Tagg-arkiv för: ost

Hatherwood Cheddar Cheese vintage reserve

Det är en vedertagen sanning i matsverige att landets främsta källa till information om mejeriprodukter är internetresursen www.mejeriprodukt.se. Det är dock lika vedertaget att mejeriprodukt.se bara håller denna position eftersom Gödsvinet valt att inte gå in i mejerifacket. Så kommer det även att vara i framtiden eftersom åtminstone jag inte alls betraktar mjölk som ett livsmedel. Mjölk är ett gift.

Idag gör vi dock ett litet undantag. För bara ett litet tag sedan kom jag hem från Lidl och även om jag vanligtvis mest köper kött och köttliknande produkter där så följde det med en liten ost. Det var Hatherwood Cheddar Cheese, vintage reserve.

Detta stycke brittisk livsmedelshantverk är producerat i Leek, Staffordshire, bara några mil från sådana centra för traditionell matkultur som Manchester och Sheffield. Hatherwood är ett prövat kvalitetsmärke för brittiska livsmedel vars övriga produkter främst inkluderar en bred variation av frysta, friterade potatis. 

Smaken är mild trots en garanterad lagringstid på 15 månader, även om man får förmoda att rätt många av de 15 månaderna av lagring var i kylrummen på på Lidls centrallager i Freienbrink i östra Tyskland. Konsistensen är något svampig men osten smular ändå på sådant sätt som man förväntar sig av en lagrad cheddar. Ordet ”smular” kanske är missvisande i sammanhanget, osten snarare faller i sina ursprungliga bitar när det formpressade blocket utsätts för tryck eller beröring.

På det stora hela smakar Hatherwood Cheedar Cheese ost. Men inte så mycket. Jag kanske skickar över denna till mejeriprodukt.se ändå.  

Två purjo av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Delikatessen

Inklämt mellan två av Malmös charmigare lågvattenmärken, nämligen Sir Toby’s och ett obegripligt gult hus, ligger en liten delikatessdisk med identitetsproblem. Är det en affär, restaurang eller delikatessdisk?

Filmen som tagit sin titel från delikatessdisken i fråga

I skyltfönstret anar man en lurig ordvits när de anger adressen www.delikat-essen.com. Försöker de smälta in mellan etablissemangen? På Sir Toby’s kan man beställa en varm sten som man sedan steker sin egen mat på vid bordet, så att stekoset ligger som tårgas över hela lokalen. På andra sidan ligger ett postkontor vars enda funktion är att skicka paket, som samtidigt är något de uttråkade damerna bakom kassan uppgivet vägrar hjälpa en göra.

Nej detta är en katt bland hermelinerna. Det är en utmärkt lunchrestaurang. Lunchen kan visserligen vara ojämn, men oftast är den riktigt bra. En varmrätt och en matig sallad brukar man få välja på. Inget vegetariskt på menyn, men de är inte knussliga på den punkten och ordnar vad man behöver. Ofta ingår någon form av paj i salladen, och om det gör det råder jag dig att välja den. Till exempel deras skaldjurspaj är fantastisk. Man får också gott bröd till maten. 95 kronor tror jag lunchen kostar, och det är ju strax förbi smärtgränsen. Men det är gott.

Utöver lunchen är Delikatessen en pretentiös delikatessdisk. Detta är den dyra typen av delikatessdisk, så gå inte hit om du vill ha billigt smörgåspålägg. Däremot kan jag varmt rekommendera att gå hit om du vill ha en riktigt god köttbit på kvällen och det nyligen var löning. Deras hängmörade entrecôte för 450 kr kilot är en himmelsk upplevelse och definitivt värd att prova. I övrigt finns ost, fisk och skaldjur, men dit har jag inte kommit än.

