Tagg-arkiv för: recensioner

Zum Franziskaner

Jakten på den tyskaste platsen att äta korv i Stockholm är hård och krävande, men avd Bromma och avd Johanneshov viker inte en tum från sitt uppdrag. Sån är deras verklighet. Efter rekognoscering till fots hade ett nytt mål anträffats, Zum Franziskaner i Gamla stan, eller Zumen, som den är känd på gatan. En sen eftermiddag slog våra spanare till, och satt snart till bords med de vanliga misstänkta framför sig.

Tyskar är hårda och det är inte lätt att få dem att knäppa upp, men mellan sig har våra oförtröttliga gaffelslitare många års hårt fältrecenserande under bältet. Snart sjöng de som fåglar, om surkål och kall öl och schysst wurre. Zumen levererar det teutoniska bordet och de gör det väl, folk återkommer och man kan se gamla tungviktare svänga förbi, ta ett bord i en hörna och njuta i all stillsamhet, garvade snubbar som Dojan trivs och tar det lugnt, ingen höjer ett ögonbryn. Kanske är det inte lika trivsamt inbott som på Löwenbräu. Kanske har korven en bit kvar till den hos Specialisten, även om den är riktigt schysst. Men Zumen har stil, Zumen har klass, den är långt bortom de billiga sjapp man kan hitta några gator bort. Zumen levererar, Zumen är kvar.

Lika fort som vi satt oss var det dags att gå, faten var tomma, tyskarna övermannade, svinen belåtna med ett gott dagsverke. Möjligen hade avd Bromma velat ha en öl till. Men kvällen var ung, och det fanns fler alkoholfria bira därute.

Tre och trekvarts hårdkokt tysk av fem möjliga. Gamla stan, Stockholm.

Posted in Verklighetens korv | Lämna en kommentar

Fuji Sencha, Chaikhana

Som av en händelse, men inte av en slump, hade vi vägarna förbi Chaikhana. Till en av deras räkmackor tog vi in lite te. Hittills har vi inte blivit besvikna på deras te, och den här lilla kannan Fuji Sencha, ett grönt japanskt te, var inget undantag. Det är ett delikat, algigt te, lent, med en mjuk fin mouthfeel, med hintar av sparris, och subliminala signaler om dill. Det doftar japanskt sjögräs, strand o tång, och man får nån slags vag aning av buljong, på typiskt japanskt maner. Efterbeskan är mild, men påtaglig, med någon slags obestämbar ton av grönsaker. Trots dessa avmätta toner är det ett te som passar utmärkt till mat, och som på intet sätt övermannades av det skaldjursbemängda berg av friska trevliga gröna ting som vi åt det till, likväl som det passade utmärkt i ensamt majestät både före och efter maten. På det hela taget alltså ett utmärkt trevligt te.

Fyra heliga berg av fem möjliga. 60 kr för en liten kanna, Chaikhana, Gamla stan.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Östermalms Korvspecialist

Verklighetens korv existerar i ett spektrum. I den ena änden av skalan hittar vi rullkorven, i den andra huserar den mest overkliga korven, den från Östermalms Korvspecialist. I teorin är korvspecialisten en kiosk. I praktiken har den lika mycket gemensamt med en genomsnittlig korvkiosk som en Saturnus 5 har med en nyårsraket, och det är inte till dess nackdel. Här får man en frasig halv baguett med egenkomponerad tomatsås och surkål, och man kan välja om man vill ha en eller två korvar i den. Det finns en uppsjö korvsorter och de är av den där sorten där man kan prata om kötthalten med stolthet, istället för att skriva ut den med fyra punkters typsnitt i innehållsförteckningen. I korthet är det utmärkt och mycket delikat korv, som nog snabbt kan förhöja varje ögonblick lite bortom den grå verklighet som bebos av rullkorvar, stödkorvar, och andra väldigt påtagligt vardagliga mål som centreras runt tveksamma cylindrar av än mer tveksamt innehåll. Vi kommer söka efter en mer overklig korv, men det blir nog en svår kamp. Trots sin utmärkthet är ju ÖKs framtoning påfallande autentisk och gammeldags, och tillsammans med kvaliteten blir det nog en svårslagen kombination. Men ingen ska säga att Gödsvinet backar från en till synes hopplös uppgift. Vi kommer fortsätta vårt sökande, och vi kommer fortsätta att upplysa er konsumenter om hur det ligger till med verklighetens korv – även när den drar åt det overkliga.

