Det handlar om tillit. Om förtroende. Om att lita på varandra. Eller mjae, egentligen kanske det handlar om ett första intryck baserat på utseendet, när det helt enkelt inte finns nåt annat att gå på. Man står där och kikar på flaskorna och försöker gissa sig fram till vad man skulle kunna pröva, vad som skulle kunna ligga fint i gommen. Man försöker läsa sig till något om innehållet, men allt som oftast så är texten intetsägande, till intet förpliktande. “Birra artigianale” innebär t.ex. “hantverksmässigt tillverkad öl” eller något i den stilen – typ, mikrobryggeri, eller nåt. Man inser dock fort att det för en italienare inte finns nån som helst motsägelse i att hantverksmässigt och mycket sorgfälligt brygga sig något som mest påminner om Falcon export. Vilket ju kanske i princip inte är fel i sig, men det är en typ av öl som roar mig föga. I vilket fall som helst så lever Cotta 21 inte upp till sitt utseende, och bryggeriet, Mastri Birrai Umbri, kan inte kallas annat än bedrägliga. Den här flaskan ser ju ut som om innehållet åtminstone skulle ha nån slags potential bortom tråklagerns marker, ja, såvitt ni läsare nu kan se från det kanske något bristfälliga bildmaterialet. Men det är fel, helt fel. Smaken kan enkelt sammanfattas som Pripps blå, fastän den förvisso ser aningen dimmigare ut.

En ensam humleatom av fem. Undvik.

“Torbata” betyder, enligt ordboken, torv-aktig, “peaty” som de hade sagt på engelska. Det är nog veckans underdrift, vad gäller den här ölen från sedan tidigare välbekanta Almond 22, som ju gett oss flera trevliga öl. Nåväl. Redan när man korkar upp sin Torbata & häller sig ett glas, känner man en distinkt arom av gammal vältjärad fiskebåt och dito tross, och när man vågar sticka näsan ner i närheten av den mörkbruna, vagt skummande vätskan i bägaren, ja, då får man en känsla av att ungefär såhär torvig känner sig en såndär mossman som har legat på botten av en myr ett par tusen år. Smaken blir förutsägbart därefter – som långvarig entusiast för hyfsat rökiga single malt-whiskys som Lagavulin & Laphroaig ska det ju sägas att jag uppskattar ett visst mått av dessa tjäriga toner, men i det här fallet handlar det snarare om något som för tankarna till granrötter som långsamt släpper från sig svarta droppar i en industriell torrdestillationsapparat. Vi snackar bitumösa kolväten här, svart guld, asfalt. Om det fanns en eller annan ton av humle eller malt någonstans i bakgrunden, så var det i varje fall inte något som Gödsvinets utsände kunde uppfatta.

Dessvärre var ljusförhållandena vid tillfället inte optimala, och det är oklart om läsaren kan känna igen och undvika flaskan med utgångpunkt från bifogat bildmaterial. Vi på Gödsvinet syd känner dock att vårt samhällsansvar inte sträcker sig så långt att vi kommer uppsöka Torbata för en bättre bild – vi får trots allt ägna en tanke åt vårt personliga välbefinnande också.

En grundstött oljetanker av fem möjliga – arbetsmiljöverket hade eventuellt haft vissa invändningar mot PAH-nivåerna. Undvik!

Baladin i lilla italienska Piozzo (984 själar) brygger ett flertal trevliga öl som man med lite tur kan hitta på bättre restauranger eller kanske rentav i butik. Deras Open har en dygd framför andra – den är en av de mer drickbara öl som finns att tillgå i nån lokal livsmedelsaffär. Ja, om man råkar vara bofast nånstans runt fotknölarna på de italienska alperna, som Gödsvinet syd, alltså. Huruvida den går att få tag på i Sverige ska vi inte uttala oss om. Nåväl. Open ska inte framhållas som något överdrivet spännande: det är en schysst ale, med en trevlig, fyllig beska, en myndig maltighet, alltigenom sådär lite trevligt balanserad, utan att gå till ytterligheter. Med tanke på att de flesta enkelt tillgängliga italienska öl mest utmärker sig genom att sorgfälligt undvika att låta humlen sätta ett märkbart avtryck i smaken, är den alltså en vinnare som standardöl i kylen. Nu får jag ju den att låta rätt medelmåttig, lite tråkig nästan. Det hade den kanske varit också, bredvid något ur flying dogs sortiment – som av en händelse så dök faktiskt flera av dessa upp på en lokal restaurang och ett axplock ligger på kylning härhemma till nästa törstiga tillfälle – men den är absolut inget man har något emot att korka upp. Tvärtemot, det är mycket angenämt.

