Tagg-arkiv för: restauranger

Kina Hörnet, Farsta

När man så insupit det allra modernaste Sverige har att bjuda, dvs. Farsta Centrum, vad faller sig då naturligare än att söka sig bort, till exotiska länder man knappt kan föreställa sig? Kina Hörnet står här till buds med en närande och smaklig buffé för endast 109 kr (vardagar serveras lunchbuffé för 85 kr). För den som likt undertecknad helt gärna läskar sig med vatten blir det heller inte dyrare, men för den som så vill, finns även starköl på flaska, fast då av enklare svenskt slag.

kina-hornet

Maten är om inte överdrivet spännande icke desto mindre fullt njutbar, av typisk svensk-kinesisk buffé-typ, mättande och med ett bra fokus på de där bitarna som reptilhjärnan föredrar. Det friterade är krispigt utan att kompromissa med flottigheten, riset suger upp den umami-osande såsen ordentligt, det söta är lagom surt, o.s.v. Det är ingen revolution, men det är en njutbar matkultur.

kina-hornet-mat

Tre komma fem exotiska tillfällen i betongstaden av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Dynastin

dynastinEtt stenkast från Clas på Hörnet, norrut längs Birger Jarlsgatan från dess korsning med Odengatan, ligger Dynastin. Hit styrdes stegen för en adjö-middag med en kinesisk kollega, efter ett par snabba öl på Flying Horse, en sportbar några kvarter bort, för Dynastin har inget starkare än lättöl i dryckesväg, och samtliga svenskar i sällskapet såg på varandra med den där blicken som sa att en avskedsfest utan något starkare än lättöl, det kom inte på fråga. Om nu ölen är svag, kan den kinesiska mat som serveras på Dynastin dock vara desto starkare, och för den som likt undertecknad hittills mest upplevt detta lands kök i formen fyra små rätter, är det något av ett uppvaknande. Den avresande kollegan menade att det var den bästa kinesiska maten han hittat i stan, ett påstående som är svårt att verifiera för en som bara är van att äta friterad svensk-kinesisk mat, och detta ytterst sällan, men att det var mycket gott, bitvis delikat, kan inte förnekas. Den absoluta favoriten var en kanelkryddad och sjögräs-inramad revbenssprällsrätt, vars namn (antagligen inte korrekt) framsades ”seatbelt”. Ett drag av salmiak, och den satt som en smäck, lika oväntat lätt som många av de andra rätterna som passerade revy, för på tydligen typiskt vis beställdes ett otal rätter in, varefter alla efter smak och kynne tog för sig av dem alla. En annan höjdpunkt var den inledande biffbuljongsoppan, med en rejäl dos chili och allra hastigast, lättast kokad biff i, aromatisk och ja, lätt, men även lammgrytan, fläskgrytan man rullade i små pannkakor med hackad purjo, och den avslutande kålrätten var synnerligen smakliga. En uppmärksam läsare märker här en viss brist på vokabulär, mer precist, att rätterna inte precis verkar ha några namn. Detta har sin förklaring i att menyn bara finns på kinesiska, ett språk er utsände har relativt begränsade kunskaper i. Nu trädde ju förstås de med kunskaper i denna skrift snabbt in i rollen som menyuttolkare, men serveringspersonalen visade vissa (om än kanske delvis begränsade) kunskaper i svenska och engelska, så ett besök utan tolk bör vara möjligt. En meny på engelska ska eventuellt vara i antågande, och likaledes alkoholtillstånd, och med detta borde alltså portarna öppnas för en svensk publik som trängtar att se bortom fyra små rätter.

Fyra varma rekommendationer av fem. Räkna med runt 150 kr per person om ni delar lite olika rätter. Birger Jarlsgatan 112, öppet vardagar lunch och kväll, helger bara kväll.

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Södersvepet

sodermalm675

Gödsvinets folkbildningsinsats har hackat sig fram på hälften av cylindrarna under den första höstmånaden och så kan vi inte fortsätta. Internet och den breda allmänheten behöver ett Gödsvin för stöd och vägledning genom vad som annars kan vara en svårnavigerad samtid. 

Låt oss därför återvända till verkligheten med en uppdatering av vad du redan vet. Ämnet för dagens lektion är Södermalm. 

