Tagg-arkiv för: kinesiskt

Kinas mat

Jag brukar säga att jag inte ser på TV och folk brukar tro på det eftersom jag faktiskt inte har någon TV-apparat. Vad jag inte nämner är att jag faktiskt följer ett par program på SVT play. Det är dock dags att bli fullständigt uppriktig: Jag har för vana att se ett visst matlagningsprogram på TV. Så, nu var det sagt.

Jag talar om programserien Kinas mat, en klassiskt torr SVT-produktion ledd av en ung man utan hår i Mao-skjorta. Fredrik Önnevall, som mannen heter, förföljer fullständigt oskyldiga kineser för att se hur de äter, vecka efter vecka. Det är dock inte i första hand maten som intresserar mig. Jag lider sedan nästan 20 år av patologisk sinofili.

Sinologi är läran om det kinesiska och det finns inte någon del av den vetenskapen som inte är totalt fascinerande. Jag vet inte när jag började konsumera böcker om Kina men jag vet att den första utlandsresan som jag betalade för själv, det tog tills jag hunnit fylla 21, gick till Beijing. På liknande sätt var det första jag skrev som student en B-uppsats om konfucianism.

Tiden med den där uppsatsen var en riktigt tung Kina-period. Jag hade turen att få en handledare som kunde ungefär allt som det finns att veta om kina och kinesisk religionshistoria. Han kunde en hel del andra saker också men kosthållning var inte en av dem. Jag gick flera gånger till hans kontor för handledning och varje gång fick han under intensiva ursäkter rensa upp en sittplats från skräp. Högarna av skräp var stora och de bestod enbart av två sorters förpackningar: Glasspapper och tomma glenfiddichrör. Det gav en god bild av vad han levde på. Det var för övrigt där, nedsjunken i en mjuk stol och insvept i en varm whiskeyatmosfär, som jag för första gången kom att överväga en akademisk karriär. Tanken på att få äta glass, dricka whiskey och lära sig allt som finns att veta om något var helt oemotståndlig och hittills kan jag inte säga att jag blivit besviken. Helst ville jag lära mig allt om Kina och så blev det ju inte men det är en annan historia. Nu skulle ju det här handla om Kinas mat.

Kinas mat är i all sin anspråkslöshet milt beroendeframkallande. Det händer egentligen inte så mycket och för att vara helt ärlig så är inte programmet direkt nedtyngt med matlagning heller. Önnevall mest går omkring och talar till människor på gatan som svarar med att se fullständigt oförstående ut. Det säger jag förstås bara eftersom jag hatar mannen passionerat för att han lärt sig språket. Ibland finns det någon sorts historia men den är aldrig speciellt fängslande. Istället är det detaljerna som är intressanta. Det kinesiska vardagslivet är i stor utsträckning okänt för västerländska tittare och ett par korta scener från ett kinesiskt lägenhetskök är värt mer än de senaste fyra åren av kanal fem.

Detta säger jag trots att min egna sinofili faktiskt förlorat en del av sin skärpa under de senaste åren. För att vara helt ärlig så dog en del av mitt intresse när jag började umgås med kineser. Det var för ett antal år sedan när jag bodde tillfälligt i Kalifornien. Där träffade jag en person från Kina som kallade sig Kevin. Han brukade gå på samma föreläsningar som jag även om professorn på kursen inte verkade känna till honom eller vad han gjorde där. Gud vet att han inte läste något som hade med kursen att göra.

Hur som helst frågade Kevin en dag om jag ville följa med till nationalparken Yosemitie. Jag tyckte det var ett bra tillfälle att se en av Nordamerikas vackraste platser. När datumet för utflykten närmade sig frågade jag vem som skötte de praktiska arrangemangen. Det visade sig att det var jag.

Kevin var son till en borgmästare och han hade aldrig någonsin behövt arrangera något själv. Han var hjälplös som en rik mans barn. Det fanns dock inget illasinnat i hans antagande att någon som han råkade sitta bredvid på en kurs skulle arrangera en utflykt till Yosemitie åt honom. Han var helt enkelt fullständigt aningslös eftersom han var uppväxt som det enda barnet i en överklassfamilj. Jag skulle komma att få bära den fulla vikten av det kinesiska enbarnsprogrammet.

