trender

Viljan att tro

av Jonas

En riktigt rolig grej är hur snabbt folk anpassar sig till rådande trender och nya roliga rön. När chips blev livsfarligt i och med akrylamidlarmet för något decennium sedan slutade folk som ätit chips i hela sitt liv. Som om de fram tills dess trott att det var nyttigt.

När rödvin blev nyttigt för ett par år sedan skapade detta en hel generation lådvinsalkoholister. Det senaste onyttiga som blivit nyttigt är smör. Mättat fett, tidigare orsaken till alla tänkbara krämpor, är numera så nyttigt att det kan bota alla desamma. Man kan läsa en intressant artikel om detta i Sydsvenskan, men det intressanta i sammanhanget är de förnumstiga kommentarerna till artikeln som är mycket läsvärda. Många har alltså redan tagit till sig de nya rönen och tar dem för en gudagiven sanning och tillräcklig ursäkt för att få överkonsumera något de tycker är gott. Här är ett par exempel:

Jag läste för ca 12 år sedan hur man tillverkar olja till billig matolja och margarin. Jag slutade omedelbart och gick över till smör med det resultat att min 20 år gamla ryggsmärta försvann. Jag äter ca 2 kilo i månaden själv, min fru lite mindre. Hon dricker i gengäld 1 liter vispgrädde i kaffet i veckan för att få tillräckligt med fett i sig.

Äntligen törs man äta smör. Det har jag gjort nu sedan jag lärde känna dr Annika Dahlqvists kostråd. Numer steker jag alltid i smör (mycket). Margarin, Milda, har jag helt slutat med. Jag slängde till och med bort det, när jag förstod att margarin var klart onyttigt.

Älskar smör! Jag kan äta det som det är rakt upp och ner (fast inte så stora mängder då förståss).

Och Johan W (inte att förväxla med Johan V som är flitig skribent på den här bloggen) bevisar hur otroligt hälsosam han är med ett smörintag på 2kg i månaden.

Går man vidare till bloggen kostdoktorn där detta diskuteras berättar helt okritiska Molly att familjen äter

Runt 10 kg smör i månaden alltså, delat på 4 personer och en hund. Har just nu en älggryta på spisen. Till den gick det åt 250 gram smör. Mina barn äter smörrullar som mellanmål när de är hungriga.

Det ska bli intressant att se vad som händer när smör blir onyttigt igen. För det kommer det att bli. Och rödvin. Och choklad, ju mörkare desto farligare. Troligen kommer vi se samma personer skryta om hur de ger barnen transfettrullar med konserveringsmedel till mellanmål, och hur de själva lägger nytt asbesttak och röker cigaretter med extra tjära.

Det är något speciellt med fanatism ändå.

Ensam dör fiskhandlaren

av Johan

Det blev fisk idag och fiskhandlaren blev glad. För ett tag åtminstone. Han har det nämligen inte så roligt. Det är helt enkelt inte lätt att vara fiskhandlare. Nej, detta är verkligen ingen rolig historia.

Fisken var en vackert panerad torskfilé som trängdes med 4-5 färskpotatisar i en behållare av plast. En utmärkt remouladsås anslöt i egen burk. Femtionio kronor, ett fynd bland lunchrätter i Stockholm.

Det var inte svårt att se att nästan ingen valt fisk idag. Det var väldigt tomt på kunder men väldigt tätt med matpaket i den lilla fiskbutiken på Södermalm. Det är absolut inget fel på butiken. Den är relativt nyöppnad men de färdiglagade rätterna är goda och fisken är fin nog åt en astronaut. Folk vill helt enkelt inte köpa fisk.

Allt prat om omega 3, djurhållning och klimatförändringar har inte ändrat på någonting. En torsk har helt enkelt inte en chans idag.

Det kan bero på skräckminnen från skolmåltiderna men egentligen tror jag inte det. Det handlar helt enkelt om att ingen direkt gillar att äta fisk för att den smakar fisk. Kossorna från Brasilien smakar åtminstone enligt de flesta godare och de kan man äta som köttfärssås eller stekta tillsammans med bearnaisesås. Det går inte att konkurrera med bearnaisesås i det här landet.

Speciellt oattraktiv är fisken om den kräver någon sorts behandling. Ingen gillar att ha en stor död fisk liggande på skärbrädan hemma.

Det finns förstås en reaktion på denna diskriminering av fisken och jag är nog en del av den. När jag på restaurang ställs inför valet mellan en fisk och en sådan där sydamerikansk ko så brukar jag, med lite för hög stämma svara “JAG TAR FISKEN”. Ifall jag tror att någon missade detta budskap, vilket trots allt är väldigt osannolikt, så upprepar jag det med någon variation.

