Tagg-arkiv för: mat

Mårten Gås

Såhär års, när novembermörkret sänker sig och det finns få saker att glädjas åt, kan man i varje fall se fram emot kanske den bästa av alla årets högtider: Mårten Gås. Där andra högtider trasslar till det, pyntar, orsakar köprusch på onödigheter, stress och annat dumt, är Mårten Gås ett under av enkelhet. I teorin har den något med Martin av Tours att göra, men i praktiken träffas man helt enkelt och äter denna den läckraste av alla fåglar, gåsen. Titta på den, vit och trind, med en underbart slug och enfaldig blick. Det är knappt man kan se den utan att det vattnas i munnen, ett sådant fint och genomgott djur, bättre skapt för tallriken än nästan något annat, delikat och fylligt i smaken, mustigt, underbart. Tidigare firades detta det ädlaste av fjäderfän i hela vårt avlånga land, men numera håller traditionen mestadels ut i Skåne. Det är ett sorgligt tillstånd, men dessbättre finns små fickor av motstånd på alla möjliga platser riket runt. I Stockholm, där för övrigt den moderna gåsmenyn med svartsoppa till förrätt och äppelkaka till efterrätt etablerades på Piperska muren, kan man exempelvis få sig en gås på restaurang Tennstopet, eller varför inte Gyldene Freden, och mer välsorterade handlare har gås till salu både här och där. Ja, och på tal om hur man ska äta gås, har jag bara en regel: man ska äta den. Med svartsoppa, äppelkaka, tillagning med mera anser jag att man kan göra som man finner för gott. Förvisso blir gås fantastiskt gott i ugnsstekt format (låt vara att det är det enda format jag ätit gås i), men har du någon annan tanke om hur den bör ätas, kör i vind. Jag litar till gåsens inneboende godhet, jag litar till att den kan övervinna alla utom de mest kreativa försök att göra den till något annat än en delikatess.

Så ge er ut, go vänner, och ät gås. Ät, njut, och ge en fin tradition lite ny luft under vingarna. Måtte vi fira Mårten Gås många hundra år till!

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Zum Franziskaner

Jakten på den tyskaste platsen att äta korv i Stockholm är hård och krävande, men avd Bromma och avd Johanneshov viker inte en tum från sitt uppdrag. Sån är deras verklighet. Efter rekognoscering till fots hade ett nytt mål anträffats, Zum Franziskaner i Gamla stan, eller Zumen, som den är känd på gatan. En sen eftermiddag slog våra spanare till, och satt snart till bords med de vanliga misstänkta framför sig.

Tyskar är hårda och det är inte lätt att få dem att knäppa upp, men mellan sig har våra oförtröttliga gaffelslitare många års hårt fältrecenserande under bältet. Snart sjöng de som fåglar, om surkål och kall öl och schysst wurre. Zumen levererar det teutoniska bordet och de gör det väl, folk återkommer och man kan se gamla tungviktare svänga förbi, ta ett bord i en hörna och njuta i all stillsamhet, garvade snubbar som Dojan trivs och tar det lugnt, ingen höjer ett ögonbryn. Kanske är det inte lika trivsamt inbott som på Löwenbräu. Kanske har korven en bit kvar till den hos Specialisten, även om den är riktigt schysst. Men Zumen har stil, Zumen har klass, den är långt bortom de billiga sjapp man kan hitta några gator bort. Zumen levererar, Zumen är kvar.

Lika fort som vi satt oss var det dags att gå, faten var tomma, tyskarna övermannade, svinen belåtna med ett gott dagsverke. Möjligen hade avd Bromma velat ha en öl till. Men kvällen var ung, och det fanns fler alkoholfria bira därute.

Tre och trekvarts hårdkokt tysk av fem möjliga. Gamla stan, Stockholm.

Posted in Verklighetens korv | Lämna en kommentar

Nystekt Strömming

Jag har gått förbi den några gånger, den lilla vagnen i Gamla stan som lockar (eller inte) med nystekt strömming. Till slut kom dagen då jag stannade till. Vagnen, och kanske framförallt skylten, ser ut som den kommer från nån slags forntida epok när arbetargubbar avslutade ett hårt pass i Gamla stans vikingahjälms-fabriker med en strömmingsmacka och kanske en kall öl till, på gamla gubbars vis, högst troligen med gubbkepsen stadigt på huvudet.