Under årens gång har vi på Gödsvinet återkommande rapporterat från den allra sydligaste av våra malmer här i Stockholm, framför allt från den del som ligger inom rimligt promenadavstånd från min arbetsplats i Sofia. 

Gödsvinets kompletta guide till Södermalm kom redan sommaren 2011 och även om den fortfarande är det bästa som går att läsa på ämnet så kan det vara på sin plats med att berätta vad som hänt sedan sist på de institutioner för mat, dryck och liv som beskrivs i den. 

Det lilla kaféet på Erstagatan som en gång i tiden hette Spuntino bytte ägare och namn till Davids utan att någon direkt behövde falla i koma av miljöombytet. Nu har den minimala lokalen bytt ledarskap en gång till och jag vågar påstå att det fortfarande går att känna igen sig.

Den konstnärliga apartheten dog med Spuntino men man kan fortfarande äta en småskaligt tillagad måltid till en rimlig kostnad på alldeles för lite utrymme så allt är fortfarande väl. 

Dumplingrestaurangen Fang Yuan Shi Wu bytte namn till det långt tråkigare ”Mormors dumplings” och namnet är inte det ända som har förändrats.

Mormor har lyssnat på kunderna och det är förstås något av det dummaste man kan göra. Det klagades på att de 17 dumplings som ingick i lunchen tidigare var för mycket. Nu får man 15 och det är för lite. Dessutom blev de mindre. 

Något som sagts ofta bland kunderna på Mormors är att de önska sina dumplings väl stekta, alltså inte sådär degiga som degknyten oundvikligen riskerar att bli. Därför steks dumplingarna jättehårt nu. På tallriken ser de till färg, form och storlek nu ut som 15 nygräddade köttbullar. 

Gödsvinets kanske längsta följetong på ämnet Södermalm är historien om fiskbutiken på Borgmästargatan. Det är inte minst därför vi med glädje kan konstatera att den lyckats behålla sin ägare i två och ett halvt år nu. 

Ersta terass fortsätter att vara Södermalms mest förbisedda lunchrestaurang, Carmen har naturligtvis inte förändrats på något sätt, meze-lådan på Aubergine har blivit en tia dyrare utan att vara något annat än väldigt billig och baren högst upp i skatteskrapan är fortfarande något av det otrevligaste du kan utsätta dig för.

Mycket är alltså som det har varit och allra roligast bland sakerna som bestått är den modiga satsningen på lakrits hos Hållplatsen tidningar och tobak. Vi här på Gödsvinet ser oss som en del av den sedan vi var först med att hylla den vitt och brett och det var också vi som fick den omskriven i en populär bok om lakrits. Jag var där bara härom dagen för att posta ett brev och betala portot med kort för att irritera ägaren och lakritskommersen verkade leva och må väl.

Så ser det alltså ut på Gödsvinets Södermalm. Det finns förstås saker vi inte nämnt men det får räcka med uppdateringar så här långt. Detta är allt du behöver veta tills vidare.    

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Gullmarsspan

Gullmarsplan är som bäst innan man kommer dit och efter att man har åkt igen. När man är där vill man bara att minuterna ska gå. Du som har läst de senaste 476 inläggen som jag gjort här på Gödsvinet vet förmodligen mer om de plågor som är förenade med att pendla via Gullmarsplan än vad som är bra för dig. Nu får du veta mer.

Jag var där igen i morse och det var värre än vanligt. På något sätt hade jag lyckats arrangera ett 19 minuters långt byte vilket är mycket nära maxstraffet för att vilja söka sig söder om Stockholm på morgonen.

För att sysselsätta mig med något bestämde jag mig för att handla lunch trots att Gullmarsplan är en plats som lämpar sig utomordentligt dåligt för sådana idéer. Man väljer mellan Pressbyrån och försäljaren av smörgåsar nere i hörnan vid kebabrestaurangen.

Jag gick till Pressbyrån och jag vet inte varför, ångrade det redan vid första kylen. Det finns dock ingen tid för ånger eller något annat framför mikromatsdisken på Pressbyrån. Man hittar aldrig det man vill ha så man tar det man inte behöver.

Pressbyråerna har kommit att ersätta snart alla tobaksbutiker och kiosker som inte anslutit sig till koncernen och dess uniformer, logotyper och standardiserade utbud. Jag känner för Pressbyrån ungefär vad Kinky Friedman känner för Starbucks.

