Gödsvinet leder och resten följer

Vi här på Gödsvinet har aldrig varit rädda för att ta samtiden i grimman och leda den mot nya grönskande ängar. Vårt andliga ledarskap är lika naturligt som kraftfullt. 

Vårt senaste initiativ är att släppa lös en grön våg av vegetabilisk kost genom ett inlägg av Jonas. Det är förstås inte första gången som vi med ett gödsvins naturliga övertygelse visat vägen mot en köttfri diet. 

Vi har dragit upp planerna för världens första helvegetariska sportbar, vi berättade allt du behöver veta om din vegetariska  julskinka, vi har recenserat nästan oätliga, vegetariska halvfabrikat och vi har presenterat en hel serie med inlägg om hur man kan göra vegetarisk mat tillräckligt onyttig för att vara god. 

Naturligtvis har inte detta gått omvärlden förbi. Det senaste exemplet på hur omvärlden går dit vi pekar är nyheter som når mig från FOXs ekonominyheter. 

McDonalds står i begrepp att öppna sin första helvegetariska restaurang

Cyniker kanske säger att den amerikanska restaurangkedjans plötsliga vurm för vegetarisk snabbmat beror på att restaurangen ligger i Indien där folk av olika religiösa skäl antingen inte äter kossor eller grisar.

Cynikerna kanske fortsätter med att påpeka att Way Out Wests beslut att bara servera vegetarisk mat hade varit ett bättre om än bara marginellt mer trovärdigt exempel att använda här.

Det må så vara. Den vegetariska bandvagnen är hur som helst i rullning och om du undrar vem som styr så behöver du bara följa Gödsvinets vindlande väg mot den ätbara veganoffen.

Våra lokalkontor kommer att ställas mot varandra i en vänskapsturnering i köttsubstitution och lagom till helgens storkok presenteras Veganoff Vällingby.

Tills dess föreslår jag att du håller ut med vad för tveksamma alternativ mina medtävlanden bidrar med.   

Mjölkkomplotten

Det har varit en lång och hård sommar i Vällingby. Flera uppdrag som skändligen försummats under årets första halva har äntligen fått den uppmärksamhet som den ekonomiska ersättningen antyder att jag borde ha gett dem redan från början. 

Jag har alltså ägnat sommaren åt att skriva en rapport om kooperativt företagande, två bokkapitel om jämlikhet och ett expertutlåtande åt en neokonservativ tankesmedja i Washington DC som förmodligen skulle sammankalla till akut förbön om de kände till mina politiska åsikter. Den goda nyheten är att jag funnit tillfälle att varva skrivövningarna med en del kontemplativt och uppbyggligt öldrickande. Den dåliga nyheten är att semestern är slut på måndag. 

Nu ska jag dock inte ägna värdefullt utrymme här åt att beklaga mig – det är det man har Facebook till – utan istället komma till kärnan i dagens berättelse. 

Dagens uppgift var att sammaställa ett avsnitt om svensk lantbrukskooperation, en uppgift som jag länge skjutit på eftersom det är ett ämne så tråkigt att det kan sänka pulsen till skadliga nivåer till och med för en härdad yrkesman som mig. 

Uppgiften gav mig dock möjlighet att åter sadla upp en ur ett helt kavalleriregemente av käpphästar som jag kommit att nära genom åren. Det är en av de stora kusarna i flocken, den om det vita giftet vi kallar mjölk. Jag har skrivit om mjölkens förkastlighet åtminstone en gång tidigare och nu är det alltså dags igen.

Boken på bilden är Martin Millars “Milk, Sulphate and Alby starvation” som på svenska kommit att döpas till “Mjölkkomplotten”. Jag köpte den på ett antikvariat i Lund i slutet på 1990-talet eftersom jag trodde att det var en bok baserad på samma insikter som jag redan gjort. Insikten att mjölk och mjölkdrickande är ett resultat av ekonomiska intressen och inte traditioner eller kultur.

I boken har antimjölkprofeten Alby kommit att bli föremål för en hänsynslös yrkesmördare sänd av det lika hänsynslösa Mjölkmarknadsrådet. Det är förstås fiktion men vi vet alla att det kan hända.

