Tagg-arkiv för: glass

En svensk klassiker

Vissa säger att en svensk klassiker är att springa runt Vänern, simma en halvmil i en isvak, rulla sig i en hög rostig spik, och slå sig själv i huvudet med en planka femton gånger. Tro inte på dem. GBs Sandwich, däremot, är en svensk klassiker. Enkel, sparsmakad och välavvägd, med perfekt balans mellan choklad och vanilj, låter den kaka och glass mötas i en läskande men tuggig union, kall men varm, söt men inte överladdad, större än en munsbit men tar slut precis innan man fått så man blir övernöjd. Det är så här perfektion ser ut. Titta och lär.

Fem klassiker av fem. Finns där den alltid funnits. Fortfarande inte dyr.

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Miljöombyte

Av olika anledningar vågade jag mig utanför Malmös trygga gränser tidigare i veckan. Jag sökte mig ända ner till Skanör för att få mig ett drägligt mål mat. Och det var det värt. Målet för kvällen var Skanörs Gästis.

Som av en slump var sommarmenyn på Skanörs Gästis påfallande lik, om än inte identisk med, den jag nyligen inmundigat, och sedermera recenserat, på Grand. Det bjöds på hummer till förrätt, sex veckors hängmörad angusbiff med bea till huvudrätt samt glass med jordgubbar till efterrätt.

Den inledande hummern var delikat. Lite salt och bränd smak, perfekt för att få hummern att lyftas ur den tillbakadragna smaktillvaro den normalt lever i. Den ackompanjerades av tomat och avocado som visserligen inte var perfekt mogna, men som ändå smakade utmärkt. Bra början.

Köttet var det bästa jag ätit inom Sveriges gränser på mycket länge. Härligt mört och lättstekt utan att blöda, så som man kan se på kött som hängmörats tillräckligt länge. Det var dessutom en tjock och fin bit, något som svenska styckare verkar vara panikartat rädda för.

Den blivande höstmåltiden tog en tupplur utanför.

Jag undrar verkligen varför det ska vara så svårt att få tag i bra kött i Sverige. Att snubbla in på ett svennigt steakhouse i utlandet kan ofta vara en kulinarisk succé (tex här, och här) medan det i Sverige sällan leder till något bättre än tillplattad lövbiff som de har mage att kalla entrecote.

Nåja. Tillbehören var bea, färskpotatis och syltade grönsaker. De lyckades till och med få biff med bea att kännas som en fräsch och somrig måltid. Utmärkt.

Jordgubbarna serverades med hemmagjord (verkade det som) karamellglass som smakade brynt smör och himmelrike, karamellade nötter av något slag samt marängkross. Jordgubbarna spelade förstafiol, glassen kompletterade fint och resten bidrog med knaprighet. Otroligt gott, särskilt glassen.

Klart värt ett besök. Kalaset landade på några tior billigare än min måltid på Grand, samt presterade avsevärt mycket bättre. Fyra tjocka och välhängda angusbiffar av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Margaret Thatcher och mjukglassen

En bägare med chokladströssel?

Ibland misstänker jag att det är mitt syfte i livet att lära mig allt om en handfull person bara utifall alla andra skulle glömma bort något. När jag hittar någon som intresserar mig så läser jag allt om och av personen i fråga. Under tiden får alla andra intressen stå åt sidan. Personer som jag läst allt om och av är Hunter S Thomson, Charles Bukowski, Kurt Vonnegut, Philp Roth, Kinky Friedman, Klaus Kinski, Werner Herzog och fler countryartister än vad någon orkar läsa om. Det finns förstås andra men dessa är pelarna i mitt kulturella kanon.

Jag vet att jag inte är ensam om att läsa på detta sätt. Det kallas att vara en nörd och vi är ett stort och färgglatt sällskap med globala förgreningar. I själva verket är ovan nämnda personer också nördar i detta avseende. Hunter S Thompson lärde sig allt Nelson Ahlgren och F. Scott Fitzgerald skrivit utantill genom att skriva av deras böcker på maskin. I Kinky Friedmans böcker finns det en karaktär som heter Ratso som kan allt om ”Elvis, Jesus och Bob Dylan”. Ratso är en verklig person som heter Larry Sloman och när jag tänker på det så har jag läst allt som han har skrivit också. Låt mig dock inte börja, jag kommer aldrig att sluta.

Det finns ytterligare en pelare som jag inte nämnt och det är den enda kvinnan i sällskapet. Jag började läsa om Margaret Thatcher medan hon fortfarande var premiärminister och jag stod i begrepp att ta steget upp till högstadiet. Även om jag inte läst så förskräckligt mycket om henne under de senaste 10 åren så händer det ändå att man stöter på hennes välkända historia. Tidigare idag gjorde jag det i form av ett drama från BBC med titeln ”The long walk to Finchley”. Det är en ganska prydlig produktion som underhåller utan att direkt höja pulsen på någon utom möjligen Edward Heaths efterlevande.

Det främsta nöjet för någon som redan kan historien är förstås att roas av alla små referenser som de finurliga manusförfattarna kryddat föreställningen med. Ett exempel är när Margarets make Dennis reser iväg på en av sina många affärsresor till Afrika. När han säger adjö till familjen frågar deras son Mark ”can I go to Africa, I promise to be good?”. Skämtet består förstås i att Mark Thatcher många år senare åkte till Afrika för att avsätta Ekvatorialguinea ledare, en rätt obehaglig typ som sägs äta sina fiender, med hjälp av sydafrikanska legosoldater. Kuppen misslyckades och Ekvatorialguinea försökte få Thatcher utlämnad från Sydafrika, där han arresterats. Han kom undan med en villkorlig dom och bor nu i Spanien.

En mycket omtalad episod i Margaret Thatchers liv var när hon uppfann mjukglassen. Om hon nu gjorde det. Det är sant att hon arbetade i brittisk livsmedelsindustri med att finna sätt att dryga ut glass med luft. Vilken hennes roll var är inte känt men hon var precis färdig med sin kemistexamen, detta var under de första åren på 1950-talet, så hon var förmodligen inte projektledare. Oavsett vilket så finns det dock de tråkiga människor som påpekar att Dairy Queen har serverat mjukglass i USA sedan 1930-talet.

Arbetet med mjukglassen beskrivs också i ”The long walk to Finchely”. I ett underbart ögonblick av torr engelsk humor utbrister Thatcher att hon inte vill hålla på med att piska gas i vegetabiliskt fett för att få det att efterlikna mejeriprodukter. Hon säger att ”när jag blir parlamentsledamot så kommer jag göra så att det finns tillräckligt med riktig mjölk åt Englands barn”. Skämtet i detta fall är förstås att hon under sin tid som skolminister i nämnde Heaths regering i början på 1970-talet avskaffade subventionerna för mjölk i de offentlig skolbespisningarna. Detta var en mycket impopulär åtgärd som sparade ganska lite pengar och som gav Margaret öknamnet ”Thatcher the snatcher”.

Jag håller med Thatcher i den frågan, mjölk är ett gift och om de engelska barnen slapp det tack vare de uteblivna subventionerna så ska de bara vara lyckliga för det. Min morfar brukade säga ”jag har inte druckit mjölk sedan jag fick gylf i byxorna” så han var på vår sida också. Nu finns det dock de som gillar mejeriprodukter och vi får försöka lära oss att leva med dem. Några sådana är författarna till bloggen ”Mejeriprodukt.se” och jag kommer trots mitt motstånd mot mjölken att följa deras väg mot en slutgiltig klassificering av världens mejeriprodukter. Något säger mig att de är nördar också. Mejerinördar.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.