Boulevardölen

Jag hade inga förväntningar på konserten med Lars Demian och David Tallroth på Boulevardteatern. Ändå blev jag överraskad av att det var alkoholfritt evenemang. Ironin i det går inte förlorad för någon som hört någon av Demians många visor om spriten och de som dricker den. Ett evenemang är dock bara så alkoholfritt som man gör det och med hjälp av sunda värderingar och en betydande målmedvetenhet förhindrades gårdagens konsert att spåra ur i det avseendet.

Klockan var kring fem och jag hade precis klivit av tåget från Norrland när telefonsamtalet kom. En person som vill vara anonym (Olof Karlsson) frågade om mina planer för kvällen tillät en konsert med folkmusikinspirerad trubadurkonst. Mina planer för kvällen hade upp tills dess mest handlat om någon sorts kontrollerad medvetslöshet. Kvällen innan hade jag spenderat på en vän och kollegas disputationsfest i Sundsvall som var så kroppsligt påfrestande att min hjärna helt lagt ner sin verksamhet som en sympatiåtgärd. Jag hade inte ens under pistolhot kunnat formulera en fullständig mening. Ändå tackade jag ja till inbjudan och gick för att se om det var något kvar i fickpluntan.

Boulevardteatern är en av Stockholms trevligaste konsertlokaler. Det är inte den största och det är sannerligen inte den modernaste men intimiteten med scenen och det som sker på den väger upp för alla tillkortakommanden i utsmyckningen. Boulevardteatern är inte utrustad med någon som helst servering vilket gjorde att panik utbröt redan innan föreställningen skulle börja. En person i mitt sällskap reagerade på insikten om torrläggningen genom att galoppera nerför Götgatan till närmaste Seven eleven, där han köpte ett par burkar folköl bara minuter innan insläppet stängdes. Själv var jag inte i stånd till mer än något som mest liknade en plågad skritt mot limfabriken så jag fick helt enkelt härda ut.

Underhållningen på scenen gjorde det lite lättare. Lars Demian och David Tallroth är en mycket gemytlig kombo och även vi som ärligt talat inte lyssnat så mycket på Demian tidigare hade svårt att värja oss från deras inlevelsefulla tolkningar av några av Lars Demians mer eller mindre kända låtar. Konserten var en i en rad av föreställningar på Boulevardteatern under våren och det gick inte att ta fel på att Demian och Tallroth funnit ett koncept och varandra. De är samspelta men uppfriskande tvära i sitt munhuggande på scen och tillsammans gör de en större orkesters arbete. En anledning till det är förstås att framför allt Tallroth spelar på allt från el-banjo till trumpet, xylofon, munspel och en väldigt vacker gitarr. Hans huvudinstrument är dock tuba, vilket i kombination med Demians gitarr, banjo, piano och sång ger en skönt grovhuggen tolkning av Demians låtrepertoar som lånar från både amerikansk och centraleuropeisk folkmusik.

Föreställningarna på Bouldevardteatern är uppdelade i två akter skiljda åt med en paus på ungefär 20 minuter. Denna paus var vår väg ut, vår chans att ställa tillrätta det som inte teatern klarade, vår chans till en öl. Lars Demian själv var inte okänslig för belägenheten som bristen på bar skapat så han tipsade kamratligt om att den klassiska söderresturangen Pelikanen ligger bara ett kvarter bort. Det var dit vi gick och vi tittade inte tillbaka. Alla följde dock inte med. Han som köpt folköl på Seven eleven gick vilse och dök upp först en halvtimme senare, med mer folköl från Seven eleven.

Vi som tog oss dit fann en ny uppskattning för Pelikanen. Serveringen var effektiv, ölen var kall och den första på hela dagen. Det hade gått lite drygt ett halvt dygn sedan jag avslutat en fest med en badrumsmugg med whiskey på ett hotellrum i Sundsvall men det var först där och då, vid bardisken på Pelikanen som livet till sist återvände. Den andra akten var en fest. Demian räknade in publiken som skolbarn och när alla var där gick han och Tallroth loss igen. Det var en strålande föreställning och en bra kväll.

Dovas tar guld

Senast jag hörde någon säga ordet “Dovas” var kring tiden då jag skrev en recension av stället på Sveavägen i juni förra året. När jag tidigare idag lyssnade på Säkerts lysande skiva “Facit” insåg jag dock att hon spridit namnet på denna bar i Stockholm vitt och brett.

Det är i den sköra och mycket fina visan “Får jag” som Östersunds Annika Norlin beskriver hur hon landar på Dovas med sitt icke namngivna kärleksintresse. Med sin skalpellvassa känsla för ord berättar hon om att: “Se hockeyn på Dovas utan att se hockeyn, på Dovas”.

