Muttley & Jack’s Koke Honey Yirgacheffe

Ett slag kändes det nästan som att jag hade glömt varför jag sökte mig till M&J, nämligen att de saluförde min gamla kaffe-käpphäst Yirgacheffe, denna etiopiska gudagåva till kaffedrickarna. Men nu har jag hittat till den här recensionen, slutligen. Jag har dragit mig för den, provbryggt kaffet med tratt och låtit bönorna dra en minut, tre minuter, fem minuter, testat olika tider i presso-bryggaren, malt det finare, malt det grövre. Jag har jagat den perfekta bryggningen av de här bönorna, och jag har gjort det för att de inte riktigt lever upp till min minnesbild av Yirgacheffe, det har varit lite för syrligt, lite för tunt, inte riktigt den där explosionen av smaker som jag minns. Missförstå mig rätt, det är fortfarande ett bra kaffe, det här, bara inte riktigt i världsklass. Man hittar fortfarande de där tonerna av citrus och mango, passionsfrukt, och tungviktig kakao, de malda bönorna har fortfarande en arom som får det att rycka i kaffetarmen, men det når inte riktigt upp till toppen. Men dessbättre finns det ju inte bara en sorts Yirgacheffe från M&J, det finns ju tre – just nu. Sorter kommer och går. Utan att gå saker alltför mycket i förväg har en av de andra två en helt annan resonans med avd Brommas kaffe-psyke, och förhoppningsvis ska vi kunna tota ihop en recension om det snart. Men idag är vi här med Koke honey. Sött hade jag kanske inte kallat det, visst har det en rund motvikt till beskan, närapå syrligheten, en balans. Tropisk frukt gör sig påmind på ett mycket fint sätt, eftersmaken är bred och fin och lång, lång, lång, ja, det är ett bra kaffe, det lever bara i skuggan av jättar. Jag kan utan tvivel rekommendera det, kommer antagligen köpa det igen, även om andraplatsen i Yirgacheffeligan kanske svider.

4 second place is first loser av 5 möjliga. Antagligen runt 139-159 kr för 250 g, dessvärre slutsålt på Muttley & Jack’s.

Muttley & Jack’s AA Kariru Kirinyaga

Det är svårt att sluta testa fler sorters kaffe från Muttley & Jack’s. Hittills har de bara bjudit på ljuva bönor, och varför inte fortsätta denna vandring genom det svarta guldets marker om man nu ändå dricker kaffe? Varför hålla mot sin djupa instinkt att nörda ner sig och pröva sig fram? Jag har inget svar, men jag har en tendens att ansamla fler sorters te och kaffe kontinuerligt, så mycket är säkert. Så medan jag får mig ytterligare en dos livgivande koffein avsmakar jag alltså dessa bönor från Kenya. Det är ett ganska speciellt kaffe, redan i doften av brända småkakor och dyr choklad, och smaken är syrlig, besk, och bärig, med en rejäl, tung efterklang av kakao långt bak på tungroten. Det är långt från mina go to-kaffesorter, men det är inte dumt. Jag är inte säker på att jag kommer köpa bönorna igen, men det är en trevlig utflykt lite i utkanterna av hur jag tycker kaffe ska smaka. Allt detta kan låta som ett fördömande med vagt beröm, men jag vill inte säga att det är ett dåligt kaffe, absolut inte. Bara lite speciellt.

3.5 udda naturer av 5 möjliga. 159 kr för 250g, Muttley & Jack’s.

På liten kopp

Visst, det är ju ingen nyhet att man är subjektiv, men ibland blir man ändå förvånad. Kanske inte så mycket över hur subjektiv man är, utan vad som kan spela in. Härförleden, av en händelse, tog jag en kopp bättre kaffe ur en väldigt liten kopp som på omvägar hamnat hemma hos mig, och det slog mig hur mycket mer jag njöt av kaffet. Kanske hade min mormor något på känn, som höll kafferep med minsta och tunnast möjliga koppar. Det blir helt enkelt väldigt mycket bättre. Så långt allt väl, och kanske ingen överraskning. Nej, det som slår mig, efter en mycket liten kopp med kaffe, är att jag hade kunnat ge en sådan kopp noterbart högre betyg. Jag bara känner det nånstans längst bak i recensenthjärnan, det här hade kunnat motsvara 0.25 eller 0.33 på betygsskalan, en solig dag kanske rentav 0.5. Slutsatsen är tydlig – att blanda in ytterligare confounding factors på detta sätt håller inte, jag måste hålla fast vid samma glasmuggar jag nu börjat recensera kaffe med. I varje fall när jag recenserar. Annars kanske det blir en och annan slurk kaffe på liten kopp.