Östermalms Korvspecialist, Fyra komma nio korvzenit av fem möjliga. En korv i baguette 65kr, två för 95kr.

Posted in Verklighetens korv | 5 Kommentarer

Formosa Jade Oolong

Teh Kuan Yins oolong har länge varit ett givet te framåt eftermiddagen, men som påsen hittat till oss på omvägar och det verkar aningen av ett omak att införskaffa en ny, har det under en tid pågått ett sökande efter en efterträdare. När man står i en tebutik (säg, till exempel, Tehuset Java på Odengatan) och väljer oolong, får man ofta frågan om det ska dra mer åt det gröna eller svarta, och ber man om något lite mitt emellan får man tydligen till exempel Formosa Jade Oolong. När man doftar på det torra teet får man definitivt intrycket att det drar mer åt det gröna, det luktar gräsigt och lite plåtigt, men man blir överraskad av det när man brygger det, för så blir ingalunda slutresultatet. Nej, det här är ett te med en söt karamellig arom, med någon lite udda hint av halm och gräs. Smaken är rund och trevlig, med en antydan av russin o druvor, och på något sätt smakar det… sött gräsigt? Mitt vokabulär prövas av det här stillsamt udda teet, det smakar egentligen varken svart eller grönt, och på något sätt jag inte kan sätta fingret på, skiljer det sig från min standard-oolong från Teh Kuan. Jag blir inte riktigt klok på det, jag blir inte riktigt nöjd med det, även om det känns som ett trevligt eftermiddagste, lent och runt. Man rullar runt de små gunpowder-rullpluttarna i burken och skrynklar pannan, sörplar, men blir inte visare.

Tre och tre åttondels grimascher av fem möjliga. Tehuset Java på Odengatan, 169 kr/hg.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Easy Rider Bulldog (1973)

Det tar emot att skriva om Spendrups. Kanske tar det emot lite extra när man fallit för ett av deras chimär-mikro-bryggerier, och i oförstånd plockat på sig en öl med tanken att den ser lite småtråkig men åtminstone inte industribryggd ut. Image är ett helvete och det värsta är när fina små subkulturer blir uppsugna i storbolagens maskineri. Ja, vem lurar man egentligen, jag kikade på flaskan till en av mina (alkoholfria) favoritöl, Brooklyn Special Effects, och det framkom att den var licensbryggd i Falkenberg av Carlsberg. Falcon Special Effects, någon? Jag vet inte om Brooklyn Breweries längre brygger all sin öl med vatten från Hudsonfloden men nu kommer jag ju garanterat aldrig få ta del av dess helt unika smakpalett av fina patinerade gamla föroreningar, polyklorerade kolväten och andra genuina smaksättare. Inte för att jag för en sekund tror att jag skulle kunna skilja på Falcon Special Effects och dess anfader från Brooklyn i ett blindtest, men det här är ju fel. Det är ju inte rätt öl. Varje gång du låter Carlsberg brygga åt dig, kommer Moby hem till dig och spelar tills du förstår vad du gjort. Amerikansk öl är inte amerikansk om den kommer från svenska västkustens kanske mest överskattade stad.

Så hur smakar den sataniska ölen som maskerar sig som något slags mikrobryggd öl från Sveriges största ö? Ja, jo, det är en ofiltrerad pale ale, den smakar ofiltrerad antikrist med lite hintar av tropiska demoner och en sådär lagom demogorgonisk beska. Som vanligt, för en halvanonym inferno pentagram ale, med andra ord. Fullt drickbart, funkar till en välstekt belzebub-burgare.

Tre onda ting av fem möjliga. Sprider ondskap på Systembolaget under nr 1973, för 15:90.

 

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Nystekt Strömming

Jag har gått förbi den några gånger, den lilla vagnen i Gamla stan som lockar (eller inte) med nystekt strömming. Till slut kom dagen då jag stannade till. Vagnen, och kanske framförallt skylten, ser ut som den kommer från nån slags forntida epok när arbetargubbar avslutade ett hårt pass i Gamla stans vikingahjälms-fabriker med en strömmingsmacka och kanske en kall öl till, på gamla gubbars vis, högst troligen med gubbkepsen stadigt på huvudet.