3.5 av 5.

Man kan i varje fall inte klandra Almond 22 för att vara ett bryggeri med bristande bredd – de verkar villiga att pröva på det mesta, även ganska udda brygder. Farrotta är definitivt en av de senare, även om den liksom alla övriga öl från detta bryggeri är ganska stillsam och med små åthävor, om än djupt knepig. Namnet kommer sig av att den är bryggd på malt av spelt-vete (som på italienska heter farro). Såväl doft som smak drar definitivt åt strong ale-hållet: brett och mjukt maltigt, med återhållen beska, viss sötma, och svaga toner av frukt. I brygden ingår även honung, och medan den inledningsvis håller sig något i bakgrunden, blir den, allt efter flaskan blir tommare, mer och mer framträdande. Nej, sammantaget är det här ingen särskilt lyckad kombination (även om det håller sig något över vissa multipel–maltar), och när man sitter där och undrar om det är honung eller alkohol som dominerar tungroten, tänker man sig inte precis några fler Farrotta, vare sig den kvällen eller nästa.

Två vagt mjödiga upplevelser av fem möjliga. Exakt vad speltvetet tillför den här ölen är högst oklart.

Weissbier är inte något som Gödsvinet syd när någon större faiblesse för, ens de heta sommardagar då de enligt uppgift ska vara som bäst. Sötaktigt skum, slibbigt jästiga bitoner, och en lång, klistrig, tunnt besk eftersmak – det ska till en utpräglad trötthet på vattnig lager för att weissbier ens ska komma på tapeten. Men Cittavecchia-bryggeriet från Trieste har lyckats med mästerstycket att göra en inte bara passabel, utan faktiskt riktigt god weissbier. Det är på intet sätt någon tung, kraftig öl, utan lekande lätt, porlande frisk, och törstsläckande: vaga toner av citrus i både doft och smak, en rejäl humlebeska, med jästiga övertoner. Lätt dimmig och gul, har den inte det tjocka, kvävande skum som brukar känneteckna weissbier, utan bara en lätt, blekgul skumkrona. Styrkan är inte så hög (5%), och man sveper lätt ett stort glas, torkar pannan, och beställer en till.

Fyra somriga dagar av fem. Rekommenderas, trots italienska klagomål på att det inte är tillräckligt närproducerat (Trieste är ju flera timmars biltur från Alperna!).

Efter att under årens lopp ha smakat en eller två sorters rauchbier, fanns det hos Gödsvinet syd av mycket enkla anledningar ingen större frestelse att pröva fler. Hushållsmedwurst på flaska? Det finns säkerligen kulinariska användningsområden för slika drycker, men som just dryck betraktat fanns endast högst begränsad entusiasm. Så trots viss tidigare förplägnad av det våta slaget, var det med viss skepsis vår korrespondent betraktade kvällens värd korka upp en J-fume, en italiensk tolkning av rökt öl, eller mer specifikt, öl bryggd på rökt malt, från bryggeriet Teddy Bier (notera den synnerligen underhållande ikonen på flaskan) i toklilla italienska Mori. En mycket distinkt ton av pyrande enris och spontanbrasa på våt ved spred sig, men efter en närmare olfaktorisk utforskning och en smak-klunk, förbyttes skeptiska uppsyner till leenden – det här var minsann en högst drickbar sak! J-fume är bara lätt rökig, med en brödig maltighet (som dock håller sig i bakgrunden), balanserat med en viss humlebeska, men föga sötma, och har en lång, rökig, trevlig eftersmak. Det är definitivt inte såhär man förväntar sig att öl ska smaka, och vokabuläret kändes vid test-tillfället märkbart begränsat: den enda hållbara associationen var till rökig whisky, men helt utan den tjärighet som kännetecknar denna. Alla tankar på rauchbier var, dessbättre, omedelbart bortblåsta: J-fumes eleganta, torra rökighet har sannerligen inget gemensamt med rauchbierens flytande dansk-salami.

