Tagg-arkiv för: Paul Valö

Vykort från Redwood City

Så har det kommit en hälsning från Paul Valö igen och som vanligt är det en text som egentligen är alldeles för lång för att lägga upp här. Ändå envisas jag.

Det började redan dra sig mot kväll när jag trotsade den sena rusningstrafiken och styrde ut Impalan på 101:an i riktning norrut vid Sunnyvale.
 
Det var kvällen innan jag skulle lämna tillbaka hyrbilen vid San Franciscos flygplats, bara ett par mil längre upp längs vägen.
 
Jag övervägde naturligtvis att lämna in den tidigt och ta BART:en in till stan en dag före planeringen. Det alternativet föll dock på att jag under en timmes letande inte lyckades hitta en offentlig telefon i Silicon Valley. Det är IT.
 
Jag tog in på ett Motell 6 i Belmont istället, alldeles intill den synnerligen välmående sovstaden Redwood City. Min vana trogen dumpade jag väskorna på rummet omedelbart för att sedan direkt bege mig ut på jakt efter något att dricka.
 
Skillnaden i denna dag var att klockan bara var strax efter klockan sex och att det fortfarande fanns andra vakna människor i omlopp. Vanligtvis brukade det bara vara jag, öde gator och underbetalda nattarbetare.
 
Jag var på jakt efter en flaska men jag körde som om jag redan druckit en. Jag kallar det Kalifornien-effekten. Efter sex dagar bakom ratten hade jag börjat köra med reptilhjärnan och det höll på att kosta en oskyldig kanadagås livet.
 
Den guldfärgade Impalan kunde ses komma körande upp och ner för i stort sett varje gata i Redwood City i en hastighet som knappast var sanktionerad av den lokala grannskapsföreningen. Under ungefär 45 minuter hann jag bekymmersfritt köra mot enkelriktat och vända bilen på ytor främst avsedda för intagande av kaffe i pappersmuggar.
Till slut insåg jag att Redwood City hade placerat de exklusiva bostäderna och spritbutikerna på olika sidor om motorvägen. Jag fann verkligen en spritbutik precis tvärs över motorvägen från motellet men först efter att jag hunnit köra mot rött på vägen dit.

Väl tillbaka på motellrummet med min irländska adoptivbror i en brun påse inleddes jakten på ismaskinen. Alla amerikanska motell och hotell har minst en, oavsett standarden i övrigt. Att ständigt ha omedelbar tillgång till is anses vara en mänsklig rättighet i Amerikas Förenta Stater. Det är så amerikanerna föreställer sig att man bäst möter klimatförändringarna.

Naturligtvis hittade jag en ismaskin i bottenvåningen av mitt annex och naturligtvis fyllde jag den för ändamålet tillhandahållna himken.

Med en hink is under den ena armen och en flaska i en brun påse i den andra armens hand vandrade jag målmedvetet nerför de ändlösa motellkorridorerna som en man med en mening i livet. Folk jag mötte log uppmuntrande.
 
Min reslektyr hade tagit slut på en strand utanför Malibu redan dagen innan och min bokjakt tidigare samma dag i Santa Cruz fick hållas kort och misslyckad eftersom sheriffen uppmärksammade min sofistikerade felparkering utanför ett religiöst konditori.
 
I brist på annat att läsa till min grundligt nerisade whiskey plockade jag fram Gideons bibel som någon missionerande jesusgalning lämnat på det sedvanliga stället i lådan intill motellsängen.
 
Gideons bibel inleddes med ett praktiskt index indelat efter de religiösa behov man kan tänkas ha, lite som gula sidorna för sökare och syndare.
En rubrik var exempelvis ”frälsning”, följt av en hänvisning till Johannes evangelium 14:6: ”Jesus sade till honom: Jag är vägen och sanningen och livet, ingen kommer till fadern utan genom mig”.
 
Det fanns även rubriker som var mer direkt avsedda för folk på just motell och hotellrum, så som ”ensamhet”. För denna åkomma rekommenderade de bland annat Jesaja 41:10: ”Frukta icke ty jag är med dig, var icke försagd, ty jag är din gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag upphåller dig med min rättfärdighetens högra hand”.
 
Jag hade föredragit en katt.
 
