Malmö

Fotbollsölen

av Johan
Mjällby AIF
Mjällby AIF

För någon som dricker så mycket öl ser jag rätt lite på fotboll. Det har aldrig slagit mig som något man måste göra. Har jag fel?

När jag träffar människor med en patologisk passion för sporten så kommer jag alltid att tänka på rollspelare. Ni vet sådana där som kan helt försjunka i en låtsasvärld och föreställa sig att den är på riktigt. De blir också upprörda när man påpekar att den inte är det.

Det betyder dock inte att jag inte kan uppskatta en match och en kall öl. Jag kan till och med uppskatta det mer än bara en kall öl. Så jag antar att jag är en fotbollsvän i det lilla.

Fotbollsintresse av långt våldsammare proportioner omger förstås mig och oss alla hela tiden. På Södermalm i Stockholm, dit mitt arbete tvingar mig dagligen, håller man på ett lag som vi kommit överens om att inte driva med mer. Det är inte roligt längre.

Här i Vällingby där jag bor håller man nästan uteslutande på AIK. Det har jag inga åsikter om men när jag från mitt fönster ser Grimsta idrottsplats upptänd för kvällsträningen kan jag inte låta bli att undra över det. Någon här borde hålla på Brommapojkarna men inte ens pojkarna själva gör det. Ungdomarna går i rödsvart till träningen men i gulsvart till tunnelbanan för se på match i Solna.

Själv har jag en irrationell dragning till Malmö, staden och indirekt även deras lag. Det talar jag förstås inte om för någon, folk blir bara förbannade.

För att undvika att åka på en snyting i sociala sammanhang brukar jag säga att jag håller på Mjällby och det är en halv sanning. Jag kommer från Blekinge och kan tala språket på ett övertygande vis.

Framför allt är det dock helt ofarligt att hålla på Mjällby. Ingen blir provocerad. Istället för raseri väcker man artig nyfikenhet.

En gång för inte så länge sedan nämnde jag för en liten grupp med främmande, berusade AIK-supporters att jag höll på MAIF. Jag kunde lika gärna ha nämnt att jag var frimärkssamlare. De betraktade mig med samma irriterade likgiltighet som en rottweiler betraktar en skällande tax. Som en fluga man inte orkar vifta bort. Och så vidare.

Denna attityd håller på att skifta bland de stora klubbarna i södra Sverige nu lagom till Mjällbys tredje raka säsong i allsvenskan men till Stockholm har inte nyheten om att MAIF är ett lag ännu nått allmänheten.

Eftersom jag inte ser fotboll på plats så vet jag mycket lite om fotbollsölen. Är den lite som konsertölen? Eller kanske som travölen? Att hälla i sig ett par flaskor Hofbrau framför en landskamp på TV kan inte vara allt fotbollsölen är.

Jag har varit med på en eftersläckning efter en allsvensk match en gång. Det var Kalle som bjöd in mig till Djurgårdsklackens debriefing på Scandic Park vid Karlavägen. Hur det gick till kommer jag aldrig att veta, han är själv IFK Göteborgare.

När jag dök upp hade de redan suttit där ett tag. Kalle reste sig när jag kom och hans ord kom snabbt: “Det här är Johan OCH HAN ÄR INTE INTRESSERAD AV FOTBOLL”. Det var bäst så. Jag har en tendens att tala om för främmande, berusade AIK-supporters vilket lag jag håller (lite) på.

Det var en match som gått ungefär så mycket åt helvete som matcher gjort för Djurgården och alla andra Stockholmslag under de senaste åren. Fotbollsölen var en Heineken med för lite kolsyra, som jag föreställer mig att den också ofta är. Ölen var dock inte hälften så avslagen som stämningen bland barens Djurgårdare. Jag bestämde mig för att verkligen inte vara intresserad av fotboll den kvällen.

Till helgen startar allsvenskan och det är bäst så. Människor jag vet skulle inte klara en vecka till utan oteknisk fotboll i snöblandat regn. Nu är jag förstås bara avundsjuk. Om än mest för den där fotbollsölen.

Att överleva

av Jonas


Att äta, dricka och överleva. Så lyder Gödsvinets uppdrag.

