Östermalms Korvspecialist

Verklighetens korv existerar i ett spektrum. I den ena änden av skalan hittar vi rullkorven, i den andra huserar den mest overkliga korven, den från Östermalms Korvspecialist. I teorin är korvspecialisten en kiosk. I praktiken har den lika mycket gemensamt med en genomsnittlig korvkiosk som en Saturnus 5 har med en nyårsraket, och det är inte till dess nackdel. Här får man en frasig halv baguett med egenkomponerad tomatsås och surkål, och man kan välja om man vill ha en eller två korvar i den. Det finns en uppsjö korvsorter och de är av den där sorten där man kan prata om kötthalten med stolthet, istället för att skriva ut den med fyra punkters typsnitt i innehållsförteckningen. I korthet är det utmärkt och mycket delikat korv, som nog snabbt kan förhöja varje ögonblick lite bortom den grå verklighet som bebos av rullkorvar, stödkorvar, och andra väldigt påtagligt vardagliga mål som centreras runt tveksamma cylindrar av än mer tveksamt innehåll. Vi kommer söka efter en mer overklig korv, men det blir nog en svår kamp. Trots sin utmärkthet är ju ÖKs framtoning påfallande autentisk och gammeldags, och tillsammans med kvaliteten blir det nog en svårslagen kombination. Men ingen ska säga att Gödsvinet backar från en till synes hopplös uppgift. Vi kommer fortsätta vårt sökande, och vi kommer fortsätta att upplysa er konsumenter om hur det ligger till med verklighetens korv – även när den drar åt det overkliga.

Östermalms Korvspecialist, Fyra komma nio korvzenit av fem möjliga. En korv i baguette 65kr, två för 95kr.

Nystekt Strömming

Jag har gått förbi den några gånger, den lilla vagnen i Gamla stan som lockar (eller inte) med nystekt strömming. Till slut kom dagen då jag stannade till. Vagnen, och kanske framförallt skylten, ser ut som den kommer från nån slags forntida epok när arbetargubbar avslutade ett hårt pass i Gamla stans vikingahjälms-fabriker med en strömmingsmacka och kanske en kall öl till, på gamla gubbars vis, högst troligen med gubbkepsen stadigt på huvudet.

Men vi lever i ett nytt tidevarv. Gubbkeps markerar nu oftare en hipster, och snarare än arbetargubbar, är kön till nystekt strömming fylld med fransktalande barnfamiljer, antagligen lockade av denna till synes väldigt svenska företeelse. Strömmingen kan fås på flera sätt: på knäckemacka, med mos, i hamburgerbröd, i rulle, eller på rågbröd (det kallas “på skånskt vis”). Likaledes finns det inte mindre än tio toppings, med pedagogisk meny med bilder, både på svenska och engelska. Kort sagt känns det ungefär lika genuint som valfri turistfälla på Playa de las Américas.

Men hur är strömmingen, då? Ja, jo. Egentligen är jag nog inget utpräglat fan av strömming men likväl kan man ju ibland bli sugen. Jag tog en knäckis, dvs strömming på knäckebröd med pressgurka och inlagd rödlök. Det var faktiskt inte så dumt – men tyvärr aningen för flottigt. Och ska inte stekt strömming vara en välsaltad rätt? Det fanns ett saltkar och jag hade nog rest mig och saltat lite extra, om inte belgiska backpackers hade stått redo att knipa min hårt förvärvade sittplats vid ett av de trivsamt välanvända träborden. Likväl vete tusan om det inte kan bli en mosplatta nån gång när jag är i Gamla stan, nu när man vet att ska salta lite extra måste man ju nästan pröva. Sen får man leva med känslan av att ta del av turistfällor på fullt allvar. Så länge man håller den hornförsedda vikingahjälmen borta från hyllan därhemma får det väl gå, på nåt sätt.

Tre och en halv hjälm av fyra möjliga. 40 kr, Gamla stan, Stockholm.