Delikatessen, fyra välförtjänta lönebesked av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Sveriges mat

Blekingsk matambassadör

Östersund är årets svenska mathuvudstad. Nu vet ni det. Ingen annan utanför Östersunds kommun vet om det så sprid det inte. Utmärkelsen kom i en tävling utlyst av jordbruksminister Eskil Erlandsson. Erlandsson har under den gångna mandatperioden visat sig vara en förkämpe för lokalt producerad mat. Lokalt producerad mat och människans bästa vän, hunden.

För lokalt producerad mat ligger i tiden. Just i Jämtland har den småskaliga produktionen av mat kommit att bli ett riktigt samtalsämne. Inte minst den småskaliga produktionen av ost har kommit att utmärka sig, särskilt då den fina chevrén från länets västra del. Enligt en uppgift som nådde mig under mina år där så bor 2/3 av alla Sveriges getter i Jämtland. Samma uppgift fick en god vän till mig att fråga om den resterande tredjedelen rymt.

Jag har besökt två jämtländska ostproducenter, båda belägna långt ut i den svenska fjällvärlden. Om man bortser från de fina och våldsamt kostsamma produkterna de producerade så var det mest anmärkningsvärda med dem att de oberoende av varandra båda drevs av helt manliga, äkta par. Det är förstås deras ensak men som samhällsvetare kan jag inte undgå att bli nyfiken på vad det är som driver just homosexuella par från storstaden att flytta ut i vildmarken tillsammans med en flock ostproducerande getter. Är detta en subkultur som gått vetenskapen förbi? Jag känner många sociologer och jag tvivlar på att de missat någon.

Jämtland är alltså ett matlän och de är stolta över det även om stora delar av Sveriges befolkning  främst associerar Jämtland med tundra, tjuvjakt och after ski. Problemet är att Jämtland inte är ensamma om att utnämna sig själva till matlän. Ett annat län (ok, REGION) som jag bott i är Skåne. Det är många skåningars fasta övertygelse att mat från Skåne smakar mer. Ett helt allvarligt argument som jag hört är att det gynnsamma klimatet förstärker smaken i livsmedlen. Dessutom finns enligt samma människor någon diffus koppling till ”kontinenten” och allt vad det på något sätt betyder för influenser och spännande recept.

Det är onekligen sant att Skåne producerar mest mat, där finns Sveriges bördigaste jord och det mest storskaliga jordbruket. Liksom i fallet med Jämtland så har entusiasmen för den egna maten inte riktigt haft det genomslag i det egna varumärket som skåningarna kanske önskat. Men låt oss ändå säga att BÅDE Jämtland och Skåne utmärker sig som matlän. Vilka län höjer de sig då över? Alla andra? De tre småländska länen talar också gärna om sin matkultur, liksom de gamla kulturbygderna i Öster och Västergötland.

Det är därför kanske mer relevant att hitta länen som inte utmärker sig genom mat. Län där maten är slätstruken, ointressant och producerad någon annanstans. När jag tänker på tråkiga län så är förstås aldrig Örebro län långt borta. Ingen som någonsin slagit ihjäl några timmar i Örebro kan tvivla på att det är en fullständigt ointressant plats på jorden. Raskt inser jag dock att även Örebro län har aspirationen inom matområdet. Det är ju i Örebro län som Grythyttan med dess Gastronomiska Akademi ligger. Därmed var jag tillbaka där jag började.

Var hittar man Sveriges matointressanta län? Medan jag skriver detta inser jag att svaret funnits under min näsa hela tiden. Jag behöver bara blicka lite längre tillbaka, jag behöver bara blicka hem. Hem till Blekinge.

En gång på den Blekingska Nationen i Lund talade jag och en annan person med Jan-Öyvind Swahn, som var inspektor för nationen vid denna tid. Vi undrade om det fanns någon typiskt blekingsk mat som vi kunde utsätta övriga nationers aktiva för. Han skrattade på sitt eget lite kluckade sätt ett tag och sedan sa han ”nej”. Av ren generositet föreslog han att ”det skulle vara sill då”. Man behövde dock inte vara professor i varken etnologi eller marinbiologi för att inse att sillen är större än Blekinge.