Igår när jag gick till mataffären och trängdes fick jag en uppenbarelse. Jag insåg hur stor roll själva överlevnaden spelar i mitt matbeteende. Visst, jag behöver inte jaga mammut med en kniv mellan tänderna eller äta späck från en levande säl ute på isen. Jag behöver inte kämpa för min överlevnad överhuvudtaget i jämförelse med många av de som inte fötts in i en välmående svensk medelklass. Men lik förbannat handlar en stor del av vardagen om jakten på föda.

Hela morgonrutinen är byggd runt hur och när jag får tag på frukost. Klockan 9 kan jag äta en bit på jobbet, men för att klara mig fram tills dess behöver jag en liten munsbit. Hur stor beror på hur dags jag lyckas ta mig ur bingen, och vardagen sätts emellanåt i gungning då det ofta brister i kylskåpets sortiment.

Några få timmar därefter knackar lunchen på dörren. Mängder med val susar genom huvudet då jag är bortskämd med att jobba mitt i stan. Det blir till ett av de svåraste besluten som ska tas på en normal arbetsdag. På vägen hem från jobbet tänker jag noggrant över hur utbudet ser ut där hemma, och inser snabbt att det troligen inte går att kombinera till något ätligt. Jag går, med stor vånda, och handlar. Sedan hem och lagar. Någon timme eller två tar det säkert. Ungefär så här ser det alltså ut varje dag.

Jag tycker om att gå ut och äta. Och jag tycker om att laga mat. Men hur kan det komma sig att hela vardagen är uppstyltad kring måltiderna? Precis på samma sätt som en semester är uppstyltad kring när man får mat, och var man kan sova under natten. En enda missad måltid (eller nattsömn) kan haverera en i övrigt fullt funktionsduglig tillvaro.

Tänk att vi människor, skapelsens krona, är helt beroende av dessa primitiva ting. Borde vi inte ha kommit längre än så, anno domini 2012?

Tydligen inte. Det handlar fortfarande om att överleva.

Guldsvinet

av Johan

Dagens Nyheter har haft Stockholms krogvärld uppbunden i små knippen av sköra nerver med sin nominering av kandidater till restaurangpriset gulddraken. Prisutdelningen var i förra veckan och lugnet börjar långsamt återgå bland köken. Smörhalten i såserna har halverats på några dagar, kökshygien är åter nere på vardagliga nivåer och servitörernas tummar har hittat tillbaka till insidan av sopptallrikarna. Snart är allt helt som vanligt igen bland Stockholms restauranger.  

Det är nu vi slår till. När restaurangerna minst väntar sig en attack sjösätter Gödsvinet sitt eget restaurangpris; Guldsvinet. Med vår omisskänneliga kombination av smak och tourettes syndrom kommer vi att etablera en helt ny standard för mat, dryck och överlevnad som endast de allra svinigaste av restauranger har någon som helst möjlighet att nå upp till. 

Guldsvinet delas ut i slutet på varje år på den spektakulära guldsvinetgalan, en fantastisk tillställning som firar gourmé-konsten med högtidlig stämning och medhavd sprit. Den exakta tiden och platsen för 2012 års guldsvinetgala är ännu inte bestämd men vi ligger i förhandlingar med sådana flärdfulla miljöer som PRO i Vällingby, ABF Västerort och Beckomberga mentalsjukhus. Vid vackert väder kan galan komma att hållas inför en i någon mening levande publik i Solursparken. 

Hur går då nomineringen och utdelningen av guldsvinet till? Förslag på restauranger som bör komma ifråga kan skickas till Gödsvinets post och godsmottagning i Malmö men beslutet om vilka restauranger som testas och nomineras är helt och hållet Gödsvinets eget. Vi kommer förstås också att fortsätta med vår egna uppsökande verksamhet bland restauranger som fortfarande tar emot våra bokningar. 

Så sent som i helgen, bara dagar efter gulddrakengalan, genomförde tre av Gödsvinets operatörer en rad räder i Stockholms krogvärd, från smittskyddsvidriga hak på söder till restauranger med lyxambitioner på Kungsholmen. En del av resultaten från dessa besök kommer att publiceras här medan andra kommer att läggas direkt i guldsvinetjuryns arkiv. Vem som vinner i slutänden presenterar vi först i december.

Tills dess är det åter högsta beredskap bland restaurangerna i vår närhet.  

