Yoggi yalla! Strawberry & lime (laktosfri)

av Johan11 augusti, 2012

Vi som skapade Gödsvinet förväntade oss aldrig att vårt jobb skulle vara lätt. Det har det heller inte varit. Om du tvivlar på det så kan du försöka skriva något om ölkulturen inom den professionella balettscenen. Efter 695 inlägg står vi dock kanske inför vår svåraste och potentiellt plågsammaste uppgift någonsin. Jag ska nu recensera denna flaska med Yoggi yalla! Strawberry & lime (laktosfri).

Hur hamnade denna abnormitet i min ägo? Det är en fullständigt motiverad fråga. Som så ofta när jag dricker eller äter något som kommer att göra mig sjuk så dök den upp i mitt kylskåp utan att jag placerat den där. Den blev kvarlämnad av en husgäst och med risk för att gå händelserna i förväg så är detta det äckligaste som vistats i fridfullt hummande Elektroluxskåp sedan jag under min korta karriär som pimpelfiskare odlade frigående fluglarver i kylen.

Yoggi yalla! är en vätska bestående av det vita giftet preparerad med magbakterier och fruktessens. Jag sköljer kallsvettig ner varje mun av vätskan med stora klunkar Brewdog Punk IPA men ingenting tycks hjälpa. Den här flaskan kommer att bli min undergång.

Den är laktosfri? På vilket sätt hjälper det mig? Laktos är bara en av de många giftiga sakerna i mjölkdrycker som denna och av smaken att döma blir ingenting bättre av att separera ut och avlägsna laktosen.

Yoggi yalla! Strawberry & lime smakar många saker men jordgubbar och lime tillhör dem inte. Yoggi yalla! Strawberry & lime smakar död.

13 kronor på Coop Extra i Vällingby

Inget som helst betyg

Mjölkkomplotten

av Johan7 augusti, 20127 augusti, 2012

Det har varit en lång och hård sommar i Vällingby. Flera uppdrag som skändligen försummats under årets första halva har äntligen fått den uppmärksamhet som den ekonomiska ersättningen antyder att jag borde ha gett dem redan från början.

Jag har alltså ägnat sommaren åt att skriva en rapport om kooperativt företagande, två bokkapitel om jämlikhet och ett expertutlåtande åt en neokonservativ tankesmedja i Washington DC som förmodligen skulle sammankalla till akut förbön om de kände till mina politiska åsikter. Den goda nyheten är att jag funnit tillfälle att varva skrivövningarna med en del kontemplativt och uppbyggligt öldrickande. Den dåliga nyheten är att semestern är slut på måndag.

Nu ska jag dock inte ägna värdefullt utrymme här åt att beklaga mig – det är det man har Facebook till – utan istället komma till kärnan i dagens berättelse.

Dagens uppgift var att sammaställa ett avsnitt om svensk lantbrukskooperation, en uppgift som jag länge skjutit på eftersom det är ett ämne så tråkigt att det kan sänka pulsen till skadliga nivåer till och med för en härdad yrkesman som mig.

Uppgiften gav mig dock möjlighet att åter sadla upp en ur ett helt kavalleriregemente av käpphästar som jag kommit att nära genom åren. Det är en av de stora kusarna i flocken, den om det vita giftet vi kallar mjölk. Jag har skrivit om mjölkens förkastlighet åtminstone en gång tidigare och nu är det alltså dags igen.

Boken på bilden är Martin Millars “Milk, Sulphate and Alby starvation” som på svenska kommit att döpas till “Mjölkkomplotten”. Jag köpte den på ett antikvariat i Lund i slutet på 1990-talet eftersom jag trodde att det var en bok baserad på samma insikter som jag redan gjort. Insikten att mjölk och mjölkdrickande är ett resultat av ekonomiska intressen och inte traditioner eller kultur.

I boken har antimjölkprofeten Alby kommit att bli föremål för en hänsynslös yrkesmördare sänd av det lika hänsynslösa Mjölkmarknadsrådet. Det är förstås fiktion men vi vet alla att det kan hända.

Anledningen till att jag kom att tänka på Alby och boken idag var att jag skrev om lantbrukskooperationens kontroll över den svenska mjölkproduktionen.

