaka. Senast jag åt surströmming var under min drygt femåriga asyl i Norrland och det är redan ett par år sedan. Jag skrev om det på en helt annan blogg under väldigt annorlunda omständigheter. Vem lurar jag? Inget har förändrats utom adressen. Detta är berättelsen om när jag var på en mycket liten surströmmingsskiva hos min doktorandkollega i Östersund i september 2006.

Jag har lagrat några burkar” utbrast min handledare entusiastiskt redan i farstun medan han höll på att hänga av sig den vinterjacka som klimatet i Östersund insisterat på i veckor redan.

”Vad bra” sa jag platt utan att veta exakt vad det betydde.

Värden för kvällen höll som bäst på att hacka upp rödlök när jag fyllde upp en spann med vatten och ställde ut den på balkongen. Rödlöken var mitt bidrag till festen, tillsammans med en kasse öl. Jag var instruerad att köpa folköl vilket tvingade mig till ursäkten ”det är Mariestad så det är nästan folköl” när jag kom tillbaka med ölen som håller 5,3%.

Spannen med vatten var på sätt och vis också mitt bidrag men på ett sätt jag inte kände till när jag placerade den på balkongen. Tanken var att vi skulle öppna surströmmingsburkarna i den. Tanken var att någon annan, exempelvis min handledare, skulle öppna dem. Det var därför lite av en överraskning när jag snart fann mig själv stående hukandes över en spann vatten med en stor blå och nästan helt rund konservburk i mina händer.

”Håller du den under vattenytan så luktar det inget” sa de glada tillropen inne i lägenheten, ett uttalande som ifrågasattes av att de noggrant drog igen balkongdörren bakom mig.

”Ingen mening med att dra ut på det” tänkte jag och perforerade locket på burken. Effekten var omedelbar och skoningslös. En tjock, grå vätska sprutade som en fontän upp från vattenytan trots att jag höll ner den som ett svärmorshuvud en dryg decimeter i spannen. Lukten av surströmming har liknats vid mycket men den enda hållbara liknelsen är avloppsbrunn. Alltså sådana tankar där allt man spolar ner i toaletten samlas och ruttnar tills Jonas Inde kommer och tömmer den. Denna lukt var allt som existerade i min värld i ett par minuter. Burken var nästan omöjlig att öppna eftersom den deformerats så av det inre trycket och valet mellan att hålla den osynlig under det grumliga vattnet eller synlig och än värre stinkande ovan ytan tillhör inte de lättaste jag ställts inför.

När jag var färdig vände jag mig om och såg två väldeliga grin i balkongfönstret. Det var värden och handledaren och de hade uppenbarligen väldigt roligt åt själva konceptet med att stänga ute en sörlänning på balkongen med yttre omständigheter bara obetydligt trevligare än på Titans yta.

En liten tallrik stacks ut genom en springa i dörren och jag fick ordern att ställa burken på den. Jag var fullständigt vimmelkantig och det berodde inte på att jag undlåtit att köpa folkis.

”Du, vi får nog testa den andra burken” hördes det dovt inifrån lägenheten. Burken jag öppnat visade sig ha innehållit en tredjedel kompakt massa i botten och två tredjedelar grå gröt. Jag hade sett detta men tänkt att det kanske skulle se ut så. I Blekinge äter vi färsk sill, vi är konstiga på det sättet.

Att öppna en andra burk i samma vatten var inte en möjlighet av flera anledningar som i de flesta fall mynnade ut i att det som puttrade i spannen inte lockade mig längre. I ett djärvt grepp som kommer att tas upp med egen bilaga på bostadsrättsföreningens nästa medlemsmöte kastade jag ut sörjan på gatan utanför. Värden muttrade något om att det inte gjorts sedan medeltiden på det sättet men med en blick förklarade jag att det inte var ett samtalsämne att utveckla vidare vid just det tillfället.

En ny spann dök upp och jag gick lös på burk nummer två. Den omedelbara effekten var ungefär samma som för burk ett fast med tillägget att en stor rosa gelétarm sköts ut ur burken som ett inflammerat pungbråck. Snart var den nya burken öppen och tallriken stacks ut genom springan i dörren igen.

Jag andades våldsamt men det var bara skönt att veta att man andades alls, även om den luft man andades lämnade en del övrigt att önska. Som syreinnehåll exempelvis.

”Du, den här ser inte heller bra ut” ljuder en röst dör inifrån nästan direkt. Nej, den såg verkligen inte så bra ut men vad fan förväntar man sig av rutten fisk? En jävla Picasso?

”Vi får nog testa den tredje” hörde jag genom de allt tätare ångorna. Utan att säga ett ord dumpade jag spann nummer två över räcket och tog emot en lite mindre, gul burk som fortfarande var i sin ursprungliga form.

Ifall man tror att surströmmingsburkar i sin ursprungliga form saknar sprutförmåga så är man i behov av akut fortbildning. Jag hade dock slutat reagera på vad för skit som sprutades på mig vid det laget.

Någonstans efter burk tre började själva skivan, det återstod med andra ord att äta stinkhärden.

