Tagg-arkiv för: spaning

Stödkorven

Stödkorven uppfanns för ett enkelt syfte – att hålla hungern i schack tills den ordentliga snabbmaten är färdig, om det så är en burgarmeny, kebabtallrik, eller något annat mer avancerat. För dessa plågsamma minuter, med de underbara gatuköksaromerna ringlande under näsan likt doften av Edens rosor, finns stödkorven där för dig. Den kommer direkt från sitt tråg och med ett bröd och en snabb ringling senap och kanske ketchup är den klar. Den räcker inte hela vägen, men den håller dig på benen tills den riktiga maten kommer.

Men stödkorven har expanderat. Den finns nästan alltid där när du behöver den, i medgång och motgång, när det är soligt eller när tillvaron är regnig. När hungern pockar men tiden eller kontot inte riktigt medger att sätta sig ner och äta nåt lite bättre. När man har mat hemma och man borde skynda hem och laga, men blodsockret är rent åt pipan och man fladdrar med blicken. Då sitter den som en keps, stödkorven. Enkel, snabb, billig, och mättande – och till på köpet enkel att äta på gående fot. Det är en mycket fin uppfinning, och jag tycker det är dags att vi visar den vår uppskattning. Jag vill därför utnämna den 2:e maj till stödkorvens dag. Gå ut, idag, och visa hur du verkligen känner. Ät den, njut den, och tänk på vad den gjort för dig.

Posted in Verklighetens korv | 2 Kommentarer

Verklighetens korv

En korv är inte bara en mängd mer eller mindre tvivelaktiga slakteriprodukter och andra billigare substitut i en alltför trång kavaj. En korv är ett tillfälle, ett mer eller mindre medvetet val, en genväg eller en billig ingrediens, ett impulsköp eller en tillfällig blotta i din gard. Ibland kan korven bli något medvetet tillkrånglat, men oftare är den nog en sänkning av ambitionsnivån, en lösning på tidsbrist eller ett skralt bemängt konto. En korv är dock alltid mer än bara sina smaker och dofter, och även om dessa kan beskrivas, så är det ofta intressantare att tala om dess sammanhang. I korven har vi ett tvärsnitt av livet, från sommarens piggt röda chorizo på kolgrillen, glatt skvättande över sin kock och den hårt ansträngda gräsmattan, till en blek och ledsen kokt grillad med bröd i novemberslasket, i all hast, innan bussen går. Korven är med dig i nöd och lust, och inspirerade av vår egen tidigare analys av ölens många olika sammanhang, vill vi skriva om korvens alla tillfällen i med- och motgång, sommar som vinter, natt som dag. Vi kommer skriva om verklighetens korv, och om hur korven genomlyser ditt liv, och du korvens.

Posted in Verklighetens korv | 3 Kommentarer

Ett fall och en lösning

Problemet med att köpa te i högre takt än man dricker det har en enkel lösning, och det är att börja jobba. Min tekonsumtion har raskt ökat med flera hundra procent och visar inga tecken på att avmattas, och på fritiden är det alltför lätt att inta horisontalläge, långt borta från allt vad teaffärer heter. Huruvida det här är en långsiktig lösning på något sätt är svårt att sia om, det känns inte så, men det är väl ofta just sådana situationer som tenderar att permanentas, hur tillfälliga de än ska vara. Påsken riskerar dock välta allt över ända, en plötslig myckenhet ledighet – fem dagar, ett sant överdåd – kan lätt skapa obalans i teköpar-vs-tedrickar-ration. Det återstår att se hur mycket horisontallägets lockelse kan vara motvikt till detta.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Var är te-tokarna?

