TV

Krokodil

av Johan

Systembolagets sortiment är sedan länge tillhåll för en lång rad produkter namngivna efter kända personer från TV. Det är ett oskick vi har vant oss vid men jag blev ändå överraskad då jag fann krokodilen Jena på etiketten till en flaska öl. Låt vara att det var en flaska öl på en hylla i en butik i Sankt Petersburg.

Det var i min mening alltid krokodilen Jena som var stjärnan i det sovjetiska barnprogrammet ”Drutten och Jena” och det är därför inte förvånande att det är han som har fått sponsorkontrakt. Drutten säljer inte.

Jena hade under alla år serien spelades in en pågående solokarriär som sjungande dragspelare och det kan inte förvåna någon att han en dag fick nog av Druttens skit. De gick skilda vägar 1988 och Sovjetunionen gick under strax därefter.

Nu säljer han öl till mig i en centralt belägen Prisma-butik och han gör det övertygande. Jag tvivlade aldrig för en sekund på att jag behövde en flaska med en kanonbeväpnad barnprogramskrokodil på etiketten.

Varken Jena eller någon annan där och då kunde dock förklara vad som fanns i flaskan. Jag förstår inte ett ord på etiketten och jag vet inte ens vad ölen heter, en ny nivå av bakgrundskunskap till och med för Gödsvinet.

Öl är dock ett språk som alla förstår och allt jag behövde göra var att ta med Jena hem till hotellrummet för en kommunikationsövning.

Det skulle visa sig att en flaska sådan som denna innehåller en ganska lätt, lite söt men fullständigt anständig porter. Barnprogramsporter, jag borde ha räknat ut det.

Ryssland är ett fantastiskt land med sådan öl i det. Sankt Petersburg är landets främsta ölstad och dess flaggskepp Baltika är den enda storsäljande ryska varan som varken är fossilbaserad eller olaglig. Tyvärr var mitt besök allt för kort och allt för arbetsamt för en grundlig kartläggning av utbudet. Resan var dock långt ifrån bortkastad, den gav både en ny bekantskap och ett återseende av ett bekant ansikte.  

98 RUB, finns inte på Systembolaget eller i EU

3 desomorfin av 5 möjliga

Produktplacering

av Johan

coop-1980I ett inlägg förra veckan skrev jag om inflytandet som John dos Passos och Ernest Hemingway haft på mitt val av vin. Det fick mig att tänka på vilka andra influenser, litterära och andra, som präglat mina konsumtionsvaror.

Särskilt lättpåverkad verkar jag vara i valet av whisky. Jag dricker Jameson utan annan anledning än att karaktären “Kinky Friedman” gör det i författaren Kinky Friedmans böcker. Friedman har också skänkt mig en klädsam misstänksamhet mot en amerikansk kaffekedja.

Old Crow dricker jag för att Waylon Jennings skrev i sin självbiografi om hur han växte upp med den bourbonen i de torrlagda delarna av västra Texas. Jag lurade dessutom Jonas att köpa en flaska.

Hunter S Thomsons är den enda anledningen du behöver att dricka Wild Turkey och jag har med vissa besvär lyckats skapa den vanan trots att den saknas i Systembolagets ordinarie sortiment.

Thompson började senare i livet att dricka Chivas Regal istället och den är det nästan omöjligt att beställa på restaurang utan att bli hånad. Likväl gör jag det. Det finns saker som är viktigare och Hunter S Thompson är en sådan sak.

Famous Grouse kan också drickas med gott litterärt samvete. Det är whiskyn den skotska familjen Renton dricker vid en likvaka medan Trainspottings huvudperson Mark “Rentboy” Renton har sex med sin brors nyblivna änka på toaletten. 

Även min ölkonsumtion har styrts av strategisk produktplacering och vilken konsumtion det har varit. I likhet med alla andra drack jag först Pabst Blue Ribbon för att den var med i Blue Velvet och i likhet med nästan ingen drack jag Old Style för att den förekommer flitigt i den amerikanska versionen av TV-serien Shameless.

Spaten hade jag nog druckit hur som helst men det skadar ju inte att det är den enda ölen som förekommer i Jean-Paul Sartres bok Äcklet, en bok som jag förresten försökte travestera i berättelsen “Yrseln“, om Storsjöyran i Östersund.

Den mest radikala effekten av en litterär impuls jag upplevt var nog när jag spontanbokade en biljett till den lilla tjeckiska staden Nymburk efter att ha läst Bohumil Hrabal. På liknande sätt har jag cirklat kring Christopher Isherwoods kvarter i Berlin och gått upp och ner för Hans-Sachs-Straße i München i jakt på Freddie Mercurys ande. Både Isherwood och Mercury bodde dessutom utmärkt lägligt till för en bögöl.

Den enda anledningen att besöka stockholmsbaren Dovas är att Annika Norlin skrivit en rad om den. Det och att en stor stark kostar trettio spänn.

