Schweiz

Te på väg

av zonk

Att resa är att dricka. Sitter någon annan vid spakarna, dricker man för nöjes skull. Sitter man själv vid ratten, dricker man för att överleva. Bilkörning är sövande; faller koffein-nivån i blodet alltför mycket, blir man fort bekymmersamt distraherad, och en paus är av nöden. Här är vägkrogen, annars en sådan berömvärd institution, dessvärre ofta en besvikelse för den som endast dricker te. I bästa fall kan den uppbåda Lipton yellow label, eller någon urtvättad Earl Grey, men alltför ofta råkar man ut för något som smakar som billig örttvål luktar.

Den garvade resenären har således med sig sina egna påsar, och istället för Lipton kanske man har turen att ha några från en anonym välgörare (antagligen vid namn Robin). I sådana fall kan man avnjuta ett trevligt hel-lövs-te från Ceylon, en ö som så smått blivit min favorit för just uppiggande, starkt, svart te. Sirocco levererar även under dessa hårda förhållanden en närande och livgivande dryck, med den där pigga, friska smaken av en något lättare variant av English Breakfast Tea, och har nu hamnat på min listas över oundgängliga accoutrements för en resenär.

Fyra och en halv trevlig ö av fem möjliga.

Zeughauskeller

av Johan

Gödsvinets satsning ”Verklighetens korv” är så här långt ett misslyckande. Nästan ingen av de paraderade korvarna har varit verkliga i en vardaglig mening. Istället är det sällansköp av restaurangkorv som har dokumenterats och även om det varit vår verklighet under en tid så är det som bekant inte din.

Ingen uppskattar dock ett misslyckande som Gödsvinets lokala redaktioner och vi kommer därför att fortsätta på den inslagna vägen. Det här inlägget kommer att handla om en av den minst verkliga korvarna du kommer att läsa om idag. Vi kan kalla den schweizerkorven.

Vi kan kalla den schweizerkorven eftersom du finner den vid Zeughausplatz i Zürich. Jag passerade igenom denna del av det gamla Zürich i helgen och ett påbud hemifrån förpliktigade mig att pröva på korven på Zeughauskeller.

Zeughaus är ett Haus för vapen, kulor och krut men i Zürich har dess källare kommit att få ett fredligare och långt mer meningsfullt användningsområde. Hos Zeughauskeller serverar man korv och man gör det med visst allvar.

Menyn av korv är rätt lång och jag insåg snart att jag gjort ett misstag då jag försökt överbrygga den i sin helhet genom att köpa en provsmakningstallrik. Det var visserligen en vacker Wurstparade på spett men det var mycket av lite och lite av allting. När du går till Zeughauskeller uppmanar jag dig att istället välja en av deras klassiska korvrätter.

Det är kalvkorv, fläskkorv, paprikakorv, ramslökskorv och husets korv, allt uppträtt direkt från den aldrig falnande grillen. Till detta beställde jag en rösti och husets bärnstensfärgade öl, löksåsen ingick.

Det är en lunch för mästare och jag var mästerligt belåten när jag stegade ner för Bahnhofstrasse efter intaget mål. Bakom mig lämnade jag 29,50 franc för korv vilket var en investering som fördunklades något av det faktum att man kunde ha fått en hel haxe för 31 franc.

Likväl finns det inget att ångra och det finns inget att tveka inför nästa gång du råkar befinna dig i Zürich. Zeughauskeller är en oundviklig destination för dig som önskar din korv overklig.

Earl vs Earl

av zonk

Dagen har kommit, bataljen ska stå. Avgörandet kommer ske: vem är mest Earl och vem är mest Grey? I ena ringhörnan har vi Sirocco Gentle Blue Earl Grey från Schweiz, i andra har vi Mariage Frères Earl Grey French Blue, hemmahörande i Frankrike. Bataljen sker på sponsring av en anonym donator (vi kan som sagt kalla honom Robin), och vi ser mycket fram emot dess resultat.

Redan när vi öppnar Sirocco-teets omslutande påse sätts tonen för matchen: en distinkt och påtaglig doft av bergamott sprider sig, och en närkontakt nästan överladdar näsan. I jämförelse är Mariage Frères lilla bollformade påse mer anonym, och doftar vagt blommigt, lite potpurri. Skillnaden är lika tydlig i teets doft: hos schweizarna är det en påfallande frisk doft, närapå mintig, medan fransoserna är mer åt det lite tantigt blommiga. Likaledes med smaken: Sirocco har en nästan oroväckande skarp ton av bergamott, med en närmast metallisk efterklang, medan våra Frères bjuder på ett trevligt maltigt te, möjligen något besvärat av en efterhängsen arom av potpurri. Vi hade tidigare noterat att den schweiziska påsen verkade något mer välfylld, och våra Bodum-tekoppar håller ju bara två deciliter, till skillnad från en temugg, som ju lätt kan hålla det dubbla. I en ansats till balans testade vi således att späda vår Sirocco cirka till hälften, och det var helt klart en mer återhållen dryck – fortfarande distinkt smakande av vår vän från Bergamo, men inte övermåttan så.

Slutbetyget får alltså bli tre och trekvarts Bergamo-bor av fem möjliga till Sirocco, och tre och en tredjedels till vår Frère. Sammantaget får vi alltså utropa Sirocco som enhällig erhållare av Earl-hatten och vi förväntar oss en fylkning av fotfolk och ryttare under detta baner.

Sirocco Purple Breeze

av zonk

Först ut i försändelsen från vår hemlige beundrare (vi kan som sagt kalla honom Robin) är Purple Breeze Darjeeling från schweiziska tehandlarna Sirocco. Det här är lyx-påste, och man märker det på flera sätt. Främst har vi telöv i påsen, hela eller i varje fall brutna, dvs långt ifrån det CTC (crush, tear, curl) som fyller en vanlig påse från, säg, Lipton. CTC-te ger snabbt en mörk och kraftig kopp te, men det är lätt att blanda ut med enklare tesorter, för allt ser ut som samma te-pulver. Hela och även brutna telöv, å andra sidan, ser ofta mycket distinkta ut, så det blir svårare för den mindre nogräknade teproducenten att fuska. Ett finkrossat telöv kommer givetvis heller inte oxidera på samma sätt som ett helt, ämnen frisätts som annars hade varit kvar i cellerna, osv. Men åter till Siroccos påse, och ja, man märker även på just påsen att det här är en dyrare vara, det är pyramider av en fin väv av nedbrytbar bioplast istället för de vanliga papperspåsarna. Denna lyxpåse är sedan väl innesluten i ett fodral av plastad folie som borde göra ett bra jobb i att låta teet behålla sin arom.

Nå, om teet självt. Det rör sig som sagt om en Darjeeling, och vi får väl säga att den känns ganska typisk för sorten: en lite lättare och friskare variant av breakfast-te, i korthet, cirka. Doften är rik, närapå blommig, med en ton av blåbär. Smaken är maltig, rak, len, lite söt på slutet och med en trevlig liten beska. Det är ett mycket behagligt te som inte står bättre löste efter, och vi kan absolut se det praktiska i att ha det på påse. De solida påsarna borde ge god hållbarhet och man kan enkelt ha ett flertal trevliga sorter hemma. Allt i allo, ett högkvalitativt te i ett praktiskt format.

Fyra lyxpyramider av fem möjliga, 17,20 schweizerfranc ex. frakt för 20 påsar á 2.5 gram, Sirocco.