Det framgår inte vilken av Dovas två barer hon syftar på. Kanske är det den ursprungliga baren på St Eriksgatan, helt nära bron, och kanske är det baren på Sveavägen, intill Monks och platsen där Olof Palme skjöts till döds för exakt 25 år sedan. Kanske finns det någon annan Dovas, någonstans i Sverige.

Det spelar förstås ingen roll, båda ställena representerar samma sak. Det är enkla ställen för stora stark och ett avkopplat förhållande till alkohol och nästan allt annat. I Sverige är det nog bara Säkert och Håkan Hellström som klarar av att ständigt omfamna helt otrendiga fenomen och på något sätt vinna på det till slut. I SVT:s program “Dom kallar oss artister” berättar Annika Norlin att hennes favoritband i ungdomen var pojkgruppen New Kids On The Block. I det perspektivet blir det logiskt att sjunga om en stund på en bar som varken är exklusiv eller trendkänsligt alternativ.

Inte nog med att Annika Norlin sjunger om Dovas. Hon följer det i den följande meningen med det vackraste stycket poppoesi på många år:

“Får jag luta mig lite närmre precis när det blir 2-0 till Finland? Får jag köpa en öl till, som vi gör i Norrlands inland, när vi inte kan förklara hur gärna vi vill sitta kvar precis så här”

Fear and Loathing on Melodifestivalen 2011

Det går inte alltid att kontrollera vad man läser. Ibland läser man om saker som man verkligen inte vill veta något om bara för att det inte går att sluta. Det var så jag kom att börja läsa Dagens Nyheters blogg om Melodifestivalen.

Hanna Fahl, som skriver bloggen, har jag rätt avlägsna minnen av som någon som kretsade kring den Blekingska Nationen i Lund i slutet på 1990-talet. Om man kretsade kring den Blekingska Nationen i slutet av 1990-talet så ökar risken att jag kommer att läsa det man skriver. Så jag läste ett inlägg hon skrivit om att sitta i Melodifestivalens urvalsjury. Sedan dess sitter jag och läser om artister jag aldrig hört talas om och musik jag inte kommer att lyssna på. Det känns, när jag tänker på det, lite som att läsa tidningen POP 1993 eller 1994.

En anledning till att man fastnar är förstås att Fahl skriver väldigt underhållande. En anledning till varför just jag gillar bloggen är att beskrivningen av den turnerande schlagercirkusen påminner rätt mycket om en rapport från en valkampanj. Den där typen rapporterande från stora valkampanjer som beskriver vad som händer bakom scenen när kandidaterna och deras staber inte riktigt har kontroll. “Obamas pressekreterare såg pressad ut på väg ut till bussen, har de första mätningarna från New Hampshire kommit in?”. Den typen av rapportering.

Ingen människa har gjort den sortens läsning mer läsvärd än Hunter S Thompson. Hans klassiska bok “Fear and loathing on the campaign trail ’72” har kallats “The most accurate and the least factual account of the campaign” av demokraternas presidentkandidat George McGovern. Thompson skriver utifrån vad Werner Herzog kallar “extatisk sanning”, alltså en sanning som fångar det centrala budskapet i vad som händer och förstärker det genom mindre justeringar i beskrivningen av det faktiska händelseförloppet.

1972 var Hunter S Thompson en av de två reportrar från Rolling Stone som följde valkampanjen. Den andra var den mycket yngre och ytterst korrekta Timothy Crouse, vars “The Boys on the Bus” hyllats som den kanske bästa boken någonsin om mediauppbåd som följer en valkampanj. Crouse skriver ledigt och övertygande med stor detaljrikedom och inte ens de reportrar som framstår ofördelaktigt har förnekat något han beskriver.

Det mest slående med kontrasten mellan Thompson och Crouse är att det samlade intrycket av kampanjen blir ungefär samma utifrån de olika berättelserna.

32 år efter deras valkampanj ger sig Matt Taibbi ut på en liknande resa under 2004 års valkampanj. Problemet för honom och alla som läser hans bok “Spanking the Donkey” är förresten att han inte ger sig ut på en liknande resa utan på exakt samma resa.

1972 var året Richard Nixon vann en jordskredsseger trots att Watergate-affären redan var avslöjad av Washington Post. 2004 var året då George W Bush utökade sin majoritet trots att han startat åtminstone ett krig för mycket. Hunter S Thomson skakade om den politiska rapporteringen genom att ta droger tillsammans med kampanjarbetare. Matt Taibbi tog LSD och gick på kampanjbussen klädd i en vikingadräkt. Där satt han tyst och ignorerad på ett rätt sorgligt sätt tills en annan reporter kom fram och frågade om det var han som försökte göra “en ny Boys on the Bus”. En del saker fungerar bara en gång och aldrig mer.

Eftersom jag redan har glömt varför jag började skriva detta så låter jag det vara en uppmaning till Dagens Nyheters reporter i det närmaste vi kommer en valkampanj i år. LSD och vikingadräkter är gammalt. Skriv det på baksidan av körkortet och glöm det aldrig.