Anledningen till att jag kom att tänka på Alby och boken idag var att jag skrev om lantbrukskooperationens kontroll över den svenska mjölkproduktionen.

På grund av det svenska jordbrukets karaktär kunde nästan hela den svenska produktionen av mjölk centraliseras genom kooperativ organisering. Redan mot slutet av 1930-talet var kontrollen över 95 procent av all mjölkproduktion samlad i en och samma rörelse.

Koncentration av resurser är också koncentration av makt och genom sin dominanta ställning kunde den lantbrukskooperativa rörelsen och dess mejerier skaffa sig politisk makt och inflytande över opinionen.

Svenskarna hade innan 1930 knappt druckit någon mjölk alls, speciellt inte om man inte själv ägde en ko, något som allt färre människor kom att göra vid denna tid. Det var sveriges mjölkproducenter som med sina ändlösa resurser som uppfann det moderna mjölkdrickandet och de gjorde det genom att sprida information om att mjölkdrickande för vuxna inte bara var ofarligt utan dessutom nyttigt. 

Denna information kunde i den korporativa svenska modellen leta sig in i socialstyrelsens hälsoråd och den svenska skolan utan att ifrågasättas. Svenska barn utsattes för en exempellös propaganda i skolorna där de fick veta att mjölk var nyttigt och att drycken var något som associerades med hälsosamma aktiviteter som till exempel av Arla sponsrade idrottstävlingar. 

Nu vet vi förstås att mjölk orsakar och förvärrar en lång rad hälsoproblem från dödliga neurologiska sjukdomar till dålig andedräkt och acne. Spridningen av den informationen är dock inte kopplad till några ekonomiska intressen och således sker den med rätt klent resultat.

Det är därför Gödsvinets ansvar som ledande hälso och livsstilsblogg att fortsätta sprida sanningen. Sanningen kommer alltid att ha sina motståndare och vi vet inte vad de kan komma att göra om de blir desperata nog. I likhet med Alby i “Mjölkkomplotten” bör jag nog försöka se vad som rör sig i skuggarna innan de sluter sig över oss för gott. Det här är en kamp som måste vinnas.  

På uppdrag

En helg för inte för länge sedan var Gödsvinet Malmö ute på uppdrag.

Att ge sig ut på uppdrag är något i stort sett okänt för Gödsvinet Vällingby. Kommer ingen betjänt rusande med mat upp till örnnästet på hundrafemte våningen där Johan sitter iklädd endast doktorshatt och sidenmorgonrock, då får det vara. Då blir det korv och senap, minimalistiskt uppdukat framför Vällingbys enda fönster med utsikt över skärgården. Att nedlåta sig till att äta på lokal med lågutbildad pöbel, det är helt otänkbart. Om det inte är på bjudresa i något italienskt vindistrikt eller en misstänkt korrumperad kryssning förstås, då går det mesta bra.

De elaka kommentarerna skulle dock inte komma att hindra mig. Jag har ett kall och det måste utföras, oavsett vem som ser ner på mig. Bildligt och bokstavligt. Jag hade ett svårt uppdrag framför mig, och jag hade helt enkelt inte råd att låta mina sinnen grumlas av glåpord från intelligentian.

Det handlade om att utbildas och att utbilda. Först och främst skulle jag lära ut den ädla konsten att tillaga pulled pork, och sekundärt skulle jag bli bjuden på, äta och uppskatta stekt lever. Det sista har jag aldrig tidigare lyckats med.

Vi började strax innan lunch med att laga till den stora karrén. Vi rörde ihop alla ingredienset enligt receptet jag publicerade förra gången. Eller ja, de flesta. Man måste improvisera lite då man sällan får tag i allt, men katrinplommonen är viktiga. Sedan åkte karrén in på bastubehandling, och vi korkade upp dagens första öl.

Nu var vi ju lagom lunchhungriga, och min kompanjon, vi kan kalla honom Gustav, började tillreda sin mytomspunna specialité, Kalvlever Anglais: Först, frys levern. När den är fryst går det att skiva riktigt tunna skivor, vilket är nyckeln till framgång i det här fältet. Mjöla sedan skivorna, och låt ligga.

