Vällingby

München i Stockholm

av Johan

munchen i stockholm

Det har nu gått nästan två månader sedan jag kom ner från mitt tak i centrala München för att återvända till Stockholm och Vällingby. Mina månader i Oberbayern ger mig ett nytt perspektiv på de oktoberfestöl som sedan alldeles nyligen har dykt på Systembolaget. Ett litet stycke München har kommit hit och jag är glad för det. Åtminstone tror jag det. 

Från min terass i München kunde jag se skorstenarna på både Spatens och Löwenbräus bryggerier. I butikerna fann man alla ölen från de sex stora Münchenbryggerierna men ganska lite annat. Det är dessa öl som får serveras på Theresienwiese under oktoberfesten och det är dessa öl jag mötte i en undanskymd del av systembolaget i Vällingby tidigare idag. 

Vanligtvis möter jag oktoberfestölen som ett välkommet bidrag till systembolagets kategori för smakrik, ljus öl från södra Tyskland. Det är ingen slump att jag valde att bo i München och inte, låt säga, Düsseldorf, Frankfurt eller Köln. Nu när jag har bott där kan jag dock inte se på ölen på samma sätt. Kanske har festen i oktoberfestölen gått förlorad. 

I själva verket tror jag att tiden i München gjort att jag omvärderat själva festen också. I de akademiska kretsar där jag verkade och umgicks var oktoberfest föga mer än en bra anledning till stanna i huset vid någon av de alpsjöar där alla lektorer och professorer verkade bo av anledningar oklara för en utlänning.

Även om jag kan uppskatta att dela en stad med bokstavligen miljoner kraftigt berusade män i läderbyxor lika mycket som vem som helst så kan jag också förstå kollegornas inställning.

I själva verket skulle jag vilja gå så långt som att säga att den som vill fira oktoberfest på plats i München bör resa dit i maj. Låt inte namnet på evenemanget lura dig, du kan dricka precis hur mycket öl som helst, året runt. Om du undrar varför maj så råkar det bara vara en rätt behaglig sommarmånad i München.

Om det är just de skrålande männen i lederhosen eller de ölrapande kvinnorna i dirndl som du är ute efter så finns det alla möjligheter i världen att då dela en stund med dem också, i någon av Münchens större ölhallar.

Mest oktoberfestmässig av ölhallarna är nog det klassiska Hofbräuhaus, ett stenkast från Marienplatz. Om du går dit så får du förstås också en betydande dos japaner med dåligt ölsinne och amerikanska ungdomar som jobbar på att ta igen det som lagstiftarna där hemma berövat dem genom att sätta åldersgränsen vid 21. Det får du, å andra sidan, även om du åker till den faktiska oktoberfest.

Om du tvingar mig att rekommendera en ölkällare så kommer jag att dra en lans för Augustinerbräus biergarten och ölkällare på Arnulfstraße, alldeles nära busstationen vid Hackerbrücke. 

Nu är jag inte längre ens i närheten av Hackerbrücke eller någon annan del av Bayerns huvudsstad men jag sitter här i Vällingby och dricker en lite för varm Hofbräu oktoberfestbier.

Är det för tidigt att minnas? Hur lång tid skall ha passerat innan man kan tänka tillbaka på doften av lera i Englischer Garten i mars? När är det skäligt att minnas ljumma kvällar på promenad nerför Schellingstraße? Tidiga morgnar i löparspåren i Olympiaparken? S-bahn mellan Hauptbahnhof och Pasing? När är det tid för att minnas ölen i München?

Jag tror att det är dags nu.  

Vällingby är Vällingby igen

av Johan

konstig italiensk ol

Gödsvinet München-Vällingby har upphört att existera. Finns inte längre, borta för evigt. I dess ställe har Gödsvinet Vällingby återuppstått, mer vällingbysk än någonsin. 

Det är nästan på dagen fyra månader sedan vi flaggade om i och med min flytt till den Bayerska fristaten men nu har alltså den blåvita fanan sänkts för gott här på Gödsvinets högkvarter i västra Stockholm. 