I kön irriterade jag mig på ytligheten i den bolagiserade fräschheten, den börsnoterade effektiviteten och den marknadsanpassade trevligheten hos personalen. Varför önskar de alla en ”bra dag”? Ska man komma tillbaka och berätta om man inte har haft en bra dag? Behöver de få veta för att orka vara så där trevliga nästa morgon?

Människor som ber en ha en ”bra dag” är sådana människor som säger sig ”älska” livlösa ting som nya tennisskor, mobiltelefoner och hamburgermål. Människor som har betalt för att säga det. Det var vilse i dessa tankebanor som jag bestämde mig för att visserligen köpa den sallad i plastburk som jag plockat till mig men att sedan gå till den lilla smörgåsbutiken för att köpa mitt kaffe där istället.

Nu kanske du undrar varför jag inte övervägde att gå till Espresso house för att köpa kaffe. Det ska jag berätta för dig: De hällde mjölk i mitt kaffe en gång för två och ett halvt år sedan och jag har inte glömt. JAG HAR INTE GLÖMT! HÖR NI DET ERA SKÅNSKA JÄVLA KAFFEKAPITALISTER. Förlåt. Tillbaka till berättelsen.

Hur som helst, jag lät min blodshämnd mot kaffebaren vila åter litet och gick till den trevliga kvinnan med smörgåsarna som alltid ser så där sorgligt trött ut som man själv känner sig en morgon på Gullmarsplan. Jag gillar hennes hörna och har skrivit om det här tidigare. Den enkla smörgåsdisken framstår som raka motsatsen mot Pressbyrån, det är ett litet familjeföretag som också driver snabbmatsrestaurangen i samma hörna av terminalen.

Jag har precis hunnit hälla en stor mugg kaffe i en liten mugg och åtgärdat en del av de brännskador som följde då kebabkocken kom ut ur sin restaurang till disken med rader av smörgåsar. Han satte blicken i den trötta kvinnan och sa högt och skarpt att ”du har betalt för att jobba, inte för att sova”.

Det trevliga lilla familjeföretaget blev plötsligt något annat. Precis som den egentligen rätt oskyldiga Pressbyrån för ett tag framstått som Babylons vakttorn så förvandlades nu smörgåsbutiken till ett redskap för övergrepp. Slavkontrakt, tyranni och och papperslösa gästarbetare som sover i torrförrådet. Charles Dickens i ciabattaköket.

Pressbyrån framstod inte som då dålig längre. De har säkert sina papper i ordning. Kollektivavtal och avtalsenliga löner. Kickoff och biocheckar till jul. En gång berättade tjejen bakom kassan att mikromaten jag precis köpt också var hennes favorit. Det hade hon garanterat inte betalt för.

Så nu vandrar man nu mellan den själslösa Pressbyråklonen, de försåtliga kaffeförgiftarna från Lund och smörgåsslavarnas gehenna borta vid trappen. Nitton minuter är en evighet där och man vill bara att de ska gå.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

München i Stockholm

munchen i stockholm

Det har nu gått nästan två månader sedan jag kom ner från mitt tak i centrala München för att återvända till Stockholm och Vällingby. Mina månader i Oberbayern ger mig ett nytt perspektiv på de oktoberfestöl som sedan alldeles nyligen har dykt på Systembolaget. Ett litet stycke München har kommit hit och jag är glad för det. Åtminstone tror jag det. 

Från min terass i München kunde jag se skorstenarna på både Spatens och Löwenbräus bryggerier. I butikerna fann man alla ölen från de sex stora Münchenbryggerierna men ganska lite annat. Det är dessa öl som får serveras på Theresienwiese under oktoberfesten och det är dessa öl jag mötte i en undanskymd del av systembolaget i Vällingby tidigare idag. 

Vanligtvis möter jag oktoberfestölen som ett välkommet bidrag till systembolagets kategori för smakrik, ljus öl från södra Tyskland. Det är ingen slump att jag valde att bo i München och inte, låt säga, Düsseldorf, Frankfurt eller Köln. Nu när jag har bott där kan jag dock inte se på ölen på samma sätt. Kanske har festen i oktoberfestölen gått förlorad. 

I själva verket tror jag att tiden i München gjort att jag omvärderat själva festen också. I de akademiska kretsar där jag verkade och umgicks var oktoberfest föga mer än en bra anledning till stanna i huset vid någon av de alpsjöar där alla lektorer och professorer verkade bo av anledningar oklara för en utlänning.

