Tagg-arkiv för: religion

Blå söndag

uppenbarelsekyrkan

Söndagen innan fastan är en helgdag man nästan aldrig finner mig uppmärksamma. Fastlagssöndagen eller Köttsöndagen anses vanligtvis inte heller vara någon anledning till något särskilt firande. Sedan hör det ju till saken att jag är ateist också.

Det är Gödsvinet Brommas Zonk också så det var bara naturligt, gödsvinet-naturligt, att vi skulle spendera den gångna söndagen med att besöka kyrkor, kapell och begravningsplatser.

Vi hade aldrig för avsikt att möta gud eller någon vi känner. Vad som förmådde oss att korsa Stockholm i fulla, korta söndagstunnelbanetåg var möjligheten att uppleva lite av den särskilda arkitektur som kännetecknar huvudstadens mer modernistiska institutioner för trosutövning.

När man fortfarande trodde på ett intelligent samhälle, det är rätt länge sedan nu, byggdes även kyrkorna i enlighet med någon sorts rationalitet. Den uråldriga kyrkan fann sin plats i världens modernaste land i 1950, 60 och 70-talens funkisbunkrar, betongbönerum och cementhelgedomar till kyrkor. Det var dessa vi ville besöka, eller några av dem.

Det var dock ändå söndag så vi var beredda på att vi skulle kunna utsättas för passiv andlighet men det är något man får vara beredd att ta för att få se en kyrka som den här i Vällingby.

St Tomas kyrka är utan tvivel en turistattraktion. Om man är den sortens turist. Väldigt få verkade vara det i söndags. Vi kunde helt ostört betrakta kyrkans utställning av ikonkonst. Det var en tillfällig utställning men de senaste nyheterna från Ukraina hade tidigare samma morgon antytt att den rysk-ortodoxa ikonografin skulle kunna ha alla möjligheter till en mer permanent plats långt längre västerut än tidigare.

Kriget ryckte närmare medan vi duckade de undrande blickarna från den övande kören i en stor, brun tegelkub till kyrka i ABC-staden.

Om kriget kommer tror jag att jag vill befinna mig i Uppenbarelsekyrkan i Aspudden.Skälen till det är, som du redan vet, inte religiösa. Skälen grundar sig istället på att jag fick en ny förståelse för betonggotikens robusta egenskaper under vårt besök där under samma söndag.

Det pågick en gudstjänst i kyrkosalen och vi skydde den helt instinktivt genom att vandra omkring planlöst på den lilla innergården. Efter ett tag kom det fram en kyrkovärd och frågade, på engelska, om vi var intresserade av att besöka underjorden. 

Hon syftade förstås på kolumbariet och om du aldrig har blivit tillfrågad av en leende kvinna om du är intresserad av att se hennes kolumbarium så måste jag berätta att ett kolumbarium är ett rum där man stoppar kremerade människor bakom små numrerade luckor. 

Det ser ut ungefär som en väldig uppsättning postfack eller som den sämsta omgången av Bingolotto någonsin. 

Om du ska besöka bara ett kolumbarium i år så ser jag ingen anledning till att det i Aspudden inte skulle kunna vara ditt val. Personligen tror jag inte att jag har sett mitt sista. Förvänta dig en följetong. 

Nu trodde jag förstås inte att det skulle bli krig i Ukraina på riktigt men jag tänkte på det när vi steg av tunnelbanan vid Skogskyrkogården. Jag tänkte på det mest eftersom jag i brist på något annat mål och mening i livet följt utvecklingen minut för minut de föregående 48 timmarna. 

En vecka tidigare, när Janukovytj tagit en taxi mot gränsen och Tymosjenko rullats ut på senen vid självständighetstorget i Kiev var jag så nära jag någonsin kommer att komma att spontanköpa en biljett till Ukraina för att se finalen på plats. 

Skogskyrkogården är på det stora hela en rätt väl lämpad plats för tankar om krig och fred. Och döden, förmodar jag. 

Jag hade aldrig varit där tidigare och något som jag och många med mig inte verkar ha vetat är att det faktiskt är en skog. 

skogskyrkogarden

Särskilt minneslunden är en högst genomsnittlig skogsdunge. Det är inte alls någon putsad parkanläggning utan just en samling tallar med en vildvuxen undervegetation.

Det ser mindre ut som en stiliserad minnesplats där man lägger sina närmaste till den sista vilan och mer ut som en mörk plats längs med E45:an där man kan komma undan med att gömma ett lik. 

Missförstå mig inte, det är vackert på sitt sätt och, om inget annat, ett alldeles underbart skandinaviskt koncept. 