Blekinge är Sveriges minsta, mest avlägsna och anonyma län. Där finns inget annat än arbetslöshet, sverigedemokrater, alkoholism och Mjällby AIF. Matkultur i Blekinge? Det enda typiskt blekingska jag kan tänka mig är vanan att stoppa allehanda änder, ankor och måsar i kroppkakor som ersättning för de rika smålänningarnas fläsk.

Blekinge är inte länet av dignande smörgåsbord. Blekinge är länet för en folköl i en fuktskadad husvagn. Situationen är kanske annorlunda i den semi-skånska västra halvan men min östra hörna av länet liknar inget i världen utom möjligtvis koldistrikten de amerikanska Appalacherna. Ett lerkrus med hembränt har alltid köpt dig en ny fru där.

Blekinge är länet för tubost och tysk smuggelöl, bullens korv och annanas på pizzan. Plötsligt är allt så klart för mig. Jag förstår vad som har format mig, jag har hittat mitt ursprung.

Imorgon sätter jag mig på planet som tar mig hem. När jag tar mark i Kallinge kommer jag att se på landet som omger mig på ett nytt sätt. Blekinge – mitt eget redneck paradis!

Posted in Okategoriserad | 13 Kommentarer

Valréas 2009 (12815)

Jag köpte en liten fransk dessertost på Konsum i Vällingby. Den såldes till halva priset för att den var gammal. Min filosofi är att ädelost inte blir gammal, den blir intressant. Min ost från Konsum är mycket intressant.

Konsistensen påminner lite som vältuggat tuggummi och den får mig att tänka på när John Cleese (”Mousebender”) försöker köpa en bit camembert från Michael Palin (”Wensleydale”) i en känd sketch:

Wensleydale It’s a bit runny, sir.
Mousebender Oh, I like it runny.
Wensleydale Well as a matter of fact it’s very runny, sir.
Mousebender No matter. No matter. Hand over le fromage de la Belle France qui s’apelle Camembert, s’il vous plaît.
Wensleydale I think it’s runnier than you like it, sir.
Mousebender (smiling grimley) I don’t care how excrementally runny it is. Hand it over with all speed.
Wensleydale Yes, sir. (bends below counter and reappears) Oh…
Mousebender What?
Wensleydale The cat’s eaten it.
Mousebender Has he?
Wensleydale She, sir.

Min poäng här är att min ost är ”runny”. Nu skulle ju detta inte alls handla om ost. Har man en väldigt rinnande ost från la Belle France så ligger det dock nära till hands att öppna upp en flaska vin från samma land.

Valréas är ett fylligt vin som har en rad smaker som avlöser varandra i ordningsam succesion från den första klunken. En period av fat följd av en annan med lite syrliga bär efter en kort periodvila. Till sist följer en kraftfull arom av fotsvett men oss emellan kan den komma från osten.

Egentligen är detta nog inget typiskt ostvin, det är alldeles för smakrikt och sammansatt. Även om syran är kraftfull så saknas dock helt beskhet vilket nog har att göra med att detta vin, i likhet med de flesta från södra Rhonedalen, är ungt. Jag har en känsla av att inte heller denna flaska kommer att bli gammal.

99 kronor på systembolaget, nummer 12815 i katalogen

4 frankofiler av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Robocheeze

Några rader om en styggelse som smugit sig in i butikshyllorna.

Sedan kebabmjukosten har det inte direkt haglat förolämpningar mot oss konsumenter. Några små avvikelser som ”stekbollar” och ”dryck med ciderkaraktär” är väl snarast ett uttryck för en centralt påtvingad uppriktighet från handlarna gentemot köparna.
Men nu är det tydligen dags igen. Halloumin, det feta ljuset i den som bekant torra norra kylan, har på sina håll ersatts av plastreplikan ”Grilloumi”. Min närmsta livsmedelsaffär hade en dag helt sonika bytt ut all halloumi mot den falska kopian. Som om originalet aldrig funnits, ingen förklaring och heller inga ursäkter. Djup orwellkänsla. Som att vakna bredvid sin partner och inse att den man älskar blivit ersatt av en robot.