På grund av det svenska jordbrukets karaktär kunde nästan hela den svenska produktionen av mjölk centraliseras genom kooperativ organisering. Redan mot slutet av 1930-talet var kontrollen över 95 procent av all mjölkproduktion samlad i en och samma rörelse.

Koncentration av resurser är också koncentration av makt och genom sin dominanta ställning kunde den lantbrukskooperativa rörelsen och dess mejerier skaffa sig politisk makt och inflytande över opinionen.

Svenskarna hade innan 1930 knappt druckit någon mjölk alls, speciellt inte om man inte själv ägde en ko, något som allt färre människor kom att göra vid denna tid. Det var sveriges mjölkproducenter som med sina ändlösa resurser som uppfann det moderna mjölkdrickandet och de gjorde det genom att sprida information om att mjölkdrickande för vuxna inte bara var ofarligt utan dessutom nyttigt.

Denna information kunde i den korporativa svenska modellen leta sig in i socialstyrelsens hälsoråd och den svenska skolan utan att ifrågasättas. Svenska barn utsattes för en exempellös propaganda i skolorna där de fick veta att mjölk var nyttigt och att drycken var något som associerades med hälsosamma aktiviteter som till exempel av Arla sponsrade idrottstävlingar.

Nu vet vi förstås att mjölk orsakar och förvärrar en lång rad hälsoproblem från dödliga neurologiska sjukdomar till dålig andedräkt och acne. Spridningen av den informationen är dock inte kopplad till några ekonomiska intressen och således sker den med rätt klent resultat.

Det är därför Gödsvinets ansvar som ledande hälso och livsstilsblogg att fortsätta sprida sanningen. Sanningen kommer alltid att ha sina motståndare och vi vet inte vad de kan komma att göra om de blir desperata nog. I likhet med Alby i “Mjölkkomplotten” bör jag nog försöka se vad som rör sig i skuggarna innan de sluter sig över oss för gott. Det här är en kamp som måste vinnas.

Mjölk tills vidare

av Johan2 juni, 2011

Det ligger ett pass på mitt köksbord och det försöker säga mig något. Det är ofrånkomligen mitt för det är mina hysteriskt stirrande ögon som blickar in i Jämtlandspolisens kamera på stationen i Östersund. Detta måste betyda att jag är på väg någonstans.

Naturligtvis är jag det. Om en allt kortare stund reser jag mot Wien. “Semester” tänker kanske du men det ordet säger mig inget. Under de fem dagar jag spenderar där skall jag förbereda två presentationer, examinera fem examensarbeten och skriva flödigt och inspirerat på någon av de artiklar jag satt mig för att producera. Med lite tur lyckas jag rymma från de akademiska plikterna länge nog för att återbekanta mig med staden. Lite på samma sätt som när jag smög ut genom en sidodörr på ett universitet i Istanbul för att i ilfart färdas med taxi fram och tillbaka till Haga Sofia.

En annan sak jag måste göra är att sammanfatta den kryssning med Viking Lines Cinderella som jag genomförde med två medresenärer i helgen. Det är en berättelse långt längre än den nu ännu kortare tiden till det där planet till Wien lyfter från Arlanda. Turligt nog har en av medresenärerna redan gjort sin insats för det viktiga informationsspridandet om Viking och dess linjer. Robin har gett sin mejeriversion av resan och den finner ni så klart precis här. Trots att inlägget är på blott så där 500 ord innehåller den inte mindre än runt 900 saker jag aldrig noterade under resan. Det är nog en fråga om perspektiv men det är ju därför man, ibland, tjänar på att resa tillsammans med någon.

Om en nu riktigt kort stund reser jag själv. Det är dags att sätta punkt här men jag återkommer snart med hela berättelsen som jag vill se den.

Puck

av Johan17 februari, 20111 november, 2011

I mellanösterns säljs många av det dansk-svenska företaget Arlas produkter under varumärket Puck, för att ära regionens hockeytradition. Produkten på bilden är Arla/Pucks bredbara produkt av typen Philadelphiaost. Den är en del i en bred lansering av bredbara produkter i Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Kuwait, Bahrain, Oman, Jordanien och Vällingby.