Fyra trevliga överraskningar av fem möjliga. Gödsv. syd har som uttalad målsättning att söka upp bryggeributiken där J-fume är till salu, och testa det övriga sortimentet.

Almond 22, det började så grant – men liksom en utekväll i parken med en kasse fulöl, har det liksom blivit ganska fladdrigt och oklart, utan att man riktigt visste när och hur det hände.. Irie vill inte riktigt ordna in sig i ledet, det är lite wit, lite pilsner, lite humle. Det kan ju låta lite anarkistiskt, rentav lovvärt, men dessvärre är det inte riktigt de mest spännande bitarna ur vardera kategorin man plockat upp – snarare de mer diffusa. Doften är lite citronigt fruktig, och när man kikar ner ser det ju ut som en wit, grumligt gult med en blekvit, lätt löddrande skumkrona. Men sen tar man sig en klunk, och den där witsmaken gör sig inte mycket påmind, det är rent så man tror man sitter med en möjligen lätt citronig pilsner. En ensam humle-atom dröjer sig kvar på tungroten, och man känner sig lite sådär.. lurad.

En och en halv diffus känsla av fem möjliga. Egentligen är inte Irie dålig så mycket som väldigt menlös. Enligt rykte bryggs den inte längre, och jag kan inte säga att jag känner någon större ledsnad över det.

Gödsvinet syd återvänder till skumma och dunkla lokaler för att provsmaka ytterligare ett alster från bryggarna på Almond 22: Blanche de Valerie. Det låter ju ganska vekt, och det är faktiskt fullständigt rättvisande. Denna lättsamt kolsyrade blekgula dryck ser vid första anblick ganska vattnig ut, och det är ett intryck som, efter en kort förnimmelse av humlebeska efter första klunken, står i sig. Doften är förvisso glatt humlig, kanske med ett stänk av citron, men när ölen försvunnit ner i strupen sitter man där utan mycket annat på tungan än en vag vattnig smak. En klen, ospecifikt brödig maltighet försöker dröja sig kvar, men försvinner utan minsta spår. Så där sitter man med en öl i glaset som för världens ser ut som en vanlig jävla stor stark, och ja, känner sig besviken.

En och en halv pils-IPA av fem.

Nosa är en mycket trevlig italiensk bekantskap, fast kanske är det snarare en belgare som har varit en sväng i staterna och blivit såld på humligt frisk och fruktig öl. Det kan låta som en vild kombination, men faktum är att denna dimmiga dryck försvinner ur glasen med häpnadsväckande hast. Piggt humlig i både doft och smak, med en lite belgisk strong ale-maltighet i släptåg, och en lång, besk, god eftersmak, är det en finfin öl att dricka på en solig balkong en vårdag, eller närhelst man vill ha något kallt och törstsläckande, men smakrikt.

Fyra kalla glas av fem.

Ch’tis mest framträdande egenskap är utan tvivel doften: när man sticker näsan ner i glaset slås man av en kraftig lukt av våt hund. Detta hade kanske kunnat vara lite charmigt om det sedan var en god öl, men så är nu inte fallet. Denna triple malt smakar maltigt söt karamell, sirap, och alkohol – dess 7.5% slår totalt igenom, antagligen inte hjälpt av den i stort sett totala bristen på humle. En vag, besk, klistrig eftersmak dröjer sig kvar, som en efterhängsen gäst som inte begripit att det är stängningsdags.

En och en halv våt hund av fem möjliga. Nåja, för att uppskatta god öl, måste man dricka dålig. Nästa öl kommer smaka jättebra.