En del av de tidigare boende på rummet hade tagit sig friheten att ytterligare fördjupa visheten i den heliga skrift. Under rubriken ”Lättnad i stunder av svårighet” hade någon hjälpsamt illustrerat med exemplet ”like being a non-smoker in a smoking room”.
Under rubriken ”Skydd i tider av fara” hade någon skrivit ”God, protect me from the freak in the next room”.

En bit in i mina druckna bibelstudier började jag fundera över ett nytt lagförslag jag läst om i någon tidning på vägen från Texas. Det var ett förslag om att dömda sexförbrytare inte skulle få vistas inom en viss radie från skolor och kyrkor. Kyrkor? Hur ska då alla katolska präster kunna ta sig till jobbet?

Det är frågor som dessa som kan få en före detta teologistudent att falla i meditation på väg till ismaskinen för en påfyllning.En dag kommer jag att ha löst dem alla.

Om gud vill.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Vykort från Austin

 

Här är en annan reseberättelse från Paul Valö, jag tror han är i Texas

  Austin är inte som andra städer i Texas. Till att börja med är det huvudstaden men de säregna dragen slutar inte med det.

Austin är en modern, liberal stad som skänkt ett fantastiskt klimat åt universitetsanställda, IT-företag, countryrockband och folk som helt enkelt sticker ut lite för mycket för Houston.

 Folk som inte vet bättre skulle kunna säga en sak som att Austin är ett stycke av södra Kalifornien som slängts ut i det centrala Texas kullar. Austiniterna själva blir dock väldigt upprörda av sådana antydningar och det med all rätt. Texas har alltid varit källa till mycket av den färgstarkaste excentrismen i Amerika och i det avseendet är Austin sannerligen ett gott val av huvudstad.

 Kreativitet, våghalsighet och en osårbar optimism är alla karaktärsdrag som ligger folksjälen nära i Texas. Antikonformism, auktoritetsmisstro och stolthet är några av de andra. Det är lätt att tro att befolkningen i Texas består av jesusgalningar som anser att avrättningar av utvecklingsstörda svarta män är god söndagsunderhållning, åtminstone ifall man bildar sig en uppfattning om delstaten utifrån vad som visas på TV. Tror man det så är man dock offer för ett missförstånd.

 Texas är en paradox, visst finns den kristna konservatismen där men inte i någon större grad än i övriga södern, snarare i mindre. På något sätt kan en av de största jesusgalningarna någonsin, David Koresh, erbjuda någon sorts förklaring. Koresh var ledare för den kult i Waco som FBI och ett par andra bokstavskombinationer tände eld på efter att jesusgalningarna skjutit tillbaka mot vad de såg som invaderande statliga stormtrupper.

 Koresh var onekligen en religiös galning men han är inte ett exempel på bibel-konservatism utan den sortens liberalism som kommer av att varje Texasman och Texaskvinna förblir självständig till trots mot allt. Kristna människor i allmänhet tyckte också Koresh var en mupp men han fick hållas där ute i det stora huset på prärien.

 Under andra omständigheter hade Koresh varit ledare för ett husockuperande vänsterkollektiv, den springande punkten i historien om Koresh är självständigheten från staten och självständigheten som sådan. Från en sådan utgångspunkt är det närmare till liberalismen än till konservatismen.

 Den sortens liberalism som låter Koresh passera genom det extremt grovmaskiga sociala nätet är den sortens liberalism som gör Austin till en av de mest tillåtande platserna på jorden. Varför är då inte hela Texas lika liberalt som Austin? Märkligt nog tror jag det beror på inflytande utifrån, från den konformism som kommer av nationella och multinationella ekonomiska intressen. Det är bara Austin med sin intellektuella tjänstemannaklass, sitt rika kulturliv och framför allt sitt energiska småföretagande som stått emot storkapitalet och dess strömlinjeformning av miljön de verkar i.

 Småföretagen i Austin är verkligen en historia för sig och deras historia säger i sin tur en hel del om Austin som stad. För ett par år sedan drog de lokala småföretagsorganisationerna i Austin igång en kampanj som skulle slå vakt om det unika entreprenörklimatet i staden, ett klimat i vilket oräkneliga företag i IT-branschen och andra branscher slagit rot. Målet med kampanjen var uttalat att hålla borta de enorma företagen som tenderar att komma in i en lokal företagsvärld och ta över. Namnet på kampanjen var lika slagkraftigt som det var Texas: ”Keep Austin weird”.