Dagens korta: Negroni och oxhjärta på Bastard

av Nils

Delar av Svinet samlades i går på Bastard för att gödas. Medan samtliga övriga deltagare körde ölspåret valde jag istället att gå hårt ut med ett glas ekologisk och förvånande prisvärd champagne. Med en skissad dissekerad blodigel slött sneglandes ner från väggen satte vi sedan tänderna i ett oxhjärta med senapsvinägrett. Måltiden fortsatta med kanin och hemmagjord blodpudding till huvudrätt och sedan en bit dansk mögelost. Allt vällagat och rimligt prissatt. Vegetarianen i sällskapet tror jag tyvärr inte var fullt lika nöjd. Explicita köttrestauranger är väl inte så bra på den biten helt enkelt.

Kände mig manad att testa en välbalanserad och frisk Negroni (gin, campari, martini) innan det bar ut i natten. Cavabaren var tom så vi avrundade med en IPA på Pickwick istället.

Fyra anatomiska anrättningar av fem möjliga.

Saiko

av Jonas

Jag har halkat efter på senare tid. Slappat. Inte hängt med bland hipsterrestaurangerna. Det är hög tid för en uppryckning.

Sagt och gjort. När det blev dags för hämtmat under fredagskvällen valde jag bort Tamnack Thai, Hai och falafel no 1 och istället styrde jag kosan mot Saiko vid S:t Knuts torg. Det var en lång promenad. Väntan vid kassan var ännu längre, trots att maten redan var färdig när jag kom. Men vad gjorde det när den färgglada hipstersushin låg och plirade så fint på mig under sitt genomskinliga plastlock.

Saiko har egentligen inriktat sig på så kallade japas. Det är en finurlig språkkonstruktion som är en sammandragning av orden Japan och tapas. Men dessa fanns inte på hämtmenyn, så jag chansade på en mixtallrik och makirulle med högrev. Japp, högrev.

Kalla det onödigt, smaklöst, pretentiöst eller vad du vill. Jag blir själaglad när någon försöker göra något kul med sushi, en vanligtvis genomtråkig maträtt. Högrev, pumpa och apelsin i en makirulle genererade inga änglakörer, men för att vara en sushirulle var den utmärkt. Högreven var mör och fin, och tog upp större delen av både smak och konsistens. Några brända små representanter från växtriket prydde anrättningen, som syns på bilden ovan, och de gav en välkommen knaprighet och liten udd i smaken. Som en bonus blev man rätt mätt, något som sushi ofta misslyckas med.

Mixtallriken var en salig blandning av traditionell sushi och fantasifulla rullar. Jag anade sill med fänkål i en, okänt skaldjur i en annan. Ett litet minus för att de inkluderade de lite trista omeletterna som alltid invaderar sushibrickorna, men i övrigt mycket bra.

Som ett tillbehör jungfruprovade jag Kimche. Det var inte så tokigt. Blev nästan lite besviken efter allt farligt jag hört om fenomenet i fråga.

Saiko i Malmö får fyra fiskar varma av fem möjliga.

Bloom in the park revisited

av Jonas

I lördags lyxade jag till det med en middag på Malmös dyraste och märkligaste restaurang. Bloom.

Man skulle kunna tro att det är svårt att gilla en restaurang där man varken får beställa mat eller dryck. Där man inte ens får veta vad man blir serverad. Och där man inte ens alltid får veta det strax efter man ätit det. Men skådespelet man bjuds på är så spektakulärt att den underliga attityden snabbt blir en naturlig del av kvällen.

Vi inledde med att knappt hinna öppna truten innan vi hade varsitt glas skumpa i handen. Sedan fick vi en stående förrätt som var en asiatiskt inspirerad liten tallrik med nudlar, sötpotatispuré och en friterad boll med okänt innehåll. Jag hade gissat på kyckling, men det enda man kan vara säker på på Bloom är att det inte är det man tror det är, så jag vet inte. Lite storbladig, delikat och slemmig tång rymdes också på tallriken. Perfekt liten aptitretare.

När vi satt oss till bords fick vi en tallrik med vit fisk formad som en maki-rulle, men tillagad. Till det en mängd olika småsaker, ett par delikata oliver i märkligt geléformat satte avtryck i minnet och ruccolaglassen var fantastisk.

