Folknykterhetens dag

stettnerDet är folknykterhetens dag och här sitter jag och är alldeles hopplöst folknykter. Det är tomt i kylskåpet så jag får tina något ur frysen. Någonstans under två öppnade påsar med gröna ärter finner jag en flaska tysk slivowitz. Varför leta längre än så?

När jag tänker på en Deutsches Erzeugnis vara tänker jag vanligtvis inte på plommonbrännvin men man måste kunna tänka om. Just denna slivowitz från Stettners destilleri i vackra Kolbermoor, bara ett stenkast från Rosenheim i Bayern, är en särskilt tysk produkt. Efter bara två små glas ser man ut som Bastian Schweinsteiger efter ett slaganfall.

Det får räcka så, helgdagen är snart över och morgondagen visar ingen nåd för den som inte vet att hitta kapsylen till sin slivowitzflaska. Den här tyska varan får återvända till sitt köldslagna vilorum till nästa år. 

Aecht Schlenkerla Rauchbier Weizen

aecht-schlenkerla-rauchbier-weizenRauchbier är egentligen ett rätt märkligt påfund, och på sitt stillsamma sätt är Aecht Schlenkerlas Weizen en mycket skruvad öl, hybrid som den är mellan rököl och weissbier. Att veteölens mer diskreta citronaktiga jästighet skulle kunna göra sig hörd genom rauchbierens rökar och tjäriga dunster är nog den största överraskningen, det är inte som man lätt hade kunnat tro en walkover för bitumösa kolväten och destillat av gammal tallstubbe, nej, det är faktiskt en symbios av något slag, med en lätt citrus/lime-aktig eftersmak, en släng jästig funk, runt en fyllig, gomtäckande arom av charkuteri, rökt renkorv och allsköns proteiner som haft en rök-närkontakt av tredje graden. Annars hade man, när man häller den, knappast anat att det skulle vara en weissbier, skumkronan är vare sig så toppig eller fluffig som man skulle vänta sig, och inte är det mycket till jästdimma i drycken heller, möjligen något dolt av den lite mörkare nyansen från rökmalten. Men på nåt sätt blir det ändå en livlig, rentav mycket trevlig avkomma av dessa två rätt aparta föräldrar.

Fyra virila hybrider av fem möjliga. Finns inte på systembolaget – vårt exemplar anträffades på Akkurat i Stockholm.

Früh kölsch (1461)

fruh

Det var tidigt om morgonen i München. Den flitiga junisolen hade redan hunnit en bra bit på på himlen över Maxvorstadt och om någon skulle säga att fåglarna också sjöng nere i Maßmannpark så skulle jag idag inte ha någon möjlighet att bestrida det. Det fanns annat att tänka på.

I det lilla rum på Heßstraße jag stod i begrepp att lämna utspelade sig en våldsam episod. Hur jag tryckte, hur jag pressade och hur jag svor på ett gammalt skandinaviskt språk så gick väskan inte att stänga. 

Det finns dem ibland oss som skulle hävda att man efter en fyra månader lång vistelse inte behöver vänta med att packa tills tåget hem redan rullat in på perrongen nere på Hauptbahnhof. Om någon av dem visat sig i min taklägenhet den morgonen så hade konsekvenserna blivit ödesdigra.

När jag lämnade taket på campus för sista gången så gjorde jag det med en betydande del av mitt bohag paketerat i platspåsar från EDEKA på Dachauer straße. På vägen till spårvagnen påminde jag till det yttre om en sådan där olycksalig familj från Rumänien som man ibland ser transportera stora mängder gods genom Slussens tunnelbanestation.

Efter ett mycket oinspirerat byte i Mannheim var jag framme med mina många påsar i ett sommarvarmt Köln. Det var helt enligt planerna men tillfredsställelsen hölls tillbaka av insikten att jag fortfarande behövde korsa Rhen. Det finns dem ibland oss som skulle hävda att man efter en fyra månader lång vistelse kan ta reda på gatuadressen man ska till då man lämnar men lyckligtvis befann sig ingen av dem på Deutzer Brücke då jag likt ett burkbarn på rymmen letade mig mot mässområdet och ett hotell jag trodde var mitt.