Austin är en galen plats undantagen från alla rationella ekonomiska och politiska standardlösningar. Därför ligger nyckeln till fortsatt framgång i att bevara det skruvade i Austin.

 Även om målet med ”Keep Austin Weird” var att gynna småföretagandet i Austin så används referenser till Austins många excentriker för att illustrera sloganen. Den hemlöse transvestiten och ständige borgmästarkandidaten Leslie Cochran är ett sådant exempel. Cochran har som bäst fått 8% av rösterna i borgmästarvalet men är ändå en lokal kändis. I New York hade han/hon bara varit ännu en sanitär olägenhet för Port Authority.

 Sanitär olägenhet är definitivt en annan lokal krydda vid namn Carl Hickerson, en basebollfantast som på grund av starka personliga övertygelser motsätter sig både deodorant och luftkonditionering, två av de tre nödvändigaste sakerna i Texas där den tredje är Lone Star Beer.

 Jennifer Gale är en politisk renässansmänniska som ställt upp som kandidat i val till en lång rad politiska uppdrag. Egentligen är hon också en han och hennes främsta politiska gärning är att hon brukar dyka upp på vad vi i Sverige skulle kalla kommunalstyrelsens möten och sjunga om allt vad som korsat hennes hjärta sedan sist.

 Steve Mason är ytterligare en lokal figur som brukar visa upp sitt buskiga skägg i lokal-TV ibland under ständiga utfall mot invandrare. Han brukar synas på Austins gator tillsammans med den mystiske brandmannen från San Antonio, en viss ”Bexar Bob”.

 Austins nuvarande borgmästare, Will Wynn, hågkommer för The Daily Texan hur sång och diktreciteringar kommit att bli en del av de lokala politiska överläggningarna. Han minns speciellt hur ”berättande dans användes som förmedling av åsikter om stadsplanering”.

 Will Wynn förklarar det politiska livet i Austin med att hippies och rednecks funnit en fruktbar mötesplats att blanda sina olycksaliga men fascinerande gener. Man behöver bara rudimentär kunskap om countrymusik och Willie Nelson för att inse att han har rätt.

 En annan förklaring är förstås att cannabislaster stora som blekingska hölass fraktas in i den liberala universitetsstaden från det närliggande Mexico varje dag. Austin hade inte varit Austin utan ”the Austin Torpedo” och det gäller musiklivet lika mycket som det politiska etablissemanget.

 Jag kan med lycka säga att jag fått känna på en liten del av Austins galenskap. Den finns där överallt till alla som vill ta del av den. Ofta kommer den i form av musik.

 Den som spenderar tillräckligt med tid utanför Starbucks på sjätte gatan kommer att ha träffat varje personlighetsstörning som är möjlig och dessutom ha erbjudits en enkel resa till vilken som helst av alla dimensioner av medvetande. Det finns också en chans till en hygglig kopp kaffe.

 Austin är en plats så långt ifrån dina fördomar om Texas att du skulle bli permanent desorienterad ifall insikten kom över dig för plötsligt. Det är en underbar och märklig plats, det är en plats att återkomma till.

 Jag vet att jag är på väg tillbaka och då har jag inte ens åkt härifrån än.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Vykort från Ljubljana

Jag har en gammal kollega som heter Paul Valö och han skriver mig ibland. Detta är något som han skickade från Sloveniens huvudstad Ljubljana och jag tror det är lika bra att ni tar och tittar på det.
 
Ännu ett hotellrum, ännu en samling vilda bokstäver i en liten svart anteckningsbok.
Klockan närmar sig midnatt och jag sitter i mitt rum på Hotell Park med fötterna på skrivbordet. Ett dimmigt glas, en flaska Travarica och en kasse med serbiska plommon.
Det är min sista kväll i Ljubljana och jag är glad att komma härifrån. Två veckor med vetenskapsmetod, franska föreläsare och Slovensk matlagning är tillräckligt.