Sir William

Sir Williams är en intensiv personlighet, till den milda grad att jag under t-banefärden hem började undra om något gått sönder i ryggsäcken, hela vagnen luktade, och den som åkt t-bana vet att det krävs en del för att tränga igenom “lokalfärgen” om man säger som så. Hela min lägenhet är numera inpyrd och jag funderade ett slag om man skulle vakuumförpacka teet, eller förvara det utomhus, i en stängd burk under vatten som man gör med vissa obehagliga kemiska föreningar, eller vad man skulle ta sig till. Sedermera hamnade påsen på jobbet, och det får väl sägas vara ett tecken på deras stora saktmodighet och flegmatism att ingen hittills sagt något.

Sir Williams är Sibyllans egen kuckelimuck-blandning från anno dazumal, namngiven efter grundarens bror, och ska ha varit mycket populär under andra världskriget, när svensken led kaffebristens kval. Om ingredienserna är de lekfullt hemlighetsfulla, och antyder mest att te ingår, men vi har en misstanke om att lapsang och bergamott är bland ingredienserna. Båda dessa är ju intensiva personligheter och du dricker Sir Williams med din näsa, natt som dag, så länge du är i samma hus. Låt vara att de i själva brygden faktiskt samsas fint, och om nu herrn från Bergamo har övertaget är det ingalunda en walkover: det blir en riktigt trivsam liten dialog med herr Lapsang. I övrigt är det aningen rundare brygd än ditt vanliga Ceylon-te: diverse bäriga eller blommiga toner försöker tränga sig fram till bordet, och om inte herrar B & L hade hållt stadigt i sina fåtöljer hade de nog kunnat göra en del väsen av sig. Trots, eller kanske tack vare, detta, blir det en riktigt trevlig helhet av det hela, det blir något utöver delarna, det är som ett bland-te för gubbar som inte gillar teet blommigt, och inget fel i det. Låt vara att man hade behövt förvara det i en förseglad stålbehållare på botten av Marianergraven för att inte ha det som ofrivillig inneboende – min egen näsa verkar ha acklimatiserat sig, så jag kommer fortsätta dricka Sir Williams ett bra tag till.

Fyra gentlemän av fem möjliga. 69 kr/hg, Sibyllans Kaffe och Te, Östermalm.

Mariage Freres French Breakfast Tea

Häromsistens råkade jag ha vägarna förbi Café Saturnus, ett trevligt litet hak i fransk stil som ligger ett stenkast från Humlegården. Tebehovet var påfallande och det fick bli en kopp French Breakfast från Mariage Freres. Jag har kanske inte fallit pladask för dem hittills, men skam den som ger sig, antar jag. Det var en mild, rund, söt kopp te, som smakade av karamell och vinbärspaj, av malt och en hint kanel. Ingen ska säga att det inte finns en plats för runda och snälla teer, men här blir det kanske lite väl avrundat, lite för mycket bakverk och pajer, aningen åt det smöriga, ja, uddlöst och lite jolmigt. Jag letade ett slag efter ett snällare ord, men gav upp. Helt ärligt dricker jag hellre Lipton Yellow Label, även om det otvetydigt är ett te av lägre kvalitet. Ostbaguetten var det dock inget fel på.

2,5 mjaha-mjahä av 5 möjliga. 119 inkl ostbaguette, Cafe Saturnus.

Choui Fong

När man nu gör sig vägarna förbi Chaikhana, får man ju se till att dricka lite te. Den här gången fick det bli ett grönt te från Thailand, Choui Fong. Det är lent som sammet och underbart gott, mulligt karamelligt och med en bärig maltighet, som drar lite åt hjortron. Det drar verkligen mer åt mitt favorit-oolong än japanskt Sencha eller andra mer gräsiga gröna teer och det är behagligt. Det är på gränsen till för milt för mig men är ändå skönt syrligt och med en mild men lång eftersmak med trivsam beska. Grönt te har på det hela taget varit en intressantare upplevelse än svart, såhär långt. Jag kan inte föreställa mig en arbetsdag och knappt ens en morgon utan svart te, och jag skriver det här med en kopp Golden Yunnan black framför mig, men spännvidden på de gröna tesorter jag prövat har otvetydigt varit större. Medan icke smaksatt svart te ofta drar åt English breakfast tea, kan grönt dra åt mild maltig oolong, gräsigt grönt, eller rentav fiskigt, algigt Sencha – och då har jag ändå ännu inte testat matcha. Nåja. Detta sagt, hade jag nog i slutändan ändå haft lättare att undvara grönt te än svart, speciellt då en pigg kopp Ceylon-te, även om Choui Fong var en mycket trevlig om än mild bekantskap, som faktiskt passade överraskande bra till en räkmacka.