Jag var i Köln för att övernatta men inte mer än så. Följande dag var jag att infinna mig i Liege och en konferens där, Köln var bara en mellanlandning och en distraktion på en alldeles för lång och mycket krokig väg hem till Vällingby. Nu hade jag också att finna en butik som kunde sälja mig en billig ryggsäck som kunde göra jobbet påsarna från EDEKA alldeles uppenbart inte klarade av med någon tillfredsställelse.

Den föregående kvällen hade jag avstått från att packa för att istället koncentrera mig på den ganska omfattande uppgiften att tömma kylen i München på god bayersk öl. När jag någon gång strax norr om middagstid denna dag i Köln till sist stod med en ljusblå ryggsäck att frälsa mig från mina ömma händer och min slokande gångstil insåg jag att det fortfarande fattades något. Det fattades kanske mer än någonsin en öl.

När man befinner sig i Köln en vacker sommardag i slutet på juni har man val men att dricka en öl är inte ett val. Valet heter istället Gaffel eller Früh. Jag köpte en iskall Früh från längst in i kylen och den var alldeles underbar. Det var i en minimal liten kiosk alldeles intill Starbucks vid Rudolfplatz och det ringlade sig redan en liten kö med ölköpare trots att eftermiddagen ännu hade långt kvar innan avancemang till kväll.

Jag noterade glatt hur folk framför mig öppnade sina öl med en öppnare som hängde i ett snöre vid dörren istället för att stoppa ner dem i en vackert ljusblå ryggsäck från Karstadt sport. I Köln härskar friheten och friheten är att ta med sig sin öppnade öl ut på gatan och dela den med sommarkvällen. Det var i Köln som Karl Marx kunde få sina verk publicerade när ingen annan vågade och det var i Köln jag vandrade ut solen med en öppen flaska Früh.

Jag drack upp den snabbt och gick in igen för en till.

Många av de som likt mig valde mellan Gaffel och Früh den dagen var på väg till någon sorts festival bara två kvarter bort. De sålde förstås öl där också men den kostade två euro istället för 60 cent. Först trodde jag det var en pridefestival eftersom regnbågsflaggorna var i topp men tydligen var de alltid det i denna del av staden. Festivalen på Schaafenstraße handlade helt enkelt om att trängas och att välja mellan Gaffel eller Früh. På hörnet till Am Rinkenpfuhl valde jag åter en Früh. 

På Neumarkt fann jag en offentlig toalett. Jag delade den med en ung man som avnjöt en dos rökheroin från en bit folie, en kraftigt berusad afrikan som skrattade så att han höll på att falla omkull och en arg städare som svor ömsom på tyska och ömsom på arabiska medan han hytte med en mopp åt de båda föregående. Uppfylld av Früh och en välvillig inställning till mänskligheten bad jag hela sällskapet flytta på sig så att jag och min ljusblå ryggsäck kunde passera vidare in på toaletten. Min önskan bifölls och jag vill tro att Früh har något med det att göra. På vägen ut gav jag en tia i dricks åt städaren.

Det var verkligen en alldeles outgrundligt ljuvlig sommarkväll i Köln då jag ännu en gång valde en Früh från kylen i en liten butik på Richard-Wagner-Straße. Denna butik saknade helt och fullt en öppnare av flaskor men jag lät det inte bekomma mig. Då jag svängt runt hörnan till Händelstraeße öppnade jag raskt min Früh med ett livligt karateslag mot kanten av en soptunna så att kapsylen for seglande genom aftonbrisen flera meter uppför gatan. En dam i kappa uttryckte oro för den allmänna moralen med en min av avsmak. 

Det finns dem ibland oss som skulle hävda att man efter en fyra månader lång vistelse i München inte behöver en kväll av öl i Köln men du vet hur det går med sådana som de. Vad de inte förstår är att välja Früh men jag valde och valde om kvällen igenom.

Tidigt om morgonen dagen efter valde jag att gå vidare.

