öl

Big Drop Pale Ale (1951)

av zonk

Vi har ju redan ett gott öga till brittiska bryggarna Big Drop, då de gjort oss den stora välgärningen att ge oss en av de få alkoholfria stouts som finns att få tag på. Möjligen har några litauer slagit dem på fingrarna, men det är ändå ett ädelt värv. Alkofri pale ale är ju betydligt enklare att hitta, det är inget man söker med ljus och lykta, men likväl finns det helt klart plats för en till. Big Drops alkofria variant är här väldigt, för att inte säga extremt, typisk: kraftigt humlig, lite tropiska hintar, plåtig fin efterbeska, och ja numera väntar man ju sig det – den innehåller såklart laktos. Allt i allo är det en högst habil om än kanske inte direkt övermåttan minnesvärd pale ale. Må vara att jag suktar mer efter en fin alkofri geuze, eller belgisk ale, eller riktigt stram cider – jag kommer köpa fler Big Drop pale ale. De behövs!

Fyra fina ting av fem möjliga. Nr 1951 på bolaget, 13:90 kr.

Sofiero 0.0%

av zonk

Sin blekgula lekamen och arom av utspilld lättöl till trots, överraskar Sofiero 0.0% med att vara en hyfsat ölig öl, ja, lite sådär billigare stor stark i stilen, lite brödig, lite söt, utan att försvinna iväg i knepiga petrokemiska bismaker eller någon slags spök-beska som försvinner snabbare än sin egen skugga. Visst undrar jag varför jag plötsligen kom att tänka på äppelkart, visst kunde det smakat lite mer, men på det hela taget är det en godtagbar enkel öl av lagertyp. Det säger något om konkurrensen bland alkoholfri lager, speciellt bland 0.0-procentarna, att detta räcker långt, ja, om jag inte vill hissa eller utmärka Sofiero 0.0%, så behöver jag heller inte varna för den. Jag frågar mig ibland varför jag testar alkofri öl som verkar lite mindre än lovande, och här har vi svaret – endast Staropramens alkoholfria hade jag hållit för en bättre alkofri lager, och Freeze hade jag hållit för ekvivalent.

Tre överraskningar av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Birra Moretti Zero

av zonk

Vid fotknölarnar av de italienska alperna var Birra Moretti den där ölen som var snäppet bättre än Forst, och ibland var det inte så dumt att ha ett bättre alternativ, om än inte så lysande – vi talar trots allt om variationer på väldigt ljus lager här. Så det var väl med något slags missriktad nostalgi vi högg ett trepack Birra Moretti Zero så fort vi såg det. En kall, frisk lager är ju inte så dumt, trots allt. Tyvärr är BMZ inget av detta – även kylskåpskall smakar den på något sätt betydligt varmare än den är, och den smakar päronskruttar och lösningsmedel, med en distinkt biton av vatten. Det är lite åt den där sura banansmaken av utgången öl, även om flaskan påstår sig hålla till 07-2021. Det är en märkligt sötaktig öl, det här, med toner av dåliga äpplen och sämre vatten, nej, det är inte bra någonstans. Undvik.

En fotknöl av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Früh kölsch (1430)

av Johan

Früh är en gammal bekantskap här på Gödsvinet men en som har valt att byta skepnad. Likt en gammal vän som plötsligt börjar bära hatt utan att någon vågar kommentera det har Früh på Systembolaget skiftat från glas till aluminium. Jag tycker dock att det pryder just den här gamle vännen.

Jag recenserade Früh redan 2013. Strikt talat recenserade jag egentligen Köln men det är en distinktion för smal för att ens observera i mikroskop. Båda är dessutom förtjänta av höga betyg.

Eftersom vi redan har varit igenom detta har jag egentligen inget mer att säga utöver att Früh nu säljs i en polkagrisrandig burk. När temperaturen som idag klättrar över trettiogradersstrecket kan det dock vara en nyhet att notera.

Nomada La Manchurita (11297)

av Johan

Jag har vanligtvis inte mycket att säga om gose men det har vanligtvis heller aldrig direkt hindrat mig. Gose är en sur-salt öl från östra Tyskland om det inte räcker för dig så kryddas den i likhet med alla öl du gillar med koriander.

