Tagg-arkiv för: musik

Bat out of hell

Tidigare i somras fick jag med mig en liten liten flaska fatlagrad Bat out of hell från Holland. Det är en sammarbetsbrygd mellan amerikanska Flying Dog och holländska De Molen, som jag skrivit om tidigare.

De Molen är kungar på tunga imperial stouts och porters, och detta är en av de senare. Den är dessutom ekfatslagrad, något som i ärlighetens namn inte brukar tillföra något positivt till öl. Namnet lovar dock en hel del, så jag sätter på Bat out of hell, häller upp de få dropparna (flaskan är nog inte större än 2dl), skrålar högljutt med i den fantastiska och precis lagom långa låten och smakar.

Den segt rinnande brunsvarta drycken har alla de kännetecken man lärt sig lita på från amerikanska bryggerier. Det är hårt och torrt. Alla smakerna är maxade, och i början påminner det om en Yeti. Brinnande kaffeodlingar, krutrök och vattenkvalitén i mexikanska gulfen är bilder som målas upp för mitt inre. Men efter bara några sekunder skiner holländarnas elegans igenom. Det smakar aningen vinöst, med en söt och fyllig avrundning. Jag anar en vagt passerande portvinsfylla. Allra sist känner man en hint av fatlagringen, men bara som om en ektunna rullat förbi sakta i vinden. En minut efter senaste klunken dröjer en diskret smak av torrt trä kvar sig i munnen. Det smakar skrinda.

Den här ölen var helt fantastisk. Fem köttfärslimpor av fem möjliga är det enda rimliga betyget. Köp den här om ni hittar den! Och dela den inte med någon!

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Old Stock Ale

En plågsam insikt har likt en objuden gäst klivit innanför tröskeln i mitt liv. Sedan den tid då jag bodde i vad som såg ut som ett parkeringshus vid drottningtorget har jag då och då stoppat undan lagringsbar öl i min källare för att glömma dem där några år. Det beteendet har närmat sig ett maniskt hamstrande, och till slut har jag fått inse att det är dags att börja dricka av förrådet. Men när jag senast plockade fram en flaska Slottkällans imperial stout från 2007 och smakade insåg jag att jag nog tycker bättre om dem färska.

Typiskt.

Nåja, intet ont som inte för något gott med sig. Nu har jag ju en faslig massa alkoholstark finöl som behöver drickas illa kvickt. Därför plockade jag precis fram en flaska Old Stock Ale från 2009.

Etiketten säger bäst före december 2019, och detta är en av de ölar som kännarna tycker om att köpa och hamstra. Jag har smakat den färsk innan och tyckte att den mest var spritig. Inget konstigt med det, den väger in på hela 11,5%. Tanken var att den skulle ha lugnat sig efter några år i källarmörkret.

Nu är den i alla fall öppnad. Ett behagligt gnällande sprider sig i vardagsrummet från min vackra skivspelare, och den därpå snurrande Neil Young. Doften som ackompanjerar välljudet är stor och söt. Till ölstilen Barley Wine brukar man mest associera russin, men russin är barnmat. Det luktar torkat och bränt. Torkad frukt… jaja okej, det luktar russin. Det luktar gott, men sticker av styrkan. Smaken är sött maltig och sockrig, men med en klart myndig alkoholhalt som motverkar klibbigheten. Snarare är det starkt och kantigt. Efterbeskan markerar det ännu mer, och skär sig mot sötman. Det påminner en del om en mörk bitter chokladpralin med sprit i. Nej detta är fortfarande inte en öl för mig. Hoppas att jag inte har fler stående i källaren.

Neil Young har slutat gnälla, och det har även jag. 11,5% gör att man efter ett halvt glas börjar uppskatta det mesta. Bob Dylan har däremot tagit vid där mitt och Neils gnällande slutade, och påpekar nasalt att ”I’ve forgotten more than you’ll ever know”. Kanske har han också glömt att man inte bör lagra öl.

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Entombed och stoiska pappor

För några år sedan var jag på malmöfestivalen och såg Front line assembly. De kanadensiska electrorockarnas storhetstid var onekligen förbi, och konserten var sådär. Men i publiken såg jag något väldigt fint. En tjej i trettonårsåldern stod och såg på konserten, med pappa tålmodigt väntande i oväsendet två meter bakom. Det här var inte hans musik. Hon tyckte det var ytterst pinsamt att pappa var med, det syntes, men innerst inne var hon nog tacksam för att få ett ”ja du får gå, om pappa följer med” istället för det enklare och tråkigare ”nej”.