Idag på Fältöverstens systembolag valde jag dock åter en Früh. Den smakar som den ska men den smakar inte som Köln. Det är fortfarande en frisk, överjäst öl åt den som av religiösa eller andra skäl avstår från att smutta. Det är en öl att dricka mycket av och om du inte kan göra det i Köln så kan du väl för all del göra det på Östermalm även om du inte kommer att finna en öppnare i ett snöre vid dörren.

Själv väljer jag nog att åter styra mina steg mot kylskåpet här i mitt örnnäste i Vällingby. Det inte ett skåp som erbjuder många val men där finner jag det val jag söker.

 20,30 kronor på systembolaget, nummer 1461 i katalogen

4 gafflar av 5 möjliga

Berlin från den tid som flytt

jugendherberge 2

För mindre än en vecka sedan fann jag mig gående nerför Kurfürstendamm i Berlin. Det kom trots allt inte som en överraskning eftersom jag klivit av tunnelbanan vid Wittenbergplatz med precis den avsikten. Det var dock så långt som mina avsikter räckte. 

Vänster på Joachimstaler straße, ner mot Bundesalle och allt djupare in i det gamla Västberlin. Någonstans i höjd med konsthögskolans fakultet för musik började jag känna igen mig. Detta var gator som jag en gång vandrat på med raskare steg och betraktat med mer nyfiken blick.

För drygt arton år sedan bodde jag på Bundesalle med en grupp blekingska gymnasielever som likt mig läste tyska men som i många fall till skillnad från mig gjorde det framgångsrikt. Mina bristfälliga kunskaper till trots var det en mycket lärorik resa.

Man kan utan vidare säga att min tilltro till den tyska ölen grundlades där och då, på Bundesalle i Berlin.     

shell

Vi bodde på ett Jugendherberge som valts av en tyskalärare vilket egentligen säger allt man behöver veta om dess smakfullhet. Vi var hur som helst en grupp tonåringar från Blekinge så vi visste ändå inget om smak. 

Idag finns vandrarhemmet inte kvar, jag antar att det stängdes ner mot hot om vite från det lokala skönhetsrådet. I huset finns nu bara lägenheter och baren du ser på bilden ovan. 

Tvärs över gatan låg en bensinstation och det var där den väntade i en stor, öppen kyl. Den tyska ölen, inom räckhåll för långt ifrån tjugoåriga svenska gymnasister.

Ett långt tag efter den resan handlade min bästa historia om hur jag framgångsrikt smugglade in enorma mängder öl från bensinstationen under näsan på vandrarhemspersonal och tyskalärare.

Det var en oskyldigare tid.

Förra fredagen var jag tillbaka vid den där bensinstationen. Jag stod en stund utanför och försökte komma ihåg något, sedan gick jag in och köpte en öl. Hur skulle jag ha kunnat låta bli?

Jag öppnade den med ett karateslag mot ett elskåp ute på gatan och smakade försiktigt.

I samma ögonblick som munnen av Becks lageröl mötte min gom skälvde jag, vaken för den extraordinära sak som skedde inom mig. En utsökt njutning hade invaderat mig, isolerat mig, utan att jag hade någon medvetenhet om dess orsak. Den hade omedelbart gjort livets svårigheter oviktiga för mig, dess katastrofer harmlösa och dess korthet imaginär, på samma sätt som kärlek gör, genom att fylla mig med dyrbar essens, eller rättare, denna essens var inte endast inom mig, den var jag.

Fast så var det egentligen inte. Prousts franska känslor har ingen plats en blåsig kväll på Bundesalle i Berlin. Swanns väg är inte min och en ljus öl från Bremen är i slutänden inte en Madeleinekaka.

glorias

Det är ett bryskt uppvaknande att inse att man står utanför en shellmack i en nedgången och förbisedd del av Berlin och halsar en öl. Vad hände med han som gömde flaskorna i en ryggsäck för sina lärare? 

Alldeles intill bensinstationen låg och ligger fortfarande en liten Kneipe där jag och en ung medbrottsling från hemstaden köpte en öl över disk som variation på flaskorna från Shell. 