Kinky hatar Starbucks

Förra veckans tema här på Gödsvinet var ju karaktärsmord på karaktärslösa kaffebarer i “italiensk” stil. Vi utförde både ett bakhåll på giftblandarna på Espresso House och vad som måste betraktas som ett frontalanfall på Waynes Coffee. Nu när omständigheterna äntligen tillåter att vi inleder denna veckas leverans av livsuppehållande sanningar är det dags att gå till källan för båda dessa försäljare av kaffe att ta med och alldeles för stora muffins. Det är dags att skriva om Starbucks.

För det är ju Starbucks som förenar Espresso House och Waynes Coffee och de existerar bara för att Starbucks inte är etablerat i Sverige. Det är från Starbucks som de har lånat de italienska namnen, den mörka träinredningen och känslan av att folk tittar på dig när du försöker beställa. Har Espresso House och Waynes Coffee något som inte Starbucks har? Ja, de har Sverige.

Starbucks har för sin del lagt under sig en betydande del av USA. Visa mig en amerikansk gata och jag skall visa dig ett Starbucks. De finns i stora städer, de finns i små och det finns några som jag hittat på: I den lilla amerikanska stad som jag varit längst i fanns det bara två men då räknar jag inte de som låg inuti bokhandlar, skivaffärer, apotek, bibliotek, stormarknader, rastplatser, socialkontor och självmordskliniker. Någonstans i USA finns det med stor sannolikhet ett Starbucks med ett litet Starbucks inuti sig. Kanske finns det Starbucks som likt ryska dockor är långa kedjor med starbucksar inuti varandra, den ena lite mindre än den förra.

Starbucks har naturligtvis varit en del i tvångssteriliseringen av de en gång så virila amerikanska motorvägarna. Folk som inte åkt längs dem föreställer sig att de kantas av en lång rad småstäder av Twin Peaks-snitt där man kan äta hembakad paj, dricka nattsvart kaffe och förlusta sig med människor som någon gång tagit en bild på något de trott varit en ängel. Dessa platser finns inte längre, åtminstone inte längs Interstate-vägarna. Istället erbjuder dessa små klungor av kedjerestauranger med ungefär två mils avstånd. De flesta är hamburgerkedjor och talande nog är Starbucks den enda renodlade kaffeförsäljaren som trängt sig ända ut där motorvägarna korsar den en gång vilda västern. Jag väljer, som du förstår, att inte alls betrakta det som Dunkin Donuts säljer som kaffe.

Den amerikanska restaurangvärlden är långt mer förkedjad än vad den svenska är och ingen avskyr kedjor som Starbucks mer än Kinky Friedman. Du känner säkert Kinky Friedman bäst som ett namn du aldrig hört förut. Kanske är du inte ens säker på om det är ett namn eller ett nedsättande omdöme. Kinky Friedman är en countrymusiker, författare, guvernörskandidat, cigarrförsäljare och djurrättsaktivist som de senaste 63 åren huvudsakligen varit bosatt på ett par platser i Texas samt Greenwich Village i New York. Oavsett var han bor är dock hans själsliga hemvist den lilla gröna husvagn i Kerrville, Texas, där bodde med alla sina husdjur ett par år medan han slutade med kokain och började skriva böcker.

De flesta av de 20-talet böcker han skrivit är en slags deckare där vem som mördade någon är betydligt mindre viktigt än det faktum att det inte går att sluta skratta medan man läser. Samtliga mordgåtor utspelar sig i den verkliga Kinky Friedmans värld och den verklige Kinky Friedman är dektektiven medan hans vänner fått bli sidekicks, hjältar eller mördade. Efter ett stort antal böcker i samma miljö bestämde han sig 2003 för att skriva en helt fiktiv roman med helt fiktiva karaktärer. Den boken heter “Kill two birds and get stoned”, en mycket typisk titel vars mening blir lustigare om man känner till det idiomatiska uttrycket “Kill two birds with one stone” (“Slå två flugor i en smäll”).

I den boken lämnar författaren Kinky Friedman rollfiguren “Kinky Friedman” för att istället skriva om en “Walter Snow” som är en exakt kopia av Kinky Friedman men olik alla andra människor i världen. Bortsett från ett par tekniska skillnader, så som att “Walter Snow” bor i en källarlägenhet medan “Kinky Friedman” bor högt upp, är dessutom den yttre inramningen exakt densamma som i Friedmans övriga böcker.

Ämnet för denna roman är Walter Snows kamp mot ett lokalt Starbucks. I boken köps Walter Snows stampub upp av någon som slår igen den för att öppna upp ännu ett Starbucks istället. Detta blir startskottet för inte bara nämnda kamp mot Starbucks utan mot all likriktning av restauranger, barer, caféer och allt annat som en gång var lika eget som Kinky Friedman själv. I boken slår sig “Walter Snow” ihop med två frisinnade, unga människor och tillsammans utsätter de Starbucks för allt från bedrägeri, skadeinsekter och en unik kombination av protester från både ortodoxa judar och svarta muslimer. Ingen som läser boken kan känna att de förtjänar mindre.