Nästa rätt var en lila platta. Jag vet fortfarande vad den bestod av, men den var både platt och lila. Men ovanpå fanns en bit kalvbräss och en friterad rulle med kalvkind. Båda ytterst delikata. Under den dolde sig ett flertal oidentifierade grönsaker. Som bestraffning för att jag lyckades gissa rätt på brässen kom nästa kötträtt till våra spända bukar nästan omgående. Det var gräddig matvete med lårfilé från någon av de ankor som en gång bodde ute i pildammsparken. Samma anka hade även fått fylla en liten ravioli i randigt fodral. Inte alls dumt.

Härpå fylldes vi ordentligt med rödvin och sedan en spektakulärt rykande limeblandning för att rensa smaklökarna innan efterrätterna tog vid. Den första av dem hade varit en svår gissningslek om jag inte fått gåslever med glass innan. Gåslever är en smak som sitter i till dagen efter, och det är bra eller dåligt lämnar jag åt läsaren. Den vagt parfymerade glassen var gjord på rosenblad.

Nästa steg mot en tidig blodtrycksrelaterad död var en tallrik med små bakelser. Vid den här tiden på kvällen var min blick dimmig på grund av det myckna vinet och den höga halten av blodfetter. Med ett magiskt trick som inbegrep kolsyreis och en oidentifierad mejeriprodukt förvandlades tallriken till ett skummande mjölkvitt bad. Till kaffet efteråt kom en skog av sockervadd som jag hoppas var där mer för prydnad än för att faktiskt ätas, samt ett par små pralinliknande godsaker och en bensinångande grappa.

Vi vinglade därifrån med magarna spända som trumskinn. Mättnaden är allt annat än central på Bloom, men den är ett oundvikligt resultat efter så många rätter. Det är svårt att inte tycka om Bloom.

Entombed och stoiska pappor

av Jonas

För några år sedan var jag på malmöfestivalen och såg Front line assembly. De kanadensiska electrorockarnas storhetstid var onekligen förbi, och konserten var sådär. Men i publiken såg jag något väldigt fint. En tjej i trettonårsåldern stod och såg på konserten, med pappa tålmodigt väntande i oväsendet två meter bakom. Det här var inte hans musik. Hon tyckte det var ytterst pinsamt att pappa var med, det syntes, men innerst inne var hon nog tacksam för att få ett “ja du får gå, om pappa följer med” istället för det enklare och tråkigare “nej”.

Som sagt, konserten var sådär. Men några timmar senare var det dags för Laibach, och de var desto bättre. En glimrande technoparad i Laibachs typiska marschtakt. Helt plötsligt såg jag samma scen igen. Den tonåriga tjejen stod och diggade coolt och nonchalant. Hon låtsades som att hon inte kände mannen som stod två meter bakom och undrade varför hans dotter lyssnade på mullret från en skäggig sloven i uniform. Han hade alltså stått ut med två konserter av det värsta oljud man kan utsätta en vuxen människa för, och ett antal timmars väntande, för att dottern skulle kunna få sin konsertupplevelse. Han njöt verkligen inte av detta, men inte heller led han. Han väntade med ett stoiskt lugn, väl medveten om att detta var viktigt för dottern. Helt plötsligt insåg han att det vansinniga oväsendet var en version av Rolling Stones Sympathy for the devil, en av Laibachs sedvanliga covers. Han började studsa upp och ner med ett fånigt leende på läpparna, och lutade sig fram och berättade för sin dotter att detta var gammal bra musik.

Det var så vackert att jag fick torka en tår.

Flera år senare, nämligen igår, spelade dödsrullarna Entombed på nämnda festival. Entombed var bra som de alltid är. Till och med lite tajtare än vad de brukar vara. Jag var inte helt överens med deras låtval men när de avslutade spelningen med den underbara Night of the Vampire var allt förlåtet.

Mitt under spelningen såg jag samma scen igen, men med nya aktörer. Pappan hörde inte hemma där, i sin polotröja och sandaler smälte han rätt dåligt in. Och Entombed är inte lätta att uppskatta om man annars lyssnar på musik med sång och/eller melodi. Men tålmodigt stod han där med sina två söner. Inte ens när polisen fick börja delta i det stökiga firandet framför scenen avbröt han expeditionen.

Entombed på malmöfestivalen, en sedvanligt stabil fyra av fem.

De två självuppoffrande papporna, fem av fem. Hatten av!

