Med arbetsgivarens moderskepp tryggt landat i södra Kanada, och med ett antal resor dit, var det bara en tidsfråga innan jag skulle komma över ett vin därifrån. Kanada är, utan att överdriva, inte ett av de största vinländerna. De är dock kända för sitt isvin, något som jag inte vågat prova än. Det sägs vara väldigt sött.
Men i området runt Niagara finns det tydligen vinodlingar, och där ligger Inniskillin. Jag hade gärna dragit en anekdot om den genuina vingården som jag besökte på ett genuint sätt, men istället tvingas jag medge att det var det enda Kanadensiska vinet av intresse på Torontos flygplats.
Nåja, hur smakar det då? Jo, en svag doft av… ja av vad? Den är mest svag. Lite citron och lite fossila bränslen. Men mest svag. Smaken är tillbakadragen, aningen syrlig och ganska torr. Inget krispigt och inget som känns nästan som kolsyra som det kan göra ibland med riktigt friska viner. Den smakar lite citron, både surt och strävt. Vinet är gott men aningen karakärslöst. Smakar lite lemonad. Det är väldigt syrligt, men inte på samma nivå som Kung Fu Girl som jag är väldigt förtjust i.
Nja, två och en halv gula citroner av fem möjliga. Inget att springa benen av sig för, men inget att sky heller. Finns inte på systemet, men på Toronto Pearson terminal 3.
Den trötta salladen på bilden har inget med vinet att göra.
Odyssén bland rieslingviner fortsätter. Leitz Eins Zwei Dry’s avsaknad av ordrelaterad humor matchas väl av dess avsaknad av wermachtreferenser. En usel ordvits, och inte en enda stiliserad örn. Ja det är sannerligen en oestetisk tid vi lever i.
Det gläder mig att jag inte läste så noga på flaskans etikett i butiken, för då hade den nog fått stå kvar i hyllan. Ett stickande friskt vin som tillfredsställer allt det där som jag vill ha ut av ett vitt vin på fredagen. Det smakar sött precis i början, men svänger av åt tydliga gröna äpplen och säkert några fler frukter, tar vägen via en bensinmack för att sedan landa i en citronosande syrlighet. Ett friskt och bra vin som inte skäms för sig, med en smak som står ut. Fylligt men torrt.
Bolaget rekommenderar som alltid med torra rieslingviner att kombinera med fisk och skaldjur. Jag tycker att den passar fint utan mat.
Jag köpte precis en flaska vin. En riesling som jag fått rekommenderad på bolaget. Jag är inte så duktig på vin, men tar små steg i min egen takt i det till synes oändliga vinsortimentet. Just nu är jag inne på vitt vin, och jag experimenterar med riesling. Efter några misslyckade försök med sötsliskiga sockerblandningar har jag hittat til de torra och friska. Kung fu girl tyckte jag till exempel bra om.
Men vänta, något stämmer inte. Det finns inget wermacht-estetiskt på den här flaskan. Då kan den ju inte vara god. Jag kan inte njuta av en tysk riesling utan tysk örn. Känslorna var i svallning ett bra tag, och jag ägnade en god del av eftermiddagen åt att gräma mig över mitt misslyckade inköp. Resten av eftermiddagen ägnade jag åt en noggrannare undersökning av flaskan, och kunde efter ett tag lugna min skakade själ.
Skönt att få det avklarat. Nästa steg var att söka på innevarande blogg efter en recension. De rieslingflaskor i systembolagets sortiment som inte Gödsvinet Vällingby recenserat är ytterst lätträknade. Och visst, här var ett inlägg om den flaskan. Bra betyg också, full pott.
I efterhand infinner sig en tomhet. Om man har druckit något utan att blogga om det, då har man knappt druckit det. Så brukar resonemangen gå i svinkretsar. Är det lönt att jag skriver ytterligare en recension? Jag är nöjd med att ha köpt ett bra vin, men är plötsligt osugen på att dricka det. Det känns liksom meningslöst. Äsch jag tar en kopp te istället. Vi får se om jag någonsin dricker min Christmann. Jag vet ju redan hur god den är.
Det är lördag eftermiddag men du skulle nog säga kväll. Kanske skulle jag inte höra vad du sa. Jag somnade precis under det skoningslösa draget från en luftkonditionering så du får förlåta mig om min tidsuppfattning gått samma väg som finmotoriken gjorde redan på väg hem genom den febriga hettan.
Gödsvinet Vällingby är denna vecka omlokaliserat till Siena i Italien varifrån jag skriver dessa rader nu. Siena är en uråldrig stad i södra Toscana vars häpnadsväckande medeltida stadsbebyggelse är levande nog för en stad dubbel så stor. Vällingby är en funkisstad belägen 17 kilometer väster om Nordpolen och ungefär så levande som du gör den. Likheterna är förstås större än skillnaderna.