Men vi lever i ett nytt tidevarv. Gubbkeps markerar nu oftare en hipster, och snarare än arbetargubbar, är kön till nystekt strömming fylld med fransktalande barnfamiljer, antagligen lockade av denna till synes väldigt svenska företeelse. Strömmingen kan fås på flera sätt: på knäckemacka, med mos, i hamburgerbröd, i rulle, eller på rågbröd (det kallas ”på skånskt vis”). Likaledes finns det inte mindre än tio toppings, med pedagogisk meny med bilder, både på svenska och engelska. Kort sagt känns det ungefär lika genuint som valfri turistfälla på Playa de las Américas.

Men hur är strömmingen, då? Ja, jo. Egentligen är jag nog inget utpräglat fan av strömming men likväl kan man ju ibland bli sugen. Jag tog en knäckis, dvs strömming på knäckebröd med pressgurka och inlagd rödlök. Det var faktiskt inte så dumt – men tyvärr aningen för flottigt. Och ska inte stekt strömming vara en välsaltad rätt? Det fanns ett saltkar och jag hade nog rest mig och saltat lite extra, om inte belgiska backpackers hade stått redo att knipa min hårt förvärvade sittplats vid ett av de trivsamt välanvända träborden. Likväl vete tusan om det inte kan bli en mosplatta nån gång när jag är i Gamla stan, nu när man vet att ska salta lite extra måste man ju nästan pröva. Sen får man leva med känslan av att ta del av turistfällor på fullt allvar. Så länge man håller den hornförsedda vikingahjälmen borta från hyllan därhemma får det väl gå, på nåt sätt.

Tre och en halv hjälm av fyra möjliga. 40 kr, Gamla stan, Stockholm.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Räkmacka på Chaikhana

Nyligen hade jag vägarna förbi Chaikhana i Gamla stan. Det blir lätt så även om man egentligen inte har ärende annat än till Hötorget. Väl där kände jag hur det kurrade lite i magen och en snabb blick på menyn visade att de hade en räkmacka. Resten är, som man säger, historia. Räkmackan brukar ju sägas vara en hyllning till överdådet, och först tyckte vi kanske att det var något snålt tilltaget med räkorna. Med en tugga i munnen var dock invändningen som bortblåst: handskalade små bestar i prima form, i trevlig samklang med deras gamla parhästar: ägg, majonnäs, och så lite avokado, med en dillkvist på toppen. Det finns de som fnyser åt sådant, men för mig är dillen kronan på verket, och delikat, dessutom. Tomat och gurka kändes för en gångs skull också som trevliga additioner istället för att reduceras till beståndsdelar i en typisk svensk gammal standardsallad, som så ofta händer. Jag vet inte hur det går till, kanske är det något med proportioner, kanske ska salladen stå framme en viss tid i rumstemperatur, eller så ska grönsakerna bara vara sådär ett par dagar efter riktigt gott skick. Ja, jo. Det känns ofint att diskutera sådana gastronomiska olyckor som svensk tråksallad i det här sammanhanget; därtill är Chaikhanas räkmacka alldeles för delikat. Den försvann blott alltför fort, som de bästa festerna slutade den medans den fortfarande var på topp, medans mättnaden var rimlig och suget fortfarande kvar. Brödet under förtjänar förresten sin egen kommentar: jag är osäker på om det rostats och bretts med gott smör, eller om det smörstekts väldigt hastigt och lätt, så sprött och delikat var det. Det här förtjänar en eloge – ofta är ju räkmackan annars gjord långt i förväg, och brödet alltför ofta ganska tråkigt, blekt eller rentav soggigt, och här braverar Chaikhana verkligen.

Allt i allo, en mycket trevlig räkmacka. Det ska ju finnas andra platser med fina räkmackor i huvudstaden, och i skrivande stund känns det som en självklarhet att söka upp dem. Ändå känner jag ett gott förtroende att Chaikhana kommer hålla sig kvar i toppskiktet, om inte i volym så definitivt i kvalitet.

Fyra och en halv glad liten havsbest av fem möjliga. 145 kr, Chaikhana, Gamla stan.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Abrahamsbergs Sushi

Häromsistens hade vi vägarna förbi, och passade på att knipa en tallrik sashimi på Abrahamsbergs sushi. Kanske var vi lite överraskade av frånvaron av en skål ris bredvid, men på något slags LCHF-sätt var det säkert rätt och riktigt. Fisken är ju ändå huvudpersonen i den här maträtten, och den är len, mjuk, smaklig och alltigenom god. Sashimi är ju på vissa sätt en ganska avskalad rätt och månne är det lite för gott om sallad och annat färgstarkt precis bredvid, men när fisken är sådär precis underbart fet och mör att den bara smälter på tungan så känns det småsint att klaga på sådant. Här måste vi brasklappa för att detta var den första sashimi eller sushi vi ätit på ett flertal år, men enligt bekanta är sushin annars helt kompetent och inte dum alls.