Ölen på bilden är, mig veterligen, inte kryddad med koriander. Den är kryddad med kombucha, en sur-söt asiatisk te-dryck med påhittade hälsoeffekter. Ingen verkar helt säker på var i Asien man först jäste detta te men alla vet var gose som denna kommer ifrån. Spanien.

Nomada La Manchurita är en art-typiskt blekgul dryck med en doft av fläderbärssaft och jäst. Smaken är också blekgul men med en långt mer invecklad och, när allt är sagt och gjort, angenämare karaktär. Den smakfullt citrussyrlig men också lite örtig och inte alls så salt som en rad gose, som faktiskt kommer från Östtyskland, kan få dig att förutsätta.

I mitt naiva tillstånd ifrågasättande undrade jag på vägen till Hammarby sjöstads systembolag varför butiken valt att släppa en gose mitt i högsommaren. Jag undrade också varför de valt att släppa den endast på mitt tredje närmaste systembolag men den frågan kan jag låta bero.

Nomada La Manchurita är ett alldeles inspirerat val av sommardryck. Den är frisk, nästan uppfriskande, och jag rodnar endast fläckvis inför att kalla den ”fräsch”. Gud vet att det inte är ett ord som jag har anledning att använda ofta. Den är också bara laddad med 4 volymprocent så man dricka precis hur många som helst i sommarsolen.

27:90 kronor på systembolaget, nummer 11297 i katalogen

4 Bergamott av 5 möjliga

Stockholm bärnstenslager alkoholfri

av zonk

När man greppar efter en flaska sådär halvmörk lager, som dessutom kallar sig för festivalöl, är det inte precis med skyhöga förväntningar. Visst, det är inte fråga om någon genomskinlig flaska, men det bådar ändå knappast gott. Stockholm specially crafted festival beer bärnstenslager alkoholfri överraskar dock positivt, och trillar inte alls ner i det gyllenbruna träsk många av dess kusiner gör, nej, den är beskare än man kan tro, ingen sötsliskig Newcastle brun öl här inte. Den lite sådär plåtiga humligheten ackompanjeras fint av en karamellig maltighet, det är inte alls dumt att bara dricka för sig självt, och borde nog passa till den mesta lite saltare eller kraftigare mat. Den är heller inte en typisk IPA enligt mall 1A, och omväxling är ju alltid trevligt för den som dricker alkoholfritt. Allt i allo, en trevlig addition till den alkoholfria paletten!

3.66 bitar kåda av 5 möjliga. Finns hos välsorterade livsmedelshandlare.

Clausthaler Lemon

av zonk

Ibland chansar man lite. Ibland kliver man rakt in i bleka dödens käftar med berått mod. Att utan tvång eller påbud dricka Clausthaler Lemon känns onekligen som ett exempel på det senare. Samtidigt vill man ju veta. Hur illa kan det vara, liksom? Väldigt illa, visar det sig.

Clausthaler Lemon är liksom sin anfader inte bryggd, det finns ingen jäst inblandat här, bara vatten och extrakt av humle och kornmalt. Här är dessutom ersatz-ölen i minoritet: 60% av blandningen är puraste lemonad.

Det skummar, för att inte säga löddrar, friskt i glaset, och doftar Yes citron med en vag hint av öl utspilld på golvet härom veckan. Smaken, däremot, är något helt annat. Det är hiskeligt sött, och man kan nästan ana en besk eftersmak av disktrasa, och någon slags misslyckad ton av citronpastiller. Det är inte bra nånstans. Det funkar verkligen inte som läsk, och verkligen inte som öl. Mest av allt är det att dricka vatten med en rejäl smak av socker.

Ett pladask av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln, ingen vet varför.

 

Pfungstädter Edel-Pils (1354)

av Johan

Tyskland är landet som bara fortsätter att ge. Bland dess oräkneliga städer och byar finns skatter sällan sedda i andra länder. Allra mest sällan ser man dem på systembolaget även om det händer. Nu har det hänt, Pfungstädter är här.