Om man vill dricka suröl, spontanjästa gueuze, eller bara en IPA har Stockholm tusen och åter tusen vattenhål, men för te känns det som vi är där ölen var för 40 år sen, det är vanligt te och earl grey och frukt-te, men sen är det liksom inte så mycket mer bevänt med variationen. Var i Stockholm kan jag dricka te på klassiskt kinesiskt vis, gong fu cha? Var kan jag hitta femton sorters pu-erh i svalbo-, tegelsten- och puckformat, bryggt av entusiaster? Var ligger lapsangdimman tätare än London-smogen? Visst är man glad åt Stockholm Tea Centre, och online finns massor att köpa, men var är te-tokarna, de som ständigt sökar nya kickar i allt äldre och funkigare fermentationer, klistrigt kådigare rökt te, den mest välrullade gunpowdern, det isigaste kallbryggda teet, det ludnaste vita teet, den mesta orangea av alla pekoes.

Jag tror jag har svaret: de är på gång. 2019 kommer bli tetokens år, där man debatterar bryggtemperaturer och filter, förkastar eller försvarar påste, lagrar sin fina pu-erh i tehotell, och ivrigt köper tekannor av yixing-lera. Att ha en pee-pee tea boy kommer vara höjden av estetik. 2019 kommer vi ta vår revansch, 2019 är året när ingen kommer undgå tevågen. Food trucks beware, här kommer tevagnarna!

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Faran med att köpa te

Det är lätt att köpa te i en betydligt högre takt än man dricker upp det, speciellt om man dricker nånstans mellan noll och två koppar om dagen. Hittills har jag bara gjort slut på en omgång gunpowder-te, och jag köpte snabbt dubbelt så mycket. För säkerhets skull, sådär, man vill ju inte stå utan sitt favorit-te. Kanske är det alla teers öde: att antingen drickas upp snabbt och nyinförskaffas i dubbla mängden, eller att långsamt samla damm i något skåp, och bli för gamla. Isåfall kommer ens antal teer bara att öka, allt eftersom man testar nya sorter. Mitt liv har då en given riktning: jag kommer sluta som en tokig te-gubbe, med hundratals teer gömda i skåp och hörn, utan överblick eller mått eller vett eller sans.

En typisk effekt av att ha råkat passera en tebutik.

Frågan är dock om det är något att begråta. Te är hälsosamt, te är billigt, te är (oftast) gott – att ansamla stora mängder te i bättre kvalitet, i akt och mening att smaka och dricka det, är väl isåfall ett av livets goda, ett ädelt ting? Om det sedan kanske är något av en ersatz för andra typer av drickande man ägnat sig åt men lämnat till historien, må det väl vara hänt, bättre för plånbok och hälsa, om än kanske inte för stundens ibland vackra galenskap. Så kan man väl i varje fall unna sig att ge sig ut på en (förhoppningsvis lång) jakt efter det bästa teet, att dricka ur sin heliga graal. Även om det blir en del billigt påste på vägen, kan det inte sägas vara målet.

Vissa lågpris-tesorter blir man också extra skeptisk mot. Den som druckit enklare påste i vit kopp kanske har blivit varse det, liksom jag: den där tjocka hinnan på insidan av koppen, som på nåt sätt knappt alls är noterbar med bättre te. Det är svårt att inte fråga sig om en motsvarande reaktion sker inne i ens mun, och då mer specifikt på tänderna. Tokig te-gubbe är en sak, men bruna te-tänder hoppar jag helst över. Kanske är det en omkostnad man helt enkelt får acceptera som te-tok, att bege sig till tandläkaren någon extra gång om året, för att inte skrämma små barn och djur. Det är isåfall ett pris jag är fullt beredd att betala.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Den temporära matgalenskapen

Ibland står man där vid spisen och så plötsligen är det nåt som brister, man orkar inte riktigt längre, och det som började så rationellt och vettigt spårar diskret men tydligt och fullständigt ur. Man har drabbats av den temporära matgalenskapen. När den väl har börjat står man snart framför ett kaotiskt sammelsurium och kan svårligen känna igen ens en sådan klok och modern rätt som säg, t.ex., ugnsbakad falukorv.