Även om jag kan uppskatta att dela en stad med bokstavligen miljoner kraftigt berusade män i läderbyxor lika mycket som vem som helst så kan jag också förstå kollegornas inställning.

I själva verket skulle jag vilja gå så långt som att säga att den som vill fira oktoberfest på plats i München bör resa dit i maj. Låt inte namnet på evenemanget lura dig, du kan dricka precis hur mycket öl som helst, året runt. Om du undrar varför maj så råkar det bara vara en rätt behaglig sommarmånad i München.

Om det är just de skrålande männen i lederhosen eller de ölrapande kvinnorna i dirndl som du är ute efter så finns det alla möjligheter i världen att då dela en stund med dem också, i någon av Münchens större ölhallar.

Mest oktoberfestmässig av ölhallarna är nog det klassiska Hofbräuhaus, ett stenkast från Marienplatz. Om du går dit så får du förstås också en betydande dos japaner med dåligt ölsinne och amerikanska ungdomar som jobbar på att ta igen det som lagstiftarna där hemma berövat dem genom att sätta åldersgränsen vid 21. Det får du, å andra sidan, även om du åker till den faktiska oktoberfest.

Om du tvingar mig att rekommendera en ölkällare så kommer jag att dra en lans för Augustinerbräus biergarten och ölkällare på Arnulfstraße, alldeles nära busstationen vid Hackerbrücke. 

Nu är jag inte längre ens i närheten av Hackerbrücke eller någon annan del av Bayerns huvudsstad men jag sitter här i Vällingby och dricker en lite för varm Hofbräu oktoberfestbier.

Är det för tidigt att minnas? Hur lång tid skall ha passerat innan man kan tänka tillbaka på doften av lera i Englischer Garten i mars? När är det skäligt att minnas ljumma kvällar på promenad nerför Schellingstraße? Tidiga morgnar i löparspåren i Olympiaparken? S-bahn mellan Hauptbahnhof och Pasing? När är det tid för att minnas ölen i München?

Jag tror att det är dags nu.  

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Mat, dryck och massmord

osteria

Ingen är tröttare än jag på de senaste årens Hitlermani. Jag är trött på alla biografier, alla dokumentärer och jag är trött på att se Bruno Ganz rasa i ett skyddsrum.

En anledning till att jag är trött på allt detta är förstås att jag har läst allt och sett allt. Jag började läsa böcker om Hitler i lågstadiet och sedan dess har alla de stora, klassiska biografierna passerat mitt soffbord tillsammans med en hel del som aldrig borde ha varken skrivits eller lästs.

Mein Kampf läste jag under första året i gymnasiet.

Jag är alltså inte rätt person att anklaga samtiden för ett överdrivet intresse för vad som alla klichéer till trots faktiskt kanske är världshistoriens vidrigaste person.

Årets bäst säljande bok här i Tyskland ser ut att bli Timur Vermes satiriska roman ”Er is wieder da, en bok som inleds med att Adolf Hitler vaknar upp på en ödetomt i centrala Berlin sommaren 2011. Hela boken handlar om hur han återupptäcker det Tyskland som han lade i ruiner närmare 70 år tidigare.

Det är svårt att inte se denna bok som en del av redan nämnda Hitlermani och jag var först inte säker på om den var något man borde uppmuntra genom att läsa den. Jag läste dock Norman Mailers mystiska roman ”The Castle in the Forest” om Hitlers uppväxt och naturligtvis läste jag även ”Er is wieder da”.

Det är en vansinnigt roligt bok. Det går helt enkelt inte att komma ifrån att det finns något väldigt roligt med tanken på en Hitler i full uniform som besöker nynazister i Berlin bara för att få ett karakteristiskt raseriutbrott under vilket han skäller ut skinnskallarna för att vara slappa, ovårdade, okunniga och våldsamt amatörmässiga med sina patetiska våldsdåd.

Det är också roligt att Hitler med sin nihilistiska syn på politik passar in perfekt i Berlins cyniska mediebransch och att alla de etablerade partierna försöker rekrytera honom för att han ”säger vad folk tänker”.

Jag är glad att jag valde att läsa boken men måste ändå se det som ett återfall till något som man inte borde vara stolt över.