Friedman är inte antikapitalist men han är en förkämpe för det udda och det unika och som sådan blir varje restaurangkedja en naturlig fiende. Framför allt är Friedman en romantiker som tidvis hänger sig åt ren nostalgi. Redan under sin karriär som countrymusiker på 1970-talet skrev han sånger som “Sold America” om tiden då “coffee with a friend was still a dime”. Hans nostalgi, hans uttalade teknikfientlighet och hans eviga klagande på den “wussification” som hans Texas genomgår är förstås inte alltid tilltalande egenskaper. När det ställer honom mot en klonarmé av själlösa kaffekapitalister är det dock inte svårt att välja sida.

Ur detta perspektivet har det inte så stor betydelse om vi har Espresso House, Waynes Coffee eller Starbucks. Kinky Friedman skulle mena att det som har betydelse är att de snart är det enda vi har.

Sånger om sprit: Tears will be the chaser for your wine

Efter en sabbatstermin är det äntligen dags för nästa lektion på Gödsvinets interaktiva kurs “Sånger om sprit“. Mycket har hänt i musikvärlden sedan sist så vi hoppar rätt in bland de dagsaktuella nyheterna.

Wanda Jackson är tillbaka och hon rusar på listorna snabbare än vad du kan säga “vem fan är Wanda Jackson”. Hennes nya skiva “The party ain’t over” är producerad och en del andra saker av Jack White. Vetenskapen har ännu inte lyckats fastställa hur många olika musikprojekt som Jack White håller igång men forskarna är relativt eniga om att White Stripes inte är ett av dem längre.

Det är redan sju år sedan White kopplade upp en annan gammal countrystjärna på sitt egna, personliga högspänningsnät. Det var Loretta Lynn och hennes elektriska “Van Lear Rose” var kanske den bästa skivan som gjordes 2004. Dessutom innehåll den en sång om sprit.

“The party ain’t over” är inte lika bra som “Van Lear Rose” och det beror inte bara på att Wanda Jackson inte är lika bra som Loretta Lynn. Jag hör inte en singel.

Nu skulle ju det här lätt komma att handla om Wanda Jacksons låt “Rum and Coca-Cola” från den nämnda, senaste skivan. Det är dock en ganska påfrestande låt så vi struntar i den. I stället vill jag rikta uppmärksamheten mot en sång om sprit som hon spelade in någon gång under perioden mellan kristi och Jack Whites födelse.

Sången om sprit för dagens lektion heter “Tears will be the chaser for your wine“. Du måste hålla med om att titeln är lovande.

Handlingen i sången utspelar sig strax innan handlingen i de flesta andra sånger om sprit i countrygenren. I de flesta countrysånger sjunger en man om hur spriten är det sista han har kvar när allt annat gått åt helvete (på grund av spriten). “Tears will be the chaser for your wine” är en kvinnas ord om hur hon vet att det är så det kommer att bli. Testa gärna att lyssna först på denna sång och sedan Merle Haggards “No reason to quit” så får du hela kedjan av händelser.

När Wanda blickar i kristallkulan skådar hon detta:

Tears will be the chaser for your wine
You sit there and tell me how you’d like to be free
You’re tired of bein’ tied down to a home and family
You say you miss the bright lights along the great white way
Little do you realize the price you have to pay

Fru Jackson sjunger till en man som är trött på att vara bunden till en familj. Ifall Wanda själv var trött på att vara bunden till samma familj och en make som dras till bjärta ljus så är det inget hon nämner. Däremot fortsätter hon med en refräng.

Tears will be the chaser for your wine after you leave this love of mine
Bright lights and taverns that’s where you’ll spend your time
And tears will be the chaser for your wine

Om nu just bjärta ljus har någon sorts animalisk attraktionskraft för maken så kanske det inte är något hon ska försöka avskräcka med? Budskapet går ändå hem, efter vin kommer tårar. För den som ändå inte förstår dunkar ändå Wanda hem poängen i den sista versen.

Before you make up your mind you really want to go
Stop and think it over there’s something you don’t know
When the part is over then what will you do
When you wanna come back there’ll be no place for you
And tears will be the chaser for your wine

Ärligt talat börjar jag hoppas att han drar. Man får ju uppskatta att hon gjorde sig besväret att tonsätta gnällandet men det finns ändå en gräns för vad man står ut med. Jag säger: “Välj vinet”.

Med de passande orden är dagens lektion avslutad. Till nästa gång skulle jag uppskatta om ni lyssnade igenom Hank Williams boxen ett par gånger, kom ihåg att ta anteckningar.