Som sagt, konserten var sådär. Men några timmar senare var det dags för Laibach, och de var desto bättre. En glimrande technoparad i Laibachs typiska marschtakt. Helt plötsligt såg jag samma scen igen. Den tonåriga tjejen stod och diggade coolt och nonchalant. Hon låtsades som att hon inte kände mannen som stod två meter bakom och undrade varför hans dotter lyssnade på mullret från en skäggig sloven i uniform. Han hade alltså stått ut med två konserter av det värsta oljud man kan utsätta en vuxen människa för, och ett antal timmars väntande, för att dottern skulle kunna få sin konsertupplevelse. Han njöt verkligen inte av detta, men inte heller led han. Han väntade med ett stoiskt lugn, väl medveten om att detta var viktigt för dottern. Helt plötsligt insåg han att det vansinniga oväsendet var en version av Rolling Stones Sympathy for the devil, en av Laibachs sedvanliga covers. Han började studsa upp och ner med ett fånigt leende på läpparna, och lutade sig fram och berättade för sin dotter att detta var gammal bra musik.

Det var så vackert att jag fick torka en tår.

Flera år senare, nämligen igår, spelade dödsrullarna Entombed på nämnda festival. Entombed var bra som de alltid är. Till och med lite tajtare än vad de brukar vara. Jag var inte helt överens med deras låtval men när de avslutade spelningen med den underbara Night of the Vampire var allt förlåtet.

Mitt under spelningen såg jag samma scen igen, men med nya aktörer. Pappan hörde inte hemma där, i sin polotröja och sandaler smälte han rätt dåligt in. Och Entombed är inte lätta att uppskatta om man annars lyssnar på musik med sång och/eller melodi. Men tålmodigt stod han där med sina två söner. Inte ens när polisen fick börja delta i det stökiga firandet framför scenen avbröt han expeditionen.

Entombed på malmöfestivalen, en sedvanligt stabil fyra av fem.

De två självuppoffrande papporna, fem av fem. Hatten av!

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Storsjöyran 2011 – försök till hågkomster

Roky Erickson

Roky Erickson

Det var något i luften redan på tåget mot Östersund och jag tror inte att det bara var elektromagnetisk strålning. Det var bara några timmar tills Yran 2011 skulle så upp portarna och ett högst ogenomsnittligt antal passagerare drack öl ur burk. SJ:s bistro öppnade serveringen klockan elva och trots att vi då befann oss någonstans i trakten av Hudiksvall så hade jag och många med mig redan själsligen checkat in på en av Sveriges största och viktigaste festivaler.

Storsjöyran sträcker sig från torsdag till lördag den sista veckan i juli och jag hade biljetter till de två avslutande dagarana. Under den inledande dagen vilade jag mig i form hemma hos mina överseende värdar genom att dricka rosévin i trädgården och lite senare en halv flaska Jameson på golvet till tvättstugan. På så sätt fann jag den kraft och moraliska resning som krävdes för att göra den första vandringen ner mot festivalområdet följande kväll, fredagen den 29:e juli.

Min första musikaliska upplevelse under yran 2011 var Deadman på den lilla scenen Intiman i Storsjöteaterns innanmäte. De första ljuden jag hörde var från Eric Saades konsert på Stortorget men det hindrar inte att min första musikaliska upplevelse under yran var Deadman. Om man vet något alls om musik så vet man att all bra musik har en anknytning till Austin. Anknytningen är bara mer eller mindre långsökt. Deadman är en helt Austin-baserad grupp som spelar en ganska sympatisk countryrock i Flying Burrito Brothers och The Bands anda. Inte minst de senare borde känna sig hedrade av den rättrogna tolkningen av ”The Weight” som avslutade Deadmans trevliga lilla konsert i källaren.

Jag förstår inte hur Yran-ledningen tänkte när de bokade The Posies till Storsjöteterns salong. De har dock gjort konstiga saker förut med lysande resultat så jag antar att vi får lita på deras omdöme. Det hindrar dock inte att de mest hängivna fansen längst fram vid scenen höll på att bryta både sina egna ben och benen på teaterns golvfasta fåtöljer varje gång bandet vred upp trycket. Ken Stringfellow gjorde ett speciellt omnämnande av ett par sådana hängivna fans som åkt hela vägen från Lund bara för att se The Posies. Det var förstås i Lund jag såg Ken Stringfellow senast. Han dök upp vid den Blekingska Nationen ensam med sin gitarr och mycket anspråkslösa krav på ersättning. Under de förutsättningarna spelade han i nästan tre timmar och alla som var närvarande med undantag för DJ:n som skulle spela efteråt blev lite mer benägna att resa hela vägen till Östersund för att se honom igen. Jag till och med flyttade till Östersund men det är ju en annan historia. Om man vet något alls om musik så vet man att all bra musik har en anknytning till Austin eller den Blekingska Nationen i Lund

Deadman

Deadman

När jag klev ut genom Storsjöteaterns portar möttes jag av det omisskännliga ljudet av 15000 personer och Ola Salo. The Ark har kommit till vägs ände och de verkade trivas där. Den som såg folkhavet i Östersund inser att vägs ände är en rätt lång bit från den tidiga morgon när jag, bokstavligen, snavade på diverse Ark-gitarrister som tog igen sig i ett trapphus på redan nämnda nation i Lund. Det var för sådär 11-12 år sedan och Yran 2011 kommer att bli den sista gången jag såg dem. Jag hade förmodligen stannat för hela konserten om inte en artist från Austin inlett sin konsert samtidigt nere i Badhusparken.

