Tagg-arkiv för: restauranger

Sushishopen

På ett infall knallade jag in på Sushishopen på Norrmalm, ett stenkast från jobbet, för att beställa sushi. Det är ett gemytligt krypin som uppenbart jobbat en del med sin japanska stil och faktiskt lyckats bättre än många andra minimalist-skandinaviska vitmålade varianter. Jag beställde utan eftertanke deras Shogun 16 bitars sushi att ta med. Jag hade hört varnande ord om rostad lök från kollegor men tänkte inte på det. Hur mycket kan man konstra till vanlig sushi?

En hel del, visar det sig, men det var inte bara av ondo. Centrum av medtagslådan var det konservativas hemort, lite som de rika i Stockholm omges av mer bohemiska eller i varje fall mindre bemedlade områden omkring sig. Lax-nigirin var mums filibabba, och den vita fisken bredvid var inte dum, om än lite anonym. Räkan var lite trött men gick ner, och omeletten trevlig om lite fladdrig. Då var det sjögräsbeklädda tornet med crabsticks plus.. coleslaw (?) ovanpå trevligare. Sen kommer vi till våra bohemer, rullarna längs kanten. Innehållet av tonfisk, avocado och gurka var förstås inte märkligt, men chilimayon ovanpå var kanske lite oväntad, och än mer den rostade löken, som gav det hela en avgjort dansk karaktär, som tog över ganska rejält. Man kan fråga sig om det är samma instinkt som lett till additionen av det meningslösa svenska persiljelövet som toppade anrättningen. Annars var det som sagt en ganska typisk sushilåda, möjligen var det mer fiskig/svampig smak på mison än vi är vana vid, och mer sprutt (chili?) i ingefäran (så det kittlar i öronen), men det är de små sakerna.

Nu är jag ju gammaldags och vill ha min lax-nigiri så som den uppfanns efter norsk import till Japan på 80-talet, men självklart är sushi liksom all annan mat stadd i förändring. Huruvida man uppskattar allt nytt är såklart upp till var och en, personligen är jag milt skeptisk och tycker chilimayo och rostad lök är aningen åt det tokroliga hållet, för att inte tala om deras berömda friterade sushirullar, vilka säkert glädjer varje britt och texasbo. Kvaliteten var också något ojämn, med fin lax men trött räka och lite anonym vit fisk och omelett. För 155 kronor vill jag nog ha lite bättre grejer, men för den som är glad åt det nyskapande (läs, knasiga) inom sushi är det kanske mer lockande.

3.5 rullar av 5 möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Burgers & Beer, Odengatan

Det här med burgarhak med hemsvängda burgare, dressing, osv är ju gammal hatt numera, men för oss som varit ute ur matchen ett par år är det fortfarande nytt, om än kanske inte hett – vårt hjärta bankar nog hårdare för korven, såväl i kiosk som på restaurang. Ändå är det inte dumt med en burgare och även om det kan kännas aningen dekadent till lunch, så har det sina fördelar: med en ballast av malt kött, pommes, och ketchup står man sig även under en längre expedition längs stadens gator.

Burgers & Beer levererar vad det står på lådan, och de gör ett juste jobb, om än inget underverk. Burgaren är saftig och det är precis lagom krisp från sallad och grönt för att distrahera de semi-rationella bitarna av hjärnan från flottchocken som reptilhjärnan sitter och väntar på. Dressingen är trevlig, men vi tycker smaken är lite oortodox – är det en hint av dragon vi känner där bland mayo & tomat? Pommesen är dessvärre lite trötta, aningen åt det mjuka hållet inuti, även om de är rykande heta när vi får dem. De funkar med en rejäl dos ketchup men är ingalunda höjdpunkten.

För den som dricker sådant, verkar det finnas en riktigt hyfsad öllista – om inte i paritet med ett seriöst ölhak, så ändå med några axplock från Omnipollo, Dugges, mfl som vi noterar inte dyker upp på hemsidan. Vi ser även ett par av de där ölen med klatschiga namn som anspelar på båtar, tropikerna, solen etc, öl man inte hört talas om, men som man liksom nästan kan smaka, med en vibb av light-IPA och tropisk juice. Kanske är det bara vatten, sol och djungel som skickar fel signaler, men det känns som man varit där förut. Nåja, det är inte längre ett av mina problem – jag lämnar det åt er öldrickare att grunna över hur man bäst beställer öl från en lista med mer eller mindre okända storheter.