Jag har kanske inte varit den ambitiösaste forskarstuderanden i stan under de här veckorna men jag har ändå varit tillräckligt lutheransk för att kunna se mig själv i spegeln på morgonen, även om det i mitt fall inte kan anses vara någon förmån.

Nej det har varit en vecka med mycket arbete och lite balkanbuskis och det är naturligtvis inte jag själv som valde att det blev på detta vis. I själva verket har dessa veckor liknat livet i stort, som en enda lång ökenvandring fast utan solsken.

Sedan så är det ju det här med själva hotellet också. Låt mig berätta lite om Hotell Park i Ljubljana

Hotell Park är beläget alldeles intill Ljubljanas största vandrarhem, en ståtlig byggnad som var fängelse under kommunisttiden. Vilken funktion hotellet fyllde då vet jag inte men jag skulle gissa på att det har något med kärnvapentest att göra.

Jag vet förstås inte ifall Jugoslavien hade något kärnvapenprogram men de lär ha haft ett rymdprogram. Från vad jag har hört så verkar det jugoslaviska rymdprogrammet ha varit ett mekaniskt underverk.

Hotellet är en tolvvåningsbyggnad som bara är obetydligt mindre betongsocialistisk än Sparta studentområde i Lund. Den är belägen mindre än 10 minuter från centrum vilket är lite även om det inte är någon stor stad.

Ljubljana är ungefär lika stort som Malmö men med färre jugoslaver.

När man går in genom de nyinstallerade glasdörrarna och fram till receptionen kan man vara klädd i bjällror och bjärta färger, man kommer ändå inte tilldra sig personalens uppmärksamhet. För att få anställning på Hotell Park måste man uppfylla en lång rad krav men stresstålighet, tekniskt kunnande eller social förmåga har ännu inte letat sig in på listan över meriter.

Ett samtal med receptionisten kan avbrytas när som helst av att han eller hon under högljudda bannor springer ut på gatan och börjar dirigera trafik. Trafik är förstås ett problematiskt kapitel i Slovenien. Den enda trafikregeln är ”drick hård sprit och kör allt vad du kan”.
 
 Hotellreceptionisten brukar dock fokusera sin trafikgärning på att få folk att parkera rätt utanför hotellet. Detta är något utav en utmaning i ett land där man kan se folk dubbelparkera på insidan, alltså på trottoaren innanför andra bilar parkerade vid gatukanten.
 
 När man checkar in kanske man vill skriva sitt namn på en streckad rad och få en nyckel ganska omgående? Personalen på Hotell Park skulle säkert respektera denna åsikt men det är helt enkelt inte hur de gör affärer.
 
 På Hotell Park väntar man under upprepade harklingar och hostningar på att personalen ska upptäcka att det står någon en meter framför dem. Sedan förklarar man sitt ärende, varefter ett omfattande pappersarbete fortskrider. Man lämnar in sitt pass på obestämd tid och efter en ganska långdragen process som aldrig är identisk två incheckningar i rad kan man få fortskrida till sitt rum.

Då står man inför utmaningen att ta sig upp till sin våning. Hissen är de modigas alternativ, trapporna de benstarkas. Det finns faktiskt två hissar, den ena går till udda våningar, den andra till jämna och båda kan göra en avstickare till himmel eller helvete beroende på preferenser.

Rummen kunde vara värre och gud vet att det är en ambition för Hotell Park. Mitt var ett rökrum vilket gjorde att det åtminstone luktade lite bättre än de vanliga.

Dessutom hade jag en minibar, som jag snabbt förvandlade till en maxibar efter ett par givande inköpsrundor till den närliggande jourbutiken.

En rolig sak med toaletten är att den inte sällan låser sig i spolningläge. En dag när jag kom hem från en lång dags föreläsningar spolades det för fullt inne på toaletten.

Jag måste ha dragit igenom ganska många kubikmeter vatten. Dessutom kan den börja spola spontant också, vilket jag misstänker är vad som hände den dagen jag möttes av det där spolande ljudet som med lite fantasi påminner om det som dånar från Tännforsen.

Det finns förstås både bra och dåliga dagar på Hotell Park, de bra dagarna är när det finns saker i frukostbuffén som inte innehåller choklad. De dåliga dagarna är de senare i veckan då veckans bröd börjar bli väl torrt.