Stek bacon, och lägg den åt sidan. Stek en laddning kapris i fettet och lägg det tillsammans med baconet. Vid sidan om, stek lök i rikligt med smör. Gör en sås på löken, med likaledes rikliga mängder grädde. Komplettera nu baconfettet med smör tills du skäms, och stek levern. Den är mjölad, så den suger åt sig bra och får en fin yta.

Servera med kokt potatis, bacon, kapris och löksåsen. Detta är en rätt som fungerar alldeles utmärkt, och som smakar väldigt mycket husmanskost. Kaprisen är ett måste, men det behövs inte mycket. Bacon behövs det däremot mycket av. Levern smakar mest stekyta, och det verkar vara poängen. Så länge man inte får tjocka bitar med den karaktäristiska jordsmaken så smakar levern utmärkt. Den lite spröda konsistensen gör den lite lättare än vanligt kött.

Ett stycke lever, ett avsnitt game of thrones samt mängder med öl senare var grisen klar. Svedd och hård på utsidan, men mjuk och vacker inuti. Vi rev sönder, gjorde sås på skyn, blandade i lite sås i köttröran och serverade på bröd med coleslaw. Oslagbart.

 

Uppbrott och avfärd

God morgon
God morgon!

Bussen lämnar Vällingby klockan 03:31 i natt och jag kommer att vara på den. Det är bara den första i en mycket lång rad etapper innan jag når Siena i Italien imorgon kväll. På något sätt har jag åter lyckats göra en fullständigt enkel resa till ett Tintin-äventyr i 18 delar. Jag gör onaturligt många mellanlandningar och jag tror jag kommer att använda alla kända transportmedel utom V2-raket och en ubåt formad som en haj. 

Målet för min resa är en konferens för sådana som mig och det säger sig självt att sådana konferenser inte inträffar tillräckligt ofta för att jag skulle kunna undvika att delta. 

Som ett led i mina förberedelser inför Italien har jag förstås läst flera av Zonks recensioner av italiensk öl. Han bor ju sedan flera år i sitt hemliga laboratorium i de italienska alperna och jag börjar tro att han stannar där tills alla italienska öl är omskrivna. Hans gärning skall inte ha varit i onödan. 

För att kunna vara på den där bussen är jag tvungen att gå upp kring klockan 03:00. Jag vet dock med absolut säkerhet att jag kommer att vakna när väckarklockan ringer. När alarmet går har jag precis tre minuter på mig att desarmera larm nummer två. Larm nummer två är det yttersta larmet och du vill inte höra det. 

Larm nummer två består i att min stereo sätter igång en ljudinspelning av Klaus Kinskis Jesus Christus Erlöser på full volym från alla fyra högtalare. Vällingby kommer att omfamnas i ett krampartat grepp av teutonisk vrede när Kinskis skri ljuder ut över bygden från ett öppet fönster överst i ortens kanske högsta byggnad. Det får inte ske och det är därför jag vet att jag kommer att gå upp när det första larmet ljuder. 

Det börjar bli dags att packa och jag är rätt säker på att jag sitter och skriver detta enkom för att ytterligare fördröja det åtagandet. Jag avskyr verkligen att packa och gör det därför aldrig nykter. Det är lite roligare att packa packad men man vet aldrig vad man hittar i sin väska när man kommer fram. Kanske är det en del av nöjet. 

Nej, det börjar oundvikligen bli dags. Det står en sliten väska i en klädkammare och någon gång innan 03.31 kommer den att fyllas. Först måste jag bara hitta en flaska med något. 

En annan sorts sommarmåltid

Vi här på Gödsvinet har redan uppmärksammat  den ekonomiska och sociala segregering som råder mellan våra skribenter. En del har och en del har inte. Det är så det ser ut i Sverige idag. 

Jonas har och han fortsätter att ta för sig. Bara för ett par dagar sedan såg han det för angeläget att uppmärksamma omvärlden på vad som bara är den senaste av hans många excesser.

Denna gång hade han tagit in på ett gods i Skåne med sitt följe men den fulla historien om vad som skedde på denna fördömda plats är skoningsfullt döljd för oss som läser här. Vi vet att han vräkte i sig hummer och snortade kaviar från silverfat. Kanske avslutade han kvällen med att låta en dvärg piska en stalldräng, för lite lätt underhållning? Vi vet inte.