Det vet ju alla att man måste peta ner osten MELLAN falukorvsskivorna!

Har man tur blir resultatet ätbart utan större leda eller värk, eller åtminstone om man håller för näsan och ögonen. Framtiden får utvisa om det går att förtära ovanstående kulinariska kollaps, eller om det blir en snabb tur till pizzerian för Gödsvinet Bromma ikväll.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Standard och variation

Behöver man sin standard för att ha nån slags ribba att hoppa över, när man testar nåt mer udda? Återkommer man av lathet, gammal vana? Är det tungtrötthet som botas med något inte alltför spännande? Vill man ta något som funkar, utan att behöva undra över resultatet? Jag vet inte riktigt vilket resonemang jag ska gömma mig bakom, om jag är risk averse eller bara lat, men liksom jag hade ett antal standard-öl som jag ofta återkom till på den tiden när öl var återkommande, har jag märkt att mellan te i regnbågens alla gröna, röda och svarta nyanser, så blir det en hel del te av enklare slag, i påse. Det är nog det enklaste man kan dricka utöver vatten direkt från kranen, det ligger hemma i all evighet i hundrapåsars-förpackningar, vattnet ska inte knyckas från sin kokare runt 75, inget knussel, bara häll på och drick, ibland efter 20 sekunders blötning, ibland efter ett par minuters. Det har ännu inte gått så långt att jag bara lämnar kvar påsen i muggen och dricker allt eftersom, men den dagen är nog snart här. Jag blir slappare och mitt te med mig. Det är varmt och även om antioxidanterna lämnats kvar i andra änden Eurasien så är teinet här i tropp, och man tillfredsställer behovet av att göra nåt med sin mun, istället för godis, sprit eller cigg. Det är så man kan övertyga sig om att det är nyttigt, något man inte får missa, och man får sina kickar lagom utspädda, utan skuld får man sina centralstimulerande xantinalkaloider, man är en del av en tusenårig tradition, bara obetydligt yngre än stolta yrken som stråtrövare och slavhandlare.

Likväl är jag inte missnöjd. Jag dricker mitt te och det dricker mig, jag blir varm inombords och utombords ser inget konstigt ut. Noll kalorier, ingen skuld, inget smutsigt beroende. Och fan om det inte är gott också.

Lipton påste, Yellow label. Tre bägare av fem möjliga. Billigt och finns överallt.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Bakgalenskapen

Först har man bara lite mjöl hemma för att man skulle ha det till pajskal eller fläskpannkaka. Sen får man på nåt sätt med sig ett paket jäst i varukorgen. Ett par limpor hade man väl kunnat baka? Snart kånkar man hem rågsikt, hittar anis och fänkål längst in bland kryddorna. Börjar undra hur man får till en bra skorpa, är det gräddningen, eller kanske lite sirap? Sen sitter man där vid en 10 år gammal brödblogg och läser om olika sorters surdeg och inser att det slutligen har hänt, man har drabbats av bakgalenskapen, det oförnuftiga och irrationella suget efter än knaprigare skorpor, än syrligare degar, än grannare limpor. När man egentligen borde göra som i det rationella och moderna Sverige, och lämna detta åt en fackman, vill man själv börja kleta, knåda, välja mjölsorter, vaka över surdegar, och lägga ohemult med tid åt något man kan köpa på ett bättre bageri för en spottstyver. Men det är en stark drift hos den nutida människan, kanske rentav en vi alltid haft, att göra det svårt för sig själv helt i onödan, för att därmed bevisa något om inte för en själv så kanske för omgivningen. Se bara på alla de som helt i onödan simmar över Göta eller den engelska kanalen, springer genom skogar när det finns skoter, plågar sig fram över asfalten i specialdesignade löpar-leggings när det finns buss, tåg och bil. Har man det inte svårt från början, får man fantamej se till att göra det svårt för sig på egen hand. Själv är bäste dräng, försten att göra något väldigt enkelt väldigt komplicerat vinner, kanske speciellt om det gör sig på bild och bevis därpå således kan uppvisas för omvärlden. Jag har en sån telefon själv, en full med bilder på min egen matlagning, låt vara att det i ett flertal år mest hade blivit bilder på ris och kokt fisk, instinkten är densamma. Det som syns, finns, och vi vill alla synas och därmed finnas lite extra.