Pucks bredbara produkt kan kallas färskost vilket känns djupt ironiskt i sammanhanget. Min burk, som jag köpte idag på Coop Extra i Vällingby, förpackades den 6:e juli förra året och den är minst hållbar till samma datum i år. Denna imponerande hållbarhet lyckas de danska mejeristerna i Viby uppnå genom att hårdpastörisera mjölk och blanda det med värmepressad palmolja från Malaysia. Det är ett recept på framgång i avlägsna och varma länder i Mellanöstern och Nordafrika men det är också ett recept på transfett. De övriga ingredienserna är smältsalt, salt, natriumfosfat och syrakultur.

Puck smakar hårt saltad creme fraiche. Smaken har gjort att de svenska konsumenterna är en aning osäkra på hur de ska använda produkten. På ett diskussionsforum för folk med mycket tid men bara mycket bristfälliga kunskaper i det svenska språket (gäller detta alla diskussionsforum?) berättade folk att de stoppar klickar av Puck i gratänger som smaksättare. Andra använde färskosten till omeletter och ytterligare andra till olika sorters kallskuret och smörgåstårtor. Jag kan inte ta ställning till dessa förslag men tanken på att breda Pucks bredbara produkt direkt på bröd för mänsklig konsumtion känns avlägsen.

Produktens starkare kort är den trevliga förpackningen. Den säljs i glas som utan vidare kan återanvändas som grogglas, vilket säkert är ett försäljningsargument som kommer att ta den muslimska världen med storm. Etiketten är skriven med både latinska och arabiska bokstäver och Pucks logotyp, den vita blomman, skiner klart från mejerihyllan på alla tungomål. Vad inte många vet är att blomman i själva verket är en (mycket dålig) muhammedkarikatyr. Sprid det inte, det är säkert känsligt.

Fetthalten är på 30% vilket gör färskosten till en relativt fettsnål creme fraise. Produkten säljs i en burk om 240 gram. Någon skrev att det finns en förpackning med 900 gram men den har bara siktats på “butiken bredvid Bagdad Livs”, på Möllevången i Malmö. Min burk gick lös på en tjuga och jag kommer inte att äta upp den.

Två blomsterrevolutioner av fem möjliga.

Espresso house och det vita giftet

av Johan9 februari, 2011

Jag köpte en kopp kaffe på Espresso house och naturligtvis var det ett fruktansvärt misstag. Det var på Gullmarsplans t-banestation och det var för tidigt för att vara vaken och för sent för att inte ha fått sin första kopp kaffe än. Jag gick först till den rätt trevliga försäljaren av mackor och drycker i hörnan vid kebabrestaurangen. Där möttes jag av en kaffemaskin lika ur funktion som resten av Gullmarsplan. Kvarstod att göra gjorde att gå till kaffekapitalisterna från Lund.

Espresso house är dyrare än holken i hörnan men man kan ju få en god kopp? Jag är inte så säker. Naturligtvis blev jag förvånad när personen bakom disken frågade om hon skulle hälla mjölk i kaffet. Hon kunde förstås lika gärna ha frågat om jag ville att hon skulle spotta i kaffet. Det ville jag inte men det var inte slut med det.

Efter att ha betalat vad som måste beskrivas som en mindre förmögenhet vandrade jag iväg mot en buss som gjorde sig beredd på att ta mig och en rad andra plågade pendlare på den dagliga ökenvandringen till de södra förorterna. På väg dit tog jag min första klunk från den lockförsedda pappersmuggen. Den innehöll otvivelaktigt vit, äcklig, jävla mjölk. Jag stod inte i närheten av någon spegel men jag föreställer mig att jag gjorde ungefär samma ansiktsuttryck som någon som funnit en kackerlacka i sin skagenröra.

Vad gör man? Bränner man ner Espresso house eller kräks man och går vidare? Jag valde att ta buss 188 söderut vilket får ses som en kompromiss dessa saker emellan. Varför gick jag inte tillbaka med det smutsiga kaffet? Detta är 2011, man “går inte tillbaka”. Man kilar iväg över Gullmarsplans smutsiga betong och bloggar om det.

Margaret Thatcher och mjukglassen

av Johan12 december, 201013 december, 2010

Ibland misstänker jag att det är mitt syfte i livet att lära mig allt om en handfull person bara utifall alla andra skulle glömma bort något. När jag hittar någon som intresserar mig så läser jag allt om och av personen i fråga. Under tiden får alla andra intressen stå åt sidan. Personer som jag läst allt om och av är Hunter S Thomson, Charles Bukowski, Kurt Vonnegut, Philp Roth, Kinky Friedman, Klaus Kinski, Werner Herzog och fler countryartister än vad någon orkar läsa om. Det finns förstås andra men dessa är pelarna i mitt kulturella kanon.