Roky Erickson är en artist vars historia blivit mer fascinerande än hans musik. Den har berättats tusen gången tidigare och jag tänker inte ge den en recitation till här men den är lång, tragisk men samtidigt vagt optimistisk sedan Erickson tillfrisknat och gjort en helt godkänd återkomst. Jag är lika glad som någon att se mannen bakom 13th Floor Elevators stå där på scenen under björkarna men för att vara fullständigt uppriktig så är Roky 2011 inte en stor musikalisk upplevelse. Förra året turnerade han med Okkervil River som lyfte honom på samma sätt på scen som i studion vid inspelningen av deras gemensamma skiva True Love Cast Out All Evil. Han gjorde ingen dålig konsert men konkurrensen på en festival är stenhård och jag kan förstå de som gick någon annanstans för att höra något energirikare.

The Posies

The Posies

Lykke Li var något energirikare. Inte nog med att hennes scenshow såg ut som en pågående härdsmälta, hon sprang själv runt klädd i rekvisita från The Ring på ett sätt som påminde om en felmedicinerad men ack så skönsjungande demonutdrivare. Hennes konsert var den mest perfekta under hela yran vilket inte nödvändigtvis är ett bra betyg. Hon arbetade upp en unik stämning med ljud och ljus inför varje låt på ett så genomarbetat sätt att det inte fanns någon som helst plats för improvisationer eller andra främmande livsformer i hennes utomjordiska scenmiljö. Kanske  var föreställningen för tungrodd för att dra ihop ett extranummer men att som henne låta bli att göra det efter den sista konserten i den jämtländska natten var oförlåtligt.

Det hade varit en lång fredag så jag tvingades hålla lördagen kort. Att hålla en lördag kort innebär i de flesta fall att man häller lite Jameson i frukostkaffet och slår sig ner i en trädgårdsstol med en burk öl. Det är vad jag gjorde medan livet fortsatte på vad jag förutsätter är sedvanligt sätt i mina värdars hem. Någon bar runt stora stenblock, någon annan sprang runt barfota i skogen och en tredje stod och skar i en oxfilé stor som en minibuss. Det var som ett depraverat avsnitt av familjen Flinta. Mitt enda bidrag till hushållningslustan var att göra en sensationellt ambitiös inköpsrunda till systembolaget. Jag nämner det för att det på något sätt spelar in i vad vi känner som Storsjöyran.

Det var en utökad och mer förhärdad grupp som gjorde årets sista vandring ner mot festivalområdet. På fredagen vallade vi barn till säkra plågor framför Eric Saade men på lördagen var vi fyra vuxna som skickade en flaska whiskey mellan oss på promenaden genom villaområdet. Det händer såvitt jag vet alla.

Lördagens första attraktion var Säkert som med fördel av hemmaplan levererade en fullständigt ändamålsenlig konsert. Vilka ändamål man vill uppnå med en Säkert-konsert kan förstås variera men för min del var jag fantastiskt nöjd med att få återse artisten som gett oss några av de finaste styckena tonsatt poesi på det svenska språket. Annika Norlin framstår allt mer som den mest sympatiska personen i svenskt musikliv ju mer man hör om henne. I en intervju för SVT berättar hon obekymrat att det bästa med turnéer är att ”bo på hotell” och när någon frågade henne vad hon tänkte när Jämtlands president utsåg henne till kulturminister svarade hon att hon missade det eftersom hon var borta på tivolit och åkte karusell. Om det går att bli mer opretentiös så vill jag se bevis på det.

Håkan Hellström tillhör de artister jag sett flest gånger och det är ingen slump. Han är alltid bra och han var bra på Yran 2011. När man hört allt förr är det dock svårt att inte intressera sig för något nytt. Något nytt eller en kall öl. Dessutom var Stortorget framför Hellström fullt med folk som druckit hela dagen och jag hatar fulla personer.

Raphael Saadiq

Raphael Saadiq

Det var så jag hamnade på konsert med Raphael Saadiq. Saadiq är något av det mest begåvade jag sett på en scen någonsin. Tillsammans med ett tätt och våldsamt svängande band vandrade han obesvärat från ett olympiskt genomfört soulstycke till ett annat. Glädjen, energin och hängivelsen vann över en alldeles för gles publik på den medelstora scenen bakom det gamla polishuset i Östersund. Roky Erickson har en tragisk bakgrund men Saadiqs fasansfulla uppväxt i Oakland ger ett lika anmärkningsvärt men mindre uppmärksammat djup till hans konsert. Att jämföra deras framträdande skulle bara vara grymt.