Under denna tid roade vi oss med att förvirra dig genom att flytta Gödsvinet syd från Italien till de tillfälligt övergivna lokalerna här i Vällingby. Det var därför det gick att läsa om konstig italiensk öl drucken i västerort ett tag. 

Det var en bra tid men nu är den över och det är bäst så. Allt har sin plats och Gödsvinet Vällingby hör hemma i Vällingby. 

Vägen från München till Vällingby var en historia i sig men jag tvivlar på att jag kommer att orka berätta den. Låt oss bara säga att det är en tågresa som inte hade behövt ta 13 dagar. 

Mer upppiggande var synen som mötte mig i kylen då jag till slut kom hem. Du ser den på bilden ovan. 

Zonk spenderade en dryg vecka i mitt Örnnäste här i Vällingby och han kunde förstås inte göra det utan att sprida konstig italiensk öl omkring sig. Till skillnad från nästan alla nu levande människor i Sverige har jag alltså möjlighet att faktiskt testa några av de öl som han har recenserat här på Gödsvinet. Om detta måste jag dock få be om att återkomma. 

Gödsvinets rov och korvsoppa

av Johan

rovsoppa

Bilden föreställer en tallrik med rov och korvsoppa och gud vet om det finns något att skriva om det. Jag tänker mig att det inte gör det. Vi får väl se. 

Det var tidigt i morse och det var söndag redan då. Som så ofta om helgen tog jag en promenad till Tensta bara för att åka blåbussen hem igen. Det hjälper mig att tänka även om en betydande del av tankearbetet ägnas åt hur i helvete man kan bosätta sig i Spånga. 

Tillbaka i Vällingby gav jag mig själv uppgiften att finna något att äta som passar för en söndag i januari. Jag kom nästan genast att tänka på rovor. 

En rova är en rotknöl som av skapelsen placerats under jorden och i många fall med goda skäl. En vanlig dag hade jag låtit dem stanna där nere i mörkret utan att skänka dem en tanke. Nu var det dock ingen vanlig dag. Det var en söndag i januari och sådana känns ungefär som en rova smakar. 

Jag skulle vilja föra till handlingarna att jag så här långt i detta inlägg medvetet avstått från att kalla lusten till en rova för “rovinstinkt”, för den goda smakens skull och för att hedra döda humorister i alla länder. 

Jag fyllde en korg med rotsaker på Coop och i kassan vägrade kostnaden för dem överstiga 35 kronor. Jag slängde på en rätt massiv, rå fläskkorv på räkningen bara för att komma upp i en hel femtilapp. 

Det finns trots allt något djupt tillfredsställande i att koka soppa på grönsaker. Ingen riktig mat är fullt så riktig som stora, skrovliga rotsaker skalade, hackade och placerade i en gryta med kokande vatten. Det är en syn så tillfredsställande att man knappt behöver äta den för att känna att man investerat sina 35 kronor väl. 

Naturligtvis äter man den. Det hör till och på mer än ett sätt. Att koka rotsaker och livnära sig på dem är att leva så litet så det är realistiskt att göra i ett samhälle som vårt i en tid som denna. Allt utöver en gryta med kokande rotsaker är bara olika grader av överflöd. 

Det är där korven kommer in. Tanken på att man klarar sig på lite kokta rotsaker motsäger ju inte att man tar tillvaron till en ny och högre nivå med hjälp av en framstående råkorv fylld med köttet från en gris. 

Gör så här: Koka upp vatten i en stor gryta, kanske en liter eller lite mer. Sänk värmen och låt korven sjuda försiktigt. Hacka sedan några morötter, lite lök, rotselleri, någon palsternacka, purjolök, några rovor eller nästan vad som helst som du tror skulle se bra ut i botten på en sopptallrik. Jag använde en majrova vilket inte är någon typisk sopprotsak men det var ingen som försökte stoppa mig. Det gick bra. Häll alla de hackade rotsakerna i korvbadet, låt koka upp igen och sänk sedan värmen igen. Låt soppan bli till under cirka 40 minuters stillsamt sjudande. Skär korven i skivor och servera med rikligt med grönsaker. 

Det är enkelt, gott och allt du behöver. 