“OJ! FISKEN SER FIN UT!” etc.

Alla ska veta att jag tar fisken. Jag vet inte varför detta är viktigt men det är det. Kött är slappt men fisken är fin. Något sådant.

Vi är trots detta inte så många som tar fisken men det är fler som gör det på en restaurang än som går till en liten fiskbutik på Södermalm kring lunch.

Det har legat flera fiskbutiker i just de lokalerna tidigare. Alla har de dött, en efter en. Jag antar att det är svårt att sälja något annat än fisk i en butik som en gång varit fiskaffär, så de kommer tillbaka.

Jag har ännu inte berättat det mest tragiska med mitt lunchbesök tidigare idag. Jag såg mig inte för när jag plockade fram min matlåda. Min blick gick fascinerad runt de många havsdjuren. Den mäktiga marulken var där, märkbart irriterad över en grupp av sik som stimmade alldeles intill. Ett par rödingar var förlorade i tankar om Jämtland och noterade inte när ett större sällskap sill välde in från en spann av plast. En gös från Hjälmaren stirrade platt rakt fram och påminde på det stora hela rätt mycket om en professor i förvaltningsrätt som jag känner lite grann.

Själv stod jag snart mitt på golvet och blickade ner i min matlåda. Den var fylld med oxjärpar. En annan relik från skolmåltiderna som tydligen haft en lyckligare fortsättning än den panerade fisken.

Den lilla fiskbutiken sålde en kötträtt som alternativ till dagens färdiglagade fisk. Till och med i en fiskbutik måste man alltså klargöra att “JAG TAR FISKEN”. Inget är självklart längre.

Jag bytte ut de njurliknande köttfärsbiffarna mot redan omsjungna torsk och gav ett par skrynkliga sedlar till en vänlig men väldigt plågad man bakom disken. När jag vände mig om och gick ut lämnade jag honom mycket, mycket ensam.

Välkommen till frosseriets tidevarv

av Jonas

Mycket sås har flutit under broarna sedan vi sist såg i kristallkulan. Min spaning går ut på att frosseri overdrive är vart vi är på väg just nu.

GI och low carb har varit på väg utför en tid nu. Överlappande ersätts den av tillsatshysterin. Naturlig mat, utan tillsatser är det som gäller, och detta tror jag inte undgått någon. Närodlat och hemgjort är nyckelord. Vi börjar äta fler delar av djuret än vad vi normalt annars gör, inälvsmat serveras på finkrogar. Grönsaker och rotfrukter vi tidigare fnyst åt träder fram, men det gör det å andra sidan vid varje ny trend. Olivoljan som tidigare kunde bota allt från reumatism till nageltrång får numera se sig ersatt av det närproducerade och helt naturliga smöret. Smöret som plötsligt blivit nyttigt igen efter att alldeles nyss varit orsaken till nyss nämnda krämpor.

Nästan vegetariskt.

Allt detta har redan hänt. Men vad är då runt hörnet? Jo, jag tror att det ohejdade frosseriet kommer att ta över. Så länge det vita brödet man äter är hembakat av ekologiskt närproducerat mjöl, och det centimetertjocka lagret smör är äkta smör från svenska kossor, så är det hela nyttigt. Så länge ölet man dricker kommer från svenska entusiaster i någon källare i dalarna så är det precis lika nyttigt som rödvin blev för några år sedan. Så länge man stoppar i sig litervis av skånsk blomsterhonung istället för raffinerat socker så är det ingen fara för blodsockret. Kolhydratstänket är helt bortbåst. Och så länge man äter svansen eller huvudet av ett djur är man så trendigt medveten om sitt köttätande att man nästan kan betraktas som vegetarian. Laxen är värsta svennamaten för miljöfientliga moderater. De riktiga finsmakarinnerstadsmiljöpartisterna äter bara huvudet och stjärten och ger filéerna tillkatten. Men bara om laxen är fångad av en ensam nordnorsk fiskare, i en eka utan motor och ett metspö som han täljde som barn av en gren som av egen kraft trillat av ett träd, såklart.

Vi kommer alltså under året få se mer av allt. Kolhydratstalibanerna tar ett steg tillbaka, och nypotatisen kommer att ätas i drivor på midsommarafton, med mycket smör på från en bonde som någon känner som gör smör som man gjorde det på 1430-talet. “Så länge det görs precis så”, kommer någon att säga, “…så är det nyttigare än gurka”. Äppelkaka är inte längre en efterrätt utan kan gott ätas som lunch eller mellanmål framåt hösten, så länge man plockat äpplena själv i kivik. Och till jul kulminerar det i ett frosseri där köttbullar och korv lämnat plats åt hemgjord sylta och grisfötter från ett nyskjutet vildsvin, och löjliga mängder hembakat vörtbröd och hemystad ost.