Saker blir ju inte bättre av att jag sedan tre och en halv månad bor i ”Hauptstadt der Bewegung” – den nationalsocialistiska rörelsens huvudstad – München. Ja, jag kanske har ägnat mig åt Hitler-turism. Det är så svårt att låta bli.

För att ändå kanalisera detta patologiska beteende till något uppbyggligt och meningsfullt så har jag valt att studera ett par institutioner som för samman Hitler med mat och dryck, två teman för Gödsvinets verksamhet. Vad kunde vara legitimare?

Det första man tänker på när man lägger ihop mat, dryck och nazism är förmodligen Södermalm men om man lägger till sökordet ”München” så är det svårt att inte komma att tänka på Bürgerbräukeller.

Det var förstås i denna ölkällare Rosenheimer Straße som nazisterna inledde sitt organisatoriskt lyteskomiska kuppförsök i november 1923 och det var i samma ölkällare som Hitler på dagen 16 år senare överlevde ett bombattentat. För att vara nykterist upplevde han mycket spänning i ölkällare.

Bürgerbräukeller är bombades sedan även från luften, huset revs efter kriget och på platsen ligger nu ett fruktansvärt fult Hilton-hotell. Det vet jag eftersom jag förstås gick dit. Det är förresten lustigt, jag letade för några månader sedan efter Queens inspelningsstudio här i stan och fann den under ett ännu fulare Hilton-hotell. Det verkar som om varje gång jag följer en mustaschprydd mans fotspår genom München så leder de till ett Hilton.

I romanen ”Er is wieder da” följer Hitler sina egna fotspår genom München (men inte Freddie Mercurys) och även om mycket är förändrat så ger staden honom ett par nostalgiska minnen från kampåren i hans ungdoms stad. Han blir förstås lycklig över att se att hans Führerbau vid Königsplatz ännu står, nu använt av Münchens musik och teaterhögskola.

Han tar i boken en promenad ner för Schellingstraße och finner till ännu större glädje att hans favoritrestaurang Osteria Bavaria också är i drift fortfarande, nu under namnet Osteria Italia.

Osteria Italia är en av Münchens äldsta italienska restauranger och en av flera som är kända som ett tillhåll för Hitler och andra nazister på 1920, 30 och 40-talen. Osteria var kanske den viktigaste och framför allt lär det vara den bäst bevarade.

Bilden ovan tog jag tidigare ikväll. Jag bor ett kvarter från Schellingstraße vilket inte är nyttigt för mig. Det var nära att jag bad schweizaren i den felparkerade bilen framför entrén att flytta på sig så att jag kunde få en bra bild på Hitlers favoritrestaurang men jag insåg, trots allt, hur fel det hade låtit.

Nu är det förstås ingen brist på minnesmärken över nazisternas illdåd i München heller. Jag var ute i Dachau och besökte det tredje rikets första koncentrationsläger där ute redan tidigt under min vistelse här i staden.

Ibland kan det dock vara enklare att förstå varför man inte ska trivialisera Hitler och hans följare när man läser om enskilda historier om deras offer istället för den överväldigande statistiken från platser som Dachau. Om man går bara några kvarter från Osteria Italia så kommer man till Münchens stora universitet, Ludwig-Maxmilians-Universität.

Den stora öppna platsen framför entrén heter Geschwister-Scholl-Platz, namngiven till minne av Hans och Sophie Scholl, det unga syskonparet som vågade utmana nazismen i nazismens huvudstad mitt under brinnande krig.

Hans och Sophie var studenter vid universitetet och medlemmar i studentrörelsen Die Weiße Rose som under sommaren 1942 började sprida flygblad som kritiserade nazisternas övergrepp. De hann producera sex nummer av flygbladet under lika många månader innan Gestapo hann ifatt, fängslade och efter ett par dagars förhör halshögg dem båda, den 22:a februari 1943.

Bilden nedan visar en del av ett minnesmärke vid ingången till universitetet som föreställer några av flygbladen, tillsammans med bilder på syskonen Scholl, deras vänner och några av deras lärare som deltog i motståndsrörelsen.

Boken om Hans och Sophie skrevs av deras äldre bror Inge, en av två av de sammanlagt fem syskonen Scholl som överlevde kriget, lillebror Werner försvann någonstans i Ryssland.