Presidentens tal till republiken är ett viktigt inslag på varje Yra. Eftersom detta var den sjunde gången jag besökte festivalen så hade min fascination för den jämtländska självständighetsförklaringen på Stortorget kommit att svalna från redan från början måttliga temperaturer. Jag besökte det kollektiva urinhålet i utkanten på området, köpte en kebab och traskade in någonstans en bit in i Ewert Ljusbergs då lätt falnande brandtal. Ungefär 25000 människor hade hunnit före och de var märkbart uppspelta även om en del av Ljusbergs folkliga skogskommunism växte enstaka protester. Enstaka protester kan dock inte göra något åt det mäktiga intrycket av ett folkhav som viftar med flaggor och skanderar slagord med en röst.

När det kommer till dramatiska utspel så har Ewert Ljusberg inte någon möjlighet att nå upp till mer än fotknölarna på Henrik Berggren. Han svepte manteln över axeln och intog scenen i Badhusparken som en perifer men färgstark karaktär i Macbeth. Flankerad av endast en medsångare och en trumpetare spelade han igenom valda delar av Broder Daniels repertoar. Det var den sista konserten på Yran och på den sista konserten på Yran händer det nästan alltid saker som på något sätt beror på att artisterna som hunnits samlas bakom scen är i ungefär samma skick som festivalsbesökarna i gruset framför dem. En gång såg jag Ola Salo rida på Hank von Helvetes rygg skrikandes ”I got erection” sådär 45 minuter efter det att Turbonegros konsert skulle ha varit avslutad. Henrik Berggrens konsert var inte så dramatisk.

Ett fint inslag var när man från min position kunde se hur Håkan Hellström stod bland backstage-åskådarna i scenens marginal. Det talas mycket om hur Berggren inte tål sin gamla gymnasiekompis och vägrar spela samma dag som honom på festivaler. Historier om tvistande, före detta samarbetspartners inom musiken är dock nästan alltid överdrivna. Under yrans allra sista minuter sjöng Hellström med i refrängen till Cruel town från sin position utanför scenen, långt från en mikrofon. Han var dock inte längre bort än att Berggren kunde se honom och le uppskattande.

Jag inser nu att detta blev ett rätt långt inlägg. Eftersom ändå ingen har orkat läsa så här långt så kan jag dock avsluta hur som helst. Penis. Ingen märkte nog ens det där. Bra, då lägger vi ner det här.

Posted in Okategoriserad | 7 Kommentarer

Dugan A

En fin öl på en stökig diskbänk

Härom dagen såg jag filmen Black Swan. Den var perfekt. Varje liten detalj i den filmen var så väl genomtänkt och så noggrant utfört att det inte fanns en enda detalj att klaga på. Musiken, scenografin, den suddiga gränsen mellan handlingen i svansjön och handlingen i filmen samt den ännu suddigare gränsen mellan vansinne och verklighet. Fingerspetskänslan var helt otrolig, aldrig trevade filmen en millimeter för långt åt något av hållen. Aronofsky har visat sin genialitet innan, men här skulle jag säga att han nått sin högsta punkt som regissör hittills. En perfekt film helt enkelt, och en given femma.

Precis så är Avery Dugan A Double India Pale Ale. Jag skulle inte säga att den liknar Black Swan i något annat avseende, men det är en perfekt öl. Det är precis så här en dubbel IPA ska vara. Var går gränsen mellan sötman och den väl tilltagna humlebeskan? Var går gränsen mellan de myndiga 8,5% alkohol och malten som ondskefullt mässar i bakgrunden? Jag kan inte ens säga vad den smakar, för den här smakar dubbel IPA. Så som dubbel IPA ska smaka.

Dugan A överaskar inte. IPA har man ju druckit förr. Men här kulminerar den drycken i ett klassiskt mästerverk. Fem långsökta filmreferenser av fem möjliga.

Det finns en kvar i Härnösand och tre i Gävle. Skynda skynda.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Sånger om sprit: Daddy needs a drink

Gödsvinets interaktiva kurs ”Sånger om sprit” har kommit att karaktäriseras av rätt oregelbundna kurstillfällen. Det är snart ett halvår sedan vi senast höll en lektion och det beror inte på att det saknas sånger att skriva om. Enbart i min mp3-samling finns det hundratals sånger att skriva om. Den mest trängande frågan rörande kursen är dock inte den excentriska schemaläggningen. Den mest trängande frågan är hur vi har kunnat förbise Drive-by Truckers ända till nu.

Drive-by Truckers har levererat sånger om sprit ända sedan debutskivan Gangstabilly från 1998. På den märks en sådan pärla i sammanhanget som ”Why Henry Drinks”, en rätt mörk historia om hur en halv back öl kan vara det enda som hindrar en man från att mörda sin familj. Vi får förmoda att den kopplingen mellan alkohol och våld i hemmet är begränsad till den del av norra Alabama som Drive-by Truckers kommer ifrån.