Tre komma åttiotre blida koppar av fem möjliga. 60 kr för en liten kanna, Chaikhana, Gamla stan.

Räkmacka på Chaikhana

Nyligen hade jag vägarna förbi Chaikhana i Gamla stan. Det blir lätt så även om man egentligen inte har ärende annat än till Hötorget. Väl där kände jag hur det kurrade lite i magen och en snabb blick på menyn visade att de hade en räkmacka. Resten är, som man säger, historia. Räkmackan brukar ju sägas vara en hyllning till överdådet, och först tyckte vi kanske att det var något snålt tilltaget med räkorna. Med en tugga i munnen var dock invändningen som bortblåst: handskalade små bestar i prima form, i trevlig samklang med deras gamla parhästar: ägg, majonnäs, och så lite avokado, med en dillkvist på toppen. Det finns de som fnyser åt sådant, men för mig är dillen kronan på verket, och delikat, dessutom. Tomat och gurka kändes för en gångs skull också som trevliga additioner istället för att reduceras till beståndsdelar i en typisk svensk gammal standardsallad, som så ofta händer. Jag vet inte hur det går till, kanske är det något med proportioner, kanske ska salladen stå framme en viss tid i rumstemperatur, eller så ska grönsakerna bara vara sådär ett par dagar efter riktigt gott skick. Ja, jo. Det känns ofint att diskutera sådana gastronomiska olyckor som svensk tråksallad i det här sammanhanget; därtill är Chaikhanas räkmacka alldeles för delikat. Den försvann blott alltför fort, som de bästa festerna slutade den medans den fortfarande var på topp, medans mättnaden var rimlig och suget fortfarande kvar. Brödet under förtjänar förresten sin egen kommentar: jag är osäker på om det rostats och bretts med gott smör, eller om det smörstekts väldigt hastigt och lätt, så sprött och delikat var det. Det här förtjänar en eloge – ofta är ju räkmackan annars gjord långt i förväg, och brödet alltför ofta ganska tråkigt, blekt eller rentav soggigt, och här braverar Chaikhana verkligen.

Allt i allo, en mycket trevlig räkmacka. Det ska ju finnas andra platser med fina räkmackor i huvudstaden, och i skrivande stund känns det som en självklarhet att söka upp dem. Ändå känner jag ett gott förtroende att Chaikhana kommer hålla sig kvar i toppskiktet, om inte i volym så definitivt i kvalitet.

Fyra och en halv glad liten havsbest av fem möjliga. 145 kr, Chaikhana, Gamla stan.

NAB lager

Till en början kändes det som ett överskådligt och genomförbart projekt att testdricka all alkoholfri öl som finns i Sverige, med någon slags brasklapp om att den bara måste gå att lägga vantarna på utan att utstå alltför stora strapatser, säg, t.ex på systembolaget. Som gammal monopolkramare var det med viss förvåning jag hittade först en, sedan flera, alkofria öl hos lokala handlare som inte stod att uppbåda på mitt högt skattade monopol. Ovanstående lager upphittades t.ex. på ICA Nära i Ålsten, en trevlig butik med trevliga varor, men om universum har ett centrum, är det inte där. Hur som haver är det ju trevligt med fler alternativ, och det vore ju inte ett sant Gödsvins-projekt om det inte vore närapå hopplöst att slutföra i egentlig mening.