Hushållsekonomi

av Johan

hushallsekonomi

Januari är som bekant årets fattigaste månad och januari i detta onådens år 2013 är förstås inte annorlunda. Det är därför upp till Gödsvinet att som allmänhetens tjänare nummer ett ge en lektion i hushållsekonomi. 

Jag är fullt införstådd med det motsägelsefulla i att just jag håller en kurs i hushållsekonomi. Trots att jag inte saknar sekiner och nästan aldrig har gjort det heller så ser jag nästan aldrig en räkning som inte har det småaktiga tillägget “påminnelse” i rubriken. 

Det är bara så fruktansvärt tråkigt att ägna sig åt praktiska göromål. I det inbegriper jag alla praktiska göromål från tapetsering till skatteplanering men visst uppbär just betalningen av räkningar en särskilt prominent plats bland tråkiga praktikaliteter. 

Jag är alls inte sniken, fodringshavarna ska ha sitt och en annan sida av mitt ointresse för världsligheter är att jag ibland betalar räkningar flera gånger. Vid ett tillfälle, inte ett av mina stoltaste, fick jag över telefon svara på min hyresvärds frågor om varför de fått två hyror samma månad.

Det tog ett tag att förklara för det kommunala bostadsbolaget i Östersund att jag helst inte besväras med att anpassa mig till den trista sinnevärlden, än mindre med att förklara mitt beteenden i den. De erbjöd att stryka följande månads räkning och med det var till allas glädje samtalet över. 

Så vid ett flyktigt betraktande framstår inte jag som den naturlige hemkunskapsläraren. I tider som dessa måste dock alla vara ekonomiskt på sin vakt och fördömd äro den som icke hedrar veckans erbjudande. 

I ett historiskt steg att medvetandegöra priser och få kontroll över min hushållskassa skaffade jag under sommaren ett med mera-kort på Coop Konsum i Vällingby. Där handlar jag nu allt.

Lever genom kooperationen, ett blåvitt liv i förorten. 

Detta är min första lektion, skaffa kontroll över utgifterna, om inte för att minska dem så åtminstone för att förvånas över hur mycket man kan spendera på grillolja. 

Jag har nu resultaten från mitt första halvår med kortet och de är omskakande. Utdragen från Coop visar att jag har bränt häpnadsväckande 268 kronor i veckan på livsmedel! Bara på livsmedel! Det är ju mer än hälften av vad jag lägger på öl och vin!

Det var precis den här typen av uppvaknande jag hoppades på. Nu är det slut på det här. Inte längre kommer jag att kunna gå och handla varje gång det saknas mat hemma.

I värsta fall får jag köpa med mig dubbla portioner dumplings från något ställe på söder när jag är på jobbet. Kanske måste jag börja stanna för en stödburgare och några öl på väg hem till förorten för att slippa handla när jag kommer dit. Oavsett vilket, det ska inte bli några 268 kronor på Coop längre. 

Så låt denna insikt vara en inspiration, det går att leva snålt även i dessa tider. Det är bara en fråga om vilja och kunskap. 

Tal till nationen inför det nya året

av Johan

nyar 2010

Så hastar ännu ett år mot sin fullbordning och världen vänder åter sina blickar mot Vällingby för några ord att ta med sig till andra sidan.

I var passage från det gamla till något nytt bor en ängslan och detta år 2012 framstår trots alla sina tillkortakommanden som en trygg hamn vi är på väg att lämna.

Det kommande året kommer att innebära ett skifte till det sämre för många av oss och damoklessvärden vajar olycksbådande i vinden medan jag skriver dessa ord.

Med nya risker kommer nya möjligheter och 2013 kan mycket väl bli året då det omöjliga faktiskt visade sig vara omöjligt.

Under det kommande året kommer det att bli dyrare att leva och fortsatt trist att göra något annat. Det kommer att bli året då priserna steg, kvalitén sjönk och varorna levererades till fel adress.

Ja, det kanske ser mörkt ut nu men kom ihåg att det alltid är som mörkast efter solnedgången.

Det finns förstås också mycket positivt att säga om året som stundar. Låt oss tala om våra förhoppningar inför det nya året. Min förhoppning är att 2013 inte bara blir ännu 365 dagar att lägga på rad efter de som redan varit. Meningen med 2013 får inte vara att bara bli ett år äldre. Det kan vara att bli äldre än man någonsin varit.