Men vi lever i ett nytt tidevarv. Gubbkeps markerar nu oftare en hipster, och snarare än arbetargubbar, är kön till nystekt strömming fylld med fransktalande barnfamiljer, antagligen lockade av denna till synes väldigt svenska företeelse. Strömmingen kan fås på flera sätt: på knäckemacka, med mos, i hamburgerbröd, i rulle, eller på rågbröd (det kallas ”på skånskt vis”). Likaledes finns det inte mindre än tio toppings, med pedagogisk meny med bilder, både på svenska och engelska. Kort sagt känns det ungefär lika genuint som valfri turistfälla på Playa de las Américas.

Men hur är strömmingen, då? Ja, jo. Egentligen är jag nog inget utpräglat fan av strömming men likväl kan man ju ibland bli sugen. Jag tog en knäckis, dvs strömming på knäckebröd med pressgurka och inlagd rödlök. Det var faktiskt inte så dumt – men tyvärr aningen för flottigt. Och ska inte stekt strömming vara en välsaltad rätt? Det fanns ett saltkar och jag hade nog rest mig och saltat lite extra, om inte belgiska backpackers hade stått redo att knipa min hårt förvärvade sittplats vid ett av de trivsamt välanvända träborden. Likväl vete tusan om det inte kan bli en mosplatta nån gång när jag är i Gamla stan, nu när man vet att ska salta lite extra måste man ju nästan pröva. Sen får man leva med känslan av att ta del av turistfällor på fullt allvar. Så länge man håller den hornförsedda vikingahjälmen borta från hyllan därhemma får det väl gå, på nåt sätt.

Tre och en halv hjälm av fyra möjliga. 40 kr, Gamla stan, Stockholm.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Gemi’s Teapot Bag

Efter en donation från en anonym välgörare (vi kan kalla honom Ante) sitter nu avd. Bromma och återupplever en fin gammal tradition, nämligen den att mjuka upp en lite trött eller håglös lördag med att brygga en hel kanna te och konsumera den allt som eftermiddagen går. Det är en fin vana och jag läste först om den som bakfylle-botemedel i den ärevördiga serietidningen Tank Girl, och har sedan dess praktiserat den med något oregelbundna mellanrum. Numera dricker jag ju inget starkare än alkoholfri öl, men likväl kan de där långsamma lördagarna smyga sig på, och då är det inte fel med en stor panna hett te.

Hur är då Gemi’s tepåse? Jo den är bastant och tung, och får vanliga tepåsar att se ut som rena flugviktare i jämförelse. Enligt någon slags tanke om ett gram te per deciliter, byggde vi en panna med 1.2 liter, men det är antagligen i underkant, teet är mörkt som tusan och man hade ju kunnat låta påsen ligga i någon minut till, vi högg den strax innan fyraminuters-strecket. Nåväl – hellre det än att det blir för tunt. Det är ett fylligt och robust te med klar English breakfast-karaktär, men man märker ändå att det är en Ceylon, frisk och klar. Det är väldigt mycket ett typiskt  standard-te vad vanligt svart te anbelangar, det frammanar bilden av hotellfrukostar såväl som limpmackor kalla höstkvällar. Det är ändå lite trevligare och rundare än säg t.ex. Liptons gula, utan att vara något överdrivet komplicerat te. På det hela taget passar det utmärkt till en eftermiddag med ett par böcker och kanske lite youtube, ett te att dricka en hel del av, ett te man inte tröttnar på, ett te som funkar några koppar i streck. Det är helt enkelt ett utmärkt session-te.

Tre och två tredjedels kannor av fem möjliga. Finns på hotell och restauranger – kanske har du redan druckit den?

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Sigtuna Non Alco Pale Ale (1975)

Det var med viss tvekan ett tag innan jag testade Sigtuna Brygghus alkoholfria pale ale, det ska erkännas. Helt orättvist triggade bryggerinamnet och etiketten min sensor för skalbolag (skalbryggerier?) i tjänst hos industriella storbryggerier, och det är ju något lite oärligt och trist över sådan öl, hur den än må smaka. Det tar emot att ge Spendrups pengar för att de låtsas vara ett mikrobryggeri och hittar på skojiga bryggerinamn, d:o namn på öl, etiketter, osv. Min bullshit-mätare tjongar till direkt och jag blir vrång och motvillig. Kanske är det orättvist, kanske inte. Kanske har de rätt, de som säger att det är konstigt att Moby kom undan med att sälja i princip varenda låt på sitt album Play till reklam, medan folk klagar omedelbart om någon gitarr-svingande indiepopare skulle göra detsamma. Eller så säger det mer om Moby, jag ska låta det vara osagt, eller i varje fall göra ett halvhjärtat försök.