Efter det är alla hjärtligt trötta på det gångna året och nästa trend tar form. Jag uppmanar alla att börja spekulera i vad det kan vara.

Välkomna till frosseriet!

Svensk vår

av Johan
Chuck Norris Action Jeans - snart på svenska

Modetrender är inget jag vanligtvis utger mig för att kunna något om, av skäl uppenbara för alla jag dagligen möter i norrmalms finansdistrikt på väg till jobbet klädd i alkisjacka, osnörda vinterkängor och toppluva.

En sak har dock inte undgått mig: Svenska jeans fungerar. Detta är intressant eftersom tanken på svenska jeans för tio år sedan ledde till Ullared, rättvist eller inte.

Är Diesel svenskt? Jag antar att någon kan ha haft Diesel utan att skämmas för tio år sedan men i övrigt gällde normen att desto amerikanskare eller möjligtvis brittiskare något blev i klädväg, desto bättre.

Svenska jeans? Ha!

Något hände och jag vet inte vad. Jag är inte heller särskilt intresserad av att ta reda på det. Låt oss bara konstatera att jeansmärken som Acne och Cheap Monday gjort ett fundamentalt modemässigt och urologiskt intryck på män boende på Södermalm.

Hur blev något så internationellt så svenskt? Det är ett mysterium och mysteriet bara växer när man konstaterar att det finns en parallell utveckling inom ett helt annat område.

Hur trendriktig var svensk öl för tio år sedan? Svenskt öl var alternativet till trend, det var öl för de som inte brydde sig alls. De stora svenska bryggerierna sålde nog då precis som de gör idag men ingen pratade om svensk öl som något bra. Bra öl kom då från Tjeckien, en nyhet i monopolbutiken under 1990-talet.

Idag undar jag om någon av de fem mest hyllade ölsorterna på systembolaget inte är svensk. Därmed inte sagt att de är bra, även om de i många fall är det. Alla kommer de dessutom från ganska små bryggerier och inte de stora svenska producenterna vilkas konsumenter är lika ointresserade av trenden som någonsin.

Från stort och utländskt till småskaligt och svenskt alltså. Både för byxor och för öl.

Varifrån kommer tanken på att små svenska märken inte bara är acceptabla som alternativ till de stora utländska utan överlägsna dem? Var har den nervösa svenska omvärldsblicken tagit vägen?

Vad blir nästa försvenskning? Kommer amerikanska tennisskor få konkurrens av svenska designersneakers i garvat älgskin? Kommer amerikanska elgitarrer långsamt att ersättas av en ny generation svenska näverlurar? Kommer amerikanska cigaretter att sluta säljas då alla börjat röka svensk timotej?

Vem vet? Vem vill veta?

Stoppa den progressiva ölen

av Johan
Se upp, han har en tvärflöjt!

Jag är den första att gratulera Sverige till den våg av mindre men ofta högkvalitativa ölbryggerier som sköljt över landet med ett maltigt skum de senaste åren. Men allt står inte rätt till i Öl-Sverige.

Flera av dessa nya, små bryggerier verkar befinna sig i någon sorts kamp om att producera allt mer smakrika och allt mer komplicerade öl. Inget fel i detta, låt med gamle Dengs ord tusen blommor blomma.

Det är dock dags att resa ett varningens finger: Vi får inte under några omständigheter låta ölnördarna ta över definitionen av vad som är ett bra öl. Att pressa in ännu en besynnerlig bismak och ännu en nivå av kvardröjande beska är ett sätt att kompromissa med ölens grundvärden.

Öl ska, mer än något annat, vara en behaglig upplevelse.

Låt mig illustrera detta problem med ett exempel från musikens värld. Under 1970-talet uppstod en musikrörelse som kallades progressiv rock. Denna hade inget att göra med den svenska proggen utan lät mer som, låt säga, Pink Floyd och tidiga Genesis, fast ofta ännu långt mer extremt i de futuristiska ljudexperimenten. En progressiv artist har en försmak för att kasta in lite knasiga instrument i kompositionen och de som lyssnar går igång på att identifiera dem.

Entusiaster för sådan musik påminner gärna om att dessa artister “kunde spela sina instrument”, att ljudet höll en hög nivå och att kompositionerna var otroligt komplicerade.