Om vi nu går mot svårare tider – som alla säger att vi gör – vad kan vi då göra åt det? Jag tror att förändring och förbättring börjar hos var och en av oss. När ett år gör över i ett annat måste du se dig själv i spegeln och fråga hur du kan bli en bättre eller åtminstone en annan människa.

Men fråga inte hur du kan bli nästa års hjälte, fråga dig vad du kan göra som dig själv. I själva verket bör du fråga dig vad du kan göra som någon som mer liknar någon du kan komma att bli under året som följer. Man måste ligga ett steg före.

Föreställ dig själv som långtidsarbetslös svinaherde någonstans på den skånska landsbygden. Vilken typ av långtidsarbetslös svinaherde på den skånska landsbygden vill du vara? Det är den typen av frågor vi måste ställa oss.

Fråga inte vad samhället kan göra för dig, fråga vad du kunde ha gjort för samhället när det fortfarande betydde något.

På ett personligt plan har vi här på Gödsvinets vällingbykontor mycket att se fram emot/upp för under 2013. Projekt skall landas, böcker skall skrivas och mitt upp i allt skall jag söka asyl vid ett universitet i Bayern under åtminstone några månader. Exakt hur många är i slutänden beroende på hur många av de där projekten som faktiskt landar och hur många böcker som verkligen blir skrivna.

Kanske hålls nästa nyårstal från någon tillflykt i alperna.

Vi här på Gödsvinet kommer oavsett vilket att fortsätta att leda dig genom samtiden i det nya året. Tillsammans finner vi vägar genom det här. Gott nytt år allesamman.

När ljusen tändas där hemma

av Johan

Ett spöke går runt Stockholm – vinterns spöke. Snön faller medan jag skriver detta och kölden tränger genom betongen som ett gift.  

Huvudstaden var en samling fruktansvärda scener då jag försökte lämna den tidigare idag. Uppe på Stigberget tycktes jag mig genom den yrande snön skymta en liten skara norrländska barn med en get i släptåg. Björns trädgård täckt av döda karoliner. 

Därför var det en befrielse att åter komma hem till förorten. Se så fridfullt de värmande ljusen bringar ett budskap om fred över jorden. Precis som alla säger blir vintern så ljus och varm när julen kommer. I en idyll som denna blir kölden till en värmande vind och snön till ett strålande solsken. 

Se alla lyckliga människor på bilden. Mer än något annat ger de oss julens budskap. 

November rasar

av Johan

November är månaden som slutat försöka. Månaden då det inte längre går att förneka vart man är på väg och månaden då man inte kan göra något åt det. November är en månad att härda ut och den är över oss igen.

Det blir mörkt väldigt tidigt på kvällen nu men det är åtminstone lite ljusare på morgonen nu sedan jag slutat ställa väckarklockan.

Bilden här ovan visar vad du har att hantera. Den är tagen nu på morgonen och den visar ett Stockholm dolt av dimma. Det är ingen vacker syn och inte enbart på grund av att det inte går att se så mycket.

Det höga tegelhuset strax till vänster av mitten av bilden är vårdboendet Koppargården där någon kom på idéen att väga de gamlas använda blöjor för att beräkna hur mycket de kostade. Jag föreställer mig det som ett boende där det är november året runt.

Ur bild till vänster ligger kvarteret Atlantis dit Olof Palme flyttade när Vällingby var nybyggt och fortfarande ansett som en bra idé. Det var förstås rätt länge sedan och nu är det november i Vällingby.

Allt är förstås inte elände ens i november. Det blir ju värre sen. I december. Men om det får jag återkomma. Hemskheterna med januari och februari väntar på andra sidan årsskiftet. Mars är egentligen november en gång till så då kan jag återanvända detta inlägg. Sedan får man väl göra så gott man kan med april för att till sist uttrycka hopp om livet i maj. Under juni, juli och augusti finns det annat att göra. Sedan är det höst igen. Så fortsätter det. Tills man dör.

