KFC

Det finns saker man vill testa mest för att man hört talas om dem så förbaskat många gånger. KFC var en av dem för mig, men nu är dådet gjort. Efter svettiga minuter borta vid Bromma Blocks var jag stolt ägare till en bytta med 5 bitar original recipe och en pommes. Kundtrycket var högt och kön till drive in avskräckte, kanske på grund av att en av våra mindre seriösa kollegor skrivit upp maten. Men till slut fick man sin beställning och en trafikfarlig bilfärd senare var det dags att avsmaka dessa legendariska högtrycks-friterade kycklingbitar med hemliga kryddor, och jag får säga att jag blev positivt överraskad – det var faktiskt helt ok. Att stöta på något som faktiskt är igenkännligt som bitar av ett riktigt djur på en snabbmatsrestaurang känns även detta lite unikt, med McRibs i oefterhärmligt men kanske inte precis positivt minne. Det ska dock inte sägas vara någon fantastisk kyckling, och de tjockare bitarna var heller inte lika saftiga, men nog var det intressant att ha prövat – en gång i varje fall. Jag grämer mig dock över att jag i stressen och pressen vid skärm-beställningen – ni vet, den där som hotar en med pistol om man inte vill beställa en meny – missat att få med mig någon coleslaw, som jag har hört är något av deras bättre. Jag är dock osäker på om de ens har den, om de inte vill kalla den dip (och det vore väl att överdriva), de hade t.ex. inte potatismos som tillbehör, bara pommes. Nåväl. En dag får man kanske ta reda på hur det ligger till, men det känns inte som någon överdriven brådska.

Tre överhettade tryckkokare olja av fem möjliga. 119 kr för fem bitar och en liten pommes (läsk hade jag hemma, och snabbmats-läskmuggar hade nog legat pyrt till som jag kör när jag är hungrig och har varm mat i bilen).

Fiskeriet Janssons frestelse

Framtiden är här, framtiden är rationell, och den är fryst Jansson som man bara kör i ugnen, inköpt i en kilometerlång kyldisk fylld med all världens läckerheter, i en gigantisk stormarknad med en ännu större parkering utanför. Framtiden är rationell, storskalig, och för oss som inte har tid att göra vår Jansson finns nu en lösning. Det kan tyckas som lösningen är något mer åt det flytande hållet, och aningen sparsmakat på potatis, och det får nog sägas vara en rimlig invändning. I teorin ska ovanstående anrättning gå att värma på 9-10 minuter i mikron men ännu efter 35 minuter i ugnen (angiven tid) såg det hela mer ut som någon slags vit soppa vari några potatisbitar flöt runt.

Ännu efter 65 minuter såg det hela aningen löst ut i konturerna, även om saker hade börjat styra upp sig lite, och nu hade hungern nått dit att det fick hamna på tallriken, givetvis tillsamman med ett bagar-dussin frysta köttbullar som stekts i ordentligt med smör. Den ser lite blek ut, vår vän Jansson, och nog hade man velat ha lite mer yta – något gasugnar inte precis är lysande på alla gånger. Hur resultatet hade blivit i mikro vill man dock knappt ens tänka på. Smaken är ungefär där den ska vara, överraskande ok, men det är tyvärr lite mosig potatis. I min bok ska Jansson göras på fast potatis, inte mjölig, men den åsikten verkar inte delas av Fiskeriets kockar. I övrigt får det väl sägas vara en något blek men hyfsat passabel version av denna klassiska rätt, och ribban sattes väl ganska lagom av de frysta köttbullarna. Jag är dock inte helt säker på att jag behöver äta det här speciellt snart igen.

Två och en halv frestelse av fem möjliga. Typ 30-35 spänn på City Gross, kvittot hade tydligen gått den väg allt världsligt ska gå. (Edit: 26:90 kostade den, tydligen)

Gås, Tennstopet

Så var det dags för gås. Gödsvinets utsände hade samman med f.d. Mejeri-Robin analyserat gåsläget i Stockholms stad och kommit fram till att denna den ädlaste av fåglar borde avätas på Tennstopet. Tennstopet är en plats vi hört omtalas som en institution av det trevligare slaget, men likväl hade ingen av oss varit där tidigare. En gammaldags charm med gröna väggar, välsuttet möblemang och prydligt klädd personal genomsyrade stället, och under middagen kunde vi förnöjas åt att se flamberad oxfilé anrättas mitt i lokalen, ett litet skådespel som andades 1900-tal såpass att man bara väntade på att Peter Sellers (och möjligen Burt Kwouk) skulle knalla in.