Fyra glada fiskar av fem möjliga. 150 kr, äta här eller ta med, misosoppa (god!) inkluderat.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Lamm på Da Peppe Due

Efter att tidigare ha avnjutit en pizza på da Peppe Due, fick avd Bromma härom dagen tillfälle att återvända till denna italienska restaurang. Peppes är om ingen bodega ändå lite av en såndär kvarterskrog man kan hitta neråt medelhavetstrakten, fast snäppet bättre, och förstås dyrare. För att vara Stockholm är ändå priserna ganska resonabla.

Och så kommer vi till lilla lammet, och det är en mycket trevlig bekantskap. Ytterlåret, förlåt, ytterfilén, har grillats ordentligt, och till detta serveras en örtsky med ordentlig fräs i, kryddig och het, och spänstiga ugnsbakade rotsaker. Vi väljer potatisgratängen till detta och är i ett litet himmelrike för reptilhjärnan under en god stund, med saftigt kött smältande på tungan, och heta kryddiga toner i en batalj med den krämiga gratängen. Till efterrätt blir det tiramisu, kanske inte så fantasirikt, men vi skyller valet på en lång bortavaro från slika ting, det tycks leda till ett sug efter att testa klassikerna. På detta en kopp te, dessvärre aningen oinspirerad, och kvällen är komplett, man sitter och trummar belåtet på magen som en annan grosshandlare och ser förnöjsamt på verkligheten. Fint så.

Tre och trekvarts dödens lammunge av fem möjliga. Nånstans runt 400 kr-strecket, med bara vatten i glaset.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Snälltågets räkmacka

För den som färdas mellan rikets huvudstad och landets södra delar är Snälltåget en trevlig bekantskap, med ett gammaldags tågresande till facilt pris. Och då pratar vi trevligheter som en dedikerad restaurangvagn! Givetvis tog avd. Bromma vägen förbi denna runt lunchdags och lika givet var det att slå till på en räkmacka. Snälltåget serverar faktiskt en riktigt trevligt räkmacka, vem som nu än mekat ihop den. Det är rejält med räkor, och de är goda och stunsiga, även om de knappast lär vara handskalade. Det är sådär lite lagom med ägg och dillmajo, och vi ger även plus i kanten för en vettig klyfta citron isf de svårklämda citronskivor som annars ofta ligger där och liksom retar räkmacke-ätaren. Riktiga bestick och en trevlig restaurangvagn med gröna säten, bord med mörkt träfaner, och små gröna lampor lyfter också räkfrossan. Möjligen kunde man valt ett lite mer spännande bröd än polarbröds-cirkeln som ligger under traven räkor, men det är i varje fall piggt och fräscht. Trist dock att man inte kan bjuda på ett glas vatten till maten, utan bara hänvisar till flaskvatten!

På det hela taget är det dock en räkmacka vi kan rekommendera, och gudarna ska veta att man inte sällan blir besviken på sådana.

4 små pigga skaldjur av 5 möjliga. 119 kr i Snälltågets restaurangvagn.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Den temporära matgalenskapen

Ibland står man där vid spisen och så plötsligen är det nåt som brister, man orkar inte riktigt längre, och det som började så rationellt och vettigt spårar diskret men tydligt och fullständigt ur. Man har drabbats av den temporära matgalenskapen. När den väl har börjat står man snart framför ett kaotiskt sammelsurium och kan svårligen känna igen ens en sådan klok och modern rätt som säg, t.ex., ugnsbakad falukorv.

Det vet ju alla att man måste peta ner osten MELLAN falukorvsskivorna!

Har man tur blir resultatet ätbart utan större leda eller värk, eller åtminstone om man håller för näsan och ögonen. Framtiden får utvisa om det går att förtära ovanstående kulinariska kollaps, eller om det blir en snabb tur till pizzerian för Gödsvinet Bromma ikväll.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Gödsvinet Syds Veganoff

Efter viss initial skepsis, speciellt under tillagningen, blev Gödsvinet syd faktiskt positivt överraskade av detta vegetariska äventyr, måhända delvis p.g.a. något lågt ställda förväntningar. Det är förvisso inget kulinariskt storverk, men får faktiskt godkänt, vilket ju inte är fy skam med tanke på Gödsvinet syds något begränsade erfarenhet av att laga vegetariskt.