Tre och en halv burgare av fem möjliga. 115 kr för burgare, pommes, och ett glas vatten (luncherbjudande). Nästa gång ska milkshaken provas!

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Gojo

Aldrig tvekande inför att spendera en helgdag på ett alternativt vis begav sig Gödsvinets tvenne redaktioner denna palmsöndag till den etiopiska restaurangen Gojo på Södermalm. Etiopiskt på palmsöndagen har såvitt jag kan se alla möjligheter att bli en institution i restaurangstockholm.

Etiopisk mat var på det stora hela en ny upplevelse för mig. Jag minns att vi i lågstadiet fick pröva något som lärarna sa att man tvingades äta i Etiopien men jag är rätt säker på att det bara var ett sätt att öka uppskattningen för skolbespisningen.

Brommas zonk har långt mer utförliga och förmodligen även mer rättvisande erfarenheter av landet och dess kosthållning. Likt Arthur Rimbaud före honom sökte han lyckan i Abessinien men skillnaderna är i ärlighetens namn också rätt stora. Oavsett vilket har han nu ett och annat att säga om flera saker på restaurang Gojos meny och jag hörde flera av dem denna palmsöndag.

En sak man ofta hör om etiopisk mat är vilken alldeles särskild upplevelse det är att äta den. Inte minst det faktum att man äter med händerna framhålls som särskilt trevligt och socialt, särskilt eftersom man ofta delar rätter. Det är en upplevelse men jag kommer inte undan känslan av att jag leker med maten när jag försöker.

På Gojo såväl som på plats i Etiopen serveras maten på en vid tallrik placerad i en genomsnittlig sombrero. Jag beställde en beyeaynetu och zonk en yebeg tibbs och båda rätterna serverades med injera.

Injera är det pannkaksliknande tunnbröd som är grått, syrligt och lätt svamplikt om det gjorts på rätt sätt på sädesslaget teff. Då smakar det endast mycket lite som wettexduk även om det fortfarande ser ut som en sådan.

Beyeaynetu är en samling grytor, kött och vegetabilier serverade som stor, vacker och ganska kladdig oljemålning. Yebeg tibbs är lamm. Båda är verkligen en upplevelse och en mycket mättande sådan även för oss vars fingrar inte fungerar utan en gaffel. Smakerna är inledningsvis fantastiskt nyansrika och varierade för att med tiden allt mer påminna om injera.

Dessa rätter är verkligen något av det mest originella du kan få för en högst rimlig summa pengar i Stockholm och då har jag inte ens sagt något om kaffet än. Kaffet är etiopiskt och mycket bra.

Etiopiskt på palmsöndagen är en upplevelse för alla sinnen och dina fingrar kommer aldrig att lukta detsamma.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Maestra vida

Jag har länge tänkt på det peruanska köket. Det är mest nykolonialt färgade tankar om läckert grillade marsvin och de kommer till mig när jag cyklar nerför Burspråksvägen. Där ligger Johanneshovs bästa peruanska restaurang och förra helgen var det dags att gå dit.

Det var åtminstone vad jag trodde. I själva verket visade det sig vara en fullständigt olämplig tid att gå dit givet att de håller stängt på grund av vad jag tror var takreparationer. Det var med andra ord istället dags att gå till Maestra vidas restaurang på Högalidsgatan.

Inte heller detta var utan sina utmaningar. Under mina försök att boka bord ringde jag under två dagars tid restaurangen fler gånger än vad jag tidigare ringt någon eller något under hela mitt liv. Endast långsamt gick det upp för mig att Maestra vida inte tar mina samtal, bokningar eller någondera. Jag gick dit med Bromma-redaktionen för att be ansvarig svara i telefonen så vi passade på att äta där också.

Jag beställde en risrätt som heter Arroz chaufa och zonk bad om en Pollo frito vilket till ingens förvåning var en friterad kyckling. Arroz chaufa är något av en andinsk pytt i panna som lär ha uppstått i en korsbefruktning med det kinesiska köket. Det är alltså ingen verkligt traditionell sydamerikansk rätt utan något mer nyandinligt.