Samtidigt i förorten lever andra av Gödsvinets skribenter i en helt annan verklighet. Hårt arbetande i ett höghus av betong försmäktar jag långsamt av klimat, kost och knappa omständigheter. 

På bilden ser ni vad jag förmått frambringa för min omedelbara överlevnad. Det är inte mycket men jag är stolt över det jag har. Det är något herrarna där uppe aldrig kommer att förstå. 

Sommar i Västerort

Utan att riktigt veta hur det gått till fann jag mig nyss gunga på en stol av plast ute på balkongen, högt över Vällingby och resten av världen. I min hand var en ljummen öl och inifrån lägenheten strömmade ljud som omöjligen kunde ha åstadkommits av någon annan än  Kitty Wells. 

Solsken, öl, släpig countrymusik och rytmisk gungande på en stol kan försätta en människa i ett mycket vackert tillstånd av meditation. Det är något med hur hjärnan bakas långsamt under återkommande och riklig ösning, varsamt omrörd. Det är i det tillståndet som en majoritet av befolkningen i 26 av USA:s 50 delstater tillbringar sina liv.

Långt där nere i Solursparken har små formationer av solrusiga människor vecklat ut sig som färgglada blommor av plast. Ljudet av årets första brännbollsmatcher blandar sig med musiken och för bara en liten stund sedan såg jag en skäggig alkholist med bar överkropp brottas med sig själv, sin jacka och en polis. 

Det är sommar här i Vällingby, utan tvivel och utan några som helst förbehåll.

Får i kål

Får får får? Nej, får får kål. Det var så jag resonerade när jag med bestämda steg klev fram till den lilla charken längst in i Coop Extra i Vällingby. Den har inga uttalade halal-ambitioner men om man ställer tre män från Mellanöstern bakom en trång köttdisk med nöt och lamm är det ändå nästan oemotståndligt att fråga efter fläskkotletter. Ändå valde jag att begränsa mina beställningar till lamm, de har hittills aldrig haft något fläsk och förresten verkade det olämpligt att fråga.

Lammet är mycket fint där. Framför allt är det dock väldigt billigt. Den nacke jag valde för min tilltänkta gryta kostade 69 kronor kilot. Bringan hade varit min för 45 kronor kilot. Vitkål är i princip gratis och tillsammans med köttet är det nästan allt som behövs för en välsmakande gryta med får i kål.

Detta är vad som behövs:

1,5 kg lamm (bog, framdel eller lägg)

1 medelstort kålhuvud

1 stor lök

1 fänkål

1 liten purjo

10-15 korn hel svartpeppar

5-10 korn rosépeppar

4-5 lagerblad

1-2 kryddmått senapsfrö

Färsk persilja

Salt och peppar

 Det hela är egentligen rätt billigt. Enkelt menar jag. Det hela är egentligen rätt enkelt. Visserligen är detta originalrecept mer avancerat än de flesta versionerna av denna klassiska rätt. Det innehåller flera ingredienser som är dyrare än vitkål och därför sällan inkluderade. Så här gör vi på Gödsvinet: Stek allt lamm i smör så att bitarna får lite yta utan att bli genomstekta.Salta och peppra. Lägg dem i en stor gryta och täck dem med vatten. Låt det koka upp och sjud på svag värme tillsammans med kryddorna. Medan köttet inleder sin evighet i den renande skärselden i botten på en gryta så kan du passa på att hacka vitkålen grovt i stora kuber. Stek även dessa och samla i en skål i väntan på att kötten skall börja inse sina fel. Hacka purjon, löken och fänkålen grovt och häll på köttet när det har kokat i en dryg timme. Fyll på med lite extra vatten och låt sjuda i ytterligare en dryg timme. När du har kommit till detta stadie är du i allt väsentligt färdig. Vad du gör medan grytan kokar intresserar mig ärligt talat inte. Kanske spelar du ett parti kubb eller läser en dikt för krukväxterna. Det är upp till dig. Om du läser en dikt för krukväxterna så föreslår jag dock att du undviker Tomas Tranströmer. Det vore inte juste. Var var jag? Just det, en sak som du faktiskt kan göra medan du väntar är att koka ett par potatisar eller skära upp ett par skivor grovt bröd om du önskar något sådant till ditt får i kål. Häll upp och garnera rikligt med färsk persilja. 

