Vi får en del rätt intressanta brev till Gödsvinet. Det är Jonas som vittjar den elektroniska brevlådan, nere i Malmö, men han brukar dela med sig av vad han finner. Bara härom dagen fick vi ett brev av någon som funnit en gummihandske i maten, någonstans i Östersund. Om du läser detta vill jag hänvisa till Östersundsposten, lokaltidningar älskar sådana historier. 

Ett annat brev var långt mer kritiskt. Även om det var svårt att finna och följa innebörden av brevet så framgick det att personen som skrivit det hyste hat mot bloggar i allmänhet och vår i synnerhet. Hon skrev några ganska svepande saker och några mer specifika om att man inte får kommentera andras “levnadsförhållanden” vilket fick mig att tro att hon nog formulerat ett standardbrev som hon skickar till många bloggar i någon sorts enpersonskorståg. Brevet var alltså osammanhängande och allmänt förnumsigt på ett helt motbjudande sätt men kanske hade denna okända galning från internet ändå en poäng, någonstans i sina många gåtor? Har vi på gödsvinet utsatt någon grupp eller någon person för övergrepp? Det är ju inte minst en intressant fråga när man försöker lista ut exakt vad den där förvirrade kvinnan syftade på.

Jag har gått igenom en del gamla inlägg, varav oroväckande många är skrivna av mig, och endast en enda grupp människor framstår som kategoriskt förlöjligade på vår blogg. Denna grupp är söderhipsterna. Det började någon gång under våren 2010 då jag hävdade att folk som äter sushi på Södermalm i Stockholm alla är män i 35-årsåldern klädda som Anderssonskans Kalle. Sedan har det fortsatt i ungefär samma anda, från en berättelse om ett besök på El Mundo till en guide till Södermalm där jag hävdade att alla som bor i denna stadsdel i själva verket kommer från Kristianstad.  

Jag är inte ångerfull och jag ska berätta varför: Söderhipsterna är en resursstark grupp individer i konstiga byxor och de har en position i samhället som tillåter att man skämtar om dem. Som illustration kan jag ge det motsatta exemplet; det är inte speciellt roligt att skämta om uteliggare. Har du däremot en 1,5:a för fyra miljoner på Kocksgatan så kommer du inte att marginaliseras som medborgare bara för att jag skämtar om ditt cheap monday-skägg. 

Det är mot denna bakgrund som jag läser i nr 39 av Södermalmsnytt att folk på söder betalar 18 kronor för en rödlök. 

Reportaget handlar om “bondens marknad” på Katarina Bangata, där lokalbefolkningen köar i upp till en timme för att få köpa ekologiskt odlade grönsaker från en riktig bonde. Är man lika mycket från landet som jag, och få människor är det, så går man gärna igenom ett jämförbart mått av ansträngning för att undvika en riktig bonde. Personligen tror jag att skillnaden i organiskhet mellan matbutikens och gatuhandelsböndernas produkter är kraftigt överdriven men trots detta har jag egentligen inget elakt att säga om fenomenet.

Naturligtvis finns det inget alternativt eller radikalt i att handla direkt från bonden inne i stan. En bra tumregel är att en gatumarknad varken är alternativ eller radikal om den inte marknadsför braj. Samtidigt finns det inget fel med att skära bort mellanhänderna och det är absolut inget fel i att bönder får en möjlighet att sälja saker dyrt till folk som är villiga att betala. Jag tänker alltså inte alls ironisera över att människor betalar bisarra överpriser för mycket enkla livsmedel i tron att det gör någon skillnad.

Med detta beslut i ryggen lutar jag mig tillbaka i stolen, blickar ut över ljusen från Stockholms västra förorter och gratulerar mig till min nyfunna tolerans.