Buffalo Trace

Jag har aldrig haft anledning att betvivla min hustrus goda smak. Men ändå anstränger hon sig till det yttersta för att överaska mig på just det planet. Den här gången kom hon hem efter en tjänsteresa med en flaska för mig okänd bourbon. I valet mellan två sorter hade hon till och med dragit sig till minnes en gammal regel som jag vid ett ögonblick av klarsynthet formulerat, nämligen

Alla produkter, oavsett typ, som har en uppsättning horn i loggan eller på etiketten, tillhör troligen absoluta toppklass i sin kategori.

Detta är en regel jag kunnat applicera på tex verktyg, kläder, sprit och bilar (om jag hade haft en bil skulle det varit en Dodge).

Nu väser och rosslar Tom Waits från sin plats på min vackert röda skivspelare. Långsamt roterande mässar han någonting om Shore Leave, men det var länge sedan jag slutade försöka förstå vad han mumlar om. Istället häller jag upp ett glas Buffalo Trace.

Med sina 45% alkohol vinner den här drycken på att få sällskapa med ett par droppar vatten. När de tagit plats, och alkoholhalten därmed sjunkit till en nivå som inte kan räknas som desinficerande, har Buffalo Trace en torr smak av trä och spannmål. Långt inne bland smakämnena kan man ana en lite chokladaktig avrundning, men för detta krävs fantasi.

Det var ett tag sedan jag drack någon bourbon så min referensram är lite vingklippt, men instinktivt tycker jag denna påminner om Old Crow. Alltså en utmärkt bourbon att dricka när man inte fegar för lite tuggmotstånd. Något för den som vill känna smak av bisonoxar, vapenolja och vinden i skägget.

Destilleriet har anor från 1870 och gör därmed anspråk på att vara USA’s äldsta. Det är de säkert inte ensamma om att göra. Dock skänker buffeln på etiketten en ganska stor trovärdighet.

Buffalo Trace, fyra bisonoxar av fem möjliga.

Bunkerölen

Stockholms vackraste bunker i vårprakt

Det hade slutat snöa och blivit kallt när jag anlände. Vägen är från Vällingby var lång men det var en resa värd att göra. Efter en höst med mitt första operabesök och mitt första besök på en balettföreställning var det bara naturligt att den skulle leda till Berwaldhallen.

Nästan omedelbart innanför portarna möttes vi av personal och en hjälpsam skötare vallade mig upp för trappan till andra våningen och fram till den lite improviserade baren. Det var bestämt att jag direkt efter ankomsten skulle behandlas med 500 ml Mariestads export för att mildra kulturomställningen och förhindra bortstötning. Det var ett experiment och ingen visste hur det skulle gå. Skulle jag komma att klara ännu en utflykt i finkulturen utan att dra på mig några varaktiga men? Redan ett par centimeter ner i flaskan lättade stämningen och de oroade minerna ersattes med lättade leenden. Jag svarade på behandlingen, ölen hade fungerat för mig en gång till.

Efter att ha återvänt till de levande piggnade jag snabbt till och jag blev till och med nyfiken på hur kvällens konsertprogram såg ut. Det visade sig innehålla Esa-Pekka Salonens pianokonsert och Jean Sibelius andra symfoni. Jag tittade långt efter raden med fyllda vinglas på bardisken.

Om Berwaldhallen varit en likkista, och tro mig, den liknelsen har gjorts, så var våra platser för kvällen någonstans vid den bortgångnes högeraxel, ovanför orkestern. Jag kunde klicka ner på de väldiga golvpukorna och endast en god uppfostran och en brist på växel hindrade mig från att släppa en femkrona på den största av dem.

Pianokonserten var inte så dålig. De spelade lite högt ibland och sedan lite lågt. Däremellan spelade de lite halvhögt. Vet du vilket stycke jag menar? Killen som spelade på den vackra flygeln var mycket ung, jag gissar att han spelade för bensinpengar till moppen. Kanske samlade han in pengar till någon klassresa. Jag skulle ha kastat till honom lite småmynt men som du vet så…

Jean Sibelius var en helt annan sak. Den börjar lite mjukt men med puls, liksom lite la, la, la, la, la, na,na, naaaa. Du förstår. Allegretto. Det skall vara känt idag och för all framtid att jag föredrar Sibelius andra symfoni framför Salonens pianokonsert. Nu var det sagt.

Esa-Pekka Salonen var förstås också dirigent denna afton men det var bara en ren tillfällighet att det var just hans pianokonsert som råkade hamna i programmet. Sådant händer ibland.

Efter de båda styckena var konserten över och det var förstås mer än tid för en öl. Arrangörerna, till vilka jag räknar Sveriges Radios P2 och Sodexo, hade förutseende nog insett vilka sorts behov som uppstår under en konsert som den vi precis avlyssnat. För just sådana behov driver de i samarbete “Klubb Berwald”, en loungebetonad avtändning till tonerna av populärmusik i anslutning till den tidigare beskrivna baren.