En annat fint exempel på genren är deras sång ”Dead, drunk and naked” från Southern Rock Opera, i vilken Jack Daniels jämförs fördelaktigt med kontaktlim. Jag antar att det är en fråga om smak.

Det är dock ingen av dessa sånger som dagens lektion handlar om. Vi är här för att diskutera ”Daddy needs a drink” från Drive-by Truckers stordåd Brighter Than Creation’s Dark. ”Daddy needs a drink” är i likhet med ovan nämnda sånger skriven av Patterson Hood och den bär hans signum i den lite snirkliga och till synes planlösa berättelsen, tillbakalutat sjungen till ett stillsamt och minimalistiskt komp. Hood är en god historieberättare och en återkommande minnesregel från den här kursen är ju att en sång bara är så bra som historien den berättar. I låten ”18 wheels of love”, speciellt liveversionen från Alabama Ass Whuppin’, sammanfattar han vad som kunde vara en liten roman om hans mamma och hur hon efter sin skilsmässa spenderade 6 år i sitt sovrum med tre TV-apparater och vodka/mjölk-drinkar tills hon tvingades lämna hemmet och jobba på en logistikfirma som hon sedan rymde från för att gifta sig med den 160 kilo tunga vietnamveteranen och lastbilschaffisen Chester. De vigdes inte av en Elvis-imitatör utan av en Porter Wagoner-imitatör vilket i sig berättar mer än vad Jan Guillou skulle kunna förmedla med en hel bokserie. ”18 wheels of love” är från gruppens debutskiva och endast utifrån sådana sånger kan man förstå episka projekt som Southern Rock Opera.

”Daddy needs a drink” är en återhållen sång som berättar med en subtilitet inte röjd av titeln. Hood använder bilder och litar till lyssnarens förmåga att känna igen en sorglig sång om sprit när han eller hon hör den. Så här börjar den:

Daddy needs a drink to deal with all the beauty
To deal with all the madness to keep from blowing up
Daddy needs a drink to calm down the badness
To execute his gladness on the fullness of his cup

Så långt i sången är det mesta i klartext. Vi får en förklaring till varför berättaren dricker och den levereras genom en stillsam lek med abstrakta substantiv som drivs till en mild komisk effekt i den avslutande raden. Berättelsen fördjupas dock och blir mer intressant redan i det följande stycket:

Daddy needs a drink to keep the wheels from rubbing
To compensate for nothing or nothing going on

Den första raden är en fortsättning på liknelserna från den första versen och likt dem ger bilden av de kärvande däcken bara en förståelse av att pappa behöver en drink men inte varför det är så. Ett första försök till något som liknar en faktisk förklaring kommer i den andra meningen. Anledningen till att pappa behöver en drink är alltså inte att något traumatiskt just har inträffat utan tvärtom att inte speciellt mycket alls har hänt på ganska länge. Tack vare denna textrad kan vi alltså föra sången till underkategorin ”misslyckade livsprojekt” och avdelningen för ”hur blev det så här?”. Sången fortsätter:

Daddy needs a drink so Mama fix one quick
Pour it nice and strong with your cleaning outfit on

Så här långt in i låten kastar Hood in en miljöbeskrivning. Det centrala ordet i den är, förstås, ”cleaning outfit”. Genom att beskriva vad ”mamma” har på sig får vi veta att historien utspelar sig i en klassisk arbetarmiljö, vilket kännare av Drive-by Truckers visserligen redan gissat sig till. Vi har en hårt arbetande städerska vars sysslolösa make sitter hemma med en styv drink och en slak självkänsla. Om inte det gör en countrysång så vet jag inte vad som gör det.

Daddy needs a drink to hem in his demons
To hear through baby screaming or the TV set turned on
There ain’t nothing on the radio like the wave my transmitter’s on
Put that drinking jacket on and enjoy a little fog

I denna avslutande vers kommer den korta berättelsen till sin fullbordning. När alla ljud man hör är barns skrik och väsen från TV:n kan spriten ändra frekvens på mottagningen tills man träffar på något som liknar signaler från en tid då man brydde sig. Det är en vacker beskrivning av ett osnyggt tillstånd och mer än så kan man inte begära från någon sång om sprit. ”Daddy needs a drink” är en av de finaste.

Med det kan vi avsluta ännu en lektion med övertygelsen om att vi lärt oss tillräckligt till nästa gång, när det än blir.

Posted in Sånger om sprit | 2 Kommentarer

Emmylou Harris, Cirkus

Det finns konserter man går på för att man tror att de är bra och det finns konserter man går på för att man vill se artisten. Dessa två motiv skall icke förväxlas.

När man går på en konsert som man tror är bra är bra behöver man ingen djup relation till artisten. Exempelvis gick jag på Broder Daniels berömda sista konsert i Göteborg för ett par år sedan utan att ha en särskilt djup relation till det bandet och det var en lysande konsert. Flera av personerna i publiken verkade dock ha just en sådan relation men det är en annan historia.