Sigtuna brygghus verkar dock, såvitt jag kan se, ännu ha undvikt trälskap under bryggerijättarna, och jag får säga att deras alkofria pale ale är ruskigt trevlig. Bland alkoholhaltig öl kan man kanske tycka att den bleka alen är gjord, klar, tagen om hand och väl utbyggd, men för oss alkoholfria är det en annan femma. Visst finns det trevligt humlig alkoholfri öl, men det finns definitivt plats för fler. Nu är Sigtuna NAPA på inget sätt en humlebomb, men den är helt klart både krutigare och bredare i beskan än din vanliga alkoholfria öl. Den drar inte riktigt iväg åt de tropiska frukternas land, håller sig hitom den plåtiga beskan – men det är behagfullt. En välbalanserad pale ale är ett måste, en ypperlig hållpunkt att återvända till, en grundbult i ölutbudet. Så nu när jag hittat en, kommer jag hålla hårt i den.

Fyra nav av fem möjliga. 18:90 kr, 0,5% alkohol, nr 1975 på Systemet. Finns även hos välsorterade livsmedelshandlare.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Sir William

Sir Williams är en intensiv personlighet, till den milda grad att jag under t-banefärden hem började undra om något gått sönder i ryggsäcken, hela vagnen luktade, och den som åkt t-bana vet att det krävs en del för att tränga igenom ”lokalfärgen” om man säger som så. Hela min lägenhet är numera inpyrd och jag funderade ett slag om man skulle vakuumförpacka teet, eller förvara det utomhus, i en stängd burk under vatten som man gör med vissa obehagliga kemiska föreningar, eller vad man skulle ta sig till. Sedermera hamnade påsen på jobbet, och det får väl sägas vara ett tecken på deras stora saktmodighet och flegmatism att ingen hittills sagt något.

Sir Williams är Sibyllans egen kuckelimuck-blandning från anno dazumal, namngiven efter grundarens bror, och ska ha varit mycket populär under andra världskriget, när svensken led kaffebristens kval. Om ingredienserna är de lekfullt hemlighetsfulla, och antyder mest att te ingår, men vi har en misstanke om att lapsang och bergamott är bland ingredienserna. Båda dessa är ju intensiva personligheter och du dricker Sir Williams med din näsa, natt som dag, så länge du är i samma hus. Låt vara att de i själva brygden faktiskt samsas fint, och om nu herrn från Bergamo har övertaget är det ingalunda en walkover: det blir en riktigt trivsam liten dialog med herr Lapsang. I övrigt är det aningen rundare brygd än ditt vanliga Ceylon-te: diverse bäriga eller blommiga toner försöker tränga sig fram till bordet, och om inte herrar B & L hade hållt stadigt i sina fåtöljer hade de nog kunnat göra en del väsen av sig. Trots, eller kanske tack vare, detta, blir det en riktigt trevlig helhet av det hela, det blir något utöver delarna, det är som ett bland-te för gubbar som inte gillar teet blommigt, och inget fel i det. Låt vara att man hade behövt förvara det i en förseglad stålbehållare på botten av Marianergraven för att inte ha det som ofrivillig inneboende – min egen näsa verkar ha acklimatiserat sig, så jag kommer fortsätta dricka Sir Williams ett bra tag till.

Fyra gentlemän av fem möjliga. 69 kr/hg, Sibyllans Kaffe och Te, Östermalm.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Mariage Freres French Breakfast Tea

Häromsistens råkade jag ha vägarna förbi Café Saturnus, ett trevligt litet hak i fransk stil som ligger ett stenkast från Humlegården. Tebehovet var påfallande och det fick bli en kopp French Breakfast från Mariage Freres. Jag har kanske inte fallit pladask för dem hittills, men skam den som ger sig, antar jag. Det var en mild, rund, söt kopp te, som smakade av karamell och vinbärspaj, av malt och en hint kanel. Ingen ska säga att det inte finns en plats för runda och snälla teer, men här blir det kanske lite väl avrundat, lite för mycket bakverk och pajer, aningen åt det smöriga, ja, uddlöst och lite jolmigt. Jag letade ett slag efter ett snällare ord, men gav upp. Helt ärligt dricker jag hellre Lipton Yellow Label, även om det otvetydigt är ett te av lägre kvalitet. Ostbaguetten var det dock inget fel på.

2,5 mjaha-mjahä av 5 möjliga. 119 inkl ostbaguette, Cafe Saturnus.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.