Frukostserveringen har fått en rejäl ansiktslyftning sedan jag bodde på hotellet förra gången, för två år sedan. Då liknade stället mest en inrökt pizzeria någonstans i västernorrland som förblivit oförändrad sedan 1976.

Nu har de målat väggarna en skarp ljusgrön färg, vilket tillsammans med de orangea stolarna, de ljusa träborden och de stora fönstren ger en känsla av både IT-företag och montessoriskola, vem kan säga vilket som var avsikten?

När jag på min första morgon i frukostrummet satte en kopp under kaffebehållaren och öppnade kranen fick jag ett våldsamt stänk av något gyttjeliknande i porslinet.

Det såg ut som en kolgruvarbetare precis hostat och jag fick hälla en stund innan drycken tunnades ut tillräckligt mycket för att kunna kallas flytande.
Det mesta är kraftigt sötat i Slovenien men det är också den enda smaken man tagit på allvar.
 
Kaffemaskinen på universitetet har alternativen ”med socker”, ”med extra mycket socker” och ”utan socker”. Kategorin ”utan socker” har dock också lite socker. Ifall man VERKLIGEN inte vill ha något socker måste man trycka ”Stop sladko”, vilket betyder ”stoppa socker”, en knapp endast avsedd för de som har typ tre diabetes.
Mineralvattnet har socker och juicen man serveras till frukost på Hotell Park består av vatten, socker och någon sorts brustablett med apelsinsmak. Ölen är inte söt men de två sorters lokalt öl som finns saknar därmed också helt smak. Det är en avvägning man gör i Slovenien, gillar man inte sött så får man välja bort smak helt.

Möjligtvis är jag orättvis nu, speciellt eftersom jag precis kom på en slovensk specialitet som är salt. Det är den slovenska chokladen.

Det finns en liten bar men den stänger rätt tidigt, den har exempelvis stängt nu när jag skriver detta på min sista kväll på våning sex. Min maxibar har dock öppet ett par timmar till, ända fram till väckningen vid kvart i fyra ifall så behövs.

Till baren hör en liten uteservering placerad på någon sorts miljonprogramsplattläggning. Där kan man sitta fram till tiotiden på kvällen eller tills de lokala galningarna blir för upphetsade. En kväll förra veckan satt jag och min kollega omgivna av en hel flock pudlar som uppenbarligen fått frigång av dem som bestämmer sådant.

Deras övervakare verkade vara den vithårige man i skägg som stundom skrek och stundom talade sentimentalt på slovenska till den ena eller den andra hunden i flocken. Ibland tog han utan förvarning upp en pudel och stoppade den innanför västen, som en ömhetsbetygelse eller ett sätt att hålla den balkanska kvällskylan borta.

Jag blev aldrig klok på vilken funktion mannen med lösviktspudlarna fyllde på hotellet, utöver den som pittoreskt inslag och lokal krydda förstås.

Gästerna på hotellet var under min vistelse där främst statsvetardoktorander och tyska motorcyklister. Hotell Park är det enda lågprishotellet i centrala Ljubljana och därför attraherar det alla som inte har råd med lyxhotellen men som inte heller vill bo i det gamla fängelset som nu är vandrarhem.

Det finns få nöjen på Hotell Park och ifall man är nykterist och dessutom inte vill betala 80 spänn för 24 timmar moldavisk hårdporr så finns det inga alls. Själv roade jag mig mest med att hålla mig borta från hotellet men i de fall jag hade en kväll på rummet är det som nu alkohol och skrivande som gällt.
 
Igår, till exempel, satt jag och drack kroatisk malörtssprit och skrev vykort till mormor.
 
Just som jag skriver detta hör jag en hund skälla i korridoren. Jag har precis vant mig vid att kyrkklockan slår varje timme utanför mitt fönster, jag har ännu inte förlikat mig vid tanken på herrelösa hundar i korridoren. Det kommer ta en timme och en badrumsmugg med slivovice.
 
Jag har kommit att förvänta mig en se en björn cykla förbi på en enhjuling utanför min dörr.
Timmarna är få tills avfärd och jag måste förlita till mig själv att räkna ner dem.

Om fem timmar är jag redan borta från Hotell Park och Ljubljana. Om fem timmar är jag dock antagligen, långsamt på väg tillbaka.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.