Muttley & Jack’s Las Nubes

Las Nubes når inte riktigt de där rarifierade höjderna som en del av deras andra kaffe, men är ändå ett schysst, straight kaffe: beskt, bittert, och behagligt. Kanske är det nån hint av karamelliserat sockerhörn på pepparkakshus, kanske kan man ana någon nyans av papaya i kulisserna, men på det hela taget är det ett väldigt straightforward kaffe, och ett bra kaffe. Efter en springkopp americano på Pressbyrån tidigare idag, som på något sätt lyckades få till den där sura smaken av inpyrd sump från en institutionaliserad kaffebryggare, så ser man ju även värdet av detta desto tydligare. Det finns en plats för bra, straight, rakt kaffe i mitt liv, och jag vill tro att det gör det även i ditt.

Tre och en halv rak höger av fem möjliga. Slutsålt på Muttley & Jacks, lär ha kostat 139-149 kr för 250 g, om man skulle gissa.

Muttley & Jack’s Daterra Sweet

Daterra Sweet är ett kaffe som börjar milt, med en arom av mjölkchoklad, men som sedan sveper iväg långt bort, med dofter av tropisk trädgård, villfarelser och gröna berg. Daterra Sweet talar med dig om röd jord, damm, krokiga hus under sneda träd där skalbaggar girigt suger nektar från små blekgula blommor och syrsor svirrar. Daterra Sweet är ett kaffe du dricker istället för att resa, när världen bortom hemmets hörn ter sig avlägsen och oåtkomlig, när det känns som en livstid sedan du satte foten på en annan kontinent, när du blåser dammet från en svartvit reseskildring någonstans i dina hyllor. Trots alla dessa chimärer och hägringar är Daterra Sweet ett påtagligt och handfast, runt, rejält och mustigt kaffe med en fin beska. Det passar för dagar när de lockar och kallar från kulisserna, de främmande och uppfriskande nya tingen, dofterna och smakerna man inte träffat tidigare, men som talar till något djupt i ens sinne.

Fyra och ett halvt avlägset ting av fem möjliga. 139 kr för 250 g, Muttley & Jack’s.

Muttley & Jack’s Mahembe #2

Jakten på ett riktigt förbaskat trevligt kaffe i koppen kan ta sig många former. Ibland vill ju suget annorlunda, men ofta ger jag mig på en kopp färskmalt, gärna single source. Häromsistens tipsade vår vän Robin om en trevlig handlare som hade intet mindre än Yirgacheffe i sortimentet, och som detta länge varit lite av en guldstandard och husgud, blev steget från ord till handling relativt kort. Viss förvåning infann sig dock när paketet öppnades: häri fanns en provpaket med sex sorters single source, istället för två rejäla paket Yirgacheffe. Efter kontakt med Muttley & Jacks blev dock lösningen att en laddning av de saknade sorterna kom ett par dagar senare, utan knussel. Så plötsligen stod man där med 600 gram kaffe av bättre halt, utan ytterligare omkostnad. Sämre missförstånd kan man helt klart råka ut för!

Exakt varför det blev Mahembe #2 som öppnades först är kanske inte glasklart. Jag  tror jag gillade färgen på paketen. Hursom var det inget dåligt val, det är ett mycket trevligt kaffe. Möjligen något överraskande starka drag av mörka bär – kaffe är ju förvisso ett mörkt bär, men man brukar inte tänka på vinbär eller björnbär trots detta. Till detta kommer på ett inte oangenämt sätt toner av mörkare choklad. Nu låter detta kanske knappt alls som kaffe, men det är dessutom väldigt otvetydigt en god kopp kaffe!

Tre komma åttiotre koppar av fem möjliga. 149 kr för 250g, Muttley and Jack’s.

Kahls Nicaragua Boaco

I väntan på en fungerande kran för lite Yirgacheffe är man ju beredd att testa lite av varje. Så när en annan Kahls-butik passerades, passade vi på att knipa ett lovande paket kaffe. Och nog är Boaco, tydligen från en fin dal på 600 meters höjd i Nicaragua, inget dumt kaffe. Rejält beskt, lite småsyrligt, har det en fin bukett smaker med sig – kakao, ospecificerade örter, och kanske lite gamla mandlar, ni vet, de där som rostats i allehanda ohälsosamheter. Det är en trevlig och aromatisk brygd, mullig men helt fri från sötma, behagfullt rik som gamla pengar, ja, faktiskt väldigt njutbar. Så får vi leta vidare efter Yirgacheffe, förstås, men vi klarar oss ett tag på vägen. Gott så!

Fyra fina dalar av fem möjliga. 105 kr för 250 g, Kahls på Nova Lund.

Kahls Ethiopia Sidamo mörkrost

Efter en lång tid med enbart te har nu kaffet stegvis börjat lura sig tillbaka in i mitt liv. Efter att ha levt genom perioder med sju espresso om dagen så är det dock med viss försiktighet man ger sig på denna Sveriges nationaldryck, som kommit hela vägen från Etiopien för att värma och pigga upp oss här i den kalla, mörka nord. I den fjärran forntid när jag drack kaffe var också en av mina absoluta favoriter från Etiopien, nämligen Yirgacheffe. Faktum var att jag brukade smuggla påsar med hela Yirgacheffe-bönor, rostade av Kahls, till de italienska alpernas fotknölar under den tid jag bodde där. Det kan tyckas aningen långsökt, men för den som sätter sig före att prova varenda öl som kan hittas lokalt i en sådan region, är steget kanske inte så långt. Jag hade heller aldrig minsta invändning mot en espresso, men utan en ordentlig apparat för det hemma, föredrog jag pressobryggda, eller filterbryggda, Yirgacheffe-bönor.