Du får dock förlåta mig om jag avbokar min biljett hem och bosätter mig under ett olivträd någonstans i närheten av Sienas södra utkant.
Gör jag det så misstänker jag att jag kommer att se mer av vinet på bilden. Det är inget fint vin men med tanke på vad man betalar luffare nu för tiden så kommer det nog vara vinet för mig. Kartongen på bilden kostade mig 1 euro och 40 cent när jag köpte den hos öl och vinhandlare som redan hälsar igenkännande på engelska när jag kommer in i butiken.
Kartongen med bordsvin från Tavernello innehåller en liter och den matematikkunnige inser därför att priset faller inom felmarginalen för gratis. Flaskan innehållande 1,5 liter vatten som jag köpte samtidigt kostade 1 Euro och 35 cent.
Hur det smakar? Jag insåg förstås att den frågan skulle komma. Den går knappast att undvika. Jag borde ha ett bättre svar. Ok, det är inget STORT vin. Smaken presenterar sig inte i en kavalkad av nyanser och perspektiv. Under det första lagret av sträv druvsmak döljer sig inte nya, tidigare outforskade lager av arom. Vad du ser är vad du får och jag är den första att erkänna att det inte är mycket.
[Recensionen avbryts]
Det är nu inte längre eftermiddag oavsett vem du frågar. Vinet som redan har beskrivits har nu befunnit sig i minibarskylen i en timme och 23 minuter. Jag försöker igen. Nej, det här är inget STORT vin. Det kan vara mindre än tidigare.
Det har sagts om vin här i Toscana – och jag tror det stämmer – att även de helt billiga vinen är mer än anständiga. Under den knappa vecka som jag har vandrat de trånga gatorna och gränderna i den här staden har jag träffat på både en och två enklare flaskor och jag var rikare för det. Vid ett flertal tillfällen har jag på restaurang beställt husets vin för blott en handfull Euro och de har alltid varit utmärkta.
Nu är förstås inte Tavernello ett vin från Toscana. En och annan druva i vinet kan förvisso komma från regionen men det vet varken jag eller någon annan eftersom tillverkaren Caviro samlar råvara från en stor del av Italien för att tillverka detta storsäljande vin.
Nu har vi kommit till den delen i recensionen då jag anger ett betyg. I relativa termer är detta ett lysande vin. Relativt till pris och de närmaste konkurrenterna i prisklassen är det utsökt. Det går enkelt att dricka. Ingen behöver bli skadad. I absoluta termer, om vi bedömer detta vin i relation till alla vin som någonsin gjorts, så blir betyget ett annat.
I princip gratis, finns inte i katalogen
2 druvjos av 5 möjliga
Denna recension skrevs lördagen den 14:e juli men publiceras först nu på grund av missförstånd rörande betalningen av hotellets trådlösa internetuppkoppling.
Jag kan inte komma ihåg varför det var så viktigt att dricka det här vinet. Det är möjligt att jag aldrig riktigt vetat. Kanske var det den vackra etiketten eller det fantasifulla namnet. Kanske var det bara så att jag redan druckit alla andra riesling på systembolaget. Likväl var det klart att detta vin hade något att säga och när en flaska kallar skall man aldrig försumma anropet, oavsett vad den vill dig.
Om förpackningen är fylld av mystik så är vinet i sig dessto enklare att se igenom. Detta vin från nordöstra USA är inget bra vin i den mening som vi använder ordet för riesling från Tyskland. Kung fu girl har ingen torr syrlighet, den har ingen metall eller mineral och den har ingen politiskt ifrågasättbar logotyp. Den har dock något.
De, och med de menar jag i huvudsak mig själv, brukar säga att riesling mer än kanske någon annan druva tar smak av myllan som den finner sig växa i. Med det påståendet som vägledning drar jag slutsatsen att Kung fu girl riesling förmodligen är resultatet av rankor som växt på en komposthög.
En komposthög rik på fruktskal från citrus, päron och melon som tagits upp i en mycket rik, lite funkig mylla. Smaken är torr men inte krispig utan snarare lite smörigt rund. Jorden som gav oss detta vin var inte en sandig sluttning i Hessen, det var en fuktig humus i delstaten Washington.
Nu är förstås inte Kung Fu Girl något dåligt vin. Det är ett speciellt vin. Dess nästan lite halvtorra rundör gör sig säkert ypperligt till kryddstark mat. Asiatiskt.