Jag vet att jag inte är ensam om att läsa på detta sätt. Det kallas att vara en nörd och vi är ett stort och färgglatt sällskap med globala förgreningar. I själva verket är ovan nämnda personer också nördar i detta avseende. Hunter S Thompson lärde sig allt Nelson Ahlgren och F. Scott Fitzgerald skrivit utantill genom att skriva av deras böcker på maskin. I Kinky Friedmans böcker finns det en karaktär som heter Ratso som kan allt om “Elvis, Jesus och Bob Dylan”. Ratso är en verklig person som heter Larry Sloman och när jag tänker på det så har jag läst allt som han har skrivit också. Låt mig dock inte börja, jag kommer aldrig att sluta.

Det finns ytterligare en pelare som jag inte nämnt och det är den enda kvinnan i sällskapet. Jag började läsa om Margaret Thatcher medan hon fortfarande var premiärminister och jag stod i begrepp att ta steget upp till högstadiet. Även om jag inte läst så förskräckligt mycket om henne under de senaste 10 åren så händer det ändå att man stöter på hennes välkända historia. Tidigare idag gjorde jag det i form av ett drama från BBC med titeln “The long walk to Finchley“. Det är en ganska prydlig produktion som underhåller utan att direkt höja pulsen på någon utom möjligen Edward Heaths efterlevande.

Det främsta nöjet för någon som redan kan historien är förstås att roas av alla små referenser som de finurliga manusförfattarna kryddat föreställningen med. Ett exempel är när Margarets make Dennis reser iväg på en av sina många affärsresor till Afrika. När han säger adjö till familjen frågar deras son Mark “can I go to Africa, I promise to be good?”. Skämtet består förstås i att Mark Thatcher många år senare åkte till Afrika för att avsätta Ekvatorialguinea ledare, en rätt obehaglig typ som sägs äta sina fiender, med hjälp av sydafrikanska legosoldater. Kuppen misslyckades och Ekvatorialguinea försökte få Thatcher utlämnad från Sydafrika, där han arresterats. Han kom undan med en villkorlig dom och bor nu i Spanien.

En mycket omtalad episod i Margaret Thatchers liv var när hon uppfann mjukglassen. Om hon nu gjorde det. Det är sant att hon arbetade i brittisk livsmedelsindustri med att finna sätt att dryga ut glass med luft. Vilken hennes roll var är inte känt men hon var precis färdig med sin kemistexamen, detta var under de första åren på 1950-talet, så hon var förmodligen inte projektledare. Oavsett vilket så finns det dock de tråkiga människor som påpekar att Dairy Queen har serverat mjukglass i USA sedan 1930-talet.

Arbetet med mjukglassen beskrivs också i “The long walk to Finchely”. I ett underbart ögonblick av torr engelsk humor utbrister Thatcher att hon inte vill hålla på med att piska gas i vegetabiliskt fett för att få det att efterlikna mejeriprodukter. Hon säger att “när jag blir parlamentsledamot så kommer jag göra så att det finns tillräckligt med riktig mjölk åt Englands barn”. Skämtet i detta fall är förstås att hon under sin tid som skolminister i nämnde Heaths regering i början på 1970-talet avskaffade subventionerna för mjölk i de offentlig skolbespisningarna. Detta var en mycket impopulär åtgärd som sparade ganska lite pengar och som gav Margaret öknamnet “Thatcher the snatcher”.

Jag håller med Thatcher i den frågan, mjölk är ett gift och om de engelska barnen slapp det tack vare de uteblivna subventionerna så ska de bara vara lyckliga för det. Min morfar brukade säga “jag har inte druckit mjölk sedan jag fick gylf i byxorna” så han var på vår sida också. Nu finns det dock de som gillar mejeriprodukter och vi får försöka lära oss att leva med dem. Några sådana är författarna till bloggen “Mejeriprodukt.se” och jag kommer trots mitt motstånd mot mjölken att följa deras väg mot en slutgiltig klassificering av världens mejeriprodukter. Något säger mig att de är nördar också. Mejerinördar.