Om det nu skulle bli en upptrappning på Krimhalvön så skulle den rätt snart övergå i ett dödläge. Tro inte vad du har hört om militärer, de älskar dödlägen. Det är dödlägen som håller igång försvarsbudgetarna, det där med järnridå lyckades de ju hålla liv i under 45 år med helt oöverträffade karriärmöjligheter för generaler som resultat. 

Om Ukraina styrts med samma sorts rationalitet som byggde kyrkorna i Vällingby och Aspudden så hade det meningslösa i uppdelningen mellan sovjetnostalgikerna i öst och EU-entusiasterna i väst varit lagd i det offentliga för alla att beskåda. 

Jag tänker mig att om den modernism som byggde Skogskyrkogården också byggde det nya Ukraina så skulle de förena öst och väst genom att genast resa en staty av en kissande Lenin på frihetstorget i Charkov. 

Nu fick Gunnar Asplund aldrig det uppdraget och vem ska fylla hans skor idag? Skogskyrkogården är verkligen en mästerlig skapelse. Funktionalismen i kapellen och krematorierna står i kontrast till den otyglade skogen. Vad de japanska turisterna vi mötte nog inte förstod var dock att skogen inte representerar dödens okontrollerbarhet utan naturen som den slutliga viloplatsen. 

Ett vackert ekumeniskt inslag i samma anda kan ses på bilden ovan. Det är den av Asplund ritade spegeldammen avsedd för vikingabegravningar. 

Vi gick ett nära fullständigt varv runt kyrkogården och lämnade genom huvudingången utan att tänka eller tro på något särskilt. 

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

”Det är ingen trivial fråga, sade Sokrates, vad vi talar om är hur man bör leva sitt liv”

Jag satt och såg Skavlan på SVT Play — avsnittet med Richard Dawkins — och något Bernard Williams sagt kom tillbaka till mig:

The people I really do dislike are the morally unimaginative kind of evolutionary reductionists who in the name of science think they can explain everything in terms of our early hominid ancestors or our genes, with their combination of high-handed tone and disregard for history. Such reductive speculation encourages a really empty scientism.

På senare år har jag blivit mer positivt inställd till religion. Det kan tyckas något märkligt med tanke på hur världen har förändrats just på senare år, och inte minst de senaste tio åren sedan attacken på World Trade Center 2001. Icke desto mindre är det så. Min personliga vändpunkt kom inte vid något specifikt tillfälle, utan kom gradvis allteftersom jag vid olika engelska universitet genomlevde politiska och filosofiska texter från Exodus till senaste utgåvan av Mind eller Philosophy & Public Affairs. Den första, gryende förståelsen för varför människor är religiösa och hur det kan liknas vid andra typer av kulturella Weltanschauung kom när jag läste den konservative filosofen Michael Oakeshotts ”Rationalism in Politics”. Den förståelsen cementerades dock inte förrän jag också satt mig in i en mängd klassisk sociologi (Marx och Weber, framförallt) och aristoteliansk filosofi, först, och mest minnesvärt, i Alasdair MacIntyres After Virtue.

Poängen är att en religiös persons utgångspunkt i första hand inte är att man med religionens hjälp förklarar biologiska eller fysiska fenomen — hur världen är uppbyggd — utan man börjar istället i något som liknar den Sokratiska frågan: hur bör jag leva mitt liv för att det ska gå väl för mig? Man ska inte underskatta tron på en Gud, men det kan vara värt att reflektera över hur en religion också ur sekulär synpunkt är en uppsättning regler och dygder som sammantaget ska leda till ett mer njutbart liv och ett mer harmoniskt samhälle. Jag förstår egentligen inte Dawkins korståg mot religion, eller snarare, vem han strider mot. Vad uppfattar han att religion är? Han slår mig som en person som själv hängt sin förståelse av den naturliga världen på en gudstro, men sedan kommit fram till att naturliga fenomen förklaras bättre med modern vetenskap — Eureka! Vilken upptäckt! Att alla dessa religiösa människor inte förstått detta? Jag måste omedelbart ut och rädda alla dessa stackare. Tror han att personer som idag är djupt troende och, får man förmoda,  därför att det är djupt troende, och i värsta fall därför kan begå stora brott mot mänskligheten likt ”9/11”, tror han att dessa personer på grund av Dawkins högljudda och arroganta argument skulle överge sin tro? Och varför ge denna särskilda plats till religion men inte andra former av fundamentalism? Var ska vi placera de välmenande ateistiska bolsjevikerna? Pol Pot? Hitler? När Charles Taylor, dvs inte diktatorn utan Oxfords förrförra Chichele Professor of Social and Political Theory, tog emot Templeton-priset så gjorde han indirekt en jämförelse mellan den här sortens argument mot religion och ett ramverk inom vilket vad man än argumenterar mot kan passas in. Ungefär som personer som argumenterar att även altruism är egoism, eftersom ”om det får en att känna sig bra att göra något för någon annan så gör man det av själviska skäl”. Om vi bortser ifrån den bisarra logiken i just det argumentet (det argumentet = definitionen av altruism. Egoism = det känns bra att göra något enbart för sig själv) så kan vi använda den typen av argument för att rättfärdiga nästan vad som helst som vi på förhand bestämt är rätt. Det är en form av ”question begging” som man ser alltför ofta idag hos människor som kallar sig upplysta, som kallar sig humanister. Jag ska villigt erkänna att jag själv tillhört den skaran. Charles Taylor:

”Religion” is being defined as the murderously irrational.
spacer Pretty sloppy thinking. But it is also crippling. What the speaker is really expressing is something like this: the terrible violence of the 20th Century has nothing to do with right-thinking, rational, enlightened people like me. The argument is then joined on the other side by certain believers who point out that Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot, etc., were all enemies of religion, and feel that good Christians like me have no part in such horrors. This conveniently forgets the Crusades, the Inquisition, and much else.
spacer Both sides need to be wrenched out of their complacent dream, and see that no-one, just in virtue of having the right beliefs, is immune from being recruited to group violence: from the temptation to target another group which is made responsible for all our ills, from the illusion of our own purity which comes from our readiness to combat this evil force with all our might. We urgently need to understand what makes whole groups of people ready to be swept up into this kind of project.’

Vill man attackera religion som fenomen så bör man först förstå vad det är för något, sedan sätta sig in i substansen, sedan kritisera de dygder eller levnadsmönster man inte håller med om, alternativt förkasta religion helt. Men den typ av argument man hör idag, från Dawkins och andra, visar bara på en fullkomlig brist på förståelse och en arrogant tro på det samhälle man tar för givet, och de levnadsmönster man tar för givna, dag ut och dag in. Först föds man, sedan leker man några år, går på dagis. Sen givetvis skolan. Sen väljer man sitt liv, dvs man tar ett jobb man kan överleva på. Har man tur får man lite pension. Sen dör man. (Och man kommer fan inte till himlen, för den finns inte!!!)

Efter att ha slängt ut den provokativa texten på en svensk blogg — i Sverige! Där alla ser allt genom fullkomligt värdeneutrala och objektiva glasögon, alla vet att Gud inte finns och alla vet att meningen med livet är en våning i Vasastan med vita väggar, fiskbensparkett, parmiddagar och möbler från Svenskt Tenn — så bjuder jag på en Blue Collar Cocktail som de senaste två dygnen blivit en favorit:

Blue Collar på Little Quarter, Marie Laveau

  • 6 cl Sazerac Rye
  • 1,5 cl Carpano Antica Formula
  • ca 1 cl Maraschino Likör
  • ca 1 cl Amaro Cio Ciaro
  • 1 skvätt Orange Bitters

Rör och servera med en citrontwist!

 

Posted in Okategoriserad | 9 Kommentarer

Jesusmusik

Rock on

Musiken har tystnat på Gödsvinet. Vår distanskurs ”Sånger om sprit” verkar ha tagit ett sabbatsår och vi har inte sett några reportage från Kungliga Operan på länge nu. Så låt mig berätta lite om vad jag har lyssnat på idag. Det har varit ännu en dag med intensivt skrivarbete här hemma i örnnästet i Vällingby och en sådan situation kräver upplyftande toner. I ett uppenbart rop efter vägledning sökte jag på ordet ”Jesus” i min samling av mp3-filer. Jag fann 45 stycken som hade ordet ”Jesus” i titeln, vilket, givet att jag är praktiserande ateist sedan födseln, får anses som mycket. Det blev i min mening en riktigt anständig spellista, de religiösa övertonerna till trots. Här är de 20 bästa låtarna från listan, utan rangordning eller någon annan ordning:

Queen – Jesus

Wilco – Jesus, etc

Morrissey – I have forgiven Jesus

Supergrass – Jesus came from outta space

Tom Waits – Jesus gonna be here

Johnny Cash – Personal Jesus

Kinky Friedman – They ain´t making jews like Jesus anymore

Kinky Friedman – High on Jesus

Jim White – If Jesus drove a motorhome

Hank Williams – Jesus is calling

Mogwai – You don´t know Jesus

Drive-by Truckers – Too much sex (too little Jesus)

Nirvana – Jesus don´t want me for a sunbeam

Kris Kristoferson – Jesus was a capricorn

June Carter Cash och Johnny Cash – I talk to Jesus every day

Glen Campbell – I knew Jesus (before he was a star)

The Velvet Underground – Jesus

Songs of soil – Jesus

Alan Jackson – If Jesus walked the world today

Public Enemy – What you need is Jesus

Woody Guthrie – Jesus Christ

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.