Det var utsökt. Faktiskt inte alls illa. Med mandelpotatis, gräddfil, rödlök och västerbottenost på mjukt tunnbröd var fiskens sälta och funkighet som en välsmakande berättelse från kryptan. Naturligtvis hjälpte den icke folkliga ölen och en hel del OP till att lyfta upplevelsen men på något sätt måste jag tro att det var den inledande sessionen på balkongen som gjorde måltiden möjlig.

Vi tog kaffet i salongen, värden skar upp vetelängd och jag skickade en tredje tiolitersspann med stinkande fisksaft över balkongräcket.

Det var på det stora hela en ganska angenäm afton i Norrland

Säljande vinkel

I ett avsnitt av The Simpsons från säsong nio tränar Marge Simpson till att bli fastighetsmäklare. En av övningarna går ut på att se bilder på hus och komma på en säljande beskrivning av det man ser. Den hjälpsamma Lionel Hutz, även känd som jurist på advokatbyrån “I can’t believe it’s a law firm”, är Marges mentor. Han ger några exempel. En bild på ett mycket litet hus kommenterar han med “cozy” och när Marge påpekar att ett av husen faktiskt står i lågor på en bild så klämmer Hutz till med “motivated seller”. Jag tror att jag har blivit utsatt för livsmedelsbranschens Lionel Hutz.

Det är ett känt faktum att höns som endast matas med billigt fiskmjöl lägger ägg med mycket svaga skal och i värsta fall en bismak av fisk. Hur känt det är vet jag förresten inte men så är det. Under mina somrar i kommunala storkök fick jag den kopplingen förklarad för mig många gånger. Det inträffade alltid när någon råkat slå sönder ett ägg vid fel tillfälle. “Jävla fiskägg” kunde någon utbrista då, såtillvida de inte var frireligiösa vilket rätt många kommunalare var och är i min hörna av Blekinge.

För en liten stund sedan fullkomligt förintade jag ett ägg när jag skulle knäcka det mot kanten på stekpannan. Det blev äggröra över hela hällen. När jag plockar ut kartongen från kylen för att ta ett nytt ägg ser jag texten tryckt på sidan. Där står det “rik på omega 3”. Det måste vara Lionel Hutz sätt att säga att hönsen som lagt de äggen ätit fisk och inget annat.

Vilken är din favoritpotatis?

Just den frågan fick min bättre hälft en kväll i augusti av en överförfriskad dalmas. Vad han ville är oklart. Det enda vi vet är att han strax därefter flyttade till det nästan potatisfria landet Japan. Vad detta ska betyda vet ingen.

Jag vet i alla fall vilken som är min favoritpotatis. Stekt potatis. Jag äter helst min potatis råstekt, allra helst till inlagd sill. Passar även utmärkt till de flesta sorters kött, och även till fisk. Ja i stort sett till varje rätt med potatis, med undantag för den närstående sillfrossan på midsommarafton, då kokt nypotatis är att rekommendera.

Så här tillreder man perfekt råstekt potatis:

  1. Skala potatis, 3-4 medelstora per person.
  2. Dela dem i små kuber, mellan 0,5 och 1 cm stora.
  3. Sätt på stekpannan på högsta värmen, använd smör och någon smaklös olja. Detta är viktigt. Oljan är ett måste för ytan och för att smöret inte ska brännas vid, och smöret behövs för att smör och potatis gillar varandra.
  4. Lägg i potatisen, salta och peppra. Fega inte med saltet, men var försiktig med pepparn.
  5. Sänk värmen till näst högsta. Lägg inte på något lock.
  6. Vänd potatisen ofta och gärna i ungefär 15-20 minuter. Detta beror helt på mängden potatis. Börjar det se torrt ut så häll i mer fett. När potatiskuberna fått en knaprig yta och börjar sitta ihop med varandra är den klar. Smaka av att den är genomstekt.

Som sagt äter jag helst detta med sill, gärna en krämig som senapssill och/eller skärgårdssill. Ett kokt ägg med kaviar passar fint till. Och öl.

Middag med Fisk

Jag läste ett reportage av Robert Fisk i Independents internetupplaga idag. Det handlade om några av de mer minnesvärda matupplevelserna han haft under nära nog en mansålder som reporter i Mellanöstern. En av dem som fått äta middag med Fisk är Usama  Bin-Laden, det kan man läsa om i artikeln. Eftersom det redan finns alldeles för många bloggar som uteslutande ägnar sig åt att rapa upp vad som står i olika tidningsartiklar så tänker jag dock inte beskriva Fisks artikel mer utförligt än så. Istället uppmanar jag alla att läsa den i sin helhet här.

Vem är Robert Fisk? Du vet inte? Allvarligt? Ok, var ska jag börja? Robert Fisk är en brittisk journalist som specialiserat sig på krig och konflikter i framför allt Mellanöstern och Nordafrika. Han har färdats med sovjetiska arméförband i Afghanistan och överlevt överfall av mujaheddin så att han kunde intervjua dem efteråt. En sådan mujaheddin var Usama Bin-Laden som han träffat flera gånger. Robert Fisk har levt under beskjutning i den absoluta frontlinjen i Iran-Irakkriget. På båda sidor. Han har överlevt överfall av islamistgerillan i Algeriet, ett antal bombdåd i Israel och två intifador. Han har dessutom varit bosatt i Beirut under ett stort antal år.