“Klubb Berwald” siktar på målgruppen 25-45, vilket gör den till den klassiska musikens motsvarighet till Fritidsresors Bamseklubb. Till min förvåning omgavs vi där faktiskt också av människor i detta ålderspann. Vilken golvpuka de krupit fram från under vet jag inte men där var de. Kanske var de statister från radioteatern. Ett fruktansvärt otacksamt yrke för övrigt.

Vi drack lite vin och sedan hände det. Det brukar vara så. Jag ska inte påstå att jag inte vet hur det gick till men det är bäst att jag inte säger något. För alla inblandade.

Det var dock otvivelaktigt så att vi plötsligt befann oss på insidan av de låsta dörrar som skiljer besökare från musiker. Vi vandrade genom gråa korridorer, passerade Esa-Pekkas loge och fortsatte till orkesterbaren. Eftersom vi ändå var där så köpte vi ett par öl. Sedan slog vi oss ner i en soffa för att betrakta de som ansvarat för vår musikaliska underhållning.

Orkesterbaren såg ut ungefär som ett genomsnittligt fikarum vilket jag antar att den också är under dagtid. Det slående med besöket i denna avlägsna delen av Berwaldbunkern var dock inte mikrovågsugnarna eller den anspråkslösa bardisken utan vad folk gjorde där.

Den hårt arbetande personalen pustade ut efter ett väl genomfört jobb och de gjorde det genom att dricka öl direkt ur flaskan, äta kokt varmkorv och lyssna på Toto. Plötsligt insåg jag att det inte alls var en främmande miljö jag befann mig i. Bunkerölen hälsade mig välkommen och det var som att komma hem.

Bangers and mash

Förra veckans stora läsupplevelse var Keith Richards självbiografi Life. Han har inte bara en sjuhelvetes historia att berätta, han berättar den dessutom på ett underbart sätt. Han är bitvis tvärsäker, bitvis underfundig och alltid fullständigt uppriktig. Keith Richards skriver som han talar och hans vän, romanförfattaren James Fox, har pusslat ihop allt till en dramaturgiskt gripande helhet. Life är den bästa självbiografin sedan Waylon Jennings Waylon: an autobiography. Då förstår du.

Nu skulle det här inlägget ju handla om mat. Jag är, som alltid, väldigt strikt med att skriva om mat och dryck och aldrig något annat på denna bloggen. Det är en hederssak.

Keith Richards glider faktiskt in på ämnet mat efter ganska exakt 523 sidor. Innan dess rör de enda recepten speedballs (heroin + kokain) och hemmalagad smack (3 delar rent heroin + 97 delar glukos). Det är inget man blir mätt på.

Det visar sig i boken att Keith föredrar mycket traditionellt engelsk mat, trots eller tack vare att han inte bott i Storbritannien sedan kring tiden för den spanska armadan. Exempelvis har han ett direkt komplicerat förhållande till Shepards pie. Han sätter alltid upp Shepards pie på ridern, alltså den lista över saker som ett band önskar av arrangörerna i samband med en konsert. Vid ett tillfälle fann han att några personer i Stones entourage hade huggit in på pajen innan en konsert. Keith blev förstås rasande. Han lät meddela att han inte tänkte gå på scen förrän han fått en ny Shepards pie vilket fick till och med en rätt härdad Mick Jagger att bli upprörd. Strax innan konserten dök det upp en ny paj. Rickards tar fram sin kniv och sätter den i degskalet. Sedan går han upp på scen och spelar. Han äter ändå aldrig före en konsert.

En annan historia rör en vän till Keith Richards son Marlon som gjorde misstaget att gömma Keiths salladslökar på skämt. Historien slutar med att Richards, då i 60-årsåldern, jagar sonens skräckslagna vän genom skogen utrustad med inte en utan två sablar. Han har ett rätt elakt humör.

Det enda receptet i boken som inte rör olagliga substanser är för den genomengelska rätten “bangers and mash”, det vill säga korv med mos. Naturligtvis tänker jag dela med mig av det, i min egna översättning från ursprungsspråket.

1. Först av allt, finn en slaktare som gör färska korvar

2. Börja med en kall stekpanna. Keith fick genom ett matlagningsprogram reda på att korven inte spricker om man låter den värmas sakta med pannan. Han fann det vara sant och gör numer aldrig på något annat sätt. Alltså, en kall panna med ett par goda korvar som steks långsamt.

3. Släng i lite hackad lök och lite bacon i stekpannan med kryddor efter smak. Rulla korvarna långsamt då och då.

4. Koka upp några potatisar med en skvätt vinäger, salt och en hackad lök i vattnet. Släng sedan lite ärtor och morötter om du gillar sådana (Keith Richards gör det inte)

5. Mosa potatisen och allt det andra

6. Servera korven och moset med HP sauce “every man to his own”.

Svårare än så är det inte. Rock ´n Roll på ett fat. Jag hade kanske haft en klick smör i moset men nu är det ju inte jag som är rockstjärnan. Det här receptet är jag beredd att prova.