Min besvikelse var således stor när jag efter att ha lokaliserat en öppen Kahls-affär i Stockholm insåg att de inte hade Yirgacheffe på hyllan. Men se, de hade visst Sidamo, som jag aldrig testat, i varje fall inte mig veterligen – i Etiopien drack jag säkerligen lokalt kaffe av något slag, rostat till en nyans endast något hitom asfalt, men det var aldrig nån som nämnde vilken sort det var, och jag kom mig aldrig för att fråga, utan drack bara ändlösa koppar macchiato, nästan alltid i samma dansk-designade glas-espressokopp med metallhandtag. Nåväl. Om Kahls Sidamo-bönor får jag tyvärr säga att de inte når upp till den världsklass som Yirgacheffe-bönorna, men det är fortfarande ett habilt kaffe, sådär lagom grovt malet och bryggt cirka två och en halv minut i pressokanna. Det är övermåttan beskt och mörkt, men det finns även en blommighet, en sötma, och en syrlighet. Det är inte den explosion av smaker som Yirgacheffe kan vara, men det är ändå inte så illa, det ska sägas. Förhoppningsvis hittar jag snart någon hökare med dessa rara Etiopiska bönor – vi får hoppas att exvis Sibyllans här i Stockholm tar sitt förnuft till fånga och börjar sälja dem igen. Och Kahls. Tills dess kan jag dock klara mig riktigt fint på en eller annan kopp Sidamo mellan tekannorna.

Fyra bönor av fem möjliga. 105 kr för 250g, Kahls vid Sergel.

En absurd nostalgi

Vissa dagar vaknar jag med en absurt stark lust efter en liten kopp slätt snabbkaffe. Givetvis har man i tillräckligt med pulver för en mugg, fast i en kaffekopp av mormors-typ, en kopp av högst beskedlig storlek, lite större än en munfull men lätt som en fjäder i handen.

Det är bittert och förfärligt, helt obalanserat, beskt, och lägger sig som ett kaffeandedräkts-skapande lager i hela munnen. Men samtidigt är det fantastiskt gott, så starkt att hjärtat hoppar ett par extra steg redan när man lyfter koppen, svetten pärlar i pannan, och tänderna förbrunas av blotta tanken. Det är det här kaffet jag saknar, inte det institutionella bryggkaffet, inte det presso-bryggda färskmalda yirgacheffe-kaffet, inte automatkaffet utanför föreläsnings-salen, inte den dubbla espresson direkt vid disken.

En liten kopp slätt snabbkaffe är att vakna en tidig lördagmorgon och släntra direkt till datorn, innan man hunnit vakna tillräckligt mycket för att göra något ordentligt med dagen, med kaffebryggandet, med frukosten, med kläderna, eller något alls, en morgon när det heller inte är brått med något av detta.

Det är den bästa koppen.

Sibyllans Kaffe- och tehandel

Vissa saker kommer man helt enkelt för sent till. Sibyllans kaffe- och tehandel på Östermalm må ha hängt med i över 100 år men det är tydligen sig inte likt sedan det bytte ägare för några år sen, om vi ska tro ögonvittnesuppgifter, och jag ser ingen anledning till varför vi inte skulle göra det. Jag hävdar dock fortfarande att det är åtminstone någon form av randiga snören som försluter påsarna med löste man köper. Personalen är, om inte charmigt vresig, åtminstone inte främmande för att ge en kund som inte lyssnar på råd en liten bitsk blick, och jag förväntar mig inget annat på Östermalm. Tydligen ligger bakom butiken ett ståtligt te-rum, och det finns även ett sidorum i framdelen vars syfte huvudsakligen tycktes vara att visa de klart färgade burkar som är till salu, samt bygga pyramider av olika varor.

Detta sagt, säljer de ett trevligt utbud teer, om än något ostrukturerat på hemsidan, med smaksatta varianter inblandade bland resten. Deras Ceylon Dimbula har blivit en riktig långkörare hemma hos oss, och vi fick såklart med oss lite Sir William, husets kanske mest kända blandning – även om den nu kanske bara är en skugga av sitt fornstora jag, om vi får tro rapporterna. Deras kaffeutbud har ju andra ordat om, det enda jag kunde notera var att de nyligen slutat saluföra Yirgacheffe, min gamla etiopiska favoritböna. På det hela taget får jag dock säga att Sibyllans Kaffe- och tehandel är utmärkt väl värd ett besök, och en dag kanske vi får vägarna förbi deras te-rum, det återstår att se.

Fyra randiga snören av fem möjliga. Sibyllegatan, Östermalm, precis där man kommer upp från T-banan, om man går åt rätt håll.