Pollo friton såg ut som en korsbefruktning mellan det peruanska köket och en känd amerikansk snabbmatskedja från Kentucky. Bromma-redaktionen begränsade sitt omdöme till något förlåtande om de kalla dippsåserna.

Maten var helt anständig men ungefär så pulshöjande som söndagseftermiddagar som denna ofta är. Drycken var något helt annat, som Gödsvinets andlige ledare Nils redan konstaterat.

Vi beställde båda Inca kola för att det är något man gör på peruansk restaurang och eftersom vi helt enkelt inte bryr oss om vårt fysiska och psykiska välbefinnande. Inca kola smakar uppkräkta vingummin och sirap men är förmodligen giftigare än så.  

Jag ser Inca kola som Perus välavvägda hämnd på världen för conquistadorernas härjningar och då är conquistadorerna ändå det värsta som drabbat Peru näst efter Klaus Kinski.

Det finns mycket bra att säga om Maestra vida och nästan allt man kan komma på att säga kommer att vara bättre än vad man kan säga om Inca kola. Det är en informell, välbesökt och rätt trevlig restaurang där maten anländer snabbt men inte misstänkt snabbt till bordet. Man betalar i baren på väg ut och denna detalj är i sig värd ett hedersomnämnande.

Personalen är trevlig och inte alls så trist upptagna med telefoner som så många verkar vara nu för tiden.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Tbilisis hörna

Georgien är ett land av höga berg, vackra stränder och ryska medborgare som bara är på stridsvagnssemester. Det är långt dit men det finns en genväg här i soliga Johanneshov. Tbilisis hörna ligger bara ett par hundra meter från där jag skriver detta vid ett skrivbord krönt av ett glas Budvar pilsner. Det har stått i den här delen av stan ett tag nu och det börjar bli dags att skriva om kvarterets och stadens första georgiska restaurang.

Den har funnits här sedan 2008 men jag kom dit först igår kväll, 2019. De verkar ha klarat sig bra ändå, det var redan välbesökt när jag och den lokala representanten från Bromma stegade in någon gång strax innan halv sex på eftermiddagen. Flera generationer hammarbyhöjdare flockades kring borden och den muntra serveringsklockan klingade glatt inifrån köket.

Det var inte min första gång på en georgisk restaurang. I själva verket var det ungefär min fjärde gång det innevarande kvartalet. Senast var i Sankt Peterburg men oftast var på det konkurrerande etablissemanget Tiflisi på Hantverkargatan här i Stockholm. Där har jag ätit flera (2) gånger.

Om man skulle jämföra Tbilisis hörna med Tiflisi så skulle man förmodligen tråka ut de flesta. För att ändå försöka kan man säga att Tbilisis hörna vinner på att vara en gravt gemytlig kvarterskrog om än för att Tiflisi inte ställer upp i den grenen.

En viktig variabel i genren är antalet ryska män i skinnjackor och blekta jeans som en georgisk restaurang har och jag är den första att erkänna att Tiflisi har fler av dem än vad Tbilisis hörna har. På Tbilisis hörna trivs folk från trakten och som en av dem kan jag bara konstatera att den ryska ambassaden tagit sina affärer till Kungsholmen.

Georgisk mat är större i Ryssland än någon annanstans utom möjligtvis Hammarbyhöjden. Om man skulle göra en vågad jämförelse – och gud vet att jag inte drar mig för dem – så skulle man kunna säga att georgisk mat är i Ryssland något av vad italiensk mat är i många andra europeiska och nordamerikanska länder.

För inte så länge sedan tråkade jag ut ett stort antal ryska ungdomar, germanister och aktivister med ett långt tal om vad som anses vara problem i Sverige men nästan ingen annanstans. Det var i Sankt Petersburg och när någon stängt av min mikrofon blev det kallat till en paus med förfriskningar. Medan jag gick till förfriskningsrummet anlände ett stort antal platta vita kartonger till den samlade och lätt bedövade allmänheten. Pizza tänkte jag men chatjapuri från den georgiska restaurangen på bottenvåningen sa någon. Jag tänkte fortfarande pizza två bitar in på en deg med ost, kål och vitlök.

Var var jag? Tbilisis hörna igår kväll. Det var bra. Det var i själva verket utmärkt i det lilla formatet. Zonk beställde chatjapuri och jag transporterades till en plats i Sankt Petersburg och två bitar av något jag trodde var pizza. Jag skulle just börja en lång berättelse om vin i plastglas och unga miljöaktivister när jag fördes tillbaka. Väl på Olaus Magnus väg beställde jag lahmaju och vi beställde båda lulla kebab.