Detta ändrade dock inte det faktum att det lät som skit. Ifall en artist är bra på sitt instrument är mellan honom och hans pianolärare, så länge som det låter bra så struntar jag i om han skolkade från blockflöjtslektionerna i lågstadiet.

Den som lyssnar på progressiv rock kan dessutom ha ett dubbelt handikapp genom att också vara ljudnörd. Då är det inte omöjligt att han köper en stereoanläggning för 50 000 och sedan sätter på en skiva med Radiohead. Detta sagt bara för att visa hur illa det kan gå.

Liknelsen är uppenbar, vi går långsamt mot en progressiv ölkultur. Är det något ölkultur inte ska vara så är det progressiv. Detta måste stoppas och jag tror ni alla vet hur. Vi behöver en öl-punk. Vi behöver en rörelse som säger: “vi kan inget om öl men vi vet hur man dricker den och kanske var det detta som den var avsedd för till att börja med”.

Därför ska alla ni öl-nördar betrakta er varnade. Detta med knasiga småöler är roligt och oskyldigt nu men går ni för långt så kommer det en motreaktion. Vi kommer aldrig, aldrig att låta er analysera sönder ölet som ni fått göra med whiskeyn.

Det kommer ölpunken att sätta stopp för

Frihet är att inte bestämma själv

av Jonas

En mycket tydlig trend i dagens matklimat är att vi som konsumenter vill bestämma mindre och mindre själva. Vi vill gärna låta någon annan göra valet åt oss.

Freedom!
Freedom!

Det finns väldigt många exempel i restaurangvärlden. Många, kanske inspirerade av Gordon Ramsey, minskar och minskar sin meny till bara ett fåtal rätter. Djuret i Stockholm som några av oss besökte för några veckor sedan (och som jag hoppas snart recenseras här) serverar bara ett djur åt gången, olika delar av det i tre-fyra olika huvudrätter. Belle Epoque som jag åt på härom veckan har en vegetarisk, en fiskrätt och en kötträtt. Bloom, som jag åt på för några år sedan, var helt klart före sin tid och hade inte ens en meny. Man satte sig, de serverade och sen fick man betala.

Vin till maten ska vi inte ens prata om, det är bara utdöende dinosaurier som läser (och eventuellt begriper) vinlistan, vi andra ber kyparen/kyperskan berätta vad vi ska ta. Om det till äventyrs finns fler än tre rätter på menyn frågar vi densamme även om vad vi ska välja att äta.

Köttrestaurangerna går ifrån den hittills rådande regeln som gått ut på att ju finare en restaurang är, desto finare del av det aktuella djuret serveras. De finaste serverar oxfilé, något som känns ganska dammigt idag (om än inte på något sätt äckligt). De nya trevarna på området, till exempel Bastard i Malmö, låter istället de finare rätterna innehålla så udda delar av djuret som möjligt. Är det inte vitlökshalstrad tolvfingertarm från en närodlad skogsmus eller syltade rådjursögon till huvudrätten så är det inte längre värt över tvåhundringen.

Det är också populärt med närodlat och säsongsbetonat. Borta är den glädje som spritts tillsammans med den tekniska utvecklingen under hela 1900-talet, som möjliggjort att vi kan äta vad som helst, när som helst. Nu låter man sig begränsas av årstiderna helt frivilligt. Man kan beställa hem veckans grönsaker i en låda som någon annan plockat ihop. Man kan göra det med hela veckans mat för en hel familj för den delen, och då följer till och med recepten med. Man inte bara accepterar att någon annan sätter spelreglerna, man känner sig fri från att begränsas av sig själv.

Själv välkomnar jag detta. Eller rättare sagt, jag har gått på trenden. Jag gillar att flytta det valet från mig till någon annan. Det är behagligt att bara acceptera att man måste äta spetskål till middag, för att man prenumererar på en grönsakslåda för innerstadsmiljöpartister med dåligt samvete.

Den intressanta frågan är vart detta ska leda. Vi har kommit till den här trenden för att folk ville röra sig bort från färdigmat med dåliga råvaror och tillsatser. Samtidigt är den naturliga fortsättningen att vi blint accepterar vad som än serveras, och vi återkommer till någon form av TV-dinner deluxe, som utöver att vara färdigkomponerad och redo att micras, även kommer hem i sjupack varje måndag. Att gå på restaurang blir som att äta på ålderdomshem, man sätter sig vid ett långbord och slevar i sig vad någon dukar fram. I mina öron låter detta som motsatsen till dagens matdiskurs, men onekligen verkar vi vara på väg dit. Eller kan någon se en ljusare framtid?

It’s all about freedom.