Hemköpssvinet

av Jonas

Aldrig tidigare har jag fått så många vänliga ryggdunk och uppmuntrande tillrop som när jag gav Lidl en riktig Gödsvinet-omgång. Jag tangerade också svinets “gilla”-rekord, det tackar jag våra kära läsare för. Hoten om svartlistning från mathandlarna har uteblivit, så därför känner jag mig trygg i att ge mig på nästa offer, nämligen hemköp.

På hemköp handlar de som vägrar handla i vanliga arbetarklassaffärer. De som tycker att lidl har för dåligt urval av ketchupmärken, som om det skulle vara någon skillnad på dem, ketchup råvaruhandlas troligen per fat precis som olja och apelsinjuice. Här handlar de som tycker att det är viktigt med ekologiska varor och de som bara tycker att det är för billigt att handla på samma affär som verklighetens folk. Hemköp är sannerligen dyrare än de flesta, och för detta får man lite medelklasslyx, medvetna varor och ett bra sortiment.

Detta kan man lätt förledas att tro. I själva verket är hemköp bara marginellt pålitligare än lidl. De har troligen lök, frysta laxfiléer och mjölk, men krossade tomater, köttfärs och dagsfärskt bröd kan man aldrig riktigt räkna med. Delikatessdisken är bara ett komplicerat sätt att få tag i de varorna som finns i de vanliga kyldiskarna, men tycker man att det är viktigt att någon som aldrig förr sett en osthyvel skär upp ens kvibille cheddar så kan det säkert vara värt ytterligare någon hundring. Och vad gäller märkessortimentet har hemköp en alldeles egen taktik:

För några år sedan lanserade hemköp det egna märket garant. Garant skilde sig från de varor märkta med hemköp i det att de var ekologiska, hade en sparsmakat designad etikett (nyckeln till ett hållbart klimat) och att de var snäppet dyrare än de redan dyra varorna. Garant betydde garanterat ekologiskt, det var hemköp noga med att berätta för alla kunder. Snart hade alla sorters mat en egen garant-variant, och de vanliga hemköp-produkterna började försvinna ur sortimentet. När folk nu vant sig vid att garant betydde ekologiskt kunde hemköp utan problem börja kalla alla sina egna varor för garant, utan det mikroskopiska kravmärket och de mikroskopiska krav det ställer på produkten, och sedan kände alla att de handlade ekologiska kvalitetsprodukter när de egentligen bara lurats att uppskatta hemköps egen version av konsums blåvitt.

Visst har hemköp ett betydligt bättre sortiment än lidl, det är en bedrift som genomsnittliga godisautomater kan skryta med. Man kan lita på hemköp så länge man inte ska ha något komplicerat som kräm fräs, ekologiska ägg eller fläskkarré i skyddande atmosfär. Men vad man verkligen kan lita på i alla väder är att man får betala saftigt för kalaset. När jag nyss handlade lite vanliga förbrukningsvaror som fil, mjölk och ost kostade det mig 250 spänn. När jag senast var på lidl handlade jag middag till tolv personer för det priset.

På hemköp köper man sig hem, precis som namnet föreslår. Man betalar för att komma hem snabbare och gladare. Men ändå är man aldrig nöjd. Det har kostat snormycket utan att man fick tag i vad man ville ha.

Så vad väljer du? Betalar du för dina matinköp i tid, vrede eller i pengar? Någon kombination av dem? Eller har du ett tips där man kommer undan nöjd och med bibehållen köpkraft?

Kaffe/Kaka

av Johan

Jag testar ett nytt sorts kaffe och jag är inte säker på att jag gillar det. Det är ett vackert o’boy-brunt pulver tillverkat i Somalia och förpackat i Saudiarabien i stilfulla plaspåsar som den på bilden. Det yttersta lagret av plastpåse är förresten mitt helt bortkastade försök att något minska den stickande lukten av mycket gamla pepparkakor. Kanske skulle jag ha hållt mig till det franskrostade från Sibyllan på Östermalm.

Sibyllans kaffe och tehandel på Sibyllegatan är en anrik butik med ett fruktansvärt potent franskrostat kaffe och personal som alla ser ut lite som Anne på Grönkulla i sina klänningsaktiga förkläden. Påsen med Somali special coffee köpte jag inte där utan i en liten butik i Rinkeby. Mannen i kassan såg inte ut som Anne på Grönkulla utan mer som en jemenitisk brännvinsadvokat. Han satt bakom sin disk klädd i en sliten kavaj och ett allvarligt sinnelag medan han summerade priset för mina två kaffepåsar med hjälp av en miniräknare.