En sak med georgisk mat är att du aldrig kommer att kunna äta upp allt som ställs fram på bordet. Åtminstone inte om du på något sätt liknar gödsvinets tvenne redaktioner en fredagseftermiddag, två redaktioner som visade sig fullständigt hjälplösa inför stora portioner av kaukasiskt snitt. Ändå kommer du att försöka för att allt som det välgrillade lammköttet kan förmedla till dig är att du måste.

När vi fullbordat vårt fullständigt patetiska försök att tömma tallrikarna gjorde vi ett initialt likaledes ofullbordat försök att lämna restaurangen. Det var vid klockan kvart i sju så fullt på Tbilisis hörna att det var svårt att navigera mot dörren. Gå dit i tid men gå dit.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Abrahamsbergs Sushi

Häromsistens hade vi vägarna förbi, och passade på att knipa en tallrik sashimi på Abrahamsbergs sushi. Kanske var vi lite överraskade av frånvaron av en skål ris bredvid, men på något slags LCHF-sätt var det säkert rätt och riktigt. Fisken är ju ändå huvudpersonen i den här maträtten, och den är len, mjuk, smaklig och alltigenom god. Sashimi är ju på vissa sätt en ganska avskalad rätt och månne är det lite för gott om sallad och annat färgstarkt precis bredvid, men när fisken är sådär precis underbart fet och mör att den bara smälter på tungan så känns det småsint att klaga på sådant. Här måste vi brasklappa för att detta var den första sashimi eller sushi vi ätit på ett flertal år, men enligt bekanta är sushin annars helt kompetent och inte dum alls.

Fyra glada fiskar av fem möjliga. 150 kr, äta här eller ta med, misosoppa (god!) inkluderat.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Patricia (återbesökt)

Det är snart nio år sedan Gödsvinet senast besökte Patricia för deras hummerkväll. Då kunde jag ge rådet att besöka båten vid slussen snart eftersom dess storskaliga försäljning av influgen kanadensisk hummer gjorde att den förmodligen stod i begrepp att bli torpederad av klimataktivister.

Så har ännu inte skett även om det är lätt att tro det givet hur den ursprungliga ankringsplatsen ser ut. Kajen vid Slussen av gjorts om till ett grustag och Patricia har hittat en ny hamn vid Söder Mälarstrand.

Lite har annars skett, hummerkvällen har visserligen flyttat från onsdag till torsdag men ingen behöver egentligen bli desorienterad varken av förflyttningen i tid eller rum. Du kommer att känna igen dig.

Jag kände igen mig när jag och avdelning Bromma gjorde ett återbesök förra veckan. Zonk kände inte igen sig, något enklast förklarat av att han vid mitt förra besök 2010 fortfarande drack och recenserade öl ur besynnerliga flaskor i sitt hemliga gömställe i italienska alperna.

Varför måste man äta en eventuellt kanadensisk hummer en torsdagskväll i januari? Anledningen för oss och ett förbluffande antal andra människor var helt säkert det faktum att en hel hummer med bröd och aioli kostar 175 kronor en sådan kväll. Det är enligt menyn 149 kronor billigare än övriga kvällar i veckan även om jag är helt säker på att de i själva verket alls inte säljer några humrar om det inte är torsdag.  

Denna torsdags hummer såg rätt trevlig ut på sitt egna hummervis, även om dess utseende snabbt tog mer makabra former efter en stunds behandling med olika kirurgiska instrument och något som liknar en nötknäppare för folk som verkligen inte gillar nötter. Utrustningen var knappast nödvändig eftersom kocken redan preparerat alla hårda skaldelar med vad jag föreställer mig var en vinkelslip med en rak 115 mm kapskiva för tiofotade kräftdjur.  

Det är en snabb och lätt middag som någon gång i något sällskap helt klart måste ha väckt frågan om att beställa en andra omgång. Gödsvinet Bromma valde att istället ta in en banan och glassdessert av mer väl tilltagna proportioner. Själv tog jag som vanligt den smala vägen till hälsan och beställde kaffe och konjak.