Eftersom jag trots allt ville till Yosemitie så fixade jag en stor pickup truck, ett tält och ett par andra saker till resan. Det borde jag inte ha brytt mig om. Kevin hade nämligen inte bara aldrig arrangerat något, han hade heller aldrig sett ett träd utanför en parkmiljö. Tanken på att det inte stod en hoveunuck bakom varje träd, redo att passa upp honom, var också fullständigt främmande. Denna berättelse är redan lång och tröttsam så jag ska inte gå in på detaljer men ett exempel på vad det kinesiska samhället producerar för slags överklassprinsar kan ändå fungera som illustration. Jag erbjöd honom en brödskiva. Han frågade hur han skulle äta den. Jag svarade ”med munnen”. Han replikerade: ”Rå?”. Kevin förväntade sig att Sierra Nevadas vildmark på något sätt skulle lyckas producera en brödrost. Det är så man resonerar när man är uppväxt i arbetarnas paradis.

Jag övervägde, allvarligt, att lämna honom i skogen. Det skulle förstås vara överlagt mord. På något sätt kände jag ändå att det var något som skulle kunna vara bäst för alla parter, inte minst mig själv. När jag, motvilligt, gett upp den idéen så beslöt jag mig för att placera honom på flaket för hemfärden. Det skulle dock visa sig att det bröt mot den kaliforniska trafikförordningen att färdas med kinesiska utbytestudenter på flaket under helger och vardagar efter klockan 18. Kvarstod gjorde att bryta hans psyke med countrymusik. Efter fem mil med George Jones på högsta volym var han ett apatiskt flyktingbarn. Efter ytterligare fem började han försiktigt att klappa takten med vänsterhanden. Jag förstod att han lärt sig en viktig läxa. Allt slutade lyckligt.

Det öppnar sig en avgrund mellan pojkmän som Kevin och de arbetare som porträtteras i Önnevalls kinesiska vardagsskilldringar. Denna avgrund är förstås en del av bilden. Nästa vecka slår jag på SVT play för ytterligare en liten del.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Hung Fook, Stockholm

Hung Fook ser i min mening ut precis som en kinesisk restaurang i Sverige kan förväntas se ut. Inredningen består nästan uteslutande av mörkt trä av ett slag som egentligen bara bevarats på en viss kategori kinakrogar och ingen annanstans sedan början av 1970-talet. Allt är utsmyckat, ornamenterat men slitet som för att skapa en sedan länge falnad känsla av exklusivitet. De en gång vita takplattorna vittnar om den tid då även rökning var exklusivt. Jag gillar det.

Hung Fook är i likhet med i princip alla kinesiska restauranger i första hand kantonesisk. En kantonesisk restaurang är ungefär lika representativ för kinesisk matlagning som en samisk restaurang är för europeisk matlagning men det må vara hänt.

Restaurangen ligger på Linnégatan på Östermalm och de serverar lunch fram till klockan 15:00 alla dagar i veckan utom lördagar då de har helt stängt. Fråga mig inte hur de tänker.

Vi var där på en söndag och beställde från menyn av luncherbjudanden som verkade bestå av framför allt olika grytor. Vi var ensamma i lokalen.

Den påträngande avsaknaden av trängsel gjorde att vi fick beställa direkt, blev serverade snabbt och att notan kom på en sekund. Detta är dock inte alls självklart. Många restauranger gör precis tvärtom när de har lite folk. De låter en vänta i en evighet på varje moment så att man ofrivilligt får agera statist i deras föreställning av en populär krog. All heder åt Hung Fook därför.

Maten? Just det, jo det var inget större fel på den. Vi beställde två olika varianter av lyckling med grönsaker i obestämbar sås och de gjorde vad 85 kronor gör på en lunchtallrik i Stockholm idag.

Mest minns jag nog ändå att de serverade lättöl på fat.

Inget hindrar att man går till Hung Fook (om det inte är lördag).