Glorias Stübchen är just det och det är svårt att beskriva stället på något annat sätt. En mycket liten lokal med en bardisk, heltäckningsmattor och den sortens dekorationer som brukar bli kvar en en stor brun kartong efter auktioneringen av ett dödsbo från en villa i Smålandsstenar. 

Vi satt ovant vid bardisken med ett par stammisar, bakom den stod någon som skulle ha kunnat vara Gloria själv. I en hörna låg hennes hund och när denna behövde en promenad bad Gloria de två svenska 17-åringarna att hålla koll på baren under tiden. Det var ett allt för bra minne för förstöras med ett återbesök så jag vände tillbaka mot Kurfürstendamm.

die kleine philharmonieBara ett par kvarter i min riktning fann jag en ny sevärdhet från det förgångna. Die Kleine Philharmonie låg plötsligt precis framför mig. Otroligt att jag hade kunnat glömma bort det.  

Vi gick dit då för att det låg nära och för att det fanns plats. Framför allt gick vi dit för att vi inte visste bättre. Vi sökte en bar men fick så mycket mer än vad vi bett om. Det var först när vi satt där i en hörna med vars ett glas som vi insåg att det inte var vad vi menar med en bar på den blekingska landsbygden.

Die Kleine Philharmonie är egentligen ett rätt sympatiskt ställe i en återhållen berlinsk Cabaret-stil, huvudsakligen frekventerad av åldrade homosexuella av den mer intellektuellt bohemiska varianten vilket, det måste sägas, är en typ av bar man i princip inte alls finner i Karlskrona. Jag lärde mig så mycket den kvällen.  

Idag inser jag att det inte alls talar till Karlskronas fördel att sådana ställen inte finns där men då kom alla perspektiv jag hade just därifrån. Där och då lämnade vi för första och i mitt fall även sista gången en halv öl på bordet då vi raskt försvann ut genom dörren igen.  

Det var för skamligt för att återvända in i förra veckan. Därför bara fortsatte jag mot en annan del av Berlin och andra minnen från en tid som flytt. 

Fyra år idag

Det är den där dagen på året igen och vi uppmärksammar den förstås som vanligt. Det finns egentligen inget att fira men men man måste konstatera faktum. Gödsvinet fyller fyra år idag.

När jag för ett år sedan uppmärksammade treårsdagen gjorde jag det sittande i ett litet hus på ett tak i stadsdelen Maxvorstadt i München. Då frågade jag mig retoriskt var denna fjärde årsdag skulle komma att firas och det är med en outgrundlig belåtenhet som jag konstaterar att det åter sker i Tyskland.

Jag skriver detta i ett ovärdigt prissatt hotellrum i Berlin. De kallar det Mitte men alla vet att det här är Prenzlauer Berg. Om någon frågade varför jag är här så skulle jag nog säga något om min yrkesutövning men det egentliga skälet är nog att det helt enkelt kostade för lite att åka hit. Man har nästan lämnat Tyskland bakom sig men så drar de in en igen.

Hur gör man då för att uppmärksamma en fyraårsdag? Man kanske säger något om det allra första inlägget? Är det dags att påminna om hur vi kom överens om att starta Gödsvinet över en middag på restaurang Djuret en mycket kall och snöig vinterkväll? 2010?

Det är inte alls nödvändigt, alla vet detta redan. När jag tänker på det finns det inte heller någon anledning att alls fira en årsdag. På Gödsvinet är varje dag lika fulländad och varje inlägg är en fest.

Så vi tar det så här. Inget att se här. Bara ett Gödsvin som blivit ett år äldre. 

Hur hittar man öl i München?

pachmayer

München är en av ytterst få storstäder som har ett halvdussin bryggerier av industriell storlek inne i stadskärnan. Ölen kostar mindre än mineralvatten i både butiker och på restauranger här och det finns inte en korvgubbe i staden som inte kan erbjuda sina kunder en öl till maten. Ändå kan det under vissa omständigheter vara svårt att finna en öl här. 

I en typisk matbutik står ölbackarna staplade både högt och brett i dryckesavdelningen. Det är inte sällan en imponerande syn och om man är åtminstone lite som mig också en ganska vacker sådan. Variationen av öl är dock långt ifrån överväldigande.