Om man nödvändigtvis måste läsa allt om Hitler och nazismen i München så bör man läsa den också.

scholler

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Häst på hästars vis

trojan-horse

De senaste dagarna har handlat om stora pensionsavgångar bland påvar och industriell lasange som varit en trojansk häst för hästkött. Det förra fenomenet kan vi här på Gödsvinet inte ge särskilt mycket vägledning till. Vi kan bara önska Benedictus XVI lycka till och känna oss trygga i förvissningen att om arbetsmarknaden för före detta påvar är sval så kan han alltid falla tillbaka på sin utbildning som luftvärnssoldat. Konjunkturen är på väg uppåt för folk med examen från Hitlerjugend. 

Frågan om hästkött ligger förstås betydligt mycket närmare vår kärnverksamhet. Saken gäller alltså den nu redan flera dagar gamla historien om hur hästkött fått ersätta nötkött i flera olika färdigprodukter. 

En bidragande orsak till att den internationella köttmarknaden översvämmats av billigt kött från häst och åsna lär vara att Rumänien förbjudit kärror dragna av sådana på de rumänska motorvägarna. Arbetslösa hästar och åsnor måste likt arbetslösa påvar ta vägen någonstans och tydligen var en kan en skolmatbespisning i Sverige vara en sådan plats om inget annat fungerar. 

Bland all upprördheten har det också höjts röster som ifrågasätter betydelsen av skillnanden mellan häst och ko när den väl hamnat i en lasange av fabrikatet Findus. 

Det är förstås en rimlig invändning men tydligen är det inte enbart artbestämningen som innebär problem. Hästköttet kan komma från hästar som kan ha medicinerats eller avlivats genom förgiftning. I själva verket kan en del av köttet innehålla så mycket droger att man redan efter ett par tuggor lasange börjar få någon sorts behållning av sina gamla skivor med Morphine. 

Problemet är alltså inte bara att kor är kor och hästar är hästar om ock i tunna lager mellan pastaplattor och bechamel. Problemet är att hästköttet är dåligt. 

Som det sista pragmatiska inslaget i mat och dryckbloggosfären vill nu Gödsvinet utgå från detta konstaterande för att slippa läsa dåliga hästskämt på twitter ett tag. 

Den slutgiltiga lösningen på problemet med de rumänska hästarna och var de hamnar är förstås att skapa en trend för exklusivt hästkött här i Stockholm. Tusenåriga tabun i all ära men mot kraften i en stockholmsk mattrend står de sig slätt. 

Hur startar man en sådan trend? Det hjälper förstås att hästköttet kommer från glada hästar som till näthatande bilisters förtret fridfullt skrittat i allsköns ro längs med rumänska landsvägar tills de en dag fått ta avfarten till slaktfabriken. Det är ekologiskt om än inte närodlat.

Viktigast av allt är dock att man höjer priset med minst 800%. Höj priset och efterfrågan kommer att öka, det är den enkla marknadslogiken för livsmedel i huvudstaden. 

Den dag restaurang Djuret i gamla stan inleder sin första hästvecka kommer vi att veta att problemet med köttförfalskningen är över.

En källa till inspiration och själva anledningen till att jag satte mig för att skriva dessa i övrigt rätt överflödiga rader är den rika hästkulturen i den slovenska restaurangvärlden. 

I det lilla landet mellan alperna och det adriatiska havet har man ätit häst med stor behållning och i ännu större omfattning så länge någon kan minnas. Personligen kan jag rekommendera denna kedja av snabbmatsrestauranger i Ljubljana.

I Slovenien är det osannolikt att någon skulle hälla hästkött i en lasange och kalla det nötkött. Det är också långt mindre troligt att någon skulle bli upprörd om det hände. På så sätt har de kommit längre än oss. 

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Romri bar och restaurang

Det händer att jag åker till Hässelby gård. På bakfulla söndagar tar jag gärna en åktur ett par stationer västerut på den gröna linjen. Sedan går jag hem. Det känns alltid så exklusivt att bo i Vällingby när man har gjort den vandringen. Man har sett något annat.

Nu är jag kanske orättvis. På många sätt gillar jag Hässelby gård. Det är kanske ingen plats man gör vykort av men mycket få platser med själ är det. Under bakfulla söndag känner jag en själsfrändskap med Hässelby gård.