Jag fann min på systembolaget vid Skanstull men du har förmodligen ingen anledning att åka just dit. Ölen med det ädla namnet stammar från en plats med samma namn i Hessen och drycker med ursprung i denna sköna delstat är vackra mer ofta än inte.

Låt oss dock inte vrida upp förväntningarna bortom det rimliga, detta är trots allt en ljus pilsner och den bör drickas och bedömas som en sådan. För den som tvekar heter den faktiskt Edel-pils, vilket många ljumna späti-öl i aluminiumburk också gör.

Det här är dock en alldeles särskilt fin Edel-pils, besk, örtig och humlig som en helg i Darmstadt. Eller som en Jever. Mer som en Jever egentligen. Det är förstås långt ifrån dåligt och närmare perfektion än en rad saker jag skulle kunna nämna.

Drick därför din Pfungstädter och drick den nu, imorgon kan den vara försvunnen. Bland offren i smittans spår finns detta bryggeri och då tillhörde det ändå aldrig någon riskgrupp. Som en av mina nya favoritbloggar rapporterar står nu Pfungstädter under rekonstruktion.

Låt oss hoppas att bryggeriet rekonstrueras och reser sig större och starkare än någonsin. Världen efter covid-19 behöver Pfungstädter Edel-pils och jag behöver en till.

Nummer 1354 i katalogen, 19:90 kronor på systembolaget

4 kottar av fem möjliga

Värmdö lager alkoholfri

av zonk

Denna dimmiga öl från Värmdö bryggeri går bortom den beskare sällskapslagern rakt in i pale ale, ja, nästan IPA – bara aningen mindre fruktig och söt, mer beskt plåtig. Ändå går den finfint till svensk högtidsmat. Möjligen har den lite av den där konstiga fulplåtigt zinkiga eftersmaken, men inte så det stör övermåttan. Liksom sin broder IPAn är det en traditionellt bryggd öl på 0.5% utan oväntade ingredienser. Tyvärr lyfter den inte till de rarifierade höjder som dess bror håller till på, men likväl är den inte alls dum. Det jag frågar mig är bara vad jag ska ha den till. Till maten går den såklart utmärkt, men det finns möjligen lite mer spännande val där, och den är nog för tuff för sådan mat som verkligen kräver en lättare lager. Som sällskapsdryck tar jag långt hellre dess bror IPAn, en NAPA, en Maisel’s Weisse, eller något annat med lite mer karaktär. Så dess roll är nog som motvikt till rejält salt, fet och/eller rökt svensk husmanskost, och det är kanske en smalare roll än det borde vara.

3.5 dimmor av fem möjliga. Finns hos välsorterade livsmedelshandlare.

Maisel’s Weisse alkoholfrei (1197)

av zonk

Tyska bryggarna Maisel ger oss denna weissbier med okänd alkoholhalt – det finns inget utskrivet på flaskan. Är det verkligen tillåtet? Jag vet inte, men det är i varje fall definitivt en riktig weissbier, det grumligt i botten, jäst-banan-doften sitter där den ska, den är söt och lätt besk, och smakar som weissbier borde smaka – typ – alkoholbettet saknas tyvärr lite. Samtidigt är den definitivt den fullgodaste alkoholfria weissbier jag smakat, den står på egna ben och klarar sig finfint till en skinkmacka med fransk senap och stark ost, det finns beska och fräs oxå.

Ja så sitter man där med en dimmig, ja grumlig, weissbier, min mage klagar direkt, den gillar inte jästgrumset. Jag hade ingen aning om att jag saknade dem – jag antar att jag hittar något avlägset släktskap med det söta och tidvis grumliga belgiska, som det inte precis var i förrgår man drack en bra version av. Hur det nu må vara med detta är Maisel’s Weisse otvetydigt den mest typiska och bästa alkofria weissbier vi hittills smakat. Nu när vi märkt att vi gillar dem, får man ju inte sluta leta heller.

Fyra oväntade återseenden av fem möjliga. Nr 1197 på bolaget, 13:90 kr.