Sedan finns då de konserter som man går på trots att man misstänker att den rent objektiva kvaliteten kan vara bristande till exempel på grund av att artisten helt enkelt fyllt 78 och fortfarande envisas med att röka en joint tjock som en stängselstolpe inför varje konsert.

Jag syftar förstås på Willie Nelson som i sina bästa stunder fortfarande är en glädje att lyssna på men som av fullständigt naturliga skäl inte direkt orsakar upplopp och anarki bland publiken längre. Sist jag såg honom var medelålder i publiken kring 63 vilket är ungefär 20 år lägre än medelåldern i bandet. Hans trummis, Paul English, har förmodligen varit kliniskt död i 7-8 år men han sitter där fortfarande, fixerad som en uppstoppad bäver med hatt i en kontorsstol bakom trumsetet.

Ett annat lysande exempel är Bob Dylan som jag såg i Malmö för ett par år sedan under fruktansvärda plågor. Det var en rakt igenom hemsk konsert som på det stora hela påminde en del om den utdragna dödsscenen i Massenets opera ”Werther”, fast med mer smärta. Jag är glad att jag ändå fick se 1900-talets viktigaste konstnär på scen även om han för min del lika gärna skulle ha fått bundit blomsterkransar eller spelat rundpingis med bandet i två timmar.

Det händer förstås att en artist man verkligen vill se också gör en väldigt bra konsert. Det inträffade faktiskt så sent som igår på Cirkus i Stockholm. Emmylou Harris genomförde där en mycket lång, välarrangerad och på det stora hela fantastisk konsert.

Kvällen inleddes dock på ett oroväckande sätt av den sjungande inuiten Simon Lynge. Jag nämner att han är inuit eftersom han själv inte kunde sluta prata om det. Under hans 5-6 låtar långa förspelning berättade han många och ganska meningslösa anekdoter från sin uppväxt på Grönland, som om han accepterat och omfamnat det faktum att hans i första hand är grönlänning och i andra hand en rätt begåvad artist med en ovanlig röst. I fall jag vore hans manager, gud förbjude, skulle jag kräva att han kallade sig mexikan och uppträdde i poncho och sombrero. Jag skulle också säga åt honom att sluta sjunga pekoral tillägnade ”everyone who loves his fellow man”.

Emmylou Harris gjorde entré med en grupp om fem lysande musiker som alla medförde 2-3 olika instrument var. Till skillnad från Willie Nelson anställer Emmylou Harris bara levande artister och kvalitén tjänar på det. Samtliga i bandet sjunger med gott resultat och de var fenomenalt samkörda. När dessutom Emmylous röst hunnit bli rejält varm i mitten på konserten var upplevelsen tidvis intensiv. I min mening har hon aldrig sjungit bättre, vilket är en enastående prestation.

Mycket i låtvalet kretsade kring männen i Emmylous liv. Även om hennes senaste skiva främst innehåller låtar skrivna av henne själv så svävade Gram Parsons, Steve Earle och Townes van Zandt som en klart lysande och vagt bourbon-osande aura en bit över Cirkus vältrampade scengolv. Det är en illustration på konsertens kvalitet att Emmylous egna, nya, låtar lät precis lika bra som de skrivna av dessa tre.

Ibland fungerar allt och ibland blir en konsert precis så bra som man förväntar sig att den skall bli och sedan lite till. Emmylou Harris konsert på Cirkus igår var precis en sådan konsert.

PS: Recension i DN

Posted in Okategoriserad | 6 Kommentarer

Okkervil River, Göta källare

Okkervil river spelade i Stockholm igår kväll och jag var oundvikligen där. Förra gången jag såg dem fick jag ta nattåget från Östersund till Göteborg, igår körde mig gröna linjen nästan fram till dörren för konserten på Göta Källare. Även om Okkervil rivers nya skiva heter ”I am very far” så är dock avstånd av ringa betydelse. Okkervil river kan göra en bra konsert var som helst.

Denna förmåga kom förstås att prövas till det yttersta eftersom de valt att spela på en nattklubb som ser ut att ha anlitat någon serbisk krigsförbrytare som inredningsdesigner. Göta källare är en bedagad Ibiza-installation långt ner i tunnelbanesystemets äldsta och mörkaste del vid Medborgarplatsen och jag kan inte tänka mig att den vanligtvis har några andra användningsområden än för homosexuella swingersfester och studentskivor. Men det var alltså inte därför jag var där.

Naturligtvis var jag för tidig. Det finns en lång rad kaoselement som gör att det inte går att komma i perfekt tid till en konsert. Denna gången berodde det mest på att biljetten sa 20:00, Göta Källares hemsida sa 21:00 och Facebookeventet (ja, jag vet) sa 19:00. Jag dök upp innan åtta och konserten började 21:13.