Vanligtvis ligger gatorna och torget i centrum nästan öde på sådana söndagar. Inne på de båda spelbutikerna sitter fullt med slitna gubbar i urblekta jackor som doftar av gammal rök och fylla. De stirrar tyst med trötta ögon in i en TV som visar fjärde loppet från Jägersro. Ute på gatan krafsar någon i en soptunna och en kamphund urinerar mot dörren till Apoteket hjärtat. Atmosfären är jämngrå. Det är så jag vill ha mitt Hässelby.

Nu är förstås inte varje scen från Hässelby gård som hämtad från en film av Stefan Jarl. Det bara känns så. Jag vet dock att det finns åtminstone ett glatt ställe i Hässelby gård. Som du förstår tänker jag på Romri bar och restaurang.

Romri är ett relativt nytt bidrag till västerorts nattliv. Jag vet eftersom jag väl minns reklamkampanjen från deras öppnande. De hade då tryckt upp klargula lappar som den på bilden och de knycklade in 4-5 stycker i varje brevlåda från Lövsta till Brommaplan. I mitt hus är alla postfacken placerade i porten och där såg det ut som om någon bombat en kopieringsmaskin.

Att jag och alla andra utom två hyresgäster hade små klisterlappar som artigt tackar nej till reklam på våra fack såg de bara som en uppmuntran. De fyllde varje box och slängde några på golvet, ovan på postfacken, på en bänk och i ett långt spår ut på parkeringsplatsen. Det såg inte vackert ut men det var en nykter varning om vad som händer om man blandar affischering med metamfetamin.

Den gången lockade de med romdrinkar för ett helt obetydligt pris. När jag stod där i trappen med gula lappar upp till fotknölarna framstod det som en konstig lockvara för en liten bar på vägen mellan Hässelby gårds centrum och Grimsta idrottsplats. Det verkar för övrigt fortfarande konstigt.

Efter den inledande affischeringsblitzen blev det tyst från Romri. Kanske fick Svenska Bostäders säkerhetsstyrkor tag på dem. Tills nu, lappen på bilden kom till mig alldeles nyligen.

Nu verkar entreprenörerna på Beata Sparres gränd ha slipat på konceptet. Nu är det billiga tapas, lika billig pizza, fransk a la carte och trubadur som gäller. Kom ihåg var du hörde det först.

Jag har aldrig varit på Romri bar och restaurang. En dag ska jag gå dit. De har öppet på söndagar.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Gödsvinet leder och resten följer

Vi här på Gödsvinet har aldrig varit rädda för att ta samtiden i grimman och leda den mot nya grönskande ängar. Vårt andliga ledarskap är lika naturligt som kraftfullt. 

Vårt senaste initiativ är att släppa lös en grön våg av vegetabilisk kost genom ett inlägg av Jonas. Det är förstås inte första gången som vi med ett gödsvins naturliga övertygelse visat vägen mot en köttfri diet. 

Vi har dragit upp planerna för världens första helvegetariska sportbar, vi berättade allt du behöver veta om din vegetariska  julskinka, vi har recenserat nästan oätliga, vegetariska halvfabrikat och vi har presenterat en hel serie med inlägg om hur man kan göra vegetarisk mat tillräckligt onyttig för att vara god. 

Naturligtvis har inte detta gått omvärlden förbi. Det senaste exemplet på hur omvärlden går dit vi pekar är nyheter som når mig från FOXs ekonominyheter. 

McDonalds står i begrepp att öppna sin första helvegetariska restaurang

Cyniker kanske säger att den amerikanska restaurangkedjans plötsliga vurm för vegetarisk snabbmat beror på att restaurangen ligger i Indien där folk av olika religiösa skäl antingen inte äter kossor eller grisar.

Cynikerna kanske fortsätter med att påpeka att Way Out Wests beslut att bara servera vegetarisk mat hade varit ett bättre om än bara marginellt mer trovärdigt exempel att använda här.

Det må så vara. Den vegetariska bandvagnen är hur som helst i rullning och om du undrar vem som styr så behöver du bara följa Gödsvinets vindlande väg mot den ätbara veganoffen.

Våra lokalkontor kommer att ställas mot varandra i en vänskapsturnering i köttsubstitution och lagom till helgens storkok presenteras Veganoff Vällingby.

Tills dess föreslår jag att du håller ut med vad för tveksamma alternativ mina medtävlanden bidrar med.   