Gödsvinet Bayern

av Johan

Det är redan ganska många år sedan jag slutade försöka styra var i världen jag bor. Det var så jag hamnade i Östersund. Det var förresten så jag hamnade på alla platser jag bott sedan jag för många år sedan vandrade ut ur min blekingska skogsdunge mot en spännande ny värld av höga hus, trafikerade gator och människor med ett normalt antal tår.

Det är därför bara med delvis förvåning som jag konstaterar att jag till våren flyttar till München för ett tag. Gödsvinet Vällingby kommer alltså att flagga om till Gödsvinet Bayern under 2013.

Min vistelse är bara avsedd att bli fyra månader och förmodligen återvänder jag till Vällingby någon gång mitt på sommaren.

Även om jag alltså helt saknar kontroll över vart jag flyttar så har jag ändå en rudimentär förståelse av hur just den här förflyttningen gick till. Jag tror det var något sådant här:

Jag tipsades om att ett universitet i München sökte ett ungt geni för en post som gästlärare. Ett ungt geni som inte blir rädd av ölhallar och fet mat. Det är så jag minns det. Jag sökte inte tjänsten. Jag skrev istället ett e-post till sekreteraren på den aktuella institutionen för att fråga om jag kunde söka eller om jag borde anse mig förhindrad av det faktum att ansökningstiden gick ut för ett par månader sedan. För att avgöra om jag alls var meriterad nog att ansöka så skickade jag även med ett CV.

Någon timme senare ringer dekanus för fakulteten mig och tackar för min ansökan. När jag försöker förklara att jag inte sökt något än avslöjar hon att hon fyllt i en ansökan åt mig, komplett med en lista av kurser som jag tydligen “vill” undervisa på. Hon praktiserade uppenbarligen någon sorts human-resources-management-without-asking-any-questions-first.

Jag är ett av de första fallen av shanghaining i den akademiska världen på vad jag antar är ganska länge.

Dekanus gick sedan vidare till att kalla mig för sin “lilla present” vilket fick mig att misstänka att jag inte läst arbetsbeskrivningen tillräckligt noga. En andra misstanke var att hon läst någon annans CV.

Det är saker som detta som gör att jag inte försöker ha någon kontroll längre. Det är ingen idé.

På vilket sätt kommer denna omlokalisering att påverka innehållet här på Gödsvinet? Förmodligen väldigt lite. Det är alltid en dålig affär att omförhandla perfektion.

Desstom har vi ju faktiskt redan en utländsk fillial i form av Gödsvinet syd under ledning av Zonk. Han sitter som bekant i norra Italien så till våren kommer Gödsvinet på ett naturligt sätt att kontrollera Alpvärlden från två väderstreck. När jag läser Zonks inlägg känner jag mig trygg i att jag valt sidan med den bästa ölen.

En mäktig tidsrymd skiljer oss ännu från mars månad och mycket kan och kommer att hända innan dess. Ändå verkar ödet peka mot en tid i Bayern. Mer precist än så kan man aldrig veta.

Romri bar och restaurang

av Johan

Det händer att jag åker till Hässelby gård. På bakfulla söndagar tar jag gärna en åktur ett par stationer västerut på den gröna linjen. Sedan går jag hem. Det känns alltid så exklusivt att bo i Vällingby när man har gjort den vandringen. Man har sett något annat.

Nu är jag kanske orättvis. På många sätt gillar jag Hässelby gård. Det är kanske ingen plats man gör vykort av men mycket få platser med själ är det. Under bakfulla söndag känner jag en själsfrändskap med Hässelby gård.

Vanligtvis ligger gatorna och torget i centrum nästan öde på sådana söndagar. Inne på de båda spelbutikerna sitter fullt med slitna gubbar i urblekta jackor som doftar av gammal rök och fylla. De stirrar tyst med trötta ögon in i en TV som visar fjärde loppet från Jägersro. Ute på gatan krafsar någon i en soptunna och en kamphund urinerar mot dörren till Apoteket hjärtat. Atmosfären är jämngrå. Det är så jag vill ha mitt Hässelby.

Nu är förstås inte varje scen från Hässelby gård som hämtad från en film av Stefan Jarl. Det bara känns så. Jag vet dock att det finns åtminstone ett glatt ställe i Hässelby gård. Som du förstår tänker jag på Romri bar och restaurang.