Så här i efterhand kan jag konstatera att middagen förmodligen nådde sin modesta höjdpunkt med de där tre centiliterna okänd konjak och en kopp bryggkaffe. Hummern var lite blek på ett sätt man föreställer sig att en hummer är om någon har satt sig för att sälja väldigt många av dem till lågt pris en dag i veckan. Den var inte dålig om man med dålig menar inte värd 175 kronor på en restaurang i centrala Stockholm.

Patricia har förstås många andra positiva egenskaper utöver priset, utsikten över den islagda Riddarfjärden är vacker, hela personalkedjan från bokning till nota är trevlig och innemiljön ger nästan obegränsade möjligheter till maritima referenser. Bara en kort promenad till toaletten och man har grundstrukturen till en genomsnittlig bok av Joseph Conrad.

En dag ska jag återvända men det kommer nog att ta mer än nio år.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Phil’s Burger, Gärdet

Scenario: En fredagskväll en lönevecka i januari. Vad är det minst originella du kan göra? Om du svarade att ta en hamburgare och en öl på väg hem från jobbet så är du nära sanningen och en beskrivning av vad jag och Gödsvinets Brommasektion gjorde igår.

Det var på Gärdets tunnelbanestation och jag gick åt fel håll. Åtminstone verkade det så att döma av strömmen av människor som möte mig på väg ut i den långa tunneln mot Värtahamnen. Ett par hundra män i åldrarna 27-32 och avkopplad kontorsklädsel sa mig att jag valt fel riktning och att det förmodligen ligger ett betydande antal IT-företag mellan Gärdet och Ropsten. Hur som helst, jag visste vart jag skulle.

Det gjorde tyvärr inte zonk vilket är anledningen till att han anslöt först långt senare utanför Phil’s Burger på Sandhamnsgatan.

Phil’s Burger är en kedja av restauranger och den på Gärdet är egentligen inte ett helt logiskt val av plats för människor från Bromma och Skärmarbrink att sammanstråla för en hamburgare. Exempelvis kan jag i princip se deras restaurang på Götgatan från mitt eller åtminstone grannens fönster. Likväl var det där vi var och på det stora hela hade jag inget att invända mot det.

Väl inne visade det sig att vår bokning arkiverats under ”glöm det” i registret för det icke-existerande. Det som varit bokat var inte bokat längre men lyckligtvis – utifrån vad jag då bedömde som lyckligt – fanns det bord och vi fick ett.

zonk tog en hamburgare och jag tog en veggo-burgare. Jag vet, det var en chansning. Fullt medveten om att jag med stor sannolikhet skulle komma att matas med något gjort av samma material som de östtyska Trabant-bilarna valde jag ändå det modiga valet. Jag gjorde det för dig, det vill jag att du ska veta.

Vad är en recension av en hamburgare när man kan ge en recension av papp och spån i bröd?

Nu blev det inte så illa. I själva verket blev allt till slut ganska bra. Phil’s Burgers Beyond Burger är en alldeles utmärkt hamburgare som jag endast med stora tvivel inser är helt vegetabilisk. Nu närmar vi oss dock något sorts omdöme och eftersom omdöme uppenbarligen inte är någon av mina styrkor så är det här dags att släppa in min kollega, mannen från Bromma, de italienska obskyrölens baneman och kebabpizzornas mästare, zonk.

zonk är på sitt sätt systematisk och valde därför att dela upp recensionen i rubriker. Valet av rubriker är helt hans men jag fogar mig.

Flottighet

zonk: Här tycker jag man landade ganska lagom. En burgare ska ju ändå inte vara en sallad, det ska vara lite fett med i leken. Samtidigt får det ju inte bli som en fylle-churro i halvkall olja, men det tycker jag man undvek. Jag ger Phil’s 4/5 i flottighet.