Tre riskupoler av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Chinatown Battle – New York vs San Francisco

Lämpligt soundtrack

Kinesisk mat äter man bäst där det finns kineser, inget illa menat mot restaurang Shanghai i Östersund. I Chinatown finns det i regel kineser och chinatowns finns lite varstans. I Amerika sägs chinatown i San Francisco vara den största men jag misstänker att detta är en gammal uppgift, chinatown i New York expanderar in i de italiernska kvarteren medan motsvarigheten i San Francisco är fastkilad mellan finanskvarterens skyskrapor. Den verkligt intressanta kampen dem emellan är dock var man finner den bästa maten. Av denna anledning presenterar jag härmed den stora chinatownbattlen.

Eftersom jag undervisar i jämförande studier ibland känner jag mig förpliktigad att genast erkänna problemen med mina urval, jag har två väldigt olika n. I New Yorks chinatown har jag bara ätit ett par gånger, på två olika restauranger. I San Francisco har jag ätit åtminstone ett dussin gånger på nästan lika många restauranger. Jag känner dock att både New Yorks och San Franciscos restauranger har så mycket gemensamt inbördes att man kan tala om två jämförbara grupper (eller faktorer på statistikspråk) och förresten har jag dragit i mig en halv jameson och skiter i de metodologiska invändningarna. Tävlingen genomförs i sju olika moment som poängsättes individuellt och segraren avgörs genom att summera alla sju betygen. Så här blir det:

Smak: Naturligtvis den viktigaste grenen och en där utfallet är ganska klart. De bedömda måltiderna i New York har hållit en acceptabel och framför allt jämn nivå smakmässigt medan de verkliga topparna och ett verkligt bottennapp skett i San Francisco. Nyansrik, välavvägd och intensiv smak verkar dock känneteckna restaurangerna i SF medan de i NY snarare känns igen på sin enkelhet och faktiskt genomgående torra smak. NY maten kan jag laga själv, maten i SF är jag beredd att betala för.

SF: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil

Autensitet: Kinamaten i San Francisco känns verkligen kinesisk medan den i New York i något fall kändes som Fågelskolans försök till kinesisk mat under den exotiska veckan. De kompletta rätterna, de så kallade rice platters, var i åtminstone två fall 90% ris i New York medan riset alltid behandlas som ett tillbehör i San Francisco.

SF: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil

Upplägg: Kinamat av den typen jag testade var i samtliga fall ganska enkel lunchmat där funktionalism är kung. det blir därför oavgjort i denna gren.

SF: Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil

Miljö: Både New York och San Francisco erbjuder klart kinesiska omgivningar. Turistfaktorn är hög på båda platser men i New York verkar det som om kineserna kommer spridas även till omgivande trakter som saknar vykortsbutiker. Den yttre miljön vinner därför NY knappt men SF tar hem kampen om inomhusmiljön. I SF är mathanteringen lite mer livlig, det är levande djur av alla de slag och de övertrånga akvariumen är fler än någon annanstans. I New York får man vara glad om man hittar en halshuggen anka i fönstret, i San Francisco är det standard.

SF: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil

Stad: San Francisco och New York är båda med på listan över världens 10 koolaste platser. San Francisco är dock med sin bukt, sina kullar och hela sin kalifornitet kanske fyra eller femma. New York kan omöjligen vara något annat än etta.

SF: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil

Utbud: Chinatown i både San Francisco och New York har fler restauranger än vad du behöver. Det känns dock mer genomförbart att äta sig igenom SF än NY. Dessutom erbjuder New York inte bara kinesiska restauranger utan massor av andra asiatiska nationaliteter. San Francisco har också ett par asiatiska sidoländer men är mer old school i denna bemärkelsen.

SF: Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil

Pris: San Francisco och New York är två dyra städer rent generellt sett, man måste käka lunch i Amarillo, Texas för att förstå exakt hur dyra. Chinatown i New York lider av affärslunchpriser medan motsvarigheten i San Francisco fortfarande kan skryta med priser som osar skarpt av slavarbetskontrakt. En rejäl måltid med exempelvis läcker Kung-Bao kyckling och ris kan fås för fyra dollar i SF medan en stor hög ris med gröna ärtor kostar det dubbla i NY. En riktig kinesisk öl i SF kostar en och femtio, i New York får man dricka bud för tre dollar. Ändå är kinamaten i NY billigare än mycket annan mat vilket räddar betyget.

SF: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil

Resultatet är alltså att San Franciscos chinatown avgår med segern med 24 småjävlar mot 21.

WEST COAST!

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.