Helt oavsett allt det där har jag stort behag av att baka och äta mitt eget bröd, i varje fall såhär tre-fyra limpor in. Möjligen blir det kanske lite enahanda i längden, utöver det oekonomiska i att investera i bakstenar, matberedare med degkrok, specialmjöl, tolvliterstråg för synnerligen expansiva degar, ekologiska brödkryddor, med mycket mera. Jag har redan inspekterat bloggar som har billigare lösningar istället för bakstenar: singel i en långpanna, med en vanlig plåt på, ska fungera lika bra, eller rentav en betongplatta snabbt tillskuren på Bauhaus. Men egentligen är det logiska steget att gå tillbaka, till det rationella, bort från hembakt surdeg och hemma-espresso. Snart kommer vi sitta där och doppa vår välsmörade skogaholmslimpa i kok-kaffet. Tro mig, nya sätt att göra livet omständligt kommer ta dess plats, vi kommer hitta tillbaka till våra rötter, och istället börja fundera hur man kan rationalisera tillvaron med betong, plast och stordrift, istället för dessa sidospår med hembakt bröd och liknande självpåtaget trassel.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

En ny utmanare!

Klår den kungen? Nej, det gör den inte, men det är en värdig utmanare, och det är inte så illa pinkat. Kebabpizzan från Pizzeria Ruccola i Vällingby använder förvisso hyvelkebab, men den är saftig, med topping i ett lager så tjockt att hjärtat hoppar över ett slag, eller i varje fall gör rejält ont, och såserna är vitlöksosande och starka. Möjligen hade vi önskat oss ett halvdussin feferoni till. Allt som allt dock en av de bättre vi avätit norr om Hallandsåsen, och vi kan varmt rekommendera den. Enligt ryktet ska Ruccola även kunna servera annan mat av god kvalitet, men det är osäkert om det kommer bli tillfälle att utforska det.

Fyra hjärtinfarkter av fem möjliga. 110 kr, endast avhämtning.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Måtte dammet aldrig stillna!

Som ständiga tillskyndare av det lite dammigare och ofärskare är vi på Gödsvinet mycket glada att läsa att det finns hopp för en riktig institution inom detta gebit, Biologiska muséet på Djurgården. Här trängs uppstoppade djur längs eleganta dioramor vars like vi inte sett sedan 1905. Det är lite grånat, det är lite uttorkat, men det är ett tidsdokument som tar oss tillbaka till oändliga besök med skol- och dagisklass i formalindoftande stenhallar fyllda med allsköns döda (och framförallt dödade) delar av naturen, i akt och syfte att lära om just denna.

Inför Biologiska muséets stängning 2017, som verkade luta åt det permanenta, gav sig Gödsvinet Bromma och (dåtida) Vällingby dit för att dokumentera denna klenod. Resultatet finner ni något senkommet här nedan.

Likt ett strandat vikingaskepp tronar Biologiska muséet på Djurgården, fast med betydligt mindre fylla och slagsmål.

Man kan här finna många rara djur i sin naturliga omgivning, som till exempel den grå pälssläparen.

Djurens naturliga miljöer har återskapats med stor konstfärdighet, här en sandstrand inklusive nedskräpning. förlåt, konstinstallation.

Det är vår fromma förhoppning att Biologiska muséet, liksom skvadern på bilden, länge än kommer vara en lika naturlig som uppskattad del av Sverige.

Biologiska muséet. Fem dammoln av fem möjliga. Djurgården, Stockholm. För närvarande enbart guidade turer.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.