Efter en veteöl för Mejeristen och en halv Special Effects för Brommabon så kom så förrätten in. Ja, vi gjorde det, vi testade svartsoppan, ingen av oss hade ätit sådan tidigare och nyfikenheten blev för stor. Enligt Robin hade någon matskribent omtalat den som en närmast erotisk upplevelse, men personligen är jag nog inte lagd åt just det hållet. Jag har hört svartsoppa omtalas som flytande blodkorv som smakar pepparkaka, men jag var inte förberedd på vare sig hur intensivt fet eller söt den skulle vara. Nose to tail till trots var heller inte riktigt kråset i min smak, och tallriken fick åka ut efter några skedar. Vår vän från andra änden stan klarade sig något bättre men var ändå långt från tallrikens botten. Efter detta var man något omtumlad och det var en välsignelse att åter nå fast mark med gåstallriken. Mustig, mör och delikat, smakade gåsen så underbart som vi mindes, och rödkål samman med en fin sås bildade en utmärkt fond därtill. Några brysselkål och potatisar slank också ner, och man såg ett leende spridas över våra vänners ansikten. Mer Brooklyn dracks, rödvin dracks, och sedan spred sig den där mättnanden och lugnet. Kvar var bara äppelkakan. Den rundade fint av, söt och lite knaprig, och sedan var man redo att ta sig an november med nytt mod. Med raska steg klev vi genom rusket, varma inombords, ense om att vid första ursäkt hitta tillbaka till Tennstopet, vars ställning som institution för oss nu var oomkullrunkeligt befäst.

Gås på Tennstopet, fyra och ett halvt ädelt fjäderfä av fem möjliga. 335 kr för gåsen, 135 för äppelkakan, 145 kr för svartsoppan (som dock storsint ströks från notan).

Mårten Gås

Såhär års, när novembermörkret sänker sig och det finns få saker att glädjas åt, kan man i varje fall se fram emot kanske den bästa av alla årets högtider: Mårten Gås. Där andra högtider trasslar till det, pyntar, orsakar köprusch på onödigheter, stress och annat dumt, är Mårten Gås ett under av enkelhet. I teorin har den något med Martin av Tours att göra, men i praktiken träffas man helt enkelt och äter denna den läckraste av alla fåglar, gåsen. Titta på den, vit och trind, med en underbart slug och enfaldig blick. Det är knappt man kan se den utan att det vattnas i munnen, ett sådant fint och genomgott djur, bättre skapt för tallriken än nästan något annat, delikat och fylligt i smaken, mustigt, underbart. Tidigare firades detta det ädlaste av fjäderfän i hela vårt avlånga land, men numera håller traditionen mestadels ut i Skåne. Det är ett sorgligt tillstånd, men dessbättre finns små fickor av motstånd på alla möjliga platser riket runt. I Stockholm, där för övrigt den moderna gåsmenyn med svartsoppa till förrätt och äppelkaka till efterrätt etablerades på Piperska muren, kan man exempelvis få sig en gås på restaurang Tennstopet, eller varför inte Gyldene Freden, och mer välsorterade handlare har gås till salu både här och där. Ja, och på tal om hur man ska äta gås, har jag bara en regel: man ska äta den. Med svartsoppa, äppelkaka, tillagning med mera anser jag att man kan göra som man finner för gott. Förvisso blir gås fantastiskt gott i ugnsstekt format (låt vara att det är det enda format jag ätit gås i), men har du någon annan tanke om hur den bör ätas, kör i vind. Jag litar till gåsens inneboende godhet, jag litar till att den kan övervinna alla utom de mest kreativa försök att göra den till något annat än en delikatess.

Så ge er ut, go vänner, och ät gås. Ät, njut, och ge en fin tradition lite ny luft under vingarna. Måtte vi fira Mårten Gås många hundra år till!

Zum Franziskaner

Jakten på den tyskaste platsen att äta korv i Stockholm är hård och krävande, men avd Bromma och avd Johanneshov viker inte en tum från sitt uppdrag. Sån är deras verklighet. Efter rekognoscering till fots hade ett nytt mål anträffats, Zum Franziskaner i Gamla stan, eller Zumen, som den är känd på gatan. En sen eftermiddag slog våra spanare till, och satt snart till bords med de vanliga misstänkta framför sig.