Med böjt huvud hostade jag ändå upp motsvarande hutlösa summa som man brukar få punga ut med för det grekcypriotiska guldet. Väl hemma och jag fick sätta tänderna i eländet nådde kränkningen sitt klimax. För att greppa vidden av sveket måste man förstå att halloumi med fördel förtärs direkt från grillen eller stekpannan. Medan kärnan fortfarande är len och halvt viskös. Sedan tar det inte lång tid förrän det karaktäristiska gnisslet intar scenen. Och då är det försent. Som en fotbollsfinal i repris, ett fyrverkeri på tv eller varm champagne.

Här var champagnen förvärmd i mikrovågsugn. Utfluten, kemisk, gnisslande plast var allt jag fick.

En del delikatesser kan få en att inbilla sig att man befinner sig långt från storstadens myller, på en grön äng omgiven av kor och schweiziska ystare. Grilloumi för mer tankarna till labodlat in vitro-kött.

0 fryntliga bönder av 5 möjliga. Av och för robotar.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Magnusmackan

En vän (ni kanske kan gissa vad han heter) från ett fiskeläger på västkusten har lärt mig att göra en förträffligt trevlig varm smörgås. Den passar finfint till lunch, men ännu bättre till frukost den typen av mornar då man är i behov av något stadigt och salt, som förmår stabilisera blodfetterna. Så här tillreder man den:

  1. Knäck ett ägg i en varm stekpanna. Slå hål på äggulan. Salta.
  2. Lägg en brödskiva av varlfri sort ovanpå, och vänd ekipaget efter ett tag, så att brödskivan kommer underst.
  3. Lägg på ett par skivor ost ovanpå ägget.
  4. Här på punkt fyra kan man experimentera lite. Antingen gör man inget alls och avnjuter mackan au naturell, eller så lägger man på lite färsk basilika och en skiva skinka, eller chilisås, eller vad mankan tänkas ha hemma.
  5. Lägg på en brödskiva till.
  6. Vänd några gånger tills brödskivorna ser trevligt rostade ut. Vid det laget är osten ganska smält, och ägget är färdigt men fortfarande härligt kletigt. Lite mer smör i pannan i det här steget är inte dumt för att undvika nyckelhålsmärkning.
  7. Avnjut.
Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Konserveringsmedel är kvalité

När jag idag som vanligt vandrade omkring på Folkungagatan kring lunchtid på jakt efter något att äta bestämde jag mig för att också passa på att handla hem lite saker till livet efter kontorstid. Att utsätta mig för rovgirig exploatering från en Ica-handlare är ett nöje som jag unnar mig blott en gång om dagen.

Så jag gick till Ica. Ett problem uppstod när jag kom på att jag behövde pålägg som skulle klara av att vänta ett par timmar på mitt kontor innan det fördes till den sista vilan i mitt kylskåps isiga famn. Åtminstone trodde jag det var ett problem.

I själva verket fanns det en rad alternativ bland de icke kylberoende påläggen. Exempelvis fanns ett brett sortimente av smältost på tub. Jag kom att tänka på en före detta kollegas drömska hågkomster från när denna smältost introducerades någon gång på 1970-talet. Enligt honom gjorde den kylskåpsfria räkosten underverk för fjällvandringar och långa fisketurer i Norrlands inland.

Ändå passerade jag hyllan med smältost och sökte lyckan bland det torkade köttet. Sådant finns i en mängd variationer till och med i en högst ordinär Ica-butik i centrala Stockholm.

En plötsligt insikt fick mig dock att välja det enda riktigt realistiska alternativet. Min vurm för eurokitschen tog överhanden och jag vandrade ut på Folkungagatan igen med ett litet osthjul klätt i papp med en zenbuddistiskt leende kossa på.