Trots att jag var tidig samlades en hel del publik framför mig i den venerisk intima lokalen. När jag sträckte på mig och blickade ut över folkhavet kunde jag se i trakterna av 400 välkammade Oskar Linnros-frisyrer guppa förväntansfullt likt en stor flock med rapphöns i parningstid. Det var i det närmaste hypnotiskt.

Okkervil Rivers självklara frontfigur Will Sheff var sist på scenen och det gick inte att ta miste på honom. Precis som alltid var han klädd som en professor i litteraturvetenskap med en ljusblå oxfordskjorta över en t-shirt, stickad pullover och, naturligtvis, en perfekt sliten tweedkavaj. När jag såg mig omkring i publiken insåg jag att det fanns hela klungor med folk som hade i princip samma utstyrsel. Det såg till vissa delar ut som ett rotarymöte som gått överstyr.

De öppnade med ”Wake up and be fine” och trots att den låten släpptes för bara en vecka sedan kickstartade det publiken, som var generös och uppskattande konserten igenom. Sedan följe ett relativt publikfriande program med låtar som ”Unless it kicks”, ”A hand to take hold of the scene”, ”Our life is not a movie or maybe” och ”A girl in port”, alla från genombrottsalbumet ”The Stage Names”, som de spelade nästan hela av under kvällen.

Will Sheff sa inte så mycket under konserten men vid ett tillfälle konstaterade han att ”in such a nice, progressive country, we can play a happy song about suicide”. Detta var förstås introduktionen till ”John Allyn Smith Sails” och när den låten klimaxerade i en övergång till Beach Boys ”Sloop B John” gick en av rotaryföreningarna in i något sorts atavistiskt apstadie. En ung man i tweed bredvid mig blev så uppspelt att han nästan tappade sin Belle och Sebastian-tygpåse (£14:95). Det var en riktig föreställning i föreställningen, hans flickvän tog bilder.

Den ordinarie konserten avslutades med en utdragen allsångsversion av ”Lost coastlines”. Det är en viralt trallvänlig sång från ”The Stand Ins” som Sheff sjunger tillsammans med basisten Patrick Pestorious. Pestorious är ingen naturlig sångare man han håller tonerna genom att välja ur de lägre, dovare registren, vilket ger hans sång teatralt romantiska kvaliteter. Vid konserten på Way out west 2008 presenterade Will Sheff honom som ”Steven Patrick Pestorious”, en mycket rolig referens till Steven Patrick Morrissey, vanligtvis bara kallad Morrissey.

Det första extranumret var, modigt nog, en låt från den alldeles nya skivan som heter ”We need a myth”, en av de mer traditionella styckena bland de mer experimentellt sökande på den skivan. Ifall någon hade förväntat sig något annat så höll de det för sig själva. Det blev bara ett inrop trots ganska uthålliga försök från publiken att framkalla ett tredje uppträdande.

Konserten var i sin helhet en ytterst professionell och välslipad upplevelse, trots lite tumult kring brustna strängar och skenande monitorer. Ljudet var av blandad kvalité, Lauren Gurgiolos elgitarr lät som en kärvad Skoda Fabia emellanåt och någon måste verkligen säga åt Will Sheff att slopa den extra micken med eko-effekten. Bandet som uppträdde i Göta Källare igår kväll var inte fullt lika ystert utagerande som det jag såg i Göteborg för ett par år sedan men de bjöd på en föreställning som var perfekt i nästan alla avseenden. Det är svårt att vara missnöjd men samtidigt är det med visst vemod som jag inser att både Okkervil River och jag har blivit äldre och mognare sedan vi sågs sist.

PS: När jag passerade insläppet till Göta Källare hörde jag någon säga att kulturbloggen stod på gästlistan och mycket riktigt fann jag idag en recension där. Man kan även läsa om konserten här.

Posted in Okategoriserad | 7 Kommentarer

Jesusmusik

Rock on

Musiken har tystnat på Gödsvinet. Vår distanskurs ”Sånger om sprit” verkar ha tagit ett sabbatsår och vi har inte sett några reportage från Kungliga Operan på länge nu. Så låt mig berätta lite om vad jag har lyssnat på idag. Det har varit ännu en dag med intensivt skrivarbete här hemma i örnnästet i Vällingby och en sådan situation kräver upplyftande toner. I ett uppenbart rop efter vägledning sökte jag på ordet ”Jesus” i min samling av mp3-filer. Jag fann 45 stycken som hade ordet ”Jesus” i titeln, vilket, givet att jag är praktiserande ateist sedan födseln, får anses som mycket. Det blev i min mening en riktigt anständig spellista, de religiösa övertonerna till trots. Här är de 20 bästa låtarna från listan, utan rangordning eller någon annan ordning:

Queen – Jesus

Wilco – Jesus, etc

Morrissey – I have forgiven Jesus

Supergrass – Jesus came from outta space

Tom Waits – Jesus gonna be here

Johnny Cash – Personal Jesus

Kinky Friedman – They ain´t making jews like Jesus anymore

Kinky Friedman – High on Jesus

Jim White – If Jesus drove a motorhome

Hank Williams – Jesus is calling

Mogwai – You don´t know Jesus

Drive-by Truckers – Too much sex (too little Jesus)

Nirvana – Jesus don´t want me for a sunbeam

Kris Kristoferson – Jesus was a capricorn

June Carter Cash och Johnny Cash – I talk to Jesus every day

Glen Campbell – I knew Jesus (before he was a star)

The Velvet Underground – Jesus

Songs of soil – Jesus

Alan Jackson – If Jesus walked the world today

Public Enemy – What you need is Jesus

Woody Guthrie – Jesus Christ

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Boulevardölen

Jag hade inga förväntningar på konserten med Lars Demian och David Tallroth på Boulevardteatern. Ändå blev jag överraskad av att det var alkoholfritt evenemang. Ironin i det går inte förlorad för någon som hört någon av Demians många visor om spriten och de som dricker den. Ett evenemang är dock bara så alkoholfritt som man gör det och med hjälp av sunda värderingar och en betydande målmedvetenhet förhindrades gårdagens konsert att spåra ur i det avseendet.

Klockan var kring fem och jag hade precis klivit av tåget från Norrland när telefonsamtalet kom. En person som vill vara anonym (Olof Karlsson) frågade om mina planer för kvällen tillät en konsert med folkmusikinspirerad trubadurkonst. Mina planer för kvällen hade upp tills dess mest handlat om någon sorts kontrollerad medvetslöshet. Kvällen innan hade jag spenderat på en vän och kollegas disputationsfest i Sundsvall som var så kroppsligt påfrestande att min hjärna helt lagt ner sin verksamhet som en sympatiåtgärd. Jag hade inte ens under pistolhot kunnat formulera en fullständig mening. Ändå tackade jag ja till inbjudan och gick för att se om det var något kvar i fickpluntan.

Boulevardteatern är en av Stockholms trevligaste konsertlokaler. Det är inte den största och det är sannerligen inte den modernaste men intimiteten med scenen och det som sker på den väger upp för alla tillkortakommanden i utsmyckningen. Boulevardteatern är inte utrustad med någon som helst servering vilket gjorde att panik utbröt redan innan föreställningen skulle börja. En person i mitt sällskap reagerade på insikten om torrläggningen genom att galoppera nerför Götgatan till närmaste Seven eleven, där han köpte ett par burkar folköl bara minuter innan insläppet stängdes. Själv var jag inte i stånd till mer än något som mest liknade en plågad skritt mot limfabriken så jag fick helt enkelt härda ut.

Underhållningen på scenen gjorde det lite lättare. Lars Demian och David Tallroth är en mycket gemytlig kombo och även vi som ärligt talat inte lyssnat så mycket på Demian tidigare hade svårt att värja oss från deras inlevelsefulla tolkningar av några av Lars Demians mer eller mindre kända låtar. Konserten var en i en rad av föreställningar på Boulevardteatern under våren och det gick inte att ta fel på att Demian och Tallroth funnit ett koncept och varandra. De är samspelta men uppfriskande tvära i sitt munhuggande på scen och tillsammans gör de en större orkesters arbete. En anledning till det är förstås att framför allt Tallroth spelar på allt från el-banjo till trumpet, xylofon, munspel och en väldigt vacker gitarr. Hans huvudinstrument är dock tuba, vilket i kombination med Demians gitarr, banjo, piano och sång ger en skönt grovhuggen tolkning av Demians låtrepertoar som lånar från både amerikansk och centraleuropeisk folkmusik.

Föreställningarna på Bouldevardteatern är uppdelade i två akter skiljda åt med en paus på ungefär 20 minuter. Denna paus var vår väg ut, vår chans att ställa tillrätta det som inte teatern klarade, vår chans till en öl. Lars Demian själv var inte okänslig för belägenheten som bristen på bar skapat så han tipsade kamratligt om att den klassiska söderresturangen Pelikanen ligger bara ett kvarter bort. Det var dit vi gick och vi tittade inte tillbaka. Alla följde dock inte med. Han som köpt folköl på Seven eleven gick vilse och dök upp först en halvtimme senare, med mer folköl från Seven eleven.

Vi som tog oss dit fann en ny uppskattning för Pelikanen. Serveringen var effektiv, ölen var kall och den första på hela dagen. Det hade gått lite drygt ett halvt dygn sedan jag avslutat en fest med en badrumsmugg med whiskey på ett hotellrum i Sundsvall men det var först där och då, vid bardisken på Pelikanen som livet till sist återvände. Den andra akten var en fest. Demian räknade in publiken som skolbarn och när alla var där gick han och Tallroth loss igen. Det var en strålande föreställning och en bra kväll.

Posted in Verklighetens öl | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.