Country cookin’

Skivmässor är alltid ett vågspel. Ibland kommer man hem med något värdefullt och ibland åker man hem med ett slitet exemplar av någon av Waylon Jennings 80-talsskivor och en lukt av gammal idrottshall som vägrar försvinna. Gårdagens mässa i Solnahallen kommer att gå till historien som en av de mer lyckade.

Det blev förstås mest countryskivor men jag tittade även djupt i några soulbackar med gott resultat. Tillställningen blev dock riktigt intressant när jag nådde backarna tillhörande en spritt språngande galen man som var mycket angelägen att slippa släpa hem några skivor. Jag hann bara börja bläddra innan han haltade fram till till mig och sa “två kronor styck eller 100 för 99”. För den som finner priset på två kronor styck för högt återstod alltså möjligheten att köpa i bulk och därmed pressa ner priset till under en krona.

Jag såg för mitt inre hur det skulle vara att släpa 100 skivor genom snö och is till tunnelbanan, byta till gröna linjen vid Fridhemsplan och sedan bärga bytet till min lägenhet på 13:e våningen i Vällingby centrum. Där och då bestämde jag mig för att acceptera att betala två kronor styck. Jag kände mig rik och lite dekadent.

Man kan säga att jag gick loss ganska hårt i lågprisbackarna. Det var förstås mest skivor som man nog alltid visste skulle säljas för två kronor på en mässa i en idrottshall i Solna. De hade det skrivet över hela konvolutet. En del skivor var dock fullständigt relevanta. Jag plockade till mig ett par skivor med Dionne Warwick, någon Stevie Wonder och fler skivor av Jim Reeves än vad en man kan konsumera under en livstid.

Roligast bland fynden var nog skivan “Country cookin'”. Den skivan innehöll avsnitt 161 och 162 av den amerikanska arméreservens radioprogram med samma namn. Programmen består av värden Lee Arnolds småprat med countryartister och, förstås, en hel del musik av dessa artister. De sändes den 16:e respektive 23 juni 1974.

Ett av avsnitten hade Little Jimmie Dickens som gäst och det i sig är värt två spänn. Kanske mer. Little Jimmie Dickens var inte bara liten, omkring 150 cm, han var också en god vän till Hank Williams och en nästan lika framgångsrik countryartist som denna under 1950 och 60-talen. Han är idag vid 90 års ålder den äldsta levande medlemmen av Grand old opry.

En detalj med skivan som roade mig, om än mest på grund av en generös uppfattning av vad som är roande, var de många budskapen om hur förträfflig den amerikanska arméreservens verksamhet är. Man får veta att de frivilliga i reserven jobbar hårt för ett grönare samhälle genom att bland annat ta flygfotografin av sjuka almar i Denver. Varje sådant inslag avslutas med en liten melodi och några slående slogans. “It pays to serve in the army reserve”, etc.

Efter två avsnitt är jag redo att ta värvning.

Det var mörkt och kallt när jag hasade fram genom snön i Solna. I min papperskasse låg 23 nyinköpta skivor. Kanske kommer jag att lyssna på dem en gång och aldrig mer. Ändå var denna helgens skivmässa värt besväret. Det kanske lönar sig att tjänstgöra i arméreserven men det är inte helt utan förtjänst att ta sig till Solna ibland heller.

Balettölen

Det var inte länge sedan jag besökte den kungliga operan för första gången. Nu springer jag där som barn i huset. Detta är berättelsen om hur ett kort återseende på eftermiddagen blev en sen kväll på operan.

Berättelsen börjar i Abrahamsberg eller kanske i Östersund. Allt handlar om perspektiv och jag har inga. Det var hur som helst i Östersund jag lärde känna E och Å och det var i Abrahamsberg vi återsågs igår eftermiddag. Tanken var att jag skulle dricka vin, se på när de åt och sedan åka hem till Vällingby igen. Detta låter som ett udda sätt att fördriva en fredagseftermiddag men det finns en fullständigt naturlig förklaring och den har något att göra  med att jag hade ätit ett helt kotteri av exotiska fiskar på Folkunga Sushi och att E och Å senare skulle röra sig mot stan för att se någon fransk balett.

Redan efter den första flaskan vin kom planerna att korrigeras i marginalerna. Jag åt upp all deras mat och ringde till Operan för att boka en biljett. Därmed var vi tre som äntrade gröna linjen, destination finkultur. Finns det en resa så måste man göra den.

Vi mellanlandade hos vänliga och förstående människor alldeles i närheten av min tidigare bostad på Norrmalm. De såg till att vi fick champagne nog att klara den sista biten ner för Regeringsgatan mot Gustav Adolfs Torg och Operan.