De sex stora Münchenbryggerierna är i regel representerade med kanske fem, sex olika sorter vardera, sedan kanske några av de lite mindre bryggerierna från trakten har några sorter och så finns förstås några generiska ölsorter som Becks, Jever och Warsteiner. Mer än så blir det vanligtvis inte.

De lokala dryckesbutikerna (getränkemarkt) är egentligen inte annorlunda. De fungerar i enlighet med en bulkprincip, den genomsnittliga kunden parkerar sin BMW utanför och rullar sedan ut 3-4 backar münchenöl för hemtransport. Det är sällan man kan ägna sig åt någon mer raffinerad botanisering bland hyllorna. 

Detta är förstås en paradox, i Europas ölhuvudstad är det svårt att vara ölintresserad. Den lokala ölkulturen är så stark att den kväver alla alternativ. Münchenborna dricker mängder av öl i vardagen men de dricker öl som är tillverkad inom ett par kilometers radie och inget annat. 

Det finns dock sätt att variera sin kosthållning men det tog mig tre månader att finna dem. En och annan getränkemarkt skiljer sig faktiskt från mängden och ett trevligt exempel är Otto Pachmayers butik på Theresienstrasse 33. Otto Pachmayer är en av Tysklands äldsta dryckesgrossister och sedan sådär 146 år driver familjen Pachmayer även butiken här i Maxvorstadt. 

För en dryckesbutik är det en helt lysande placering. Ett kvarter norrut ligger Schellingstrasse och Ludvig-Maximilian universitetet, lite längre ner på Theresienstrasse ligger Münchens tekniska universitet och ytterligare lite längre i riktning Massmanpark ligger Hochschule München. Området är alltså nedlusat med studenter och alla som inte är studenter är rika nog att bo i denna kostsamma stadsdel. 

En välsorterad ölbutik som denna har ett ganska imponerande sortimente. Saken är dock att det ändå inte är mer omfångsrikt än det på systembolaget i, låt säga, Järpen eller Bräcke. Monopolivrarnas främsta argument är och förblir alltså att antalet tillgängliga ölsorter i en och samma butik är bättre i Sverige än till och med i länder som fristaten Bayern.  

Vi som faktisk vill kunna handla öl i matbutiken behöver butiker som Pachmayer som argument för att mångfalden inte hotas av spruckna monopol, lika lite för öl som för någon annan vara. 

Samtidigt undrar jag om någon här i München vet något alls om humleosande amerikanska mikrobryggerier, belgisk klosteröl eller för den delen öl från närliggande platser som Tjeckien. Mitt upp i rikedomen av öl lever folk i armod och de verkar inte ens veta om det själva. 

De skulle med all säkerhet inte tro dig om du berättade det för dem. 

Mannen på taket

takhus

Det är nu över tre månader sedan jag kom hit till den internationella kolonin på ett tak i München. Då låg fortfarande snö och som den första att anlända av de akademiska takruvarna var det jag som sparkade igång värmesystemet och fyllde upp kylen med öl.

Sedan dess har en rad forskare och föreläsare från hela världen kommit och gått, en del stannade länge, andra kom och försvann igen under en och samma vecka. Nu är jag ensam kvar på mitt tak och inget kunde kännas naturligare.

Alla de andra var på något sätt gäster, jag har kommit att bli ett väsen mer integrerat med byggnaden och själva tanken på att bygga två stora lägenheter på ett tak till en universitetsfastighet.

Det är nu juni och hettan ligger tung över staden. Nere på gatorna råder en lågmäld feber men här uppe bland taken fläktar det även om vindarna är varma.

Det är ett par veckor kvar av min vistelse här men det kan ändå vara läge att blicka tillbaka på den tid som har varit. Redan i början på februari kunde jag berätta om förberedelserna inför avfärden mot Tyskland. Bland dem märktes försöken med att bara lyssna på tyskspråkig musik. Det experimentet fick avbrytas av läkare bara veckor senare men jag hör fortfarande på mer tyskspråkig musik än vad en normal människa klarar av. 