Johan: Var detta något det var meningen att jag skulle eftertrakta? Flottig? Nej, Beyond Burger är nog inte särskilt flottig men för att vara någon sorts formpressad ensilage har den ändå en fullt respektabel fetma. 4/5

Kladdighet

Johan: Jag kan belåtet konstatera att Beyond Burger också hade ett fint oljigt glid mellan bröden, ett rejät tryck och du skjuter 150 gram vegetabilier till andra sidan TV4-huset. 4/5

zonk: Standardburgaren var även den helt klart välförsedd med dressing, stekflott, och annat vackert, och salladen smet i princip omedelbart vidare ner på brickan, uppgivet, oförmögen att motstå sina sliskiga banemän. Allt är som sig bör, med andra ord. Samtidigt är det inte precis lätt-ätet, och det lilla pappers-mähät som burgaren kom i gjorde inte saken mycket bättre. 3/5

Smak

zonk: Riktigt fint här, det smakar rejält av väl-svartnad protein och fett i närkontakt med hög temperatur, den råa löken tar inte över, dressingen smakar klassisk svensk burgar-dito. Brödet är juste, om inte sådär superspännande. Det enda jag hade invänt är att jag inte märkte av cheddarskivan nämnvärt. Var den med? Ingen aning. 4/5

Johan: Det är ju här det blir konstigt. Beyond Burger smakar, i brist på andra ord, kött. Den smakar inte bara kött, den smakar lätt rosarodnande nötkött. Kanske har de bara stekt den på samma häll som de vedervärdigt djurplågande klimatförnekarnas hamburgare men kanske, bara kanske har de faktiskt lyckats skapa en vegetabilisk ersatz-produkt som smakar som det den ersätter. Smaken är inte märkvärdig men samtidigt ett litet mirakel. 5/5

Reptilhjärna

zonk: Här är jag både nöjd och missnöjd. En singel-burgare, alltså 160 gram, plus pommes och en cola, kändes väldigt lagom, man blev inte tokmätt. Och det är ju bra. Samtidigt vill ju reptilhjärnan känna sig lite överladdad efter en burgare. Och det gjorde den inte. 3/5 reptilhjärnor får det bli i slutändan.

Johan: Som en mer världsvan och samvetsgrann världsmedborgare tänker jag på miljön och kossorna och när jag gör det gör jag det inte med reptilhjärnan. Enklare människor, som zonk, kanske gör det och mycket är därigenom förklarat. Jag blev lagom mätt men mer än lagom uppfylld av min egen förträfflighet. 3/5

Klass

Johan: Phil’s Burger på Gärdet vill visa att ingen klass också är klass och på sätt och vis antar jag att de lyckas. Lokalen är den hos en översedd fritidsgård efter en knivattack på kultur och fritidsbudgeten. Det är inte roligt och akustiken är lite sämre än i en ubåt, jag och brommaavdelningen konverserade som om han fortfarande var kvar i Bromma. Jag antar att stället har sin charm, om än för att ingen annan ville ha den. Viktigt i sammanhanget är att den trevliga men inte helt insatta personalen bjöd på kaffe efter maten. Det är klass, det är bra. 3/5

zonk: Akustiken var onekligen speciell, det var lättare att höra människor i andra änden lokalen än sin bordsgranne, och de hastigt ommålade elementen ger ju lite av den där rustika charmen som studentnationer och andra utan budget ofta ger sina lokaler. Samtidigt vill man inte klaga för mycket när man sitter o smuttar te-på-maten och blickar ut över en storslagen utsikt över Gärdets största skorstenar och husfyrkanter. 3/5

Så ser det ut, där har du det när nu allt är sagt om Phil’s Burger på Gärdet. På det stora hela tycker jag att det här ser bra ut.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Schwein-Ellen

Var sak har sin tid och tiden för scheweinshaxe var för några år sedan. Vi åt då grisknä runt om i Stockholm och i Malmö och naturligtvis skrev vi om det igen och igen. Igår kom helt oväntat 2015 åter och det var därför helt enkelt dags för haxe igen.

En viktig orsak till att vi begav oss till Sue Ellen på Tulegatan var att det är en haxe jag endast prövat två gånger tidigare och att vi var tvungna att på något sätt locka Brommaavdelningen ur sitt eskalerande kebabpizzamissbruk.

Senast jag besökte denna trevliga restaurang som lånar från världens två viktigaste högkulturer – Bayern och Texas – var 2014. Jag minns det som en mycket lyckad kväll eftersom jag raskt efter den kvällens haxe hamnade i en bar på Södermalm där det fanns anledning att filosofera kring tjeckisk sprit. Naturligtvis skrev jag om det ganska omgående.

Vi hade förberett kocken inför gårdagens haxe, vilket är en fin gest då det är svårt att spontant och på kort tid få ihop rätten, särskilt eftersom den inte står på menyn. Den väntade på oss där, haxen.