Får i kål är en rätt som är långt billigare än sitt rykte. Långt godare, ska det vara. I själva verket är det en ytterst mustig rätt med en förbluffande sammansatt smak. Efter två till två och en halv timme i grytan är tyngdlagen tillräcklig för att bena ur köttet. De faller ur av sig själva. Grönsakerna är mjuka och saftiga. Alltsamman är, kort sagt, en ytterst billig upplevelse.

Början på en evighet

 

Systembolagets blandhylla

Jag kom precis tillbaka från Systembolaget på Ångemannagatan i Vällingby. Det är ett stycke information inte avsett att chocka någon. När jag hemvant navigerade nerför huvudgången återkom en tanke jag fått många gånger på systembolag runt om i Sverige. Varför finns det inget rimligt virke att blanda grogg med på systembolaget? 

Denna frågeställning är nära besläktad med frågan om ölkylar på systembolaget. Om man säljer en dryck som vanligtvis säljs kall så borde man ju också ha kylar för denna dryck. Systembolagets informationsavdelning hävdar att man inte har ölkylar eftersom ölsortimentetet är alldeles för stort och att man därför inte skulle kunna sälja alla ölsorter på lika villkor. 

Detta problem skulle man förstås kunna komma runt ganska enkelt genom att exempelvis sälja de 10 mest populära ölen i kylarna, även om de som vill ha en kall öl då skulle få stå ut med en del rätt fasansfulla produkter. Ett annat alternativ skulle vara att alternera ölen i kylen enligt ett rättvisemärkt schema. Allra enklast skulle förstås vara att låta mig bestämma vilka öl som hamnar i kylen. 

Sanningen bakom varför det inte finns några ölkylar på systembolaget är förstås att de inte får bli för serviceinriktade. En hel del, potentiellt farligt, servicetänkande har smygit in i systembolagets verksamhet under de senaste åren. Utökade öppettider, enklare beställningssystem och bättre sortimente är bara några av de faror mot folkhälsan som på något sätt tillåtits i vad som måste beskrivas som en liberal revolution. 

Den allmänna opinionen har också svängt från att vara huvudsakligen negativ till försäljningsmonopolet till att vara huvudsakligen positiv under samma tid. 

Gränsen går dock vid kyld öl och det slog mig alltså idag att den även dras någonstans i trakterna av att sälja groggvirke på systembolaget. Om man nödvändigtvis skall handla på den statsägda butiken så ska man åtminstone tvingas till besväret att köpa sin tonic någon annanstans. 

Men finns det då verkligen inget att blanda med på systembolaget? För att svara på det gjorde jag tidigare idag en jungfruresa till den alkoholfria hyllan på Ångemannagatan, en tidigare helt outforskad del av Vällingbys geografi. Hyllan där var, som synes av bilden, ingen stor källa till inspiration för den som planerar en groggbuffé. 

Många av produkterna var av typen öl och vin och inget kunde väl vara med enfaldigt än att blanda grogg på alkoholfri öl och vodka. Jag behöver ett väldigt bra argument för varför det inte bara är en omväg till något som moder natur i samarbete med bryggerinäringen kan ge oss ändå. 

Ramlösa är inte mycket till groggvirke och den alkoholfria cidern är nästan lika dum som ölen eller vinet i drinken. Det närmaste jag fann var den Fentimans ginger beer (1964) som syns mitt i bilden. Det skulle få bli den eller inget alls och inget alls är inte mycket att skriva om. 

Det var därför jag precis serverade mig själv ett litet glas med Fentimans ginger beer blandat med Finlandia vodka och två isbitar. Jag höll ett tag i ginflaskan men valde det mer neutrala alternativet. 

Fentimans ginger beer är en fruktig men samtidigt rejält kryddig dryck som ärligt talat är lite besvärande att dricka om man inte spätt ut den med lite finsk vodka. Lyckligtvis var det ju just det som jag gjorde och upplevelsen tjänade på det. Fentimans ginger beer och vodka är ingen storslagen drink men som väl kyld nödgrogg fungerar den. 

Men det förändrar inget. Sveriges drinkblandare förtjänar bättre. Systembolaget borde åtminstone föra det fullständiga utbudet från Schweppes. Varför inte en ismaskin vid utgången? Sedan den där ölkylen. När kommer Sverige vara liberalt nog för sådana radikala idéer? 

Tactical nuclear penguin

Suddigt, skakigt, som att ta en bild på Storsjöodjuret

Följande dialog utspelade sig i en underjordisk bunker i Lund i december 2011:

Jag: Du vet Gumae som kommenterar på svinet ibland

Kalle: Nej

Jag: Det är en som gör det i alla fall

Kalle: Ok

Jag: Som heter Gumae

Kalle (lite mer osäker): Ok

Jag: Han har beställt en Tactical nuclear penguin från Brewdog

Kalle (plötsligt mer intresserad): Ok

Jag: Han vill att jag kommer till provsmakningen och skriver om det på Gödsvinet

Kalle (reser sig och ser mig i ansiktet): Tacka. Inte. Nej

Jag: Ok

Det var så det började. Eller egentligen började det väl med att jag fick den där inbjudan. Vi på gödsvinet hade av en händelse pratat om Gumae och undrat vad för slags person som gömde sig bakom ett sådant namn. Zonk kom med en självsäker gissning om att det rörde sig om en “lätt alkad medelålders tant”. Vad han baserade det på vet jag inte. Mina egna tankebanor gick på sina egna vis mot antiken, förmodligen på grund av likheten med det romerska stadsnamnet Cumae. Kanske rörde det sig om en ölnörd med några för många a-kurser i klassiska språk? Gud vet att det finns en del av dem. Eller världens nu äldsta levande centurion? 

Det skulle visa sig att Gumae var en fullständigt normal person som egentligen heter Gustav och som bor bara ner för kullen från mitt örnnäste här i Vällingby. Hans erbjudande att få delta när hans flaska med Tactical nuclear penguin skulle provdrickas var, som Kalle i Lund hade insett, för bra för att tacka nej till. 

Tactical nuclear penguin är, förstås, det skottska bryggeriet Brewdogs ytterst potenta stout, en nattsvart dryck som frysts upprepade gånger för att avlägsna vatten och få upp alkoholhalten till otroliga 32 procent. Processen beskrivs mycket pedagogiskt av skottarna själva på Brewdogs hemsida.

Alla som får för sig att läsa ett inlägg som detta om en skotsk öl känner redan till historien om hur Brewdog kom att tävla med det tyska bryggeriet Schorschbrau om vem som gör världens starkaste öl. Tactical nuclear penguin var det första skottet i det kriget men inte det sista. Sist någon hörde hade tyskarna utvecklat ett hemligt superöl med tillräckligt mycket alkohol för att svepa in de brittiska öarna i en beständig dimma. Det hindrar dock inte att Brewdog med en churchillsk envishet hävdar att deras öl är starkast.   

Igår kom till sist dagen då jag kallades för att möta den taktiska kärnvapenpingvinen. Det var fredag eftermiddag och jag hade precis tömt en medicinsk Hofbrau för att skingra minnen från alla fasor det innebär att arbeta mot betalning i ännu en vecka. Efter månader av väntan hade äntligen den beställda flaskan anlänt till Vällingby. Jag släppte allt utom min andra Hofbrau och begav mig hem till personen som kallar sig Gumae.

Vi var fyra personer som deltog i provningen och jag tror inte att någon av oss visste vad vi skulle säga om den tjocka vätska som stod på bordet och luktade lite som en brand i ett tunnbinderi. Tactical nuclear penguin har i enlighet med alla förväntningar en intensiv smak men registret är ärligt talat inte särskilt brett. De 14 månaderna på fat har satt den dominerande smakupplevelsen. Ölen smakar av portvin eller torr madeira men utan mycket av sötman. Kanske är det helt enkelt i portvinsfat eller madeirafat som ölen spenderat all den där tiden. Med en forcerad koncentration kan man känna av lite mörkt bröd och kanske något lite körsbär men trots styrkan smakar Tactical nuclear penguin inte alkohol. Det är egentligen det mest imponerande med drycken. Den smakar som man kan förvänta sig av en mycket besynnerlig stout och den smakar så mycket att spriten inte tillåts ta över.

Men låt oss inte lura oss själva, Tactical nuclear penguin är ett brott mot naturen och i huvudsak en kuriositet eller ett experiment. Detta är inte en öl man dricker av skälen man skaffat sig för att dricka öl. Detta är en öl som är till för att testas men mycket lite mer. Därmed inte sagt att den inte är god. 

Jag är förstås mycket tacksam för att jag fick tillfälle att testa den. Gustav gjorde ett mycket moget beslut då han valde att bjuda in inte bara vänner utan också den lokala ölbloggen. Gödsvinet vill ensidigt berömma detta agerande och uppmana allmänheten att följa hans exempel. Tactical nuclear penguin visade sig vara en mycket trevlig händelse.           

Öppet brev till Jills matprat

Hej Jill,

Jag skriver med anledning av ditt senaste bidrag till publikationen “Magasin Västerort”. Nej, jag tänker inte nämna något om sättet på vilket detta illa maskerade annonshäfte gång på gång letar sig förbi den klisterlapp med texten “Ingen reklam tack” som pryder mitt brevinkast. Den saken är mellan mig, reklamutdelaren och valda delar av den tjetjenska maffian (nu skämtar jag förstås). Istället skulle jag vilja rikta uppmärksamhet till resereportaget “Som att åka 20 år tillbaka i tiden” ur redan nämnda skrift.

I denna artikel av det mindre formatet delar du med dig om en resa till Paris som du genomförde tillsammans med din man och dina föräldrar i december. Det glädjer mig och säkert åtskilliga andra i den ofrivilliga läsekretsen att ni hade ett par trevliga dagar där, fyllda av vad som verkar vara fina kulinariska upplevelser. Det är dock möjligt att det har letat sig in ett missförstånd i din rapportering från resan.

Du berättar om dina intryck från restaurangerna ni besökt och skriver: “sniglar, crepes, croque monsieur och den fettladdade levern foie gras hittas på varje meny”. Detta är en beskrivning som jag inte tänker ifrågasätta. Däremot undrar jag över den slutsats du drar utifrån dina observationer. Du skriver: “Det var som att åka 20 år tillbaka i tiden”.

Jill, låt mig nu bli den som berättar det. Ni åkte inte 20 år tillbaka i tiden. Ni åkte till Frankrike.

Kanske gör du likt Thomas Mann i “Bergtagen” en liknelse mellan hur tiden och rummet påverkar de mänskliga sinnena, kanske är du den sista överlevanden från den ironiska generationen och kanske drar du lite för stora slutsatser utifrån vad du själv – och din mamma – åt för 20 år sedan.

Oavsett vilket misstänker jag att du gör en väl kraftig generalisering när du vid hemkomsten från din weekend avfärdar det franska köket med orden “Det kändes tryggt och välbekant men jag har gått vidare”.

Detta är hårda ord Jill, ord som sårar. Fransmän har också känslor. Jag fruktar för tanken på hur ditt omdöme om det franska köket har skakat självförtroendet hos dess en gång stolta representanter. Förstämningen har lägrat sig bland restaurangköken och någonstans ikväll gråter en kock i löksoppan. 

För att visa att jag på inget sätt avser att kritisera ditt sätt att skriva så vill jag även uppmärksamma något jag uppskattar i din text. Finalen på artikeln är en jordnära jämförelse mellan makroner från Café Ladurée, som uppfann makronen, och de köpta i en vanlig matbutik. Du beskriver med rättmätig upprördhet hur de handgjorda bakverken är långt dyrare än de industriproducerade från butiken trots att de senare var “minst lika goda”. En sådan vardaglig observation är ett exempel i god hushållningskunskap för vilken husmor eller hemkunskapslärare som helst någon gång under det framstegvänliga 1950-talet. 

Avslutningsvis vill jag som matvän och garderoberad frankofil be dig att ge Frankrike en chans till. Om du reser igen nästa december så tror och hoppas jag att Frankrike har hunnit ifatt dig och att de franska köken då kan presentera något som bättre motsvarar vad du kommit att förvänta dig från din vardag i Sollentuna. 

Med vänlig hälsning

Gödsvinets Vällingbykontor