Tyskar är hårda och det är inte lätt att få dem att knäppa upp, men mellan sig har våra oförtröttliga gaffelslitare många års hårt fältrecenserande under bältet. Snart sjöng de som fåglar, om surkål och kall öl och schysst wurre. Zumen levererar det teutoniska bordet och de gör det väl, folk återkommer och man kan se gamla tungviktare svänga förbi, ta ett bord i en hörna och njuta i all stillsamhet, garvade snubbar som Dojan trivs och tar det lugnt, ingen höjer ett ögonbryn. Kanske är det inte lika trivsamt inbott som på Löwenbräu. Kanske har korven en bit kvar till den hos Specialisten, även om den är riktigt schysst. Men Zumen har stil, Zumen har klass, den är långt bortom de billiga sjapp man kan hitta några gator bort. Zumen levererar, Zumen är kvar.

Lika fort som vi satt oss var det dags att gå, faten var tomma, tyskarna övermannade, svinen belåtna med ett gott dagsverke. Möjligen hade avd Bromma velat ha en öl till. Men kvällen var ung, och det fanns fler alkoholfria bira därute.

Tre och trekvarts hårdkokt tysk av fem möjliga. Gamla stan, Stockholm.

Nystekt Strömming

Jag har gått förbi den några gånger, den lilla vagnen i Gamla stan som lockar (eller inte) med nystekt strömming. Till slut kom dagen då jag stannade till. Vagnen, och kanske framförallt skylten, ser ut som den kommer från nån slags forntida epok när arbetargubbar avslutade ett hårt pass i Gamla stans vikingahjälms-fabriker med en strömmingsmacka och kanske en kall öl till, på gamla gubbars vis, högst troligen med gubbkepsen stadigt på huvudet.

Men vi lever i ett nytt tidevarv. Gubbkeps markerar nu oftare en hipster, och snarare än arbetargubbar, är kön till nystekt strömming fylld med fransktalande barnfamiljer, antagligen lockade av denna till synes väldigt svenska företeelse. Strömmingen kan fås på flera sätt: på knäckemacka, med mos, i hamburgerbröd, i rulle, eller på rågbröd (det kallas ”på skånskt vis”). Likaledes finns det inte mindre än tio toppings, med pedagogisk meny med bilder, både på svenska och engelska. Kort sagt känns det ungefär lika genuint som valfri turistfälla på Playa de las Américas.

Men hur är strömmingen, då? Ja, jo. Egentligen är jag nog inget utpräglat fan av strömming men likväl kan man ju ibland bli sugen. Jag tog en knäckis, dvs strömming på knäckebröd med pressgurka och inlagd rödlök. Det var faktiskt inte så dumt – men tyvärr aningen för flottigt. Och ska inte stekt strömming vara en välsaltad rätt? Det fanns ett saltkar och jag hade nog rest mig och saltat lite extra, om inte belgiska backpackers hade stått redo att knipa min hårt förvärvade sittplats vid ett av de trivsamt välanvända träborden. Likväl vete tusan om det inte kan bli en mosplatta nån gång när jag är i Gamla stan, nu när man vet att ska salta lite extra måste man ju nästan pröva. Sen får man leva med känslan av att ta del av turistfällor på fullt allvar. Så länge man håller den hornförsedda vikingahjälmen borta från hyllan därhemma får det väl gå, på nåt sätt.

Tre och en halv hjälm av fyra möjliga. 40 kr, Gamla stan, Stockholm.

Räkmacka på Chaikhana

Nyligen hade jag vägarna förbi Chaikhana i Gamla stan. Det blir lätt så även om man egentligen inte har ärende annat än till Hötorget. Väl där kände jag hur det kurrade lite i magen och en snabb blick på menyn visade att de hade en räkmacka. Resten är, som man säger, historia. Räkmackan brukar ju sägas vara en hyllning till överdådet, och först tyckte vi kanske att det var något snålt tilltaget med räkorna. Med en tugga i munnen var dock invändningen som bortblåst: handskalade små bestar i prima form, i trevlig samklang med deras gamla parhästar: ägg, majonnäs, och så lite avokado, med en dillkvist på toppen. Det finns de som fnyser åt sådant, men för mig är dillen kronan på verket, och delikat, dessutom. Tomat och gurka kändes för en gångs skull också som trevliga additioner istället för att reduceras till beståndsdelar i en typisk svensk gammal standardsallad, som så ofta händer. Jag vet inte hur det går till, kanske är det något med proportioner, kanske ska salladen stå framme en viss tid i rumstemperatur, eller så ska grönsakerna bara vara sådär ett par dagar efter riktigt gott skick. Ja, jo. Det känns ofint att diskutera sådana gastronomiska olyckor som svensk tråksallad i det här sammanhanget; därtill är Chaikhanas räkmacka alldeles för delikat. Den försvann blott alltför fort, som de bästa festerna slutade den medans den fortfarande var på topp, medans mättnaden var rimlig och suget fortfarande kvar. Brödet under förtjänar förresten sin egen kommentar: jag är osäker på om det rostats och bretts med gott smör, eller om det smörstekts väldigt hastigt och lätt, så sprött och delikat var det. Det här förtjänar en eloge – ofta är ju räkmackan annars gjord långt i förväg, och brödet alltför ofta ganska tråkigt, blekt eller rentav soggigt, och här braverar Chaikhana verkligen.