Mitt besök i Rinkeby var en del i en episk resa genom den blåa linjens samtliga stationer. Det var så jag och mejeri-Robin valde att underhålla vår gemensamma vän Kalle som var på besök från Lund. Rinkeby var bara en av många stationer och vi blev inte långvariga. Jag har hört talas om att Stockholmare ibland tar gäster från andra platser till Rinkeby för att visa upp en annorlunda sida av staden. Det var det förstås inte fråga om i detta fallet, i jämförelse med mitt gamla kvarter i Malmö är Rinkeby ungefär lite exotiskt som centrala Sävsjö.

Somali special coffee är inte det enda resultatet från vår resa längs den blå linjen men sedan jag fått tillbaka känseln i fotlederna och en del av balanssinnet är kaffet det mest bestående. När jag nu sitter vid mitt skrivbord i Vällingby med en ångande het kopp vid min sida kan jag inte låta bli att undra om det var värt det. Kaffet smakar pikant av peppar, lökpulver och explorer vodka. Det ska dock sägas att smaken av explorer vodka kan ha orsaker inte förutspådda eller uppmuntrade av producenten.

Till riktigt gott kaffe ska man enligt en enig expertis ha en god kaka. Därför är det bara logiskt att jag till mitt somaliska spritkaffe äter en liten, rysk tranbärskaka av tysk lågprisfabrikat. Kakorna är inhandlade på Matrjojska ryska och baltiska livsmedel och delikatesser i Hässelby gård. Det är små, halvsega degkakor med en något parfymerad fruktsmak. De gifter sig med det somaliska kaffet ungefär som Eva gifte sig med Adolf. Det kommer inte att bli långvarigt.

Kaffe och kaka är en svensk tradition. Det är ännu idag ett av de enklaste sätten att njuta i vardagen man känner till i folkhemmet. Jag kan därför inte låta bli att känna som om jag misslyckats.

Lidlsvinet

av Jonas

Idag var jag och handlade på Lidl. Lidl är en favoritaffär för vissa här, och det är tillräckligt för att jag ska ge affären en ny chans, trots deras ambition att vara dagligvaruhandelns eget DDR.

Men mina fördomar var naturligtvis helt berättigade. Om ICA är en grönskande skog, och Hemköp ett kalhygge, så är Lidl som månens baksida. De få varor som faktiskt finns… äsch vem predikar jag för? Alla vet att Lidl inte har något urval, ens på de få varor de faktiskt har. Det säger de till och med i sin egen reklam.

Men varför kommer folk hit då? För att det är billigare? För att det är enklare att välja?

Troligen. Lidl är en affär för folk som gett upp. De som gett upp kontrollen över sitt liv. Meningen är att man ska tro att man sparar både tid och pengar i affären där det är “lätt att välja”, men så blir det inte riktigt. Det tar en evighet att hitta det man ska, eftersom de tyska fulvarorna är utspridda helt utan logik i affären. Och när man väl kommer ut ur labyrinten måste man ändå vidare till nästa mataffär för att komplettera med de basvaror som Lidl inte ansåg sig behöva i sitt sortiment. Ska man handla på Lidl tvingas man ge upp och skaffa sig livsstilen Lidl. I livsstilen Lidl begränsar man sig till en diet uppbyggd av de restlager som för tillfället finns att köpa upp runtom på Europas lastkajar. De basvaror man kan räkna med i sitt liv är moldaviskt sköljmedel och mängder med kinderchoklad. Du behöver inte ha låg social status för att börja handla på Lidl, men du får det till slut om du fortsätter.

Att det är billigare kan ingen förneka. Billigt som tusan. Så i slutändan handlar det om hur man värderar sin tid, förutsatt att man redan gett upp alla krav på livskvalitet. Min tid är värd betydligt mer än de tior man sparar, och dessutom är det bra för mitt blodtryck att inte handla där. För att inte tala om hur ointresserad jag är av att handla färdigskivad gouda i ekonomipack.

Några av de som valt livsstilen Lidl springer säkert fortfarande runt i affären jag just besökte och jublar över hur billigt det är med någon veckogammal färdigskivad limpa och ett sexpack spritzesahne. Jag är bara glad att jag kommit därifrån, efter dubbel beräknad tid och strax över hälften av det jag behövde.