I USA är han om alls känd för två saker där den ena är att han skrev en krönika om elfte september på den elfte september baserat på mycket knapphändiga uppgifter om attackens omfattning eftersom han själv befann sig på ett flygplan. I brist på information plockade han fram en kär gammal käpphäst, den om hur alla terrorattacker mot USA är fullt logiska givet deras utrikespolitik. Det må vara sant men budskapet gick rakt mot strömmen på ett olyckligt sätt under de där första skakande dagarna. Den andra saken han kan vara känd för är sättet på vilket han försvarade de flyktingar som försökt lyncha honom i Afghanistan efter USA:s bombningar där efter elfte september. I USA framstod han som en travesti på den självhatande liberalen som är för fjollig för att ta till nävarna ens när folk försöker ha ihjäl honom. Fisks uttalanden om att det var naturligt för en afghansk flykting att vilja mörda honom ledde till breda hånflin och ett och annat hånskratt bland amerikas nyhetskanaler.

Robert Fisk är författare till flera bra böcker. Hans magnum opus måste dock sägas vara The great war for civilisation. Jag föreslår att du läser den.

Ensam dör fiskhandlaren

Det blev fisk idag och fiskhandlaren blev glad. För ett tag åtminstone. Han har det nämligen inte så roligt. Det är helt enkelt inte lätt att vara fiskhandlare. Nej, detta är verkligen ingen rolig historia.

Fisken var en vackert panerad torskfilé som trängdes med 4-5 färskpotatisar i en behållare av plast. En utmärkt remouladsås anslöt i egen burk. Femtionio kronor, ett fynd bland lunchrätter i Stockholm.

Det var inte svårt att se att nästan ingen valt fisk idag. Det var väldigt tomt på kunder men väldigt tätt med matpaket i den lilla fiskbutiken på Södermalm. Det är absolut inget fel på butiken. Den är relativt nyöppnad men de färdiglagade rätterna är goda och fisken är fin nog åt en astronaut. Folk vill helt enkelt inte köpa fisk.

Allt prat om omega 3, djurhållning och klimatförändringar har inte ändrat på någonting. En torsk har helt enkelt inte en chans idag.

Det kan bero på skräckminnen från skolmåltiderna men egentligen tror jag inte det. Det handlar helt enkelt om att ingen direkt gillar att äta fisk för att den smakar fisk. Kossorna från Brasilien smakar åtminstone enligt de flesta godare och de kan man äta som köttfärssås eller stekta tillsammans med bearnaisesås. Det går inte att konkurrera med bearnaisesås i det här landet.

Speciellt oattraktiv är fisken om den kräver någon sorts behandling. Ingen gillar att ha en stor död fisk liggande på skärbrädan hemma.

Det finns förstås en reaktion på denna diskriminering av fisken och jag är nog en del av den. När jag på restaurang ställs inför valet mellan en fisk och en sådan där sydamerikansk ko så brukar jag, med lite för hög stämma svara “JAG TAR FISKEN”. Ifall jag tror att någon missade detta budskap, vilket trots allt är väldigt osannolikt, så upprepar jag det med någon variation.

“OJ! FISKEN SER FIN UT!” etc.

Alla ska veta att jag tar fisken. Jag vet inte varför detta är viktigt men det är det. Kött är slappt men fisken är fin. Något sådant.

Vi är trots detta inte så många som tar fisken men det är fler som gör det på en restaurang än som går till en liten fiskbutik på Södermalm kring lunch.

Det har legat flera fiskbutiker i just de lokalerna tidigare. Alla har de dött, en efter en. Jag antar att det är svårt att sälja något annat än fisk i en butik som en gång varit fiskaffär, så de kommer tillbaka.

Jag har ännu inte berättat det mest tragiska med mitt lunchbesök tidigare idag. Jag såg mig inte för när jag plockade fram min matlåda. Min blick gick fascinerad runt de många havsdjuren. Den mäktiga marulken var där, märkbart irriterad över en grupp av sik som stimmade alldeles intill. Ett par rödingar var förlorade i tankar om Jämtland och noterade inte när ett större sällskap sill välde in från en spann av plast. En gös från Hjälmaren stirrade platt rakt fram och påminde på det stora hela rätt mycket om en professor i förvaltningsrätt som jag känner lite grann.

Själv stod jag snart mitt på golvet och blickade ner i min matlåda. Den var fylld med oxjärpar. En annan relik från skolmåltiderna som tydligen haft en lyckligare fortsättning än den panerade fisken.

Den lilla fiskbutiken sålde en kötträtt som alternativ till dagens färdiglagade fisk. Till och med i en fiskbutik måste man alltså klargöra att “JAG TAR FISKEN”. Inget är självklart längre.

Jag bytte ut de njurliknande köttfärsbiffarna mot redan omsjungna torsk och gav ett par skrynkliga sedlar till en vänlig men väldigt plågad man bakom disken. När jag vände mig om och gick ut lämnade jag honom mycket, mycket ensam.