Innan den bars fram fick vi tillfälle att bekanta oss med ölutbudet och det var ingen rolig historia. Mina finaste minnen från Sue Ellen är alla nära relaterade till Paulaner av alla dess slag. Paulanern har dock lämnat listat för att ersättas med en spendrupsutbud i standardutförande. Det var Mariestad och den likaledes spendrupsbryggda ölen från Gotlands bryggeri. Bayern, Texas och Grängesberg.

Det är inget fel i att dricka en öl som inte tagit den onödigt långa vägen i engångsflaska från München och Mariestad är egentligen en alldeles utmärkt öl. Likväl kändes det som om någon lämnat oss, som om något gått förlorat.

Sue Ellens haxe är snygg. Det är viktigt och det är viktigt att ta ett kort på den eftersom den sannerligen inte blir vackrare med tiden efter att man gått lös på den med något som liknade en tandad jaktkniv.

Nämnda haxe har också andra fina egenskaper, den är spröd och fylld med kött. Som haxe sett är den dock rätt genomsnittlig. Minnena från Sue Ellen – sådana de nu var – sa mig att deras haxe var av det mer originella slaget. Det kan inte sägas om det som mötte oss på tallriken igår kväll. Det en högst traditionell bit fläsk och inget särskilde den heller i kvalitet. Det är en haxe, varken mer eller mindre. Lite väl salt, kanske.

Att äta en haxe är förstås alltid en fin upplevelse. Den försätter dig i en förunderlig sinnesstämning av mättnad och lusten att ta en dusch. Jag är glad att vi hittade tillbaka men tillbaka kommer jag nog inte på ett tag.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Till vägkrogens lov

Det är alldeles för enkelt att bara ta det säkra före det osäkra. Välja donken, eller bekå, eller nåt annat välkänt. Mat som inte utmanar, medioker mat, men utan risk för taskiga överraskningar. För om man ska vara ärlig finns det ju en risk när man testar en vägkrog bara sådär utan vidare. En risk att man får flottig mat med skolbespisnings-sallad. En risk att maten inte utvecklats så mycket de senaste fem åren. Eller femtio. Men samtidigt är det en utmaning, och vi på Gödsvinet gillar utmaningar, speciellt kanske självpåtagna sådana med viss risk för bakslag. Vi vill slå ett slag för den goda saken, för uppskattning av alla dessa individer som sliter natt och dag för att ge oss mat när vi är på resande fot, och som gör det långt bortom franchise-kedjor och standardmenyer. En fajt för en värld där vi är fria att upptäcka och utsättas för mer slumpvalda och spännande matupplevelser, istället för en säkerhet av medioker och standardiserad tristess. Ni har hört det nu och ni har hört det här: den o-kedjade vägkrogen är det nya svarta, och vi ser fram emot en samtid som hittar tillbaka till denna vår gemensamma matskatt, där gamla grillar och andra krogar frodas bredvid thai-holkar och pizzerior, ibland i en och samma lokal, i en fusion-cooking för samtiden.

Vi hade gärna sagt att det var i detta ädla syfte Avd Bromma rullade in på Rökeriet, vid avfart Hamneda/Nöttja/Hornborg på artären mellan Skåne och Stockholm, och inte av en slump, men det hade kanske inte varit helt sant. Icke desto mindre var det en lycklig slump. Menyn med varmrökt lax och potatisgratäng var precis vad en hungrande resenär behövde, stadig och ordentlig, med smak och kalorier så det räcker åt en familj, men behändigt och ordentligt uppstaplad på en enda tallrik, med en rustik och chosefri sallad till. Restaurangen, som även är en butik för allehanda rökta fyrfota eller befenade delikatesser, andas lokalfärg, och en ständig ström folk från trakten kliver in för att köpa lite varmrökt, beklaga sig över all fisk sälarna äter upp, äta dagens, och bege sig vidare. Jag vill inte säga att det känns lite som att kliva rakt in i Twin Peaks, men det känns lite som att kliva rakt in i Twin Peaks, fast minus de baklängestalande dvärgarna. Jag testade inte kaffet, men jag utgår från att det håller en oklanderlig vägkrogs-standard.

Fyra närande måltider av fem möjliga. 139 kr, med möjlighet att köpa med sig varjehanda rökt & vilt hem.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.