Mina förberedelser var inte förgäves. De var inte heller helt nödvändiga. Jag föreläser på engelska här men när jag undantagsvis talar tyska så finner jag det ändå svårt att trycka in citat från Tocotronic i samtalet. 

Jag läser förstås en väldig massa tyska i jobbet men att läsa tyska är på sin höjd som att läsa svenska efter ett kraftigt slag mot huvudet. Allt är lite ur fokus och inte helt rätt men man förstår ändå budskapet. 

När jag går omkring i den övergivna kolonin är det svårt att inte tänka på sitt egna uppbrott. Den sista mannen på taket måste någon gång också komma ner. Det är sommar och det finns platser att vara. 

Typiskt tyskt

studentenfutter

På bilden ser du något av det mest tyska som finns. Det är inte jag som påstår det, det är en tysk vän som hävdar det. Du och jag kanske bara ser en plastförpackning med nötter och torkad frukt men han och många tyskar med honom ser studentenfutter. 

Studententfutter, eller studentfoder/föda är förstås just olika sorters nötter blandade med torkad frukt men du kommer aldrig att kunna övertyga en tysk om att det inte är något mer. Detta är något typiskt tyskt och du kommer aldrig att förstå. 

Vännen i fråga tog med sig en skål studentenfutter till ett internationellt knytkalas i en liten stad i Kalifornien, som ett tyskt bidrag till buffén. Han hade alla problem i världen med att övertyga amerikanerna där att russin är tyskt, ett påstående som inte görs lättare av att en mycket stor del av världens russin produceras i just Kalifornien.

“Jag gjorde det själv” konstaterade han med alldeles för mycket stolthet i rösten. Jag var tvungen att försöka bena ut exakt vad det var som han hade gjort. “Du blandade paketet med russin med paketet med nötter?” undrade jag lite vasst. “Det är studentenfutter” konstaterade han igen. “Det är typiskt tyskt”. Ingen sa något mer på en stund. 

Någon som lyssnade noga skulle ha kunnat identifiera ett styng av bitterhet i min röst. Strax innan det att min tyska vän dök upp till festen med något som för alla som inte var tyskar var en skål med blandade nötter och frukt  hade jag spenderat fyra timmar åt att steka svenska köttbullar.  

Jag vill ha sagt att mina köttbullar var ett långt mer uppskattat inslag i buffén än den där nötmixen. De gick åt i en rasande takt och även om jag någonstans mitt i festen i mild panik fick börja mörka för närvarande muslimer och judar att de innehöll fläsk så var det en stund av svensk stolthet. 

Kvällen gick och matborden stökades undan till förmån för ett stort dansgolv som för ändamålet täckts med en vätskeavstötande presenning. Det var dags för öl och mycket av den. Efter ett par plastmuggar ut det handpumpade ölfatet var det många som började leta efter något tilltugg. Långsamt samlades allt fler vid den nästan orörda skålen med studentenfutter

Studentenfutter är typiskt tyskt. Det passar till öl och jag borde ha insett kopplingen.  

Weihenstephan bredbart

 

weihenstephanWeihenstephan säger sig vara det aktiva bryggeri som varit i drift längst och ingen har hittills kunnat göra några hållbara argument för varför så inte skulle vara fallet. Man lär ha bryggt öl på klostret i Weihenstephan sedan 700-talet och verksamheten registrerades redan 1040. Vi som har blivit registrerade av olika bayerska myndigheter behöver inte tvivla på att de fick årtalet rätt. 

Mindre känt är kanske att man i Weihenstephan också gör smör. Jag visste det exempelvis inte, bara för att ge en indikation på hur hopplöst okänt det var. 

Nu vet jag och därmed även du, Weihenstephaner är inte bara ett varumärke för öl, det är namnet på ett smör. 

Det finns dock en avgörande skillnad mellan hur dessa två typer av produkter och hur de marknadsförs i världen. Den ena produkten är ytterst njutbar att pröva medan den andra är smör. Så överge genast alla tankar på att Gödsvinet skall berätta hur produkten på bilden smakar. Låt oss bara anta att den smakar smör och nöja oss med det. 