Dess Stockholmska bryggare beskriver NAB som en tjeckisk lager, och det är precis vad det smakar som, möjligen med en aningen mer humlearomatisk smak, men det är marginellt. Det är typiskt en såndär lager som är trevlig till mat, men jag hade dock inte satt mig och druckit flera på raken bara för att dricka öl. Man skulle helt enkelt kunna säga att NAB är en 90-tals-retro-öl med en 80-tals-retro-etikett, en öl med smak av tiden då Staropramen var höjden av bra öl, och det är förstås fortfarande utmärkt öl till många tillfällen, men kanske har min tunga gått vidare, mitt långa öluppehåll till trots. Direkt efter drack jag en Nils Oscar alkoholfri och den kändes påfallande snarlik, jag fick en närmast tysk känsla i gommen, lite fyrkantig, jag vet inte om det var den överdrivet varma dagen som gjorde mig mer begiven på smakstark, mörk öl, som jag brukar bli, eller om jag börjat återställas i öl-smaklökarna. Den som lever får se, jag har ytterligare en NAB stående.

Tre 80-tals-retro-etiketter av fem möjliga. Sådär 15 spänn flaskan, om minnet inte sviker, ICA, Ålsten.

Löwenbräu

Korvfesten tar aldrig slut här på Gödsvinet. För ett tag sedan tog den oss till en bayersk restaurang som tillhandahåller tyskhet i kubik, till skillnad från en del andra ”bierhaus” i Stockholm som jag skulle kunna nämna om jag inte varit så diskret till naturen (S:ta Clara).

Restaurang Löwenbräu vid Fridhemsplan håller den blåvitrutiga fanan högt och inte bara i oktober. Jag vet vad du tänker: ”Ligger inte Löwenbräukeller på Dachauer Straße 89 i München?”. Det har du förstås alldeles rätt i men eftersom det inte direkt har med saken att göra misstänker jag att du bara försökte arbeta in den informationen i en fråga för att verka märkvärdig.

Restaurang Löwenbräu ligger vid Fridhemsplan 29 men har sedan sitt grundande 1910 även hunnit med att vara placerad i de nu demolerade Klara-kvarteren. Utifrån allt jag har hört om gamla Klara så är Kungsholmen och Fridhemsplan en fullständigt naturlig fortsättning.

Jag och den västliga lokalredaktionen i Bromma tog oss dit en väldigt regnig valdag i slutet på maj. När menyn erbjuder korvfrossa så behöver man inte leta längre ens om även resten av listan på rätter är en parad av teutonisk frestelse.

Korvfrossa på Löwenbräu levererar på ett sätt som räkfrossa sällan gör. Till att börja med blir det mindre skal och färre urkramade skivor av citron. Frossan på bilden inkluderar fler sorters korv än vad jag kan nämna vilket är en besvikelse efter att ha gått igenom alla Stockholms restauranger som serverar korv.

Den tjocka vita är en Thüringer. Bakom berget av surkål ruvar en blyg Nürnberger. Den långa smala korven kan man kalla för Coburger om man vill och den lite kortare får helt enkelt heta Bratwurst. När jag tänker på det så är det en Bockwurst som sticker fram bakom potatisen. Så har vi nämnt alla fem ändå. Egentligen borde jag sluta skriva nu när jag ligger på plus.

Likväl fortsätter jag, det finns mer att säga om Löwenbräu, som att de har ett ypperligt öl-sortiment och att de inte ryggar tillbaka inför att servera det i krus stora som ditt huvud.

Jag beställde en maß Paulaner Helles och zonk beställde en Jever fun som han inte kunde sluta prata om. Han hävdar att jag drack två krus men jag betraktar det som ett obekräftat rykte tills han kan belägga det med trovärdiga bevis.

Något bör också sägas om den stämningsfulla atmosfären och det tyska gemyt som bara kan serveras av en fenomenalt erfaren servitris med karpaltunnelsyndrom från att ha burit för många maßkrug.

Allt kommer samman på Löwenbräu vid Fridhemsplan och jag kan inte förstå varför jag inte hittat dit tidigare. Nu när jag har hittat det tvivlar jag på att jag någonsin kommer att äta en korvfrossa någon annanstans.

Gandhi

Detta är tiden för att äta lunch på restaurang. Ingen jobbar på sommaren i Sverige och nästan ingen äter på stadens lunchrestauranger. Det är med andra ord så här års det finns rymd, lugn och frid nog bland dem för att någon ska kunna uppskatta en måltid.

Jag antar att en och annan turist kan ta platsen lämnad av de yrkesarbetande men turister hittar befriande sällan till den del av östra Södermalm där jag dagligen gör en nästan trovärdig imitation av arbete.