Vi hade platser på översta läktaren, uppskattningsvis 40 meter rakt ovanför scenen. Där, bland de andra fyllona på apberget, gjorde vi oss redo för att uppleva Manon, det klassiska kärleksdramat baserat på Prévosts roman. Det är den odödliga historien om en ung man i alldeles för trånga byxor som åtrår en cynisk golddigger i folkdräkt. Föreställningen inleds med att en förstärkt grupp av män i för trånga byxor gör en koordinerad presentation av blandade indianhopp. I den mörka lokalens stillhet kunde jag bara förnimma orkesterns smäktande toner och E och Å som då och då förtjust utbytte ordet “rumpa”. Sådan är den fina kulturen strax under taknocken på den kungliga operan en kväll i november 2010.

Efter 45 minuter gavs vi en 25 minuter lång paus. Vi visste mycket väl vad det betydde. 25 minuter att bege sig till baren i källaren, 25 minuter att få sig en balettöl. Vi sprang, naturligtvis sprang vi. Det fanns ingen tid att ödsla på värdighet, inte då och inte någonsin.

Nu bör det sägas att vår angelägenhet avvek något från den allmänt uppvisade på operan den kvällen. I själva verket avvek vi även i andra avseenden. Åtminstone jag, som ju inte alls haft för avsikt att gå på balett en kväll som denna. I själva verket var jag mer klädd för en rodeo eller en konsert med Drive-by-truckers. Detta är dock ett mindre hinder än vad man först tror och förresten hade vi inte tid för att stanna upp och kontemplera klädkoder. Vi hade bråttom, bråttom till balettölen.

Jag var den enda som drack öl. E och Å fortsatte att dricka champagne och de fortsatte att prata om rumpor. Rumpor, rumpor, rumpor, där har ni min kväll i ett nötskal.

25 minuter går fort när man har roligt och jag antar att 25 minuter går fort när man pratar om rumpor. Hur som helst blev vi efter en bara en liten stund uppvaktade av en vaktmästare i någon sorts avlagd amiralsuniform. Han yttrade ett par ord som samtliga verkade sakna konsonanter. Ingen av oss förstod något alls. Finns det ett speciellt operaspråk som bara adelsmän och medlemmar i Wagnersällskapet förstår? Vi förstod som sagt inget men vi svarade ändå vänligt i ett röstläge vanligtvis reserverat för utvecklingstörda och kungligheter.

Budskapet hade gått fram: Vi hade väldigt lite tid och väldigt många trappor till våra platser och den andra akten. Vi ökade på takten redan i den första trappan och fortsatte sedan att öka hela vägen upp. När vi närmade oss vårt plan hade vi nått olympisk hastighet. Jag kastade mig upp för fyra trappsteg i taget, vi passerade män i kostym och vi passerade tanter i lila och hela tiden ökade vi för att hinna. Jag har inte skyndat till en föreställning på sådant sätt sedan jag bryskt trängde mig förbi en rullstolsbunden man på en Willie Nelson konsert i en liten stad i Klippiga Bergen någon gång för uppskattningsvis 60-70 år sedan. När vi andfådda men rakryggat gick in genom porten till läktaren ringde den andra signalen.

Den andra akten var ungefär som den första. Män i trånga byxor skuttade och kvinnor i någon sorts franska, heltäckande burkor skuttade tillbaka. Nästan samtlig kommunikation skedde medels skuttning. Tänk bara om resten av världen hade varit mer som klassisk balett. En riksdagsdebatt hade varit obetalbar.

Den andra pausen innebar en andra balettöl. Vid kring denna tid började vin, champagne och öl bli en relevant aspekt av allmäntillståndet. Jag skäms inte för att säga att vi var något mer högljudda än resten av operan. Trots att vårt tal även fortsättningsvis mest handlade om rumpor. Till vår förtjusning fick vi sällskap av sagofiguren Tant Gredelin ett par bord bort och den större delen av ballettöl II ägnades åt att beundra och kommentera denna aristokratiska kvinnas förehavanden. Varken fascinationen eller uppskattningen var ömsesidig

Balettölen är en illa kyld dryck som kommer ur en flaska från ett danskt bryggeri. Den har en elegant smak av bröd, humle och rumpa.

Vi var sena igen och vi sprang igen. Denna gången trodde jag verkligen att någon skulle komma till skada.

Luften var kylig och en förening av kväve och syre när vi åter stod ute på Gustav Adolfs Torg. Det var för tidigt att åka hem och för sent att göra något åt rösten som skriade av törst från någonstans i vildmarken bakom hypotalamus. Åter igen sökte vi asyl på Norrmalm och åter igen gavs vi champagne och annat som själen begär efter ett par timmars balett på rikets första scen.

På väg hem på tunnelbanan spydde en punkare på mina skor.