Det röda Tyskland

Tyskt rött

Vi måste prata om det tyska rödvinet. Det är ett ämne som ofta undviks och på goda grunder men nu har Gödsvinet kommit till Tyskland och sanningens timme är slagen. Tyska rödvin är inte så bra. 

Alla som vet något om vin vet att det är helt meningslöst att kategorisera viner efter ett så grovt mått som nationalitet. Det finns inom varje vinproducerande land utrymme för både bra och dåliga viner. 

Att se efter nationaliteten på ett vin är något man gör när man köper sina första flaskor på systembolaget. Man köper en fransk flaska för att man tycker det låter fint, man köper ett spanskt för att man ska äta tapas. Ett australienskt vin känns som om det borde passa till grillat och det sydafrikanska kanske gör sig till storviltet? Det är ett ytterst fyrkantigt och i de flesta fall helt vilseledande sätt att tänka.

Därför finns det inget som säger att det inte skulle kunna finnas utmärkta röda viner som producerats i Tyskland. Förhållandena i Tyskland är förstås inte så annorlunda från de i norra Frankrike och samma romare som grundade vinkulturen där gjorde det också här.

Tyskarna själva resonerar på detta sätt. De är uppriktigt stolta över de röda vinerna från Franken och Baden-Württemberg. Låt mig därför träda fram och förklara varför detta är en förhastad och missriktad attityd.

Berätta gärna för mig om de tyska vinernas priser och utmärkelser ute i den stora fina världen. Berätta gärna om dess “milda tanniner” och “underuttryckta arom”. Men berätta inte för mig om den tyska rödvinskulturen. Jag har sett den, jag har växt upp som vindrickare i den. Jag hatar den. Hela min vinbloggande gärning kommer att ägnas åt att bekämpa det tyska rödvinet. Det kan jag berätta för dig. 

Låt mig illustrera med ett litet exempel från min vardag. Jag köper ibland mitt vin i den allra mest lokala lilla närbutiken. Det är en sådan där Tengelmann som verkar finnas på nästan varje gata i München. Priserna där är säkert 10-20% högre än i de större matbutikerna men ibland går man dit ändå. 

Vinhyllan är uppdelad i tre delar, en tysk, en italiensk och en för övrigt. Italien ligger nära och stan är full av italienare och barn till italienare som flyttade hit på 1950 och 60-talen. Därför kan ingen förundras över att det italienska vinet fått en egen hylla. Varför det ryska rödvinet ska ha en är betydligt svårare att förstå. 

Det tyska vinet kan vara så billigt som två euro per flaska men vanligtvis kostar det fyra eller fem. För samma pris eller lägre kan man få en helt fullfjädrad Chianti eller något annat italienskt från hyllan intill. Priset är inte den stora skillnaden. De tyska vinerna som jag burit iväg från den lilla butiken har uteslutande varit helt vedervärdiga. 

Tunna, skakiga vindrycker som lämnar spår av druvor och jäst i glas och mellan tänderna. Beska sörjor så kemiska att man inte vet om de är till för att tvätta penslar med eller om någon redan använt det för detta ändamål. Nu talar jag ändå om de fina flaskorna. De för två euro har jag inte försökt mig på. 

De två flaskorna på bilden kom ur butikens fyndkorg. Det var två av de finare flaskorna, vin som hade kostat kring åtta respektive tio euro. Eftersom de ännu kostade så mycket som fem respektive sju euro stod de kvar i korgen för prissänkta varor trots att detta är en butik alldeles intill ett campus och ett stort studentboende.

Jag utmanar vem som helst att finna någon kvalité hos dessa båda viner som inte överträffas hos dem hos ett genomsnittligt italienskt bordsvin ur en tetra-kartong.

Nationalitet betyder inget i sig för ett vins kvalité. Om det inte rör sig om ett tyskt rödvin. De flesta är trots allt medvetna om detta, tyskt rödvin har inget fint rykte bland människor som inte själva är tyskar.

Vad jag säger är alltså att generaliseringen på grund av nationalitet håller. Det tyska rödvinet är verkligen så dåligt som man kan tänka sig. Denna uppfattning om det tyska stämmer verkligen. Nästa vecka ska vi prata om den tyska humorn.