En restaurang jag besökt ofta men märkvärdigt nog inte skrivit om ens en enda gång är Gandhi. Den är indisk.

Det är särskilt märkvärdigt givet att det är en trevlig restaurang med ännu trevligare personal, prissättningen är skonsam och maten är precis så indisk som man förväntar sig.

Gandhi ligger passande nog på den del av Folkungagatan som kännetecknas tydligare av just asiatiska restauranger än av de pubar för professionellt drickande som präglar delen som närmar sig Götgatan. En granne är I love bibimbap och en annan är Folkunga Sushi, för att nämna två restauranger med Gödsvinet-certifiering.

Jag var där idag, på Gandhi, och allt var som vanligt. Fast med mindre folk.

Det betyder att mannen som tar beställningen bakom bardisken fortfarande ställer frågor med ett påstående. ”Du vill ha naanbröd”. Du känner mig uppenbarligen, främmande indisk man med mustasch. Jag säger aldrig emot och mannen bakom disken kan sälja mig vad som helst.

Det betyder att man långt in på eftermiddagen kommer att nynna “hare krishna”, “hare rama” och variationer på de två, som ofrivillig repetition av Gandhis musikunderhållning.

Det betyder att kycklingrätten på bilden var alldeles utmärkt och alldeles för mycken. Kanske behövde jag trots allt inte ett naanbröd stort som en pizzabottten men som jag redan berättat så är jag inte i en position att ifrågasätta dessa saker.

Gandhi är ett ypperligt inslag i en den södermalmska lunchkulturen. Du vill gå dit. Hare krishna

Sushishopen

På ett infall knallade jag in på Sushishopen på Norrmalm, ett stenkast från jobbet, för att beställa sushi. Det är ett gemytligt krypin som uppenbart jobbat en del med sin japanska stil och faktiskt lyckats bättre än många andra minimalist-skandinaviska vitmålade varianter. Jag beställde utan eftertanke deras Shogun 16 bitars sushi att ta med. Jag hade hört varnande ord om rostad lök från kollegor men tänkte inte på det. Hur mycket kan man konstra till vanlig sushi?

En hel del, visar det sig, men det var inte bara av ondo. Centrum av medtagslådan var det konservativas hemort, lite som de rika i Stockholm omges av mer bohemiska eller i varje fall mindre bemedlade områden omkring sig. Lax-nigirin var mums filibabba, och den vita fisken bredvid var inte dum, om än lite anonym. Räkan var lite trött men gick ner, och omeletten trevlig om lite fladdrig. Då var det sjögräsbeklädda tornet med crabsticks plus.. coleslaw (?) ovanpå trevligare. Sen kommer vi till våra bohemer, rullarna längs kanten. Innehållet av tonfisk, avocado och gurka var förstås inte märkligt, men chilimayon ovanpå var kanske lite oväntad, och än mer den rostade löken, som gav det hela en avgjort dansk karaktär, som tog över ganska rejält. Man kan fråga sig om det är samma instinkt som lett till additionen av det meningslösa svenska persiljelövet som toppade anrättningen. Annars var det som sagt en ganska typisk sushilåda, möjligen var det mer fiskig/svampig smak på mison än vi är vana vid, och mer sprutt (chili?) i ingefäran (så det kittlar i öronen), men det är de små sakerna.

Nu är jag ju gammaldags och vill ha min lax-nigiri så som den uppfanns efter norsk import till Japan på 80-talet, men självklart är sushi liksom all annan mat stadd i förändring. Huruvida man uppskattar allt nytt är såklart upp till var och en, personligen är jag milt skeptisk och tycker chilimayo och rostad lök är aningen åt det tokroliga hållet, för att inte tala om deras berömda friterade sushirullar, vilka säkert glädjer varje britt och texasbo. Kvaliteten var också något ojämn, med fin lax men trött räka och lite anonym vit fisk och omelett. För 155 kronor vill jag nog ha lite bättre grejer, men för den som är glad åt det nyskapande (läs, knasiga) inom sushi är det kanske mer lockande.

3.5 rullar av 5 möjliga.