Den leende kossans små ostar kräver inte kylförvaring vilket är en kvalité som lyfter dem långt över känsligare konkurrenter. Dessutom är de enligt wikipedia i England betraktade som ett nyttiga mellanmål för barn. Låt vara att en friterad snickers också betraktas som ett nyttigt mellanmål för barn i England.

En mjukost som inte behöver kylas? Det måste vara onaturligt? Ja, det hoppas jag verkligen. Naturligt vore att bo en jordkula och att äta råa rovor och djur med nedsatta kroppsfunktioner. Genom många tusen år av utveckling har vi dock kommit förbi det och skapat små ostar med svamp, gräslök, skink och paprikasmak som håller för några timmar på ett kontor med söderfönster. Ska vi skämmas för det?

Utveckling är skamligt för dem som har råd att bortse från den men jag väljer att bortse från dem istället. Vad är utveckling? Utveckling är när de som har det sämst får det kontinuerligt bättre och i livsmedelsbranschen är det en historia som skrivs med e-koder.  

E-koder ser inte så roliga ut. Det kan jag hålla med om. På min paket La vache qui rit finns det en hel rad. Allt de gör är att skänka en trevlig konsistens till osten och att förstärka smaken. Konsistens och smak är två saker som ständigt måste stärkas.

 Personligen hade jag inte blivit avskräckt ens av en rejäl dos E 666, det enda heltäckande skyddet mot uttorkning, ytmögel och frikyrklighet.

Är det någon som känner för ett parti e-bingo? Vi trycker upp bingobrickor med slumpvis inskrivna e-koder. Sedan drar vi ut och handlar, den som först får bingo får sina varor betalda av den andre.

Nu, många timmar efter mitt besök i affären, sitter jag vid ett gängligt köksbord i en eländig del av Norrmalm. I mitt sällskap befinner sig en leende kossa och ingen av oss är på väg någonstans. Vi har många, många månader på oss att avsluta vår relation.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Språkpolisen ger: Lektion i franska

En ständig källa till förvirring

Idag såg jag på mitt favoritprogram halv åtta hos mig. Jag skulle inte säga att det är det bästa programmet i etern just nu, men det är det enda som heter sitt klockslag. Detta är en förutsättning för att jag ska minnas när det går och därför är det det enda programmet jag kan följa med en sådan noggranhet att jag lyckas pricka in det någon enstaka gång i veckan. Denna frekvens räcker gott och väl till epitetet favoritprogram i min värld.

I dagens avsnitt serverades chèvre. Och bara 40% av deltagarna i programmet klarade av att uttala namnet på denna getens nektar rätt. Resten valde att lägga betoningen på ordets sista e. Den nitiska och aningen snorkiga språkpolisen inom mig vaknade direkt. De som kan lite franska (vilket ovan nämnda polis inom mig tror sig kunna) vet att detta sista e är stumt och inte uttalas alls.

Hur ser man då detta om man inte är lingvist, grodätare eller uttråkad Malmöbo som bara kan komma ihåg ett tv-program åt gången? Jo det ska jag berätta för er.

Skillnaden ligger i accenten. Det första e’et i chèvre har en så kallad grav accent. Den skiljer sig från akut accent, som är den vi ofta ser i svenskans låneord från franskan, till exempel i ordet buffé eller entré. Hur akut accent låter i ordet buffé vet de flesta som klarat av lågstadiet, och personerna i programmet valde helt enkelt att bortse från accenten de inte kände igen och lägga den någon annanstans och på ett annat håll. Så som de lärt sig i lågstadiet. De sa alltså chevré.

Grav accent på ett e, alltså è,  uttalas mer som ä. Och ett e i slutet av ett franskt ord som inte har en accent som markerar att det ska uttalas på ett speciellt sätt, uttalas normalt inte alls, detta känner vi också igen från franska låneord som till exempel garage.

Så, chèvre uttalas alltså [tjävr]. Klarar man inte av denna enkla språkliga manöver föreslår jag att man säger getost istället. Eller bara get, för det är faktiskt vad chèvre betyder.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.