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Köttätare mot köttätande

Allt handlar numera om kött. Jag märkte det extra tydligt då jag skulle leta upp en intressant restaurang att äta på i Stockholm nyligen, med krav på bra vegetariskt utbud. Inte en vegetarisk restaurang utan bara en restaurang med en, gärna två, vegetariska rätter. Helst något annat än de vanliga ”kockens grönsakstallrik” eller ”cannelloni med ricottafyllning”.

De flesta intressanta restauranger idag har verkligen kött som huvudtema. Det var svårt att hitta bra vegetariskt förr också, men nu är köttet en del av inredningen, språket och imagen. Se till exempel på Svartengrens hemsida, det tar inte lång tid att lista ut att detta är inte ett ställe för andra än karnivorer. De vältaliga gourmeterna i Middagsklubben recenserade nyligen Restaurant Ekstedt, även den saknar helt vegetariska inslag, annat än till efterrätt. Efterrätter är enligt Middagsklubben till för ”dagisbarn och Wahlgrenfamiljen” så de bortser vi från. Djuret och Svinet är naturligtvis inte att tänka på. Restaurang Jonas som Gödsvinet besökte i samlad trupp för ett tag sedan borde kunna ha något utan kött, men tittar man på deras meny finns bara en enda förrätt utan kött. Betor. Och så fortsätter det.

Många tycks så fasta i sin övertygelse att äta, eller inte äta, kött, att de försvarar ståndpunkten utifrån alla tänkbara synvinklar. Det verkar fantastiskt viktigt för vissa vad vi åt på stenåldern när de ska välja moralisk ståndpunkt idag, med argument som ”människan är i grunden jägare” eller ”på stenåldern åt man mycket rötter och bär”. Varför det skulle spela någon roll vet ingen, och det tycks inte falla de stenåldersförespråkarna in att medellivslängden då var dryga 30 år, och ett av fem barn överlevde till all få gräva upp sin första kålrot. (källa: internet)

Man trodde kanske att vegetarisk kost skulle få ett allt större utrymme med tiden, men nuvarande restaurangtrend får ses som ett bakslag i den frågan. Vår köttkonsumtion är onekligen problematisk. Det är en energislukande industri som går ut på att plåga framavlade djur tills de dör och sedan äter vi upp dem. Under processens gång äter djuren upp annan mat som vi eller folk som svälter kunde ätit istället. Jag är själv köttätare men samtidigt djurvän. Jag skulle aldrig kunna döda ett djur för att äta det själv, och jag är plågsamt medveten om dubbelmoralen i detta.

För mig handlar det om att jag äter kött för att jag alltid gjort det. Och jag kan inte föreställa mig att sluta med något jag tycker så mycket om. På samma sätt som att jag står upp och kissar för att jag alltid gjort det, trots att jag fullt ut kan förstå varför även män borde sitta ner när möjlighet ges. Att föreslå att män generellt sett ska sitta ner och kissa skulle nog kunna reta upp många, och jag är nyfiken på vilka kvasivetenskapliga argument som skulle komma flygande. Troligen skulle Ulf Brunnberg hänvisa till hur man gjorde på stenåldern.

Vissa snarstuckna gubbar har alltid fått fyllesegla, och nu sparkar de bakut när det måste offras. Naturligtvis förstår de problematiken i alkohol på sjön, men det är en livsstilsförändring de inte är beredda att göra, hur liten den än verkar i andras ögon. De är till och med beredda att göra sig till allmänt åtlöje för att visa hur kränkta de är. Hanna Fahl, sprungen ur samma mylla som Gödsvinets skribenter (alltså Blekingska Nationen i Lund), har skrivit en utmärkt krönika i DN om det. Vissa känner sig hotade av invandrares/kvinnors/homosexuellas/etc ökade rättigheter, och reagerar på samma sätt. Till exempel då My Vingren föreslår att man inte behöver hota med våldtäkt och ond bråd död bara för att hon hävdat att sexuella övergrepp mot kvinnor är värda att tas på allvar.

Jag kommer troligen inte att bli vegetarian. Bara att lista restaurangerna i början av inlägget fick mig att börja dregla igen. Men köttätande måste problematiseras, och inte bara av vegetarianer. Vi köttätare måste också vara med. Köttätarna måste ta tillbaka köttmotståndet från vegetarianerna!

Posted in Okategoriserad | 17 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.