119 kronor på systembolaget, nummer 2690 i katalogen
En enda gång har Gödsvinets vällingbyavdelning utdelat en kompromisslös femma i betyg till ett vin och det är nästan på dagen ett år sedan. Då recenserades A. Christmanns fenomenalt stilrena riesling och omdömet var självklart och mycket positivt. För ett tag sedan kom samma vällingbyavdelning över ett annat vitt vin från samma producent och förväntningarna var förstås monumentala.
Det rörde sig om en A Christmann gimmeldinger biengarten från 2010, en lite exklusivare eller åtminstone dyrare flaska jämfört med fempoängaren från förra året. Huruvida den verkligen smakar exklusivare är en öppen fråga. Jag lutar åt att den inte gör det.
Gimmeldinger biengarten är ett smakrikare och lite fruktigare vin än A. Christmann men de smakmässiga utflykterna i fruktträdgården förtar också lite av den strama elegansen som kännetecknade det tidigare testade vinet. Vinet är trots all frukt helt torrt med en tydlig citrussyra och smak av persika och äpple.
Nej detta är ingen fullpoängare. Det är ett fint vin som alla förtjänar att någon gång få dricka alldeles för mycket av. Med pris stiger i vår kapitalistiska värld också förväntningarna och kvoten för genialitet per krona är långt mindre för detta vin än för det tidigare testade från samma producent. Det förändrar dock inte att det fortfarande är lysande och att det fortfarande får ett högt betyg.
199 kronor på systembolaget, nummer 90552 i katalogen
Det är ingen hemlighet att gödsvinets skribenter är mycket gamla och jag är ofrånkomligen äldst av dem alla. Vi gamla människor har seder och vanor som dagens ungdomar inte förstår. Jag vill tro att Grådask är en sådan vana.
När nordanvinden drar genom Solursparken och upp till toppen av mitt örnnäste behöver man något att värma sig med. Några droppar portvin att jaga bort fukten i luften och reumatismen i lederna med. Grådask är det enda alternativet för den stofilt, förtida åldrade.
Enligt sägnen och wikipedia har varumärket Grådask använts för ett särskilt portvin sedan mitten på 1800-talet. Anledningen till namnet var tydligen att vinhandlaren Grönstedts hade valt ett alldeles för krångligt namn och en grå etikett till flaskan. Folk hade mycket kortare livslängd på den tiden och de hann därför inte uttala hur långa namn som helst. Därför syftade man på etiketten och kallande drycken för grådask.
På just etiketten kan man läsa att drycken i sig inte alls är grådaskig utan “läderbrun”. Det är den förstås inte heller, grådask är portvinsfärgad.
Grådask har legat särskilt länge på ekfat och smaken berättar allt du behöver veta om upplevelsen. Smaken är likt konsumenten mogen och balanserad. Den är förstås söt men med en stram struktur av russin, hasselnötter och torkad frukt.
Man behöver inte vara gammal för att dricka Grådask men man blir det. Det är dock en värdig ålderdom som jag önskar alla som någonsin hittat till de avlägsna regionerna för starkvin på systembolaget. Var noga med att inte överdosera.
159 kronor på systembolaget, nummer 8089 i katalogen
Det växer inga vindruvor i Finland men finnarna är inte ett folk som låter sig hållas tillbaka av klimat. Aurora är ett finskt vin av svarta vinbär. Det är på tiden att någon pratar om det.
Det framgår ingenstans på flaskan exakt hur mycket svarta vinbär som drycken faktiskt innehåller. Jag misstänker att inte särskilt många vinbär fått sätta livet till i produktionen men smaken av dem är ändå mycket distinkt. Drycken håller 13% alkohol vilket gör att den förmodligen helt enkelt räknas som svartvinbärssaft i Finland.
Vad har man en dryck som denna till? Man dricker den och man gör det ofta. Även om Aurora höjer sig ett huvud över sådana finska vidunder som Marinella och Rosita så är detta inte en exklusiv dryck. Det finns dock ingen saklig grund till varför det skulle vara mindre socialt acceptabelt att dricka ett glas Aurora med is istället för den brittiska överklassens motsvarighet Pimm’s.
Aurora smakar huvudsakligen av svarta vinbär. Inget konstigt med det. Skulle jag likna vinet vid något annat skulle det förmodligen bli Alvedon mixtur med smak av skogsbär. När jag dricker Aurora går ibland till när jag var förkyld som barn och fick sådan flytande alvedon som smakar på samma vis. Åtminstone tror jag det var alvedon jag fick. Kanske fick jag helt enkelt Aurora hela tiden. Det skulle förklara så mycket.
59 kronor på systembolaget, nummer 2959 i katalogen
I lördags lyxade jag till det med en middag på Malmös dyraste och märkligaste restaurang. Bloom.