Produktplacering lönar sig. Var hade Becks varit idag om ingen placerat den på en bensinmack mittemot mitt vandrarhem i Berlin för all de åren sedan? 

Samtal vid Slussen

av Johan

pejling002

Joe Strummer skulle precis berätta något om Victor Jara när han hejdades av att ett telefonsamtal bröt musiken i mina hörlurar. Jag hade kommit så långt som till ingången till Slussens tunnelbanestation vid Södermalmstorg när jag nu konfronterades med en främmande människa på andra sidan av en dålig ledning. 

Det var från Radiotjänst. Jag har alltid haft en god relation med Radiotjänst. När jag hade en TV så betalade jag till och med deras avgift. När jag i ett koleriskt infall förpassade apparaten till en köldslagen återvinningsstation i utkanten av Östersund slutade jag betala denna avgift. 

Historien borde ta slut där. Historien var slut där. Tills de tog upp samtalet igen, idag vid Slussens tunnelbanestation. 

Efter ett par kraftigt förminskande trevligheter kom personen på andra sidan till saken. Hade jag en TV? Precis som alla andra som idag gärna berättar att de inte har det valde jag det långa svaret, sa något om Melodifestivalen, koleriska infall och en köldslagen återvinningsstation i utkanten av Östersund.

Personen på andra sidan skyndade vidare. Fortsatte med frågan om “dator med TV-kort” vad i all världen det nu är för något. Jag är rätt säker på att det fanns en TV-tillsats till Commodores datorskärmar på 1980-talet, kanske var det en sådan frågade efter. Hur många fångar de på det sättet?

Den frågan var hur som helst bara introduktionen till huvudnumret. Det lät ungefär så här:

RT: Har du en vanlig dator?

Jag: Bra fråga, den låter för jävligt.  

RT: Vad använder du den till?

Jag: Jag…skriver saker. Den är rätt dekorativ också, fin i sig. 

RT: Du betalar kanske räkningar och så med den?

Jag: …nej?

RT: Hur gör du det då?

Jag: För hand…gillar känslan…kul att träffa folk…och så…på postkontoret…

RT: Du har inte internet till datorn?

Jag: …nej?

Det var svårt att undgå känslan av att personen på Radiotjänst inte alls trodde på mig. Det är en hemsk sak när människor inte kan lita på varandra. För att inte helt lägga skulden på den andra parten så kan jag gå halva vägen och säga att jag inte var fullständigt uppriktig.

Hade jag varit uppriktig så hade jag sagt att tanken på TV-avgift för datorinnehav är en som kräver mer än en driven telefonutfrågare för att genomföras. Dålig verklighetsförankring bygger i motsats till vad många tror på fantasilöshet och den tanken bär alla symtom på det. 

Framför allt är TV-avgift för datorer ett ojämlikt sätt att dra in pengar. De hem som inte har en TV har en dator av något slag men de flesta har båda. Om man kräver de som har TV på pengar så är det just en avgift. Om man kräver alla på pengar så är det en kapitationsskatt, en skatt som utgår med samma belopp oavsett inkomst eller förmögenhet. 

Hade jag varit uppriktig så hade jag påmint Radiotjänst om Margaret Thatcher. Hon var en av ytterst få som på fullt allvar föreslog en sådan typ av skatt. Vanligtvis är ju skatter platta, det vill säga baserade på en procentsats, eller progressiva, alltså baserade på en stigande procentsats utifrån inkomst.

Hur fungerade detta förslag för Margaret Thatcher? Låt mig förklara det som jag skulle ha förklarat det för personen från Radiotjänst om samtalsklimatet hade tillåtit det.

Margaret Thatcher var en person som lyckades med nästan allt hon företog sig. Då företog hon sig ändå en del rätt galna saker. Thatcher skrämde halvt ihjäl den konservativa mansklubben i det konservativa partiet och blev partiledare genom att vara illa omtyckt av alla. Hennes mest kända politiska merit vid den tidpunkten var att hon som utbildningsminister dragit in mjölken i de brittiska skolmatsalarna.   

Hon expedierade sedan i raskt takt den egna partieliten, de andra partiernas eliter, den samlade ekonomivetenskapen, ett dussintal mycket mäktiga fackföreningar, kvinnomodet, IRA, folk med bergsprängare i Brixton, alla andra i Brixton, den argentinska juntan, de långhåriga och alla i Storbritannien boende norr om, låt säga, Northampton. Fan, när jag tänker på det så fixade hon till och med Joe Strummer.  

Hon lät inget stoppa henne och inget gjorde det. Tills hon införde en kapitationsskatt. Det var helt enkelt för mycket och hon fann sig snart stående på gatan med lite att säga och utan modet att ge världen fingret. 

Det är vad jag hade sagt till Radiotjänst om jag hade varit uppriktig. Istället dränktes vårt samtal av ljudet av 2:ans blåbuss som tog sats uppför Katarinavägen. När jag hörde något igen var Radiotjänst borta och Joe Strummer kom till sist till saken angående Victor Jara.