Det finns beslut som tar sig själva utan att man vet hur eller ens varför. Redan som mycket ung beslöt jag mig för att Ballantine’s var whiskeyn för mig. När jag blev gammal nog att börja dricka whiskey gick jag trotsigt mot mitt egna beslut. Nu, många år senare, inser jag att det kanske var bäst så.

Det var förstås flaskan. Denna fantastiska, kantiga, medicinflaska med den anglofilt tillgjorda etiketten. Det var en flaska som skiljde den som drack ur den från alla högljudda fyllon med vanliga spritflaskor, vilka som helst. Jag tror jag såg den för första gången i någon taxfreebutik på någon färja på väg till Danmark eller någonstans.

Det kan ha gått till ungefär så här: Långt nere på maskindäck skiftade den väldiga motorn varv, hela fartyget hummade lätt och alla flaskorna i butiken brast ut i ett upplyftande klirrande. Där mitt ibland den dansande spriten såg jag hyllan med Ballantine’s och bestämde mig för att aldrig dricka något annat.

Problemet var att jag var sju år och en sjuåring kan inte dricka bara whiskey. Inte ens i Danmark.

1980-talet tog slut och 1990-talet kom och gick utan att någon annan än Henrik Schyffert noterat eller saknat det. 00-talet är också över och vi är redan en bit inne på 2011 när jag nu fått tillfälle att testa en flaska Ballantine’s. Jag tror inte att jag går för långt när jag säger att den inte var värd väntan.

Ballantine’s är en slät och diskret whiskey vars kalla spår av smak utgörs av marsipan och möjligtvis citrus. Det är inte en stor whiskey ens för någon som i likhet med mig inte ryggar tillbaka inför att dricka whiskey ur snapsglas.

Var detta det hela? Jag ska aldrig mer lita på en sjuårings val av whiskey.

259 kronor på systembolaget, nummer 404 i katalogen

2 barndomsminnen av 5 möjliga

Var ska jag börja berätta om Jameson? Kommer jag någonsin kunna sluta om jag börjar? Jag försöker ändå.

Jameson är långt mer än en dryck och aldrig mindre än precis vad du behöver. Jameson får dina problem att försvinna och när de dyker upp igen kommer du inte riktigt kunna se på dem på samma sätt längre. För du har varit med om något större och finare och det finns fortfarande två glas kvar i flaskan.

Jag började dricka Jameson enbart för att rollkaraktären “Kinky Friedman” i Kinky Friedmans böcker dricker detta märke med stor regelbundenhet från ett litet dryckeshorn. Kinky Friedman fick mig även att åka till New York och att köpa en espressomaskin som jag sedan begravde i en ödslig del av Blekinges glesbygd.

Egentligen var det en för dyr flaska för mig då, jag vill minnas att den kostade 279 kronor vilket man får 15 liter öl för till och med på systembolaget. Ändå var det Jameson eller inget och inget kan inte vinna i längden.

Vad är då så speciellt med Jameson? Inget är speciellt med Jameson, det är precis det som är poängen. Jameson är en ren naturkraft utan ambitioner att vara naturlig. Det är en kravlös dryck som trivs lika bra i blandning med iste på en solig balkong som i en badrumsmugg på ett ödsligt hotellrum någonstans i en del av Västernorrland du önskar innerligt att du inte befann dig.

Fatkaraktär, ektoner, blommande frukt och vanilj är några av de saker som du inte kommer att bry dig om efter ett par glas Jameson och du vet egentligen att det är bäst så.

Jamesons mångsidighet och förlåtande flexibilitet gör den till en ideal dryck för tillfällen då du inte vet om du borde dricka.

Detta betyder inte att Jameson bara är en genväg till berusning. Jameson är en högre väg till berusning. En högre väg som du kan ta om din själ är ren och du äger 285 kronor.

Det är en väg som jag vandrat många gånger och jag hoppas få vandra länge än. 285 kronor på systembolaget, nummer 498 i katalogen

Fem  Friedmans av fem möjliga

Drick ansvarsfullt!