Allt i allo, en mycket trevlig räkmacka. Det ska ju finnas andra platser med fina räkmackor i huvudstaden, och i skrivande stund känns det som en självklarhet att söka upp dem. Ändå känner jag ett gott förtroende att Chaikhana kommer hålla sig kvar i toppskiktet, om inte i volym så definitivt i kvalitet.

Fyra och en halv glad liten havsbest av fem möjliga. 145 kr, Chaikhana, Gamla stan.

Abrahamsbergs Sushi

Häromsistens hade vi vägarna förbi, och passade på att knipa en tallrik sashimi på Abrahamsbergs sushi. Kanske var vi lite överraskade av frånvaron av en skål ris bredvid, men på något slags LCHF-sätt var det säkert rätt och riktigt. Fisken är ju ändå huvudpersonen i den här maträtten, och den är len, mjuk, smaklig och alltigenom god. Sashimi är ju på vissa sätt en ganska avskalad rätt och månne är det lite för gott om sallad och annat färgstarkt precis bredvid, men när fisken är sådär precis underbart fet och mör att den bara smälter på tungan så känns det småsint att klaga på sådant. Här måste vi brasklappa för att detta var den första sashimi eller sushi vi ätit på ett flertal år, men enligt bekanta är sushin annars helt kompetent och inte dum alls.

Fyra glada fiskar av fem möjliga. 150 kr, äta här eller ta med, misosoppa (god!) inkluderat.

Lamm på Da Peppe Due

Efter att tidigare ha avnjutit en pizza på da Peppe Due, fick avd Bromma härom dagen tillfälle att återvända till denna italienska restaurang. Peppes är om ingen bodega ändå lite av en såndär kvarterskrog man kan hitta neråt medelhavetstrakten, fast snäppet bättre, och förstås dyrare. För att vara Stockholm är ändå priserna ganska resonabla.

Och så kommer vi till lilla lammet, och det är en mycket trevlig bekantskap. Ytterlåret, förlåt, ytterfilén, har grillats ordentligt, och till detta serveras en örtsky med ordentlig fräs i, kryddig och het, och spänstiga ugnsbakade rotsaker. Vi väljer potatisgratängen till detta och är i ett litet himmelrike för reptilhjärnan under en god stund, med saftigt kött smältande på tungan, och heta kryddiga toner i en batalj med den krämiga gratängen. Till efterrätt blir det tiramisu, kanske inte så fantasirikt, men vi skyller valet på en lång bortavaro från slika ting, det tycks leda till ett sug efter att testa klassikerna. På detta en kopp te, dessvärre aningen oinspirerad, och kvällen är komplett, man sitter och trummar belåtet på magen som en annan grosshandlare och ser förnöjsamt på verkligheten. Fint så.

Tre och trekvarts dödens lammunge av fem möjliga. Nånstans runt 400 kr-strecket, med bara vatten i glaset.

Snälltågets räkmacka

För den som färdas mellan rikets huvudstad och landets södra delar är Snälltåget en trevlig bekantskap, med ett gammaldags tågresande till facilt pris. Och då pratar vi trevligheter som en dedikerad restaurangvagn! Givetvis tog avd. Bromma vägen förbi denna runt lunchdags och lika givet var det att slå till på en räkmacka. Snälltåget serverar faktiskt en riktigt trevligt räkmacka, vem som nu än mekat ihop den. Det är rejält med räkor, och de är goda och stunsiga, även om de knappast lär vara handskalade. Det är sådär lite lagom med ägg och dillmajo, och vi ger även plus i kanten för en vettig klyfta citron isf de svårklämda citronskivor som annars ofta ligger där och liksom retar räkmacke-ätaren. Riktiga bestick och en trevlig restaurangvagn med gröna säten, bord med mörkt träfaner, och små gröna lampor lyfter också räkfrossan. Möjligen kunde man valt ett lite mer spännande bröd än polarbröds-cirkeln som ligger under traven räkor, men det är i varje fall piggt och fräscht. Trist dock att man inte kan bjuda på ett glas vatten till maten, utan bara hänvisar till flaskvatten!

På det hela taget är det dock en räkmacka vi kan rekommendera, och gudarna ska veta att man inte sällan blir besviken på sådana.

4 små pigga skaldjur av 5 möjliga. 119 kr i Snälltågets restaurangvagn.