Det hela är, om inte samma under av avskalad enkelhet som en vanlig strogge, fortfarande inte speciellt komplicerat:

1. Hacka & fräs ½ gul lök & en klyfta vitlök i smör. Den förra kan få bli lite lätt brun här å var – den här rätten kan behöva lite smak – men se upp för att bränna vitlöken. Lägg över i en kastrull och häll över 1.5dl grädde och tomatpuré. Snåla inte med den senare, vi behöver som sagt jobba lite med smaken här.

2. Låt det här puttra lite, så löken o vitlöken gifter ihop sig med såsen. Addera en försvarlig mängd salt och peppar – grönsaker behöver rätt mycket salt för att smaka som de ska. Det blev även lite cayennepeppar och paprikapulver för att spetsa till smaken, och en liten slatt rödvinsvinäger.

3. När det har puttrat ett slag, hacka & fräs upp ½ röd paprika och lägg ner i såsen. Vi vill ju gärna låta den ha lite spänst, så lägg inte i den för tidigt.

4. När ännu lite tid har gått av vårat korta, sköra jordeliv, skär en halv aubergine i stavar, fräs upp snabbt, och vänd ner i såsen. Låt puttra säg 10-15 min, så att det fortfarande finns lite tuggmotstånd i våra gröna vänner. Smaka av och krydda upp efter behov.

Resultatet avnjöts med spaghetti, så som strogge normalt äts hos Gödsvinet syd – vi har inget tålamod med att koka ris. Det smakade faktiskt inte alls dumt, men dessvärre var det inte helt optimalt som måltid betraktat, då det inte precis gav någon mättnad. Det blev den där kusliga känslan av att magen var full, men att man fortfarande var hungrig, som verkar ha drabbat även Gödsvinets Malmöavdelning. I framtida recept blir det nog till att inkludera något lite fylligare, såsom bönor, kikärtor, eller kanske halloumi, som en läsare föreslog.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Den franska kakan

 

Vad får man om man korsar en ugnspannkaka, en paj och ett bröd? Fransmännen kallar den med sällspord precision ”kaka”. Den är lämplig till picknick, smörgåsbordet, eller som proviant för en tolvtimmarssession world of warcraft, nätpoker, eller annat onlinespelande där man helst inte pausar längre än det tar att skära sig en bit kaka och äta den.

Namnet till trots har den inget gemensamt med vad vi i Sverige refererar till som kakor. Nej, det är fransk matlagning när den är som finast: enorma mängder fett och andra onyttigheter, väl dolt under ett batteri noga valda smaker, så reptilhjärnan får sin dos hårda kalorier, och överjaget förnöjt kan sitta och tänka på oliverna eller muskoten. Som kronan på verket innehåller receptet dessutom en fin dos vetemjöl, så inte ens LCHF-sekten kan kalla det nyttigt. Precis som det ska vara, med andra ord.

Receptet är flexibelt, och är i princip tvådelat: smet, och fyllning.

Smet:
2.5 dl vetemjöl
3-4 ägg (beroende på storlek)
2 dl grädde
Bakpulver (ett kryddmått, eller nåt i den riktningen)
Salt, peppar, muskot (säg ett kryddmått vardera? eller två skak med burken? Muskot smakar rätt mycket, ta inte i så byxorna spricker, och en del av fyllningarna kan vara rätt salta, så salta inte för mycket)

Rör ner kryddor och bakpulver i mjölet så det blir lite jämnare utspritt. Varva i äggen, ett efter ett. Droppa ner grädden gradvis och få ihop det hela till en ganska rinnig, tunn smet. Sen är det dags att röra ner huvudakten: fyllningen. I princip kan man ta lite vad man vill, bara det är välsmakande, fett, och tål en runda i ugnen. Vi ger här två klassiska alternativ:

200g brie i stora kuber, 1pkt bacon hackat grovt, 100g gröna urkärnade oliver

200g roquefort, 100g torkade plommon, 100g nötter

Men i princip kan man stoppa i lite vad man har lust med, bara det passar ihop och är lagom flottigt. Mängderna är högst ungefärliga, och som riktlinje skulle man kunna säga att när smeten bara precis lyckas täcka alla bitar fyllning, och det inte går att röra runt längre, så har man lagom mycket fyllning.

Sen stoppar man in det på 175 grader i 30 minuter. När det börjar se sådär lagom mörkbrunt ut på översidan kan den som är petnoga täcka över med lite aluminiumfolie. Baka inte för länge, för då blir det inte sådär fint och saftigt, peta i mitten med nån slags pinne, och ta ut det när det fortfarande är en aning degigt. Vira in i plastfolie e.d. när det svalnat, så det håller till counterstrike-maratonet imorgon.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.