Romri är ett relativt nytt bidrag till västerorts nattliv. Jag vet eftersom jag väl minns reklamkampanjen från deras öppnande. De hade då tryckt upp klargula lappar som den på bilden och de knycklade in 4-5 stycker i varje brevlåda från Lövsta till Brommaplan. I mitt hus är alla postfacken placerade i porten och där såg det ut som om någon bombat en kopieringsmaskin.

Att jag och alla andra utom två hyresgäster hade små klisterlappar som artigt tackar nej till reklam på våra fack såg de bara som en uppmuntran. De fyllde varje box och slängde några på golvet, ovan på postfacken, på en bänk och i ett långt spår ut på parkeringsplatsen. Det såg inte vackert ut men det var en nykter varning om vad som händer om man blandar affischering med metamfetamin.

Den gången lockade de med romdrinkar för ett helt obetydligt pris. När jag stod där i trappen med gula lappar upp till fotknölarna framstod det som en konstig lockvara för en liten bar på vägen mellan Hässelby gårds centrum och Grimsta idrottsplats. Det verkar för övrigt fortfarande konstigt.

Efter den inledande affischeringsblitzen blev det tyst från Romri. Kanske fick Svenska Bostäders säkerhetsstyrkor tag på dem. Tills nu, lappen på bilden kom till mig alldeles nyligen.

Nu verkar entreprenörerna på Beata Sparres gränd ha slipat på konceptet. Nu är det billiga tapas, lika billig pizza, fransk a la carte och trubadur som gäller. Kom ihåg var du hörde det först.

Jag har aldrig varit på Romri bar och restaurang. En dag ska jag gå dit. De har öppet på söndagar.

Vällingby veganoff

av Johan

Så har tidpunkten för den högtidliga lanseringen av Vällingby veganoff äntligen kommit. Efter två fina bidrag från lokalkontoren i Malmö och Italien tar provköket i Vällingby över för den sista installationen i denna serie av vegetariska stroganoffer. 

Gödsvinet vällingbys kämpanj för det vegetariska köket upplevde en tillfällig motgång igår kväll då jag råkade sluka 1,3 kg schweinshaxe. Det är sådant som händer.

Nu är vi tillbaka på rälsen igenom och egentligen känns det bara naturligt att gå vidare med veganoffen just denna söndag. Om lördag var utsökt stekt fläskkött och knastertorra rieslingviner så blir söndagen som av en naturlag vita bönor, ljummen folköl och P1. Sådan är livets gång.

Det är som du redan insett Vällingby veganoff som syns på bilden. Det är en enkel, mättande, billig och utsökt god rätt som inte innehåller något kött. Rätten är så enkel att laga att ditt största problem förmodligen kommer att bli att övertyga folk i din omgivning om att du gjort veganoff och inte en böngryta. Ingen gillar att bli anklagad för att ha tillagat en böngryta.

Vällingby veganoff är ingen böngryta. Den typiska brytningen mellan söt grädde och lite syrlig tomatpuré berättar att detta är en stroganoff och om du är skicklig med redningen kan du få den sådär nästan klibbig som varje korv stroganoff någonsin var när du gick i skolan. 

Detta behövs: 

800 g (två paket) stora vita bönor

2 gula lökar

3 tomater

3 dl grädde

1 dl tomatpuré 

1 dl chilisås (av typ heinz)

lite pepparsås (typ tabasco)

Soya

Mjöl

Salt, peppar

Så här tillagar man Vällingby veganoff: 

Fräs grovt hackad lök och lite olja i en stor gryta. Under tiden sköljer cirka 800 gram stora vita bönor i kallt vatten. När löken svettats länge nog tillsätter du bönorna och låter alltsamman  umgås på medelhög värme i några minuter.

 Häll i grädden, och fyll paketet till hälften med vatten som du också häller över lök och bönor. Tillsätt sedan de hackade tomaterna, tomatpurén, chilisåsen och smaka av med salt, peppar och pepparsås. 

Red med lite mjöl (2-3 tsk) och låt koka försiktigt i cirka tio minuter. Servera med ris