Man skulle kunna tro att det är svårt att gilla en restaurang där man varken får beställa mat eller dryck. Där man inte ens får veta vad man blir serverad. Och där man inte ens alltid får veta det strax efter man ätit det. Men skådespelet man bjuds på är så spektakulärt att den underliga attityden snabbt blir en naturlig del av kvällen.
Vi inledde med att knappt hinna öppna truten innan vi hade varsitt glas skumpa i handen. Sedan fick vi en stående förrätt som var en asiatiskt inspirerad liten tallrik med nudlar, sötpotatispuré och en friterad boll med okänt innehåll. Jag hade gissat på kyckling, men det enda man kan vara säker på på Bloom är att det inte är det man tror det är, så jag vet inte. Lite storbladig, delikat och slemmig tång rymdes också på tallriken. Perfekt liten aptitretare.
När vi satt oss till bords fick vi en tallrik med vit fisk formad som en maki-rulle, men tillagad. Till det en mängd olika småsaker, ett par delikata oliver i märkligt geléformat satte avtryck i minnet och ruccolaglassen var fantastisk.
Nästa rätt var en lila platta. Jag vet fortfarande vad den bestod av, men den var både platt och lila. Men ovanpå fanns en bit kalvbräss och en friterad rulle med kalvkind. Båda ytterst delikata. Under den dolde sig ett flertal oidentifierade grönsaker. Som bestraffning för att jag lyckades gissa rätt på brässen kom nästa kötträtt till våra spända bukar nästan omgående. Det var gräddig matvete med lårfilé från någon av de ankor som en gång bodde ute i pildammsparken. Samma anka hade även fått fylla en liten ravioli i randigt fodral. Inte alls dumt.
Härpå fylldes vi ordentligt med rödvin och sedan en spektakulärt rykande limeblandning för att rensa smaklökarna innan efterrätterna tog vid. Den första av dem hade varit en svår gissningslek om jag inte fått gåslever med glass innan. Gåslever är en smak som sitter i till dagen efter, och det är bra eller dåligt lämnar jag åt läsaren. Den vagt parfymerade glassen var gjord på rosenblad.
Nästa steg mot en tidig blodtrycksrelaterad död var en tallrik med små bakelser. Vid den här tiden på kvällen var min blick dimmig på grund av det myckna vinet och den höga halten av blodfetter. Med ett magiskt trick som inbegrep kolsyreis och en oidentifierad mejeriprodukt förvandlades tallriken till ett skummande mjölkvitt bad. Till kaffet efteråt kom en skog av sockervadd som jag hoppas var där mer för prydnad än för att faktiskt ätas, samt ett par små pralinliknande godsaker och en bensinångande grappa.
Vi vinglade därifrån med magarna spända som trumskinn. Mättnaden är allt annat än central på Bloom, men den är ett oundvikligt resultat efter så många rätter. Det är svårt att inte tycka om Bloom.
Kloster Eberbach är tillbaka i systembolagets tillfälliga sortimente med ännu en fin riesling. Den vackert formade flaskan är lika blå som vanligt, omljuden är på plats och den tyska örnen på etiketten är större och djärvare än någonsin. Kloster Eberbachs Rüdesheimer Berg Rottland är en fascinerande spätlese från förra årtusendet och naturligtvis har Gödsvinet testat den.
Det är inte första gången jag kolkat i mig en flaska från Eltville för vetenskapen och folkbildningens skull. I våras gav jag ett högt betyg och en lång rad nazistanklagelser till den fina Steinberger riesling trocken och det är bara en av många, många, många nedslag i Rheingau under det senaste året. Allt för få av dem har gått att rekonstruera i text men hundra krossade vinglas och ett mer än naturligt slitage på hem och inredning här i Vällingby säger allt jag behöver veta.
Flaskan på bilden håller ett vin från 1999 och det har inte varit overksamt sedan dess. Smaken är mycket rik och sammansatt utan att vara komplex. Rüdesheimer Berg Rottland smakar helt enkelt mer av allt. När man häller upp ett glas sprider sig en dov doft av bränt gummi, stall och frukt men trots det är detta ett av de tyska vin som faktiskt smakar ännu mer än det luktar.
Detta halvtorra vin har en saftig smak av soljäst fallfrukt, syrliga äpplen som blivit bruna och söta av förruttnelse, några skedar aprikosmarmelad och en handfull av frisk citrus, alltsamman i en mustig kompott. Upplevelsen av vinet är intensivt men samtidigt måste man fråga sig om man verkligen öppnade flaskan för att få en “mustig kompott” av något. Kanske är denna komposition av syra och socker lite för unik för dagligt bruk? Nio av tio tandläkare skulle nog hålla med om det men Gödsvinet säger kör hårt.